svammelsurium

USA:s mest populära importbil hette Volkswagen, lilla baggen blev otroligt populär under senare delen av femtiotalet framförallt i Kalifornien och de varmare delstaterna. Där ju den luftkylda motorn och den klena kupévärmen inte var någon märkbar nackdel. Sen rostar ju inte bilar bort i första taget i Kalifornien heller.

1963 och Joan White har åkt hela vägen från Salt Lake City i Utah för att hälsa på i Santa Ana

1967 ser vi Susan Kerr på uppfarten vid Melins hus på North Wright street

Och John Hill på samma ställe, samma år med sin VW.

Samt kusinen Bernt Johansson, en egendomlig detalj på samtliga dess Folkor är att i USA verkar blinkersen på skärmen sitta mycket längre in än vad vi är vana vid att se, varför det förhöll sig så vet jag inte.

Jim Elliot i Santa Ana med en ljusblåmetallic bubbla som fått lite större bromsar och hjul från Porsche 356.

Frank Thomas med en vit VW.

Don Bode med snygg röd VW i Santa Ana 1965 som dessutom har en ovanlig taklucka.

Allan Jones på Nabers hade en blå VW med lite extra lull-lull. Eftermarknadstillbehör är inget nytt och på denna ser vi sådana navkapslar, vita däcksidor och den karateristiska Kalifornienbågen på kofångaren som så många importbilar försågs med.

Den här har vi sett innan här:http://at-nabers.html

Kermit Barnard igen med Nabers lilla lustiga servicebil.

Sist en typ 2 buss också, I SAnta Ana1966 med tvåtonslack och extra rutor. Ägaren hette Doroty Meyers.

Med några år på nacken, bilden är tagen hos Nabers Cadillac 1972, så var denna 57 års Cadillac Eldorado Brougham inte mindre imponerande. När dessa byggdes 1957-58 hade den ingen motsvarighet. Bara 704 stycken Eldorado Brougham byggdes med en rejäl ekonomisk förlust för Cadillac, men det tog man på något sätt igen i prestige. En dylik kostade ny $13074 och såldes alltså med en jätteförlust på varje bil. Det var tre gånger mer än en vanlig Cadillac, eller också kunde man köpa åtta stycken Chevrolet 150 business sedaner!

All tillgänglig teknik som gick att få 1957 lastade man in i Eldoradon, dörrar, huv, bagage och till och med tanklocket styrdes av sensorer och vacuummotorer. Självsökande transistorradio med stereoljud, ställbara soffor fram och bak med minnesfunktion, läderklädda givetvis, automatiskt avbländbara backspeglar och ljus, luftfjädring med nivåreglering, cruise control är bara några av finesserna. Dessutom var även däcken specialgjorda för denna, det var de första lågprofils radialdäcken på en seriebyggd bil.

Santa Anas Lincoln-Mercury handlare hette Knickerbocker, och 1968 hade dom fått in en vagn som inte var mindre grandios som begagnad. En Continental mark II som bara byggdes i en liten serie på runt 2500 bilar 1956-57. Med nästan 10000 dollar i nypris var denna eleganta vagn bara en för liten kräsen skara kunder. Det var mer än dubbelt så mycket som någon annan av de redan dyra Lincoln-modellerna kostade.

Säljaren Joseph Ulm hos Montee Peters used cars i Santa Ana poserar här 1961 vid en 1957 års Imperial Crown hardtop sedan. Imperial byggdes i förhållandevis få exemplar jämfört med konkurrenterna Cadillac och Lincoln. Med 7843 stycken byggda så var just denna modell faktiskt Imperials mest tillverkade modell. Just denna har av nån outgrundlig anledning fått navkapslar från en Plymouth.

I Irvine 1978 poserar Dana duBoise med sin nya Lincoln Continental mk V coupe. Trots att den var ett par tusen dollar dyrare än en standard coupé så såldes denna exklusiva coupé i hela 72602 exemplar detta år, Lincolns bästsäljare. Dessa fanns i en rad olika specialutgåvor, mot ytterligare pristillägg givetvis, så kallade designer series, där Givenchy, Pucci och Bill Blass hade fått styla efter deras tycke och smak vad det gällde färg, inredningar och övrig utsmyckning. Värstingen var "Golden Jubilee edition" ett tillvalspaket som kostade häftiga 8000 dollar extra på en bil vars baspris var bara det hela $12099.

Två saker om dom amerikanska 42:orna, för det första såg dom generellt lite egendomliga ut, för detta andra är som sällsynta som hönständer.

Produktionen av nästkommande årsmodell inleddes på hösten 1941, men den 6:e december anföll Japan Pearl harbour och USA drogs med i kriget. Industrin fick order om att ställa om för krigsproduktion och inledningsvis ransonerades vissa råvaror. Från 1:a januari 1942 fick man färdigställa bilar som det fanns order på, men dessa var det inte alls säkert att kunden fick. För dom öronmärktes först och främst för försvaret och så kallade lend-lease avtal. Något senare gick en ny propå ut att allt krom, nickel, koppar och rostfritt skulle användas för krigsindustrin.  Därför kom de allra sista 42:orna att få målade blankdelar och en del detaljer som navkapslar och dylikt i plastmaterial istället. Dessa sista kallas för "Black-out cars" som byggdes innan totalstoppet för personbilar infördes den femte februari 1942.

Så därför är 42:orna så pass sällsynta, dom gjordes bara under ett par månader och exporten var nästan obefintlig då resten av världen redan stod i brand.

Varför dom ser lite egendomliga ut kan bero på att man skulle hos samtliga försöka "toppa" 41:orna , och art-deco designen fick blomma upp hämningslöst. Under krigsåren fick man dock tillfälle att strama ner designen något för de första efterkrigsmodellerna som presenterades för 1946.

