den sociala biten
Okej, nu kanske många undrar efter föregående inlägg, vad tusan är det som kan vara så skojigt och otroligt roligt med att stiga upp mitt i natten, åka 30 mil för att titta på en blöt racerbana och knalla runt i tio timmar i en regnig depå?
Dragracing är en motorsport som skiljer sig en hel del från andra grenar, dels har man öppna depåer, minimalt med hemlighetsmakeri och tjuvknep. Istället så är man väldigt öppenhjärtlig mot varnadra och alla nyfikna, och det finns en samhörighet bland oss alla som håller på som får en depå att få en slags bykänsla. Man kan vara konkurrenter på banan men i depån hjälps man allt som oftast åt och lånar både grejer och verktyg av varandra.Man bjuder till, för alla är måna om helheten av vår sport och är medvetna om att vi är lite outsiders allihop, dragracing har tyvärr levt i ett bakvatten inom motorsporten trots att det körts i 40 år i Sverige vid det här laget. Tråkigt, men det har också över årens lopp gjort att det växt fram en samhörighet i detta vi gör, som saknar motstycke inom många andra sport och motorsportgrenar.
Som exempel, söndagen på Meca hade vädret klarnat upp och det blev körning, men då satt jag hemma i godan ro och kikade på det genom SRIF:s webcam. Till denna webcam så fanns det en chat där alla vi som kikade kudne skriva, fråga och kommentera, och tävlingslednigne satt med i samma chatt och alde ut tider och annan info åt oss, kanonbra skött.
Hursomhelst en som var inloggad på chatten var en veteran inom svensk dragracing, Kent trenneman. Han sålde sin racerbil för några år sedan och bor numer i Florida. Men då hans gamla kärra körde på Meca, och går betydligt fortare nu än när han själv styrde den så var han nyfiken på hur det gick med den i finalerna.
Så fick han frågan av nån i chatten "Trenne, saknar du inte det här ibland?"
Jo, svarade han efter en stund, Jag saknar det så mycket varje dag att det gör ont....
Följdfrågan var ju att kan du inte tänka dig att skaffa racerbil igen därborta å börja köra igen då?
-" Näe, jag har kört i 30 år, det intresserar mig inte alls, men det är den sociala biten, umgänget, depån, folket och känslan runt det hela som jag saknar så oerhört mycket varenda dag"
Så därför kan man strosa runt i en regnig depå i tio timmar och komma hem med en stor behållning av det.
Trenneman i sin "Old fiftyone" på SDC 2004.
Dragracing är en motorsport som skiljer sig en hel del från andra grenar, dels har man öppna depåer, minimalt med hemlighetsmakeri och tjuvknep. Istället så är man väldigt öppenhjärtlig mot varnadra och alla nyfikna, och det finns en samhörighet bland oss alla som håller på som får en depå att få en slags bykänsla. Man kan vara konkurrenter på banan men i depån hjälps man allt som oftast åt och lånar både grejer och verktyg av varandra.Man bjuder till, för alla är måna om helheten av vår sport och är medvetna om att vi är lite outsiders allihop, dragracing har tyvärr levt i ett bakvatten inom motorsporten trots att det körts i 40 år i Sverige vid det här laget. Tråkigt, men det har också över årens lopp gjort att det växt fram en samhörighet i detta vi gör, som saknar motstycke inom många andra sport och motorsportgrenar.
Som exempel, söndagen på Meca hade vädret klarnat upp och det blev körning, men då satt jag hemma i godan ro och kikade på det genom SRIF:s webcam. Till denna webcam så fanns det en chat där alla vi som kikade kudne skriva, fråga och kommentera, och tävlingslednigne satt med i samma chatt och alde ut tider och annan info åt oss, kanonbra skött.
Hursomhelst en som var inloggad på chatten var en veteran inom svensk dragracing, Kent trenneman. Han sålde sin racerbil för några år sedan och bor numer i Florida. Men då hans gamla kärra körde på Meca, och går betydligt fortare nu än när han själv styrde den så var han nyfiken på hur det gick med den i finalerna.
Så fick han frågan av nån i chatten "Trenne, saknar du inte det här ibland?"
Jo, svarade han efter en stund, Jag saknar det så mycket varje dag att det gör ont....
Följdfrågan var ju att kan du inte tänka dig att skaffa racerbil igen därborta å börja köra igen då?
-" Näe, jag har kört i 30 år, det intresserar mig inte alls, men det är den sociala biten, umgänget, depån, folket och känslan runt det hela som jag saknar så oerhört mycket varenda dag"
Så därför kan man strosa runt i en regnig depå i tio timmar och komma hem med en stor behållning av det.
Trenneman i sin "Old fiftyone" på SDC 2004.
Kommentarer
Postat av: Anonym
kent har aldrig ägt den bilen.... han var bara chaufför som niklas e nu.. det är samma ägare fortfarande som när kent körde
Postat av: Peter Larsson
Att dragracing dessutom är en skönt helgalen sport är en bidragande orsak till att man är förtjust i den. I bästa fall blir det i de snabbaste klasserna någon minut effektiv körtid på en säsong... :-D
Trackback