En gigant ur tiden.
Bo Diddley är borta.
En framstående muksiker som inte fann någon musikstil främmande. Det är inte rock, det är inte blues, det är inte heller soul eller R'n'B, en ogreppbar egenhändigt komponerad blandning av element som var för sig blev stilbildande i alla ovanstående genres.
Bo Diddley var unik i det avseendet. Likaså hans egensinnigt byggda gitarrer, där han också var en stor föergånagre i att använda olika komponenter från de första elgittarerna för att skapa sitt eget speceilla sound.
Bo hette egentligen Ellas Otha Bates och föddes i McComb, Mississippi 1928. som liten adopterades han av sin moster och namnet byttes till Ellas McDaniel. under senare delen av fyrtiotalet spelade han en del med Jerome Green och John Lee Hooker, och när karriären började ta fart tog han namnet Bo Diddley. detta var runt 1951, och hans musikaliska fusion av genres låg redan då före sin tid, rockabilly och rock n'roll låg fortfarande ett par år framöver.
Rebellisk var han också, han framträdde på Ed Sullivan show 1955, och gjorde Sullivan så vansinnig att han blev bannlyst från showen. Han var bland de första svarta musiker som upptäcktes och gillades av en vit publik i det hårt segregerade amerikanska femtiotalet, vilket retade många fler. Bo Diddley kom också tidigt att turnera med diverse olika andra stora band, som Rolling Stones, Grateful Dead, Everly Brothers och måna andra vars karriäer hans egen musik själv inspirerat.
Själv hade jag tillfälle att 1994 få se honom live i Boston på Rolling Stones öppningskoncert för Voodoo Lounge turnén. En makalös koncert som öppnades av Whoopi Goldberg. Sen börjades det med en låt från nya plattan, för att sen totalt kasta allt över ända och rada upp klassikerna från sextiotalet. Bejublade gästframträdaden av bland annat Bobby Womack och Robert Cray.Sen kom Bo Doddley in, i chapeau-claque, frack och fyrkantig gitarr. Och det var en enorm upplevelse att se Bo sjunga "who do you love" i duett med Mick Jagger och sen duellera gitarrsolot med Keith.
Bo Diddley kanske inte var den bästa rockartisten, eller den bästa bluesartisten eller den bästa soluartisten, eller överhuvudtaget den bästa gitarristen. Men det har ändå aldrig funnits någon jämlike, och musikhistorien skulle definitivt sett helt annorlunda ut utan hans medverkan.
En framstående muksiker som inte fann någon musikstil främmande. Det är inte rock, det är inte blues, det är inte heller soul eller R'n'B, en ogreppbar egenhändigt komponerad blandning av element som var för sig blev stilbildande i alla ovanstående genres.
Bo Diddley var unik i det avseendet. Likaså hans egensinnigt byggda gitarrer, där han också var en stor föergånagre i att använda olika komponenter från de första elgittarerna för att skapa sitt eget speceilla sound.
Bo hette egentligen Ellas Otha Bates och föddes i McComb, Mississippi 1928. som liten adopterades han av sin moster och namnet byttes till Ellas McDaniel. under senare delen av fyrtiotalet spelade han en del med Jerome Green och John Lee Hooker, och när karriären började ta fart tog han namnet Bo Diddley. detta var runt 1951, och hans musikaliska fusion av genres låg redan då före sin tid, rockabilly och rock n'roll låg fortfarande ett par år framöver.
Rebellisk var han också, han framträdde på Ed Sullivan show 1955, och gjorde Sullivan så vansinnig att han blev bannlyst från showen. Han var bland de första svarta musiker som upptäcktes och gillades av en vit publik i det hårt segregerade amerikanska femtiotalet, vilket retade många fler. Bo Diddley kom också tidigt att turnera med diverse olika andra stora band, som Rolling Stones, Grateful Dead, Everly Brothers och måna andra vars karriäer hans egen musik själv inspirerat.
Själv hade jag tillfälle att 1994 få se honom live i Boston på Rolling Stones öppningskoncert för Voodoo Lounge turnén. En makalös koncert som öppnades av Whoopi Goldberg. Sen börjades det med en låt från nya plattan, för att sen totalt kasta allt över ända och rada upp klassikerna från sextiotalet. Bejublade gästframträdaden av bland annat Bobby Womack och Robert Cray.Sen kom Bo Doddley in, i chapeau-claque, frack och fyrkantig gitarr. Och det var en enorm upplevelse att se Bo sjunga "who do you love" i duett med Mick Jagger och sen duellera gitarrsolot med Keith.
Bo Diddley kanske inte var den bästa rockartisten, eller den bästa bluesartisten eller den bästa soluartisten, eller överhuvudtaget den bästa gitarristen. Men det har ändå aldrig funnits någon jämlike, och musikhistorien skulle definitivt sett helt annorlunda ut utan hans medverkan.
Kommentarer
Postat av: Farbror Sid
Precis som du skriver... vet inte riktigt var han hörde hemma musikaliskt... och skramligt och taktfast var det... så fanns Lady Bo vid hans sida i många år.
Trackback