man måste få bråka av sig lite
Sophämtning är en viktig del i vår samhällsfunktion, och de som utför detta jobb skall givetvis ha en stor elogé för att cirkuleringen fungerar och det borde egentligen vara nog med det.
Jag är av den uppfattningen att en yrkesman som gör sitt arbete på ett korrekt, skickligt och fackmannamässigt vis förtjänar min respekt oavsett yrkeskategori, den yrkesman som beter sig som en idiot är oavsett sitt ämbete eller arbete, en idiot.
Men, i dagens samhälle så finns inga oumbärliga sopåkare, nej nu finns det bara "recycling-tekniker!" som har en självbild av oumbärlighet som trotsar allt förnuft...
Följande episoder har utspelat sig. Förra året fick jag gnäll för att min soptunna (eller återvinningskärl, som det numera heter) stod INNANFÖR grinden, ett oöverstigligt problem för denna recyclingtekniker som knakade på dörren och hade bekymmer med att min grind då blockerade återvinningskärlet.
Jag fick tålmodigt demonstrera för honom att min ålderstigna smidesjärnsgrind har en klurig finess, som kanske bara 99% av alla grindar av denna typ har, den går nämligen helt häpnadsväckande att öppna åt BÅDA hållen.
Nu vart det dags igen, med en stor lapp (i återvinningsbart material, då nästan all text hade hunnit regna bort...) satt på tunnan, om att tömning inte kunnat utföras då mitt kärl stod innanför grinden och inte vänt med handtaget utåt vägen!
Alltså, denna tekniker måste då göra flera moment, öppna grinden, ta kärlet som rullar på hjul och VRIDA DET 90 GRADER för att få ut desamma genom grinden! Detta blir tydligen alldeles för mycket för en reyclingteknikers hjärna och arm koordination.
För ett tag sen hände en annan incident hemma hos en kund, jag renoverade köket där och hade slängt lite bråte blandat med en hel del slipdamm i soptunnan , förlåt, återvinningskärlet.
Då kom en lapp om att var hälsovådligt för dessa stackars tekniker, och farligt avfall, fara i deras arbetsmiljö et cetera et cetera...
Alltså, jag går omkring i slipdamm, lim, färg och annat äckligt nästan varje dag utan att jag får skriva lappar om det, så länge desa recyclingtekniker dels har högre lön och bättre fackliga avtal än mig, så ombedes ni respektfultl hålla käften och göra ert jobb på ett korrekt och fackmannamässigt vis utan knot. Om så inte skulle vara så skall ni nästa gång vid hämtningsdags högaktningsfullt få "recycla" en stor del av innehållet ur mitt återvinningskärl genom edert eget matsmältningssytem, baklänges!
Nääs en höstlig kväll.
Tre "stamgäster" på rad, Lars ovanliga Frazer, min Gran Fury och en blå 1961 Cadillac De ville sedan
Mer stammisar, Thords fina Valiant flankerad av Lasses Chrysler Windsor 56:a, två fenomenala reprenstanted för sena sextiotalets Mopars, två New Yorkers 68:a coupé och 67:a hardtop sedan, Buick från 1968 rullar in från allén och en charmig Opel Kadett Rallye från 1969 på plats med.
Sent september, och kvällen kommer tidigt med mörker och kylig luft, men det bekommer inte hot rod-folket nåt nämnvärt.
De förgätna del 22 - Plymouth Mod Top specials
Ett av det mer originella "trim packages" som nånsin lanserats hos Chrysler var "Mod Top" och fanns tillgängligt huvudsakligen till Plymouth Satellite, men senare har det framkommit att fler modeller utrustades med detta.
Mod Top, ett storslaget exempel på när marknadsundersökningar görs på fel bas på fel sätt av fel folk med fel insikter. Sommaren 1969 och man skulle piffa upp Plymouths småtråkiga mid-size sortiment med en lite mer ungdomlig appeal. Det gällde att pejla ungdomstrenderna och det gjorde dom hos Plymouth, och lanserade helt ogenerat det sanslösa Mod Top Special, som bestod i huvudsak av ett skrikigt storblommigt vinyltak! 
Inte bara taket utan även inredningen färgmatchades också, "color-keyed" kallades det och blomstermönstret återkom i sätesklädseln. Dock kunde det väljas bort, eller tvärtom, vanligt vinyltak med blommig inredning. Cabriolet skall ha funnits att beställa i detta utförande, men antagligen byggdes aldrig någon. 
Och som om det inte vore nog, så fick man med en tjusig nyckelring också!
Främst var det Plymouth Satellite coupéer som utrustades med detta, hela 1637 såna beställdes. Och det är de mest kända av dom , verkar som om samtliga bilar var blåa eller vita med blått tak och inredning. Även mod-top klistermärket som fanns i bakre sidorutan på vissa modeller.
men syskonmodellerna hos Dodge gick också att få med detta, tydligen var de flesta av dom i grönt färgschema istället, här en av de mest sällsynta en av 18 Dodge Coronet Super Bee från 1969 med Mod Top, i väldigt grönt. 
Det fanns i gult också, huvudsakligen på A-karosserna, det vill säga Barracuda, Dart och Cuda-bilarna; här en ovanlig Barracuda 340 Formula S med i gult, näst mest vanliga mod-toppen 937 Barracuda 69:or gjordes med detta. Dock verkar dom sakna emblemet som fanns på Satellite, itsället satt mod-top klistermärket i bakre sidorutan. Denna har även full Mod-Top inredning också. 