Samtliga bilder tagna under tidigt femtiotal i Salt Lake City , Utah.

En Buick Special wagon var en sällsynthet, bara 326 stycken han byggas innan stoppet februari 1942, detta ser ut att ha varit en "black-out" bil . Vita plastringar på fälgarna användes som dekor eftersom man inte längre fick möjlighet att kunna gjuta däck med vita sidor.

Pontiac byggde totalt hela 85555 bilar som 1942 års modell, men det är ändå lite jämfört med de 333061 som gjordes året innan. Här en Streamliner Eight sedan med den lite överdesignade grillen som var så särskild detta år.

67999 Oldsmobiles byggds 1942, denna kaross kallades "B-44" i reklamen för att påvisa att det var så här alla 44:or skulle se ut när de kommit ikapp Oldsmobiles nya design. Några 44:or byggds som bekant inte över huvudtaget. 

Detta ser ut att vara en series 66 club sedan som då gjordes i blott 3557 exemplar. Sällsyntaste Oldsen var series 68 stationsvagnen som bara hann göras i 56 ex innan bandet stannade.

Fords hann bygga hela 160000 personbilar från och med den 12:e September innan totalstoppet infördes, många kom dock att hamna inom krigsapparaten. Men under krigsåren gick man inte sysslolösa hos Ford heller då man gjorde Jeepar och många andra delar åt dels flyget och flottan.

I och för sig så byggdes det sporadiskt personbilar under krigsåren efter stoppet 5:e februari. men det rörde sig oftast om specialbeställningar från regering och armén, totalt rörde det sig 147 bilar. Vissa privatpersoner främst inom jordbrukssektorn och civilförsvaret kunde även få ansöka om särskilt tillstånd för att få köpa främst lätta lastbilar.

I Garden Grove ser vi mr. Scottfield som hittat en gammal "bullmerca" en 219 av 1958 års modell i en trevlig gräddvit kulör

Hos Nabers Cadillac i Costa Mesa står John Smith vid sin "fenmerca" en rätt stor S-klass mercedes av 1964 års modell. Dessa fick ju egna dubbla lampor speciellt för USA-marknaden men dessa kom att bli rätt populära att beställa även hemma i Europa. Bilden är tagen 1969 och en sådan här Mercedes bör nog varit rätt dyr även som begagnad på denna tiden.

Mike Cronin har hittat en riktigt sällsynt italienare. Det är en Abarth 850 Allemano Spyder. Det blir lite virrigt på två sätt, Abarths var trimmade Fiats som såldes genom Fiat på samma sätt som Shelbys Mustanger. Dessutom fanns 850 modellen att få i olika serier med olika karosser från till exempel Bertone, Fissore, Moretti och som på denna från Allemano.

Att det såldes Europa-Fordar i USa är föga känt men här är Marilyn Myler i Santa Ana med just en tysk Taunus 17M som för USA-marknaden försågs med dubbla lampor. Bakom den står faktiskt en engelsk Ford Anglia också.

Brian Boswell år 1966 med sin lilla Renault 4CV från 1958.

Och samma år ser vi även Mike Salas med den nya Porsche 911:an.

En bil som många säkert vände på huvudet efter i Santa Ana-trafiken 1965 var nog Roger pettersons läckra ljusblå Jaguar E-type, en riktigt frän och dyr vagn på denna tid.

Detta känner vi som Ford Capri, men i USA importerades dessa för att säljas som Mercury Capri. Vaför det förhöll sig så vet jag inte men denna nya Mercury Capri är fotograferad i Garden Grove 1971.

En udda fågel i Garden grove 1966. Det är en liten Datsun L-520 pickup. Dessa små lätta lastbilar från Japan hade nu börjat komma över till främst västra USA, men än så länge dominerade Chevrolets El Camino Och Ford Ranchero marknaden för dessa små personbilspickuper, men det skulle det senare bli ändring på...

Importen av bilar till USA var blygsam, men detta ändrades under sextiotalet, mer och mer främmande fordon såldes, och främst i Kalifornien var man vakna på nya spännande utländska modeller., Volkswagen var det ledande importmärket under många år med faktiskt Volvo som god tvåa.  Kanske just det stora antalet svenskättlingar och emigranter spelade en roll här, som Nils Johansson i Huntington Beach med sin PV544 1963.

Europeiska sportbilar har alltid stått högt i kurs i de varmare delarna av USA, killen som jobbar hårt på beach bum-looken heter Tom Patrick, bilden på hans 1800S är tagen i Anaheim 1976 och bilen är av 67 eller 68 års modell. Över hälften av alla Volvos 1800-produktion gick till USA.

Mera sport import, Butch Rieser i Santa Ana med sin fräcka Porsche 356 som i USA hette Carrera. I bakgrunden står även en Volkswagen Karmann Ghia.

Opel såldes genom Buick i USA under några år vilket jag skrivit mer om här: http://svammelsurium.blogg.se/2008/december/oplar-fran-buick.html

Opel GT var en populär bil som en slags fattigmans Corvette. Buick Handlaren i Santa Ana hette Reason Buick  och därifrån kommer dessa båda GT:s från 1970.

Franska bilar, en Renault Dauphine står parkerad i Santa Ana 1961, som kom från Whitters Sports Cars. Vita däcksidor, mer kromlister och påbyggda kofångare var en flört just för amerikanska köpare, dessa bilar var ju mer sparsmakade hemma i Europa.

1964 ser vi Art Eldred med sin nya Renault R8 som torde varit en rätt ovanlig bil överhuvudtaget utanför Frankrike. Också här med bumper guards och vita däcksidor på traditionellt amerikanskt manér

1969 fanns det en liten Fiat 124 coupé hos familjen Melin, nummerplåtsramen från nabers Cadillac givetvis. Grabben på huven är brorsonen Johnny Melin.

