svammelsurium

Att ta flygplanets vingar och att göra vinge av hela flygplanet har det experimenterats med till och från , men ingen kunde flyga vinge som bröderna Reimar och Walther Horten.

Redan på 30-talet experimenterade dom med glidflygplan i vingform, det här var den första konstruktionen som syns här med de unga bröderna 1931.

1934 byggdes Horten II som var mer avancerad och som senare försågs med en 80 hästars luftkyld motor och kunde då ta sig upp i luften för egen maskin.

Man eftersträvade alltså minsta möjliga motstånd och då var fenor och sånt bara i vägen, istället skulle stabilisering ske med mer avancerade roderkontroller. Fördelen med flygande vingen var att det krävde dels ganska lite motorstyrka och dom hade en fantastiskt bra räckvidd.

Fler Hortens provades ut, och visade sig motsvara förväntan. Bröderna Horten tjänstgjorde i Luftwaffe under kriget, men fortsatte vid sidan av med att utveckla nya idéer och bygga experimentplan. 1942 blev dom entledigade från ordinarie tjänst för att inom det märkliga Sonderkommand istället fortsätta utvecklandet av sitt egna arbete på heltid.

Glidplansstudie daterad 1938 (?) Horten Parabel.

En Ho 8 började byggas men kom aldrig att färdigställas, det skulle blivit en sexmotorig jättevinge med spännvidd på hela 48 meter.

Men 1943 började man bygga på antagligen tysklands hemligaste vapen, så hemligt att inte ens myndigheterna själva visste om det från början, Superplanet Horten Ho 9. Först byggde en fullskala som glidplan för utvärdering, sen började arbetet på Ho 9/V2 som skulle förses jetmotorer.

Gotha kontrakterades för att bygga fortsättning på prototypen under designationen Go 229A-01 och den testflögs i januari 1945. Vid den sista testflygningen i Mars 1945 kraschades A-01:an vid landning och brann upp. Men strax innan dess hade man nått otroliga 800km/h i planflykt med full kontroll över planet.

Men fler prototyper var nästan färdigställda, planets utveckling hade sitt stöd av Hermann Göring själv och så sent som den 12:e mars gav han klartecken att de resterande sex prototyperna skulle färdigställas. Nu hann man av förklarliga skäl inte med det, men vid krigsslutet stod prototyp GO 229/V3 fullt klar, nummer 4 och 6 näst intill. Vid krigsslutet kom bröderna Horten som så många andra plötsligt arbetslösa tyska flygingenjörer att sticka till Argentina.

Redan under kriget kom Northrop att experimentera med flygande vingar efter Hortens modeller,  Ho-5 till vänster Northrop N-9M til höger. Det är osäkert hur mycket man tagit del av från bröderna Hortens tidigare maskiner från före kriget, men de är för lika för att bara vara en slump

N-9M var egentligen inget annat än en fungerande skalmodell för den kommande Northrop  XB35 som flög i juni 1946. Två av dessa kom att byggas om till supervingen XB-49 som hade ett vingspann på 52 meter och försågs med hela åtta Allison J-35 jetmotorer.

Oavsett likheterna och dess eventualla samband,  så hade Northrops ingenjörer hur som helst inte hunnit ta del av den extrema Gotha Go 229/V3. När XB35:an byggdes för den kan på sin höjd hunnit bli inventerad och väntade på att packas ner för att få följa med jänkarna hem till USA vid den tidpunkten. .

Go 229/V3 fick som sagt ut och resa. Den hamnade efter genomgång i en källare under Smithsonian institute då man inte riktigt visste vad man skulle med den till.

Men just 229/V3 var lite speciell, för speciell för att det skulle upptäckts vid genomgången 1945-46 för då visste man inte vad man skulle titta efter, utan dess hemligheter kom att uppdagas flera decennier senare.

Kort sagt, Horten hade redan 1945 byggt ett stealthplan. Och när tekniker från Northrop på 80-talet började analysera gamla data så trodde man inledningsvis att Hortens stealtegenskaper var en sidoeffekt av dess design. Radarteknologin var inte speciellt avancerad då och man kunde inte tänka tanken i modern tid att någon jobbat aktivt med att bygga ett radarkamouflerat plan redan under kriget.

Men det var just vad man hade! När man dammade av 229/V3 och började gå igen om den på allvar så upptäckte man att Horten hade avsiktigt byggt ett plan som inte gav ett pip på skärmen. Dels var stora delar av vingarna i trälaminat, sen låg motorerna isolerade inne i flygkroppen med utblås över kylande sköldar på ovansidan, två faktorer som även gjorde den svårupptäckt även med infrarött ljus. De delar på planet som skulle kunna ge radartecken var byggda i olika gummiprofiler som absorberade radarvågor. Dessutom var den lackad i en specialblandad cellulosafärg som också den var absorbent, samt att den eliminerade statisk elektricitet.

Man hade nästan varit femtio år före sin tid, och när man hos Northrop tillsammans med Grumman hade anslag om att utveckla en helt ny generation av strategiska bombplan, så gick man till största delen helt efter V3:ans konfiguration och 1989 kunde man testflyga den nya B-2 Spirit Steathbombaren, som kom att komma i full aktiv tjänst 1997, 52 år efter sin föregångare.