340 Formula S var Barracudans mesta prestandapaket, en 340 med fyrportsförgasare, men Mod Tops kunde kombineras med alla motoralternativ
En mod-top bil går att få äktheten bekräftad genom att kolla fender tag-skylten och ännu hellre build-sheet om det finns kvar gömt i bilen. Modellerna ovan Satellite och Barracuda är de två vanligaste som utrustades med Mod Top, bland de mest ovanliga, DOdge Coronet Super Bee med 8 respektive 18 i coupé och hardtop utförande, 14 Dodge Dart GT hardtops och 16 Dart GTS gjordes också med detta.
Utvöver det Dart Swingers gick att få med det också, totalt gjordes så många som 2792 Mod Tops 1969.
Nedan den enda käna Mod-Toppen i Sverige, Satellite coupé från 1969 som renoverades för en del år sen, det blommiga vinyltaket nytillverkas faktiskt idag. 
Mod tops fanns kvar i utbudet under 1970, men ytterst få valdes med detta, då återfanns mod-top enbart på den nya Cuda/Barracuda modellen, mindre än 80 sådana tros ha sålts med detta
Min personliga reflektion, jag är förvånad över att det såldes så många Mod Tops ändå, alltså man vbille föryngra sin kundkrets med en häftig och trendig modell, och flower power regerade på amerikanska västkusten detta år, så långt var det rätt tänkt. Men denna tilltänkta köpkrets var nog vare sig pengar eller ens en take på att köpa sig en ny bil...
Håll i er , det är nu bekräftat att en CUDA COUPE MED HEMI 426 levererades 1970 i grönt med gult mod top-package! Bilen är under renovering, hoppas på bilder snart.
1971 så fanns dock ett annat märkligt tillval hos Plymouth på deras stora Fury Gran coupé, the Paisley top, 70-talet var här... 
En höstutflykt i Jonsered
Vid Jonsereds gamla fabriker såg man fler som valt denna dag för en hösttur.
Gamla porten till fabrikerna, och kör man geon området upp över järnvägsviadukten så kommer man så småningom till Jonsereds herrgård, som har en hänförande utsikt.
Ett höstrace på Viared
Verkar som om alla tog tillfället i akt att köra järnet inann det var dags att på börja garagesäsongen.
Kompressorn har hittat tillbaka i Lahderantas Camaro, och elake-kocken Brolle stod för korv och fika försäljningen
Vart tog den där skruven vägen? undrar dom med Camaron, Plymouth Barracuda är en trevlig bil som man tyvärr inte ser ofta längre, ägaren till denna har tagit fasta på det, och hamstrat på sig fem stycken!
Men snabbast torde denna töda Nisan Skyline varit, ruggigt fort gick det med tider på runt 7,5 sekunder, mest udda ekipage, Mitsubishi Starion från 80-talet, inte många såldes nya och färre har överlevt. Startern Westberg granskar Juhans trevliga kompressor, och värsta burnisarna denna kväll stod en BMW M5 för.
Camaro vs Corvette, och mer burnout av denna BMW:n. Tokfjöla racing, Bror och hans bror Janne har bestämt sig denna säsong för att avliva en gammal 142. Ännu ett uda ekipage, Ford Escort RS2000 som kom med jättevigarna bak som original.
Förrr tyckte folk att en ny Corvette var den bästa brudmagneten, numer är det brudarna själva som kör dom, och bra dessutom, Rebecka och Emelie är två tjejer som är helnöjda med sina Corvetter och är ambittiösa med sitt raceåkande.
Vad som borde varit snabbaste ekipaget, men tyvärr rasade det strax efter starten, lådan tog ut sin vintersemester i förskott. Ludwiggsons vassa turbomatade rod. Går på klistrad bana höga 5:or annars Otur kan man tycka men som han själv sade att det var ju tur det hände nu så jag hinner fixa det i vinter istället för att jag annars skulle rasat det på första racet ut till våren!
Så låter en racer som varit med förut.
Tack allihopa i SHRA Borås och alla andra deltagare med mera för en trevlig och lyckad kväll på Viared!
Årets Nobelpris...
veckans boktips
London tillhör oss, av Len Deighton
Originalets titel SS-GB, ISBN 91-1792282-2
Vintern 1940 , slaget om Storbritannien är över. Winston Churchill är avrättad och kungen sitter fängslad i Towern. På Scotland Yard går arbetet vidare trots att den nu är underställd tyska ockupationsmakten. Detektiven George Archer får i uppdrag att utreda mordet på en svartabörshaj. En utredning som sätter stora hjul i rullning, Archer får snart anlednign att undra varför självaste Heinrich Himmler river upp himmel och jord för att få fallet löst. Är den nya motståndsrörelsen också så oorganiserad och tandlös som folk tror?
En fascinernade och skrämmande djupdykning i tumultet under en främmande militärmakts hårdhänta ockupation, väl skrivet av Len Deighton som har en gedigen erfarenhet av att skriva historiska faktaböcker om andra världskriget, samt deckare. Här kombineras båda, i en spännande bok som skildrar nånting som var ytterst nära att hända, Tysk seger och ockupation av hela Storbritannien.
Ingen gillar Nash...
Nash - den bäddbara bilen
I Oktober 1948 väntade bilköpare och många andra med spänning för nu skulle de flesta tillverkare lansera sina helt nya modeller. När tillverknignen av civila bilar kom igång efter kriget så var det inget annat än lätt ändrade förkrigsmodeller. Och åren 1946-58 hände inga förändringar att tala om alls. Så man såg fram mot 49:orna med stor förväntan.