Virginia Summers i Santa Ana 1961 med sin riktigt ovanliga lilla engelska Hillman Husky, detta var en tvådörras stationsvagn baserad på Minx som var en lite flottare varubil för familjebruk.

Vi hoppar fram till mitten av sjuttiotalet och ser Wendell Ballentyne som verkar vara riktigt glad över att ha hittat en tuff men något bedagad Alfa Romeo Giulia av 1967 års modell.

Och ännu en Alfa Romeo, en Spider också den av 1967 års modell i Santa Ana nångång 1973.

Sven Sorenby i Fullerton har vi sett innan här med sin privatimporterade Amazon: http://swedish-connections.html

Nu är det 1978 och fortfarande svenskt som gäller i form av en ny SAAB 99.

Uppe i Garden Grove 1966 träffar vi på John Robertson med sin nya fina Ford Cortina.

Och på samma plats runt 1970 ser en liten Morris Minor av 1961 års modell. Detta är en ovanlig cabriolet som hos Morris kallades Tourer, en beteckning som normalt betydde fyrdörrars cabrioleter förr, men i England även användes på tvådörrars med litet baksäte.

En del modeller hade jag inte en aning om ens fanns, och chansen att just en såpass här ovanlig tysk Ford Taunus 12M stationsvagn hittat till USA är rätt liten men här 1960 i Santa Ana står Rhoderick Bethea just med en sådan.

Dodge byggde stöddiga commercials i de flesta storlekar, benämnda D-100 och uppåt,  här står Jerry Shickley 1970 vid sin tio år gamla Dodge D-600, som då var en lastbil med 2½ tons lastkapacitet

I Anaheim 1971 körde John Miekle denna stora International Transtar för Interstate 99 Freight. Transtar-lastbilen är en så kallad "tractor" med dubbelmonterade bakdäck. Semitrailern har också dubbelmontage, och extrasläpet likaså, vilket totalt gör 18 hjul på ekipaget. Därför kallas denna kombination alltså då för en riktig "18-wheeler"

1972 ser vi Russell Whitson med sin cementblandarbil som är en 1965 års Peterbilt.

Frank Stewart med en lite större och nyare Peterbilt ur 359-serien Anaheim 1972, detta är ju arketypen för den amerikanska lastbilen och görs i milt modifierad upplaga än idag

En International Harvester Fleetstar 2100 körd av Herbert Hill kommer med stålrör från Kaiser Steel

Kenworth byggde också maffiga trucks som denna W-900 år 1972.

En 1966 års GMC 7500 kommer med gasflaskor fastsurrade med kätting på öppet flak i den gassande solen... ett ordinarie svenskt skyddsombud skulle nog ha lite synpunkter på detta.

Det här är en vattenbil från Orange County Flood Control, men både jag och Hans Melin har gått bet på vad det är fråga om för märke. I nosen står beteckningen "P-2000" men vilket märke det kan röra sig om är ett mysterium.

Ford mindre lastbilar i C-serien var populära , här en C-600 som har ett par år på nacken plåtad 1973. Kärran tillhörde Knippers rental center.  

En GMC 4000 antagligen av 1961 års modell kommer till Anaheim från Union 76 med oljetunnor på ett stakebedflak. Den har även nån slags tank av pumpen och slangarna under flaket att döma också.

Di Salvi Trucking i Anahem hade en riktigt udda lastbil 1972, för detta är faktiskt en Isuzu. Vad modellen heter vet jag inte och det är väldigt sparsamt information om dessa tidiga japanska lastbilar.

Familjen Melin bodde första tio åren i i Salt Lake City, Utah. Och kameran var givetvis med så ofta som möjligt.

1951 års Mercury, karossen kom 1949 och för 1951 så fick den ett utdraget bakparti och ett rejält kromgarnityr fram. 157648 såna här Sport sedan tillverkades, utöver det 142166 coupéer, 6759 cabrioleter och bara 3812 stationsvagnar. Redan som nya så var dessa 49-51 års Mercurys  custombyggarnas våta drömobjekt nummer 1, och sextio år senare har inte mycket förändrats i det perspektivet.

Det gjordes bara runt 10000 Imperials totalt 1952, och standard versionen kostade redan den över 4000 dollar. Men detta är det mest exklusiva man kunde köpa i USA detta år, en Crown Imperial, som kostade hela sjutusen dollar. Det var ett lyxlok av stora mått, 5,70 lång, tomvikt på 2400 kilo och en prislapp långt över Cadillac så var detta för en begränsad skara köpare, bara c:a 200 Crown Imperial såldes detta år.  För att få stopp på mastodonten så hade dessa Imperials faktiskt världens första skivbromsar med servo.

En riktigt flott vagn årgång 1953, Oldsmobile Ninety-Eight convertible, skinande blank och ny har den just kostat modiga $3200, över tusen dollar mer än en motsvarande Chevrolet cabbe samma år. Men ville man ha en riktigt dyr Oldsmobile fanns exklusivt detta år även Fiesta convertible som byggdes i blott 458 exemplar med en prislapp på astronomiska $5715! 

Ninety-Eight cabben var ingen dussinbil heller med sina 7521 byggda

1954 års Nash Ambassador Super var en särling på många sätt, den liknade ingenting annat, Nash gick helt sin egen väg med både vågade och avancerade konstruktioner. Det är en större bil än vad man kan tro av bilden, Ambassadoren är hela 5,56 meter lång, men väger trots det bara 1360 kilo.  Ett bra drag då den fortfarande hade en rätt klen sexa på 252 kubik och 130 hästar, ville man ha V8 i sin Nash fick man ge sig till tåls till 1955 då dom äntligen gick att få med en Packardbyggd V8.

1955 står en ny skinande vit Lincoln Capri utanför återförsäljaren, i skyltfönstret kan man skymta reklamaffischerna för Fords nya 55:or. Lincolns modellutbud 1955 var rätt smalt, Custom och Capri var de enda att välja på, antingen som hardtop coupe eller sedan samt en Capri cabriolet. Och en 225 hästars 341" motor som enda alternativ.

1956 års Pontiacs står hos en Pontiac dealer i södra Salt Lake, denna vackra Chieftain De Luxe Catalina coupe gjordes i 24744 ex. denna bild är antagligen från sent 1956 eller tidigt 1957, för skylten i bakgrunden tipsar om att du kan få "any 1956 car at big discount"

1957 står det en bländvit Buick Super Riviera sedan lite slavigt parkerad på gatan. Dyr bil som just kostat runt $3700, just namnet Riviera är ingen specifik modellbeteckning utan just Buicks egna namn på hardtopkarosser. För sifferbitare så är den mer korrekta beteckningen 57-4539. 

1958 års Chevrolet Brookwood station wagon, under en del år hade Chevrolet helt separata modellnamn för sina stationsvagnar, 1958 hette dom Yeoman, Brookwood och Nomad , men hade sina motsvarigheter i utrustning och trim bland de reguljära Del Ray, Biscayne och Bel Air. Att vara kombi är en olycklig förutsättning, då dessa oftast får slita hårt. Vad som säger att denna bil trots sitt slitna yttre faktiskt är nästan ny skvallrar nummerplåten om, den är daterad 1958 och i Utah och många andra stater löste man ut nya skyltar till sin bil varje år när skatten och försäkringen betalats. I bakgrunden skymtar en Plymouth Fury 59:a så bilden är antagligen från tidig vår 1959.

När man som svensk emigrerar till USA och heter Åke Carlsson får man nog dras resten av livet med att få sitt namn både felstavat och felutalat. Men denna Åke Carlsson drev glasscafé i Salt Lake City, vilket verkar varit tillräckligt lönsamt för att kunna köpa sig en ny Buick Electra 1959. Buick var dyra bilar och denna Electra kostade ny $3963. Notera att detta är en Electra, en modell som bara fanns 1959-60 snäppet under den dyrare Electra 225.  

1960 års Ford Galaxie står skinande ny i Salt Lake City, i bakgrunden kan man skymta föregående års Ford, som skiljer sig markant från den nya 60:an. Denna årsmodell har inte rönt nån större popularitet bland entusiaster nu, och det gjorde den inte bland köparna då heller, för redan nästa år så kom en helt omarbetad Ford ut. Trots svalt mottagande så såldes hela 103784 sådana här Galaxie Town Sedans.

Tidiga vans ser man väldigt sällan,, inte konstigt då dessa gjordes enbart för att slita hårt från första dan.  Här är vi i Anaheim år 1971 och firman Constructors Supply companys servicebil från Santa Fe. Det är en Ford Econoline av 1971 års modell.

Tustin Village TV är alltså TV-reparatören som vi ser här på familjen Melins uppfart på North Wright street med sin Ford Econoline årsmodell 1962, notera även dekalerna för Zenith Color, man hade alltså Färg-TV långt före oss i den här delen av världen. 

Hos Nabers i Costa Mesa dyker denna lilla Chevyvan upp från Budget Uniform rentals. Killarnas arbetsklädes behövde ju bytas ut och tvättas med jämna mellanrum och det fanns alltså verksamhet för att sköta även detta. Den van är från 1970 och modellen hade funnits sen 1966, men ännu inte hunnit bli särskilt stora.

Även verktygen måste ju servas och bytas ut i Nabers verkstad, då fanns det även en firma som skötte den detaljen, här syns Cornwell Quality Tools egendomliga utility van som är en Ford årgång 1957 på besök hos Nabers 1957. Dessa tidiga frambyggda vans kallades även Step vans med lågbyggda specialhytter som alltså gjorde det enkelt att kliva i och ur, nånting dessa chaufförer gjorde kanske dussintals gånger på en arbetsdag. Numer är dessa step vans ytterst sällsynta.

Och här ser vi diskmaskinsrepapatören på utryckning i ett nybyggt villakvarter i Santa Ana 1967. Skåpbilen är en Ford F-100 av 1958 års modell. Denna kaross typ kallas oftast för delivery van, eller panel van då den helt saknar rutor bakom hytten.

Telefonbolaget Pacific Bell med telereparatören Edward Folks i Santa Ana 1962 med en Ford Econoline. Dessa första Econolines var baserade på Fords falcon och var därför ganska nätta. Notera att denna telebil även har röda utryckningsljus.

Westminster Fire department i Santa Ana hade alltså vita brandbilar. Dessa typiskt amerikanska brandbilar med öppen hytt och allting prydligt och åtkomligt utifrån ser man ofta än idag, och denna fordonstyp som just denna Crown Pumper var redan då 1965 redan gammalmodig.

I det närbelägna Costa Mesa hade man i alla fall röda brandbilar, och med tak.  Eller mer korrekt är detta en en tankbil. Det finns stegbilar, slangbilar, pumpbilar, tankbilar och släckbilar hos en brandkår, men det finns faktiskt ingenting som heter brandbil! Detta är en Ford ur C-serien årgång 1964

Mjölkbilen i Graden Grove är en Divco. Dessa rundnätta Divcos var en mycket vanlig syn i alla amerikanska förorter. Divco byggde i många år just dessa charmiga mjölkbilar så årsmodell är obestämbar men kortet är taget 1966.

Lika synonymt med amerikanskt förortsliv som Divco-truckarna , äppelpaj och baseball på söndagar är ju givetvis gula skolbussar. Här står chauffören John Berry vid Tustin Higshs GMC buss 1965.

Och naturligtvis är glassbilen ett välkommet besök, här är syns Jack Corbin för Good Humor Ice cream på sin runda i Santa Ana 1967. Glassbilen är eb Chevrolet Apache årgång 1961.  Good Humor är ungefär amerikas motsvarighet till GB och är störst på marknaden än idag.  

Hembakat och hemkört bröd fixade Charlie Shamel på Helms Bakeries, bild från 1967 och Chevrolet C-20 edeliveryn har några år på nacken.

Tex Boswell var en "handyman" som gärna ställde upp med diverse jobb i trakten , här syns han år 1962 med sin 1956 års Volkswagen pickup. Men han var bara "handyman" på fritiden, då han i sitt ordinarie jobb var navigatör på en Boeing 707 hos United Airlines främst på linjen Los Angeles-Honolulu.

UPS service i Anaheim körde också Ford Step vans som man ser skiljer sig en del från Cornwell Quality Tools skåp ovan. Dessa gick att skräddarsy efter önskemål och denna ser riktigt gedigen ut. Årsmodell 1957 eller 1958.

Ford Econolines var tydligen oerhört poppis bland småföretagare, här syns städtillbehörsfirman Dust Chex lilla firmabil med chauffören Bob Mean i Garden Grove 1963

Mera glass, Joe Gibbon med sin lilla Cushman Truckster i Santa Ana 1961. Cushman gjorde små nyttofordon som golfbilar, lantbruksfordon, skotrar och denna Truckster som är väldigt snarlik den italienska Piaggio Ape som troligtvis varit förebilden.

Dessa egendomliga fyrkantiga postbilar kallas för "zip vans" och använda uteslutande av US Mail, denna byggd på Ford-bas och är från 1971. Noteras bör att dom även har speciella "government" nummerplåtar.

Ron Elizada med en äldre zip van från Willys årgång 1962, här i livet efter posttjänstgöring i Anaheim 1974. den har "civila" nummerplåtar och har även fått en uppsättning mag-fälgar!

På personalparkeringen vid Nabers Cadillac ser vi en del vagnar som vid dessa år 1968-69 var lite åren komna redan då

John Schinenfeld har hittat ett riktgt gammalt lyxlok, en maffig La SAlle cabriolet från 1938. La Salle byggdes av GM åren 1927-40 som en slags budget-Cadillac. Med ett nypris på 1415 dollar så var den runt 400 dollar billigare än storebror Cadillac.

Johns garderob skulle nog en hel del rockabillyfans idag kunna mörda för att få tag i.

Lloyd Amplers Chevrolet 51:a är här alltså sådär 18 år gammal, men kan nog se rätt hygglig ut med lite puts och omvårdnad. En sån här bil kan inte kostat många dollar då.

Johnny Smith har en 1954 års Ford Crestline Victoria. Nästan 100 000 sådana här snygga coupéer byggds hos Ford detta år och ytterligare 13000 med plexiglastak, dessa hette Skyliner och är idag mycket åtråvärda vagnar.

Robert Smith med en Oldsmobile från 1956, tolv år gammal så ser den rätt skamfilad ut, dessa vackra bilar var helt passé på den här tiden.

Ray Schreffler med en styvt 20 år gammal Cadillac av 1947 års modell, sista året innan man lät bakskärmarna få små fenor, som senare bara blev större och större.

Floyd Elkind hade också en pampig fyrtiotalare, Chrysler Windsor var visserligen en billigare modell med sexa till skillnad från den dyra New Yorker som hade rak åtta under huven. 1946-48 års Chrysler går i princip bara att skilja åt på serienumret.

Här är Chuck Donnell med en rätt fin Pontiac Catalina från 1959, det står ännu en 59 Catalina cabriolet i bakgrunden, även en rätt ny '67 Cadillac som har fått lite ont i plåten och skall antagligen in i plåtverkstan för lite kosmetika.

I plåtverkstan jobbade på denna tiden Richard Parson, som även han till vardags körde 59:am en Buick Le Sabre cab.

Ramon Lowe var speciellt utbildad bromstekniker, och när han inte skruvade kundbilar så mekade han på sin 1958 års Pontiac Chieftain, som det kördes race med på helgerna. Karossen är en tvådörrars sedan, en karosstyp som var att föredra ur racing synpunkt. Dessa hade lägst vikt och maximal vridstyvhet. En anledning till att just dessa tvådörrars med stolpe är sällsynta idag.

På nästa bild Ramons Chieftain i depån på OCIR, Orange County raceway. Av siffrorna på rutan kan vi dra slutsatsen att man satsade på bracket-racing, index på 13,17 sekunder är rätt så imponerande för den här bilen med sin 370" motor.

Familjen Melin flyttade från Salt Lake City till SAnata Ana och pappa Gus sadlade om från att ha jobbat med radio och Tv i ett antal år till att börja med anställning i Kalifornen hos Flood Control district. Här ser vi han efter arbetes slut med en av Flood Controls arbetsbilar, en Ford F-100 1964. Flood Controls fordon var svåra att missa, orange är ju självklart Orange countys färg.

Larry Donnell med sin Ford Futura Sprint 1964. Detta var första året som Falcon fick V8, och just i den nya Sprintmodellen var detta enda motoralternativet. Ovanlig fågel för bara 4278 Sprint cabbar byggdes.

På uppfarten hemma hos Melins står Nancy Schneider med en 1961 års Ford Galaxie Town Victoria sedan. Ford kallade sina hardtop karosser oftast för just Victorias, medans de vanliga sedanerna hette Town sedan. Bilden tagen en vårdag 1969.

Mera Ford, Michael Donnell far till Larry med Falconen hade en ny Galaxie 500 1966, med Ford-mått mätt var denna fyrdörrars hardtop, som nu inte längre kallades Victoria, ganska ovanlig med 54886 tillverkade. 1966 byggde Ford totalt över 2 miljoner personbilar.

1967 byggs det nya villakvarter i utkanten av Santa Ana och här ser vi antagligen presumitiv husköpare, Martha Bond med en tio år gammal Mercury Monterey coupé. Detta är en tidig 57:a då man under modellåret bytte till dubbla lampor på Montereyn efter ett tag.

1970 är famlijen Pendergraft och hälsar på med en riktigt fin Ford Fairlane från 1957, tösen med kaninen är systerdottern Andrea Pendergraft.

En något äldre Ford, en A-Ford sedan från 1928. Ser ut att vara en riktigt fin vagn dessutom. På den här tiden var veteranbilshobbyn fortfarande ganska liten och utbudet av vad som kunde kallas gammelbilar var ju av kronologiska skäl mer begränsad då än nu.

Bernt Johansson på North Wright Street med en Ford Mustang GT. Denna har fått en uppsättning custom-navkapslar från nån tillbehörsfirma.

Och igen samma kille med en lite större Ford, en F-100 fleetside pickup årgång 1964.

Jean Rieser med sin Ford Falcon av 1962 års modell. Detta är en Falcon Futura vilket man kan se genom att den har separata framstolar, ett enkelt försök av Ford att få en sportigare känsla i lilla Falcon som dock bara fanns med raksexa på 65 eller 101 hästkrafter.

Faye Schmelish här på uppfarten vid sin Ford Falcon av 1964 års modell.

Familjen Rieser gillade falcons här är Kaye Reiser 1966 med sin Ford Falcon av första årgången 1960. Falconen var trots sitt lilla format, anspråkslöshet och milt sagt moderata prestanda en stor succé med hela 435000 sålda redan premiäråret 1960.

Sist ut så träffar vi pappa Gus Melin igen, nu i mer ledig klädsel och en Ford fjärran från den oranga slitvargspickupen, en glänsande ny Ford Country Squire wagon 1965. Läckert svart med vitt tak och helröd interiör ser ut att vara en ovanlig kombination
En påkostad vagn med över 3200 dollar i nypris var detta i samma prisklass som Fords dyraste sedan, LTD som var "top of the line" annars. Ford kallade sina lyxigare stationsvagnar med träsidor för Country Squires och de billigare utan hette Country Sedan, följt av en snikversion som fick heta Ranch wagon.

En 1959 års Rambler Six Super står på gatan i Costa Mesa 1964, hela 77577 sådana här byggdes och ytterligare 61399 fyrdörrars sedaner i De Luxe och Custom Six serien. V8-modellöerna hette Rebel och Ambassador. 1959 var ett bra år för American Motors under George W Romneys ledning med totalt 374240 bilar sålda och man gjorde en årlig vinst på otroliga 60 miljoner dollar.

Mer om outsidern AMC och dess framåtanda under denna tid finns ju även att läsa om här:
http://en-dag-pa-jobbet-med-george-w-romney.html

Helen Westering i Costa Mesa står vid sin 1960 års Rambler Ambassador Custom. Denna kostade ny $2732 , faktist lite mer än en Ford Galaxie sedan. En ganska påkostad Rambler alltså, 10949 stycken byggdes av denna modell. Även om detta var den flottaste modellen så var dom ganska modesta i storlek med en totallängd strax över 5 meter och en bredd på 180 centimeter.

I Santa Ana ser vi Helen Kyllingstad med sin 1957 års Rambler Custom sedan. Detta år fanns V8 även i den vanliga Rambler serien och var på 250" Packards 352" var förbehållen Ambassador modellen som för sista året gjordes under Nash namn.  På utrustningslistan fanns bland annat dubbla högtalare i stereo, säkerhetsbälten, barnsäkerhetslås och bilbarnstol. Finesser som var långt ifrånb en självklarhet 1957.

I Garden Grove hittar vi en nästan likadan, men det är den lite billigare Rambler Super med sin ägare James Exon. 90 dollar skiljde i grundpriset och då fick man lite enklare dekor och så kunde man inte välja läderklädsel från tillvalslistan, eller den ovaliga tretons-lackeringen som var tillgänglig på Custom serien.

Lauro Elenes på samma ställe körde också Rambler, en 1959 års Rebel Super Cross Country wagon. Rebel hade V8 motor som standard men sålde mycket mindre än den sexcylindriga Six modellen. 3634 sådana här byggdes, att räknas emot hela 66739 Rambler Super Six wagons.

En lite äldre Rambler denna gång, 1953 års Rambler Country Club som var en tvådörrars hardtop coupé , här syns en av dessa ovaliga små Ramblers i Tustin år 1961, ägaren hette Leon Thompson.

Denna Rambler Ambassador Custom sedan från 1961 hörde hemma i Van Nuys hos Edwin Nelson. Ambassador var en rätt exklusiv Rambler, av årets total produktion på 380 525 vagnar så var bara lite över 18000 Ambassadors. V8 på 250 hästkrafter var enda motoralternativet.

På nabers Cadillac i Costa Mesa ser vi Morrie Donahue 1968 med en 1962 års Rambler Classic Custom sedan , detta års mest sålda Rambler i alla kategorier, 68699 stycken såldes.Åren 1961-63 fanns dessa med en sexcylindrig motor helt i aluminium på 196" och 127 hästar. Men man kunde få den i vanligt gjutjärn istället om man ville utan extra kostnad.

Dorothy Butler utanför en presentbutik i Santa ana med sin Chevelle Malibu 1964.

1963 års Dodge är en sån där modell som blivit väldigt förbisedd, detta är en rätt ovanlig Dodge 440 wagon, det gjordes c:a 25000 stationsvagnar i Dodge 330 och 440 serie, och Louis Becker heter hon som hade en av dom.

Dorothy Becker med även det här en ovanlig Dodge. Coronet var Dodge mellanmodell och här är vi ju mest vana vid att se Coronet-modellerna som fräcka coupéer med mycket motorer, men dessa var ju bara avarter av basmodellerna som just denna Coronet De Luxe wagon från 1966. det byggdes över 27000 Coronet stationsvagnar detta år men de är nog svåra att hitta idag.

Året är 1967 och här står Beth Otte vid sin 1963 års Buick Electra.

Helen Rhodes år 1968 med en mycket ovanlig kärra, det är en av bara 596 byggda 1959 års De Soto Firesweep cabbar, som här då är blott nio år gammal men ser ut att vara i behov av mycket omvårdnad. Svårt idag att tro att just då var dessa femtiotalscabbar nästan värdelösa oavsett modell.

Pontiac Tempest cabriolet 1966 vid Santa Anas shoppingstråk i korsningen Tustin avenue 17th, damen heter Frances Perry.

Här ser man mer hur shoppingcentret vid den korsnignen såg ut då. Så ser det absolut inte ut här idag. Men här år 1967 står ett par och visar upp sin nya fina Chrysler New Yorker sedan.

Ingen dålig shoppingvagn, Roy Henderson med sin flotta Mercury Marquis Colony Park wagon 1967. 18680 sådana här byggdes av Fords mest exklusiva stationsvagn detta år och att den är rejäl framgår av den även gick att få i tiositsigt utförande.

Det här är en Rambler Six från 1960, och i sitt absolut mest snikna utförande som motsägelsefullt hette De Luxe så hade den alltså bara enkla lamor fram. Det byggdes faktiskt exakt 24001 såna här Six de Luxe stationsvagnar och totalt nästan 175000 Rambler stationsvagnar totalt 1960, en imponerande siffra för ett så udda märke. Idag är dom sällsynta som hönständer, ingen gillar Rambler och utskrotningen har varit nästan total.

Bill Howard 1967 med sin välskötta Pontiac Chieftain wagon från 1956. Stationsvagnar var statusbilar, denna Chieftain De Luxe var 1956 Pontiacs näst dyraste modell med en prislapp på  $3762, som bara toppades av den exklusiva Star Chief safari som var just det också en stationsvagn.

Orange county Flood control är en enorm anläggning förlagd i garden Grove, många människor sysselsätts härigenom och här kan vi se lite av deras fräcka kärror från personalparkeringen.

Bilden är från 1960 och här är Max Thompson på väg hem från jobbet med sin Corvette från 1955. Corvetten hade presenterats två år innan med det var först 1955 som den fick en V8 under huven, bara 700 byggdes.

Jim Johnson samma år med en nyare Vette, den är från 1959. Nypriset var modiga $3875 för det sportigaste USA kunde uppbringa. Men detta har inte hindrat Jim som redan sågat upp huven för att få plats med sex Stormbergsförgasare. Samt chrome reverse fälgar i bästa Barris-stil.

Året är 1961 och Verl Grafton visar upp sin Austin-Healey , en vacker sportbil på brittiskt manér. Importerade engelska sportbilar var riktigt populära i Kalifornien, trots att de var rejält dyra. Kostade antagligen mer än ovanstående Corvetter.

Den här bilden är tagen 1967 och visar Dick Meyer med sin 1959 års Studebaker Silver Hawk. Detta var riktigt vassa vagnar på sin tid med kompressormatad V8 som standard och fina vägegenskaper

William Boydston körde också Silver Hawk, men av 57 års modell, motorn i dessa var en 289" på 235 hästar, den lyxigare Golden Hawk hade närmare 300 hästar från samma maskin.

Och ännu en Studebaker i Garden Grove, Froline Ruiz med en GT Hawk från 1963. Studebaker hade bantat modellprogrammet till bara Lark-serien  och Hawk-coupén var det enda som fanns kvar av de gamla modellerna, men nu endast i detta GT utförande. 4634 stycken byggdes av dessa.

Det är 1969 och Ed Flohra visar upp sin nya Camaro, det är ingen SS eller RS utan en rätt basic coupé, men vad som är märkligt är att den har 307" emblem, då annars dessa hade 327":an som bas-V8 undantaget Z/28 som hade 302" alternativt 307", men allt gick tydligen att ordna om man ville.

Och så ser vi Roy Grosskopf med sin 1970 års Camaro Z/28, en helt ny kaross, men RS/SS och Z/28 alternativen fanns kvar. Nu fick Z/28:an byta ut den lilla varvvilliga 302"an mot en ny större 350" på 360 hästar som enda motoralternativ. Bara 8733 av total 125000 såldes som Z/28.

Ännu en Corvette, året är 1968 och en nyrakad Gary Johnson vid sin 60:a

Buick Riviera årsmodell 1966 är en jättebil i sammanhanget, men inte desto mindre potent för med sin Wildcat 425" motor på 365 hästar så flyttar det ganska bra på Rivierans dryga två ton

Sist men inte minst i Garden Grove så möter vi kontorissan Vera Humpfries vid sin nästan nya Pontiac GTO 1964. Klistermärkerna på kofångaren är antagligen passerkort eller P-tillstånd. Hur som helst så förr sattes sånt oftast på kofångaren och inte på rutan, då man i en hel del stater inte fick skymma rutorna med nånting enligt lag.  Därav dess ursprungliga namn, "Bumper-sticker"

På Nabers Cadillac gjorde man allt, sålde nya Cadillacs, begagnade Cadillacs, levererade, hämtade, servade och fixade kundernas både nya och gamla bilar. En väloljad apparat med en storserviceinriktad arbetsstyrka.

Det är 1968 och en fyra år gammal Coupe De ville skall få en översyn.

1970 och mekanikern Bob Ewing skall ta hand om en ny Eldorado som skall få sin första service. En Eldorado coupe kostade $6903, och denna kunde har betalat ytterligare $158 för vinyltak och $46 för vita däcksidor som faktiskt inte var standard trots att de allra flesta utrustades med det. Två års service och garantier för maskinskada ingick också i priset.

Våren 1968 och Dick Norman med en vackert Lexington green Cadillac convertible från 1961. Detta är ingen De Ville, till och med 1963 så byggdes cabbarna på basmodellen series 62. men de hade trots det samma utrustningsnivå som den flottare De Villen

Och en 1962 års series 62 sedan, åren 1962-63 fanns det två olika tak på sedanerna, detta är en "4-window" det vill säga två rutor per sida, 6-window hade en extra ruta efter bakdörren. 

Och här står service manager Tom Brashak vid en riktig tungviktare , en ny 1968 års Cadillac ambulans. Så kallade Commercial chaissis var en viktig del av cadillacs tillverkning, dessa extra långa chassin ingick i Fleetwood serien och hade 156 tums hjulbas. Hela 2413 sådana färdigställdes 1968 för att hos karossbyggare bli ambulanser, begravningsbilar och nyttofordon. Denna har fått ambulskaross från Superior, en av de större företagen i den branschen.

Året är 1970 och denna då tio år gamla coupe de Ville ser väldigt blank och välhållen ut. Gissar på att den fått stå större delen i ett svalkande garage till skydd mot södra Kaliforniens brännande sol.

En udda skapelse som regelbundet besökte Nabers för service var den här Eldoradon som kallades för "Del Cabalero" I Kalifornien fanns det gott om små verkstäder som byggde om nya bilar efter personlig smak , eller brist på smak beroende på hur man ser det. Året är 1968 och denna helt nya eldorado som kostat bara den 6600 dollar bör ha det lagts ett par tusen till på för att få den extra pyntad, troligen hos Dunham som var verksamma i södra Los Angeles på den tiden.

En 1965 års De Ville cabriolet vid det här laget tre år gammal, stora cabrioleter var omåttligt populära och hela 19200 sådana här byggdes 1965,

Bakom Nabers Cadillac i Costa Mesa hittar man till exempel personalparkeringen, och vad kör de anställda hos en Cadillacåterförsäljare då? Jo det är en blandad kompott och inte så värst mycket Cadillacs. Här en samliga anställda och deras fordon under åren 1968-1969.

Al Dittmar med en riktigt vacker Buick Riviera från 1964,  


1965 års Plymouth Sport Fury, toppmodellen hos Plymouth kom bara med V8, en 318" på 230 hästar,  38348 coup´´eer byggdes och här står Ken McCardle från Nabers vid en av dom.



Kermit Barnhard på serviceavdelningen som vi titdiagre sett med deras lilla allt-i-allo servicebil, körde privat en Buick Invicta av 1962 års modell.
 

Ellis Stater körde också GM från 1962, men en Oldsmobile Ninety-Eight Sports sedan. Över 33000 byggdes just av denna modell, svårt att hitta nån idag då dessa 1961-62 års Oldsmobiles inte nått nån större popularitet i entusiastkretsar, 


Fords lillpippi Falcon blev lite sportigare 1963 med lanseringen av Falcon Sprint, det är dock svårt att avgöra om Delmar Thomas har en sån eller en Falcon Futura Sport coupe. Båda hade ekernavkapslar, separata stolar occh mittkonsol, plus att sprint även hade varvräknare och 260" V8 som standard.  


Den populära lilla pickupen Ranchero byggdes också på Falcons bas, 18533 sådana här 63:or såldes och här visar "service consultant" Dick Wickers upp sin.


Paul Lorentzen vid sin blänkade Chevrolet Corvair Monza från 1963, liksom hos Falcon så fanns det ett sportpaket till dessa med, dom hette då Monza Spyder som presenterades 1962.  Dess främsta skillnad var turbomatad motor, en sensationell nyhet på den tiden.  Turbon gick att få till övriga Corvairs men var standard i Spydern, effekten steg från 80 till 150 hästar. över en kvarts miljon Corvairs byggdes 1963,


Chevrolet hade innan byggt en van baserad på Corvair, alltså med motorn bak, då hette den Greenbrier. 1965 presenterade man dock den mer konventionella Chevyvan, och här står Chuck Schneck vid just en sån. Så här så de allra första vanarna ut, och var även i ganska modest format.


Och vad är nu detta? jo en Fiberfab!  Kitcars började säljas redan på femtiotalet och under sextiotalet poppade flera tillverkare av dessa glasfiberkarosser upp, Fiberfab hade ett brett sortiment från plastdelar till Ford Mustang till hela bilar som monterades på bottenplatta från Volkswagen eller liknande.
Richard Carter heter mannen som visar upp sin skapelse som verkar vara en Fiberfab Bonito. VW-fantaster känner säkert igen de ultrasällsynta fälgarna från Empi som såldes till VW i USA,  så denna torde helt klart vara byggd på en VW bottenplatta.


Lite samtida reklamannonser ur motorpressen från Fiberfab.
                  


Inte bara begagnat på personalavdelningen, Alvin Winers dök upp en dag när han hämtat sin helt nya GMC Suburban 1970, GMC då som nu var en lyxigare version av Chevrolets arbetshästar, men namnet GMC går tillbaks långt i historien, faktiskt långt före Chevrolet. grundat 1901 som RapidMotor Vehicle company, och uppköpta av General Motors 1909 och benämndes då GMC.


Och Chuck Schneck igen, här vid en ny Chevy Nova coupe 1970, emblemen säger 307" vilket var standardåttan i Nova, det gick att få dom med 300 hästars 350" i SS-utförande, och ett litet antal gjordes även med den stora 396" motorn. Basalternativet i Nova var dock en 90 hästars fyra. Sexa och V8 var båda tillval, men av 254242 Novas 1970 hade ytterst få den lilla fyran. Hans Melins fräna mercury Cyclione syns i bakgrunden.