Men ingen gjorde en sån radikal förnyelse som Nash.
Man gick över en natt från det här.
Till det här!
Designen var inte bara radikal, den var funktionell också "Airflyte" kallades denna typ och hade ett förvånansvärt lågt luftmotstånd. Dessutom var karossen självbärande som gav ett lågt golv, lågt placerad motor, vilket gav lägre tyngdspunkt. Spirlafjädrar runt om var också nytt.
Växellådan hade en överväxel, "Automatic fourth speed forward" och den nya karossen gav generösa innerutrymmen, avsaknaden av traditionell ram eliminerade trösklar och vassa kanter. Allt var rundat, den för sänkta instrumnetbrädan och övrigt var mjukt stoppat och genomsyrat av säkerhetstänkande. Däribland två revolutionerande detaljer, säkerhetsbälten och den ergonomiska "Uni-Scope" instrumenteringen .
Alla reglage och mätare samlat framför föraren, radion och handskfack och radio bakom en jalisilucka, rent, funktionellt och inte minst egensinnigt. Radio var standardutrustning likaså den revolutionerande "Weather-eye". En smart klimatanläggning som kunde hålla konstant temperatur med luxtväxling inne i kupén. Även försedd med pollenfilter.
För 14 dollar extra kunde man också få bakrutetorkare, och Nash hade nånting som många bilar inte ens hade flera decennier senare, fällbara ryggstöd. Dom var även så fällbara att man kunde skjuta fram framsoffan och lägga sätesryggarna horisontalt, och därigenom göra hela den stora kupén till en stor säng. "enkelbädd" kostade 19 dollar extra och dubbelbädd $39. Då ingick även en bag med sängkläder, deluxe-madrass.... och moskitnät!
Det var detta som det blev uppståndelse om, bilen var bäddbar. Det amerikanska femtiotalet var paradoxalt, de tekniska framstegen avlöste varann, film, musik, mode och kulturscenen hade en expansion som saknade motstycke, vid slutet av decenniet hade man till och med nått ut i rymden. Men på ett socialt och moraliskt plan var samhället enormt bakåtsträvande. Och att man då oblygt marknadsförde en bil som i vissas ögon uppmanade till promiskuitet och moraliskt fördärv var ju en samhällsfara.
Många kyrkliga organisationer demonstrerade och uppmanade allmänheten till bojkott. nash fortsatte dock utmanande att förevisa bäddbarheten i sina annonser, utan att låta sig påverkas av namninsamlingar och även stämningar som lämnades in mot dom. Dock var ju bara detta en av alla de sinnrika detaljer nash var utrustade med och använde i sina annonser. Andra elaka tungar hävdade att bilen inte alls var designad, utan byggdes av rester från Nash andra stora huvudgren, Kelvinator, som byggde kylskåp.
1951, fortfarande bäddbar, men även en bra bil för skogsutflykter... Det säregna "Uni-Scope" intrsumenteringen förvann, men man samlade fortfarande mätarna framför föraren. Radion var självsökande och hade även förhandsval medelst knappar. Och till det man införde även dubbla högrtalare i stereophonic.
1952 var Nash femtioårsjubileum och det var det dags för en make-over, och för det toga man hjälp av Pininfarina i Italien, som gjorde den radikala Airflyte.karossen lite mindre radikal, men fortfarande mycket egensinnig. Nu placerades instrumenteringen i mitten av brädan, strikt och stilrent.
Först 1953 kunde Nash-köparen få automatlåda, Dual-Range Hydramatic. Måhända att Nash var revolutionerande på flera punkter vi den här tiden, men att man saknat både automatlåda och V8 började bli kännbart när konkurrenterna nu drog ifrån alltmer. Även om reklamen sade att Nash sexa var vid sidan av Rolls Royce den enda med sjulagrad och dubbelbalanserad vev, så var det V8 som köparna ville ha. Alla andra nya bilar hade hela tiden nya innovationer och förbättrades i rasande fart, Nash hade nått sin tekniska höjdpunkt redan 1949, den gick inte att förfina, men flertalet bilköpare var nog inte så tekniskt insatta att förstå det.
1954 slog man sig samman med Hudson för att bilda American motors. Hudson hade också dom 1949 presenterat en mycket avancerad design, men kom liksom Nash inte riktigt att hänga med i loppet vid den här tiden. Båda två var nu sjunkande skepp och en sammanslagning som från början planerades att innefatta även Studebaker och packrd sågs som den enda utvägen att rädda vad som fanns kvar. Studebaker-Packard drog sig ur i elfte timmen.
1955 och dags för make-over igen, återigen av Pininfarina. Och äntligen kunde man få V8 i Nash, motorn kom från Packard och aurtomatlådan som nu var standard, likaså, Twin Ultramatic drive hette den.: Klimatanläggningen Weather-Eye, radion, de fällbara sätena med mera
1949 såldes man c:a 130000 nya nash Airflytes, 1955 års siffror visade på runt 40000 vagnar plus ytterligare 56023 av den mindre Rambler. Men i andra ändan av spektrat så sålde marknadens tungviktare Ford och Chevrolet 1,5 respektive 1,7 miljoner personbilar detta år.
Sista året det såldes bilar undenr namnet Nash var 1957, en sista putsning på designen, in i det sista kontroversiell och nydanande trots att det var det sista dödsrycket, man introducerade först av alla dubbla framlampor.
Nu fanns bara en 327" V8 med automat som enda alternativ. 2-dörrars hardtop och en fyrdörrars sedan i Custom respektive Super-utförande var de enda modellerna.
Runt 10000 Nash såldes av sista årgången , sen var det dags för en total make-over på hela AMC-koncernen, och man tog mer tillvara på Nash lillebror Rambler och lanserade det namnet i nya förpackningar med desto större framgång, men det är en annan historia.
Bluesjam i nya Nashville.
En helg i Starby brukar bjuda på rätt mycket spännade och intressanta händelser, som beskrivits innan .
http://svammelsurium.blogg.skane-html
Jag var inbjuden på en Citroen-Moto Guzzi träff som utökades med lite fler variationer samt sedvanblgit bluesjam med Bjarnes band på kvällen.
Men mer om det senare, för samma dag hade Bjarne dragit hem ett nyförvärv som tilldrog sig det absolut största intresset och fick väl allt annat attblekna, möt Nashen! 
Bjarne har utökat bilfloran med en Nash Ambassador från 1955, en otroligt bisarr vagn, och den är stor, jag har bara sett dessa på bild och trott att de var snäppet mindre än de flesta andra samtida men det var fel, den är ett jätteas,
1954 hade man slagits sig samman med Hudson, och bildat American Motors Corperation. Egentligen var det menat att Packard-Studebaker alliansen skulle kommit med i AMC också men det skedde inte, dock så kom dom att leverera motorerna till Nash/Hudson under ett tag. Så i Bjarnes bil sitter Packards fina 320" V8 med tillhörande egendomliga "Twin Ultramatic Drive" automatlåda.
Nu skulle vi för första gången få sätta oss in i hur en livs levande Nash från 1955 fungerar, det är det inte många som har gjort för det byggdes bara runt 8000 sådana här sedaner 1955 och styvt 1200 coupéer, få har överlevt och ännu färre letat sig hit.
Vid denna tid körde Nash sitt egna race både i konstruktion och formgiving, eller nästan helt eget för det är trots allt Pininfarina i Italien som ritade denna best. Den liknade verkligen ingenting annat, och över 50 år senare har inget liknande heller skådats. Hur klarade Nash av att överhuvudtaget sälja bilar som enligt samtida press till och med kallades uppånervända badkar?
Speciell ur alla vinklar, Citroen DS som har sitt ursprung samma år, också kontroversiell, men känns ändå ganska tillbakahållen mot den gigantiska Nash Ambassadoren. 
I USA på denna tid så fanns det mesta i finessväg att tillgå i bilar, men det var alltid som "option" till och med blinkers och spolarvätska kostade extra. Bilar byggdes främst på separat ram för det var beprövat och ekonomiskt. Visserligen ahde man redan på trettiotalet fuskat med självbärnade karosser, men det ebbade ut efter ett par år. Nash kunde redan 1949 erbjuda ett sätt att massproducera självbärande karosser till ett lågt pris, och ett par år senare kunde man även bygga en air-conditionanlägging vilket på denna tid annars avr en skrymmande och svindyr manick, så billig att man standardmonterade den i bilarna.
Nash Ambassador hade dessutom radio och flera andra funktioner som standard, inklusive det utanpåliggande reservhjulet, ett så kallat "Continental kit" som annars sågs på mer luxuösa modeller.
Självbärande kaross gav ett lågt golv, utan trösklar och man kunde utnyttja hela bilens bredd inuti, så innerutrymmena var rejäla, och dessutom var den bäddbar!
Sånt här gjorde att Nash vände sig till köpare som uppskattade dylika finurligheter och dom var tydligen tillräckligt många för att märket skulle överleva ett par år till. 1958 byggdes de sista bilarna med Nash-emblem namnet Ambassador kom att fortleva hos Rambler inom AMC.
Bjarne och Magnus undersöker bäddbarheten i Nashen, och vi hittade dessutom bilhistoriens största armstöd!
Som samtidigt fungerar som genomlastningslucka till bagaget, decennier före sin tid.
Continental-kitets uppbyggnad studeras medelst huvudkliande och så kör vi Nash! Prydlig instrumentering, med allt vitalt i mitten rikigt elegant och på annorlunda vis med skalorna tryckta på glaset med mätare och radiodelen bakom. Ratten är enorm, för trots att AC, radio och annat var standard så var servon fortfarande option, denna saknar detta. 
Så dags för bluesjam. Starby blues band är ett gäng som gillar blues, öl och citroener. det låter rikgtigt bra och hur sättnigern är eller vem som spelar vad är itne alltid så viktigt. denna gåg bjuds det på dubbel uppsättning trummor. 
En gästartist bjöds det på också, sorry grabbar men han lirade faktiskt skjortan av er allihopa, inte så konstigt då man turnerat som trummis tillsammans med Eddie meduza! 
Söndagen blev det mer studerande av nashens mysterier och ytterligare lite provkörning runt nejden. Hur kan en spn här vara att köra? Nja, svårt att såga då den här åtnjuter lite renoveringsbehov. Och en omgång nya däck då den nu rullar på stenhårda diagonaldäck som antagligen monterades på bilen före Woodstock nångång. Den har egendomligt nog plusjordat elsystem, sex volt. Starten är förbikopplad med en knapp. Växellådan är som tidigare nämnts lite egendomlig, och man startar egentligen med att dra växelspaken mot sig. Packardmotorn och framvagnen avger en del ljud dom definitivt inte skall göra.
Hohohoo, jag kör jättenash på skånska landsbygden. Med viss skräckblandad förtjusning. 
Inget styrservo, inget bromsservo, usel sikt, trots panoramarutor fram och bak. Inte bara att bilen är så hög och bullig att andra bilar jämte försvinner nånstans vid framskärmen, ratten sitter mitt i synfältet med: man får ömsom kika över eller igenom den... Vändradie? va e det.... det går åt ungefär halva Ängelholms kommun för att baxa runt aset.
Med andra ord en helt underbar vagn!
Hillbilly håå 1962.
Det kan nog inte bli mycket mer deep down south hillibilly hee-haw än så här, George Jones, White Lightning
Samma år, Johny Cash, på den tiden han fortfarande fick spela där, sedermera lyckades han till och med bli portförbjuden På Ol Opry, country-scenes högborg... men det är en annan historia.
Automobilia do brasil
Då importen av fordon i Brasilien var i stort sett obefintlig fram till 1990 , så licenstillverkade man allt man kunde få tag i , därav ser en del modeller bekanta ut fast ändå inte, och en del har vi aldrig sett alls.
De förgätna del 21 - Mustang Limited 600
Motoralternativen till dessa var hela nio stycken att kombinera med ovanstående och dessutom otaliga option samt GT-versioner.
Nu räckte tydligen inte detta alltid då många återförsäljare beställde hem bilar efter sina egna idéer och lanserade "egna" modeller på lokal nivå. Detta handlade oftast om rena "dress-up" kits, lite emblem, några stripes och begränsat val av inredning och färger så vips hade man en specialmodell att erbjuda kunderna.
Inför sommaren 1969 i månaderna maj och Juni närmare bestämt fanns en sådan modell att köpa i Philadelphia, Limited Edition 600.
Ja, det var ju som sagt sommaren 1969... med trendriktig reklam. Limited Edition 600 fanns inte som cabbe utan bara coupé och fastback, motoralterbnativen verkar huvudsakligen varit den sexcylindriga 200" motorn. Min teori är att dealers fick dessa billigt då Ford hade överproduktion på den motorn, då suget efter V8 i dessa bilar var på topp dessa år. Dock fanns den även att tillgå med 351" H-code motorn med tvåportsförgasare, men inget större.
Färgvalen inskränkte sig till två,men var desto mer intressanta.
"Groovy Green" som syns till vänster och det speciella Limited edition 600-emblemet sitter på en "Flower Power Red" Mustang. 503 stycken skall det ha sålts av dessa väldigt speciella Philadelphia-Mustanger.
Semestra som förr, overklighet imorgon.
Mina morföräldrar hade ingen bil så två vuxna två barn, en katt och bagage stuvades ombord på tåget mot Åmotfors. Där man sedan åkte BJ-linjen med ånglok (som runt 1955 byttes ut mot rälsbuss) til stationen I Skillingsfors.
Där mötte farbror Ivar som var droskägare upp med sin stora Plymouth och skjutsade familjen den sista milen uppmot Högsäter och gränsen.
Mer från Skillingmark, nutid, finns i tidigare inlägg:
http://svammelsurium.blogg.se/2008/july/en-tripp-mot-skillingmark.html
http://svammelsurium.blogg.se/2008/july/litt-fra-marken.html
Hur klarade man av en hel sommar häruppe på den tiden? Jo det var inte så svårt. Lanthandel fanns inom gångavstånd. Varor kunde därifrån även beställas hem från Koperativa i Skillingsfors. Post och telegrafstation fanns som skötte eftersändning alternativt poste restande brev och paket. Lantbrevbärningen både lämnade och hämtade post, och skötte även räkningar och en del mindre ärenden .
Lokal ordningsmakt i den mån det behövdes fanns i form av en ambulerande landsfiskal.
Gjorde man sig illa så fanns det en provinsialläkare som kom på besök, eller vid mer akuta fall så ställde fabror Ivar, som hade åkeri och taxiverksamhet, upp och skjutsade en till Lasarettet i Arvika.
Varannan tordag kom det en fiskbil och varje fredag en drickabil.
Idag finns som nämnts innan inget av ovanstående kvar, Jo Koperativa, numera Coop i Skillingsfors, 13 kilometer bort. Men skolan, bruket, stationen och allt annat på vägen upp mot Norge gapar tomma, lanthandlarna igenbommade. Posten sköts från Åmotfors, vårdcentral finns i Charlottenberg, ytterligare 50 kilometer längre bort.
Vrför skriver jag om detta? Jo, i dagsläget så anser en hel del snusförnuftiga förståsigpåare att vi måste rädda jorden genom att semestra alternativt. Alternativ för dom är i princip inga alternativ alls, ingen bil, absolut inga flygresor utan vi skall spendera vår semester med att cykla eller åka tåg.
Bland annat finns en hel lobbyorganisation som heter .järnvagsframjandet.html som står bakom sådant. Inte helt förvånade är de flesta bakom detta även miljöpartister.
I insändare och debattsidor dyker dom upp , samt tokmytomanerna grönabilister1 och andra organisationer som de mer radikalt fanatiska Jordens vänner med mera upp och tycker en massa om hur vi andra skall tänka. Gemensamt för samtliga är att det är, ett, väldigt aktiva miljöpartister som för dessa organisatioeners talan, två, dessa miljövänner är i samtliga fall storstadsbor. Som antagligen aldrig varit utanför stan och ens vistats i den miljö som de så präktigt försöker "rädda"
Det enda spåret av Morfars bror Ivars droskverksamhet är ett halvrasat busskjul vid Molia. Drickabilen och fiskbilen hamnade på Edaskroten för länge sen. Och det har inte gått några tåg förbi Skillingsfors på nästan 50 år.
Läckert på Läckö, Moparträff Lidköping 2008
Chryslerklubbens höstträff var denna gång förlagd till Lidköping med en tur till Läckö Slott på schemat. Vädret såg lovande ut så det blev av att åka dit. En gång i tiden var jag emellanåt i Lidköping på jobb, men det var tio år sen sist, så först blev det lite orientering runt stan med fika på Garströms konditori. Sen vidare ut mot Kållandsö för att möta upp med resten av klubben som var på guidning runt slottet.
Slottet delvis under renovering, men ser vackert ut ändå 
Och så här vackert var det på parkeringen nedanför.
Vafalls?? Näe nu... att ta med en Chevrolet på Chryslerträff! Då var det allt tur att han tog med fika och tilltugg till allihopa så det var ju förlåtet.
På parkeringen återfanns en del i kategorin udda mopars, Plymouth hade ett brett modellutbud och 1966 späddes det på med denna VIP, som var lite lyxifgare än Fury-modellerna. 1962 års modeller från Plymouth har inte blivit så hett eftertraktade, eller eftrtraktade överhuvudtaget, men en svensksåld blå Belvedere dök upp. 
Två bilar från Norge som visade sig, en fin 1965 års Imperial Le Baron, med en prislapp på 1000 dollar mer än en Cadillac De Ville samma år så var det här ett gediget lyxlok. Dodge Coronet 500 sedan från 1966. Numer ser man oftast häftiga coupe och cabbar av dessa mid-size bilar från sextiotalet, de reguljära sedanerna av samma basmodeller har hamnat i skymundan trots att de byggdes i långt mer exemplar. Mer spännande två Town&Country station wagons, en Newport från 1961 till vänster och en New Yorker 1960 till höger, kombibilar var statusbilar på den tiden, hardtopkarosser och påkostade finesser gjorde dessa långt dyrare än cabrioletmodellerna.
En annan uddabil som förtjänar lite uppmärksamhet, Dodge Coronet 500 från 1965, ytterligare en bortglömd årsmodell, denna röda svensksålda coupé var riktigt fin, "500" stod för lite sportigare bucketseats med mittkonsol och V8 som standard. 33000 byggda, vart tog dom vägen? Plymouith Valiant Signet av samma årsmodell rullar ut för avfärd mot campingen följt av de båda Town&Country som också lufasr iväg.
Vi saknade dock en känd Valiant, helgens stora överraskning var nog att Thord lämnat den hemma i garaget och istället köpt på sig en kanonfin Dodge Custom Royal Lancer coupé från 1955. En bil som det visade sig jag är bekant med sen innan då en vän ägde den under senare delen av 90-talet. och den var lika fin nu som då. 
Mer udda-Plymouths, 1961 års styling var lite väl, hum, tja, jag gillar dom iallfall denna Belvedere sedan är även svenskåld, få har letat sig som privatimport. Ett gäng 58:or, till och börja med två fina 58 New Yorker coupéer som radar upp sig, finfin Imperial 58:a som står brevid Jannes tio år äldre Chrysler New Yorker. Här ser man tydligt hur mycket det hände inom industri och fordonsdesgin på dessa år. Och en Dodge Custom Royal coupé från samma år. Hur är det nu med dessa tänder i grillen? Året innan fanns dom på Custom Royal för at särsklija den från den billaigare Royal och Coronet, men finns sporadiskt på vissa 58:or. Jo det handlar om en Kanada-byggd Custom Royal, förutom de "egna" modellerna Kingsway, Regent och Mayfair byggdes även Custom Royals i Windsor-fabriken, men dom fick alltså dessa tänder som saknades på de USA-byggda.
Tipspromenad ingick i dagen följt av lite allmänt motorrumskikande, till vänster gapar Aulis Plymouth 55:a och til höger Sveins intressanta och ovanliga 1957 Dodge med D-500 motor. Och Chryslerprodukter inkämt härs och tvärs mellan stugorna på Krono-campingen, vilket gjorde detta till en trikgti angenäm dag. 
Och det tyckte detta gänget också som skålade i punch på verandan. Tack till allihopa som var där och gjorde detta till en kanontrevlig dag i sen sommar eller tidig höstsol hur man nu ser på det.
De förgätna del 20 - Mustang Sprints
Ford Mustang lanserades i April 1964, och redan i början av 1966 hade man producerat och sålt otroliga en miljon Mustanger! Detta kom att firas med en jubileumsutgåva kallad "Sprint 200"
"Special equipped limited edition" sade reklamen, Sprint kom med ekernavkapslar, diskreta stripes och av nån anledning utan de tre ribbora i accenturen på bakskärmen som annars var nytt för 1966.
Namnet Sprint 200 kom av att alla bilar i denna jubileumsutgåva kom med standardsexan på 200 kubik och 120 hästkrafter. fMotorn försågs med en speciell dekal och kromad luftrenare.
Varför nu en simpel sexa i en specialmodell? Jo, man hade gott om dom motorerna, då V8:an var obetydligt dyrare så beställdes flertalet Mustanger med den. Produktionen gick redan på högvarv man hade alltså inte kapacitet att göra en extra modell med V8. Men sexor fanns i massor på lager och detta var just ett sätt att bli av med dom.
Denna specialutgåva fanns gick att få med 3-växlad manuell låda eller C-4 automat, och priset var rätt fördelaktigt, för bara knappt 40 dollar utöver baspriset $2398 fick man Sprint 200-modellen.
Sprint fanns även att få i fastback och cabrioletversion men ytterst få lär byggts.
1972 kom namnet Sprint tillbaka på en annan specialmodell, i favör till de Olympiska Spelen i München detta år.
Sprint Special 1972 kom i vitt och blått färgtema med en disktikt "USA" sköld på bakskärmen . 
För 156 dollar extra fick man "Sprint package" som var tillgängligt i bäde fastback och coupémodeller. Blåa stripes med röd accent, färgmatchande inredning i blått och vitt , bucket seats och blå matta.
Motorerna som gick att välja var sexan på 250" som bara sattes i runt 400 Sprints, populärast var 302" motorn sen fanns både 2v och 4v 351" motorn att tillgå, 4v med fyportsförgasaren var det minst valda alternativet till Sprint med 388 sålda. Totalt gjordes det 9383 Sprints, trots att det bara var planerat en serie på 800.
I Kanada sålde man Sprints med deras nationalsymbol, lönnlövet istället för stars&stripes-skölden på baksärmen, men dessa torde vara oerhört sällsynta. Sprint fanns inte bara hos Mustang även modellerna Pinto och maverick fanns i de blåvita färgerna också.
En modell som inte fanns tillgänglig för allmänheten var Sprint Mustang cabriolet. 50 sådana vagnar specialbyggdes efter förfrågan från Washington DC, som varje vår anordnade "The cherry blossom parade" och nu ville ha speciella Ford Mustanger för detta ändamål. Så det fick bli Mustang cabbar som försågs med Sprint-paketet.
Dock kom alla dessa bilar att vara till salu efter paraden hos lokala Ford handlare i Washington, prislappen var $3272 eller högstbjudande. samtliga var identiska med 302"motor automatlåda AM-radio, styr och bromsservo samt deluxe inredning.
Idag känner man til 37 Sprint convertibles som överlevt, en finns i Sverige och en har hittat till Norge.
Nääs mot hösten
Våra måndagsträffar på Nääs rullar på September ut, men nu börjar det märkas att sommaren är på väg mot sitt slut. Dock så kan vi nu säga att det nya Nääs har etablerat sig riktigt bra. 70-talet bilar och oräkneliga motorcyklar dök det upp trots allt annat än optimistiska väderutsikter
September, men cabrioleterna fortsätter rulla in, läckert pastellgröna, Cadillac från 1953 och Ford hunderbird från 1957. Följt av en Buick Electra modell 1965 och en med tak, Cadillac De Ville från 1958. 
Mer öppet, stor fin Pontiac från 1948, sällan man ser dessa 40-talscabbar, och en bil som ser betydligt äldre ut än Pontiacen men är faktiskt nyare, MG TF från 1954, engelsmännen ändrade inte nånting i onödan på sina modeller. Lite modernare vagnar som skymtas på Nääs är bland annat den udda Volvo 780 coupén och Ulfs håriga Buick Roadmaster från 1993. Som har försetts med massor med godis som innefattar en Camaro LS-1 motor, en stor blå tub och lite annat godis. 
Sen börjar molnen torna upp sig frånljusgrått till blåsvart, Mats ser till att kila iväg med sin fina Eldorado Seville-58 innan den blir blöt, vi andra tja, vi tar skydd under Thords paraply. 
Kort med katt
Inget under, inget bakom, mjau, inget i bilen, mjau, till saken hör att dagen inan vart jag uppe på en gård där man just hittat kattungar som fötts i lönndom ute i lagården. Då det inte finns nåt ställe som är för osannorlikt för en katt så öppnade jag huven och, mjau, där stack det fram ett litet katthuvud mellan alla kablar och slangar...
Misse hade åkt med mig kvällen innan i motorrummet och sen stannat där antagligen lätt chockskadad hela natten.
Att få en katt på halsen hade jag inte räknat med, och en liten stackars unge på ungefär 5-6 veckor är lite för liten att flytta hemifrån, men fanns inget annat å göra än att: fixa kattlåda, lättsmält käk, filmjölk, tips och råd, och en massa andra ting, katten, ja den sprang och gömde sig.
Eller tja, äh, jag kommer väl fram då.
Äh, förresten jag tror jag gömmer mig igen.
Första dan höll den på såhär, sen kände den sig rätt hemma, inte en lugn stund med det här lilla knytet, utan visade sig vara en hängiven klättrare, främst på mig.
Hade även meddelat dom på gården Misse kom från att de kunde sluta leta efter den felande kattungen. Misse, tja det fick ju bli det, det står ju faktiskt "M" i pannan...
Dag fyra började inte så bra, Misse var apatisk, och verkade slö, försökte ge den lite filmjölk med minifoder mosat, men kissen lade hela huvudet i skålen, dricka vatten gick inte heller nåt vidare. efter ett tag börjjade han ragla och fick ligga på en kudde i köket medan jag försökte finna på råd. Råd fick jag gott om, mjölkersättning från grannen, tillvkerkade en liten mininappflaska och fick i Misse lite näring. Stackarn piggnade till emellanåt, men det pendlade upp och ner.
Dagen efter var det slut, Misse somnade in på kvällen. en kort period som kattägare till ända, sorligt nog för jag gillade verkligen det lilla knytet.
Hur som helst det visade sig att resten av ungarna i samma kull hade gått bort i princip samma dag också, så det var nånting som inte stod rätt till med dom från början.
Jag och grannen höll en kort begravningsakt i min trädgård morgonen efter där Misse nu ligger under en liten hägg som börjat blomma i år. Katt får det nog bli snart igen, men då dkall den int efå åka motorrum.
Dags för reklam... eller inte
En kund som uppenbarligen inte varit helt nöjd... Mycket synlig från motorvägen vid Björrödsmotet vid landvetter 
Hofsnäs Sportvagnsträffen 2008
MG TF leder i kön, en del amerikansk rullade in också, Chevrolet Corvette och Pontiac Firebird, modernare MG F rullar ner mot sjön, där det i år var öppet för ytterligare parkeringar. Fullt blev det.
Mustanger på grönbete, två fina generation 2 mussar parkade vid sjön, för inte så länge sen ratades dessa 1971-73 års modeller som inte fullvärdiga Mustanger, men det är det ändring på nu. Morganbila rfanns det gott om, ingen sportvagnsträff utan dessa engelska anakronismer. Medans alla kommer tillrätta så passar andra på att avsmaka lite medhavd frukost.
Vad som torde vara #1 denna dag. Det blir inte mer historiskt än så här. Bugatti type 13 "Brescia" modellen som kom att lägga grunden för Bugattis framtida framgångar, började tillverkas redan 1910, redan 1914 använde man sig av fyrventilsteknik, Brescian fanns med in på tjugotalet. och denna vagn från 1923 har fyrventilsmotor på 1,5 liter. Härligt att få titta närmare på denna vagn och den genialiska Ettore Bugattis vackra och funktionella lösningar.
Mer klassiskt, Aston martin. En läckert blå DB2 coupe från 1950 och en DB2 cab från 1951, däremellan det ultimata lyxmonstret Vantage från 1994, 5,3 liters V8 matad med dubbla kompressorer ger den en effekt på 600 hästar.
Den andra gröna är en DB2/4 mk.III från 1957, Aston Martins modellbeteckningar har aldrig varit lätta att begripa sig på, men vackra vagnar är det.
Lite färgklickar, härligt krämig "Frogeye" som dessa Austi-healey Sprite allmänt kallas av uppenbara estestiska skäl. Knallröd Porsceh 356 cabbe, och en av många MGA som dök upp, denna i läckert himmelsblått, och chockgul Volvo 1800ES, sportkombin blev en populär modell hos flera tillverkare under tidigt sjuttiotal, för att sen totalt försvinna.
Sextiotalets stilikon bland sportvagnar, den vackra Jaguar E-type, här i jämförelse med 2000-talets dito Lamborghini Gallardo
En annan glad överraskning, den närmast mytiskt sällsynta BMW M1, bara 456 handbyggdes 1978-81 och oerhört sällsynt här då dom länge var omöjliga att registrera. Om ni upplever några likheter mellan den vita M1:an och den svarta Lotus Esprit, så är ni inte fel ute, för det är Giorgetto_Giugiaro som ritat båda två under 70-talet.
JC Indigo, den helsvenska sportbilen som byggdes av Jösse Car, började lovande men föll innan 40 bilar hade byggts, två sådana Indigos var med på Hofsnäs i år. Mer pannkaka, när man hos Triumph lanserade efterföljaren till sina klassiska TR-modeller och Spitfire, så kom TR7 med helt modern design 1976.. 1979 kom en TR8 modell för export till Nordamerika, med Rovers V8 motor, detta är en sådan, från 1980.
Hot rods på Hofsnäs, det är ju rätt sportiga grejer det med.
Triumph Spitfires fanns det gott om, brittisk lpångkörare som hängt med nästan lika länge som Hem till gården, byggdes från 1962 fram till 1980. Men vi väntade med spänning på en annan Spitfire, en Supermarine...
Den dök dock inte upp, men vi blev inte besvikna för det när piloten hade valt att undehålla oss med en North American P-51 Mustang istället! Och en markbunden Mustang, Boss 302 fastback från1969, en begränsad upplaga på 1936 sådana gör den till hett eftertraktad modell idag.
Sportvagnsträffen sammanfaller lämpligt nog med Boråsentusiasternas höstrally Knallerundan ,som återigen har målgång vid Hofsnäs, så vi knallar bara över vägen för att få se...
Sportigt värre där också, 50-talets supersportbil mercedes 300SL, med fackverksram, måsvingedörrar och sexa med direktinsprutning var detta bland det värsta och dyrase man kunde köpa 1955. Mer mercedes, en 220S från 1959, även kallad "Bull-merca" Den gröna roadstern är en spännande tidig Excalibur SS från 1965, detta är frukten av ett samarbete mellan Sherwood Egbert, Raymond Loewy och Brook Stevens s, om då på tiden arbetade hos Studebaker och insåg att de snart skulle bli arbetslösa. Ursprunglegen menad som en "show car" för Studebaker, men planerna ändrades, istället började herrarna bygga dom här på beställning vid sidan av. Denna tidiga är alltså en Studebaker-baserad Excalibur, gedigen och påkostad. Två fina Opel Kaitän har också radat upp sig i gröngräset.
Metropolitan "The car so small that it occasionally got stolen by squirrels" sades det. om denna Hudson-Rambler-Nash-BMC-Austin som byggdes åren 1953-61. Alltså, Nash lät leja ut produktionen av den här till BMC i England där de kom att sättas ihop av Austin, som också bidrog med motorn., Sen såldes dom i USA med antingen Hudson eller Ramblers emblem beroende på vilka återförsälajre det handlade om. . Den blåa är däremot en renodlad Austin, en charmig A35 van från 1957, mer anglofilt som man sällan ser ute på vägarna numer, Hillman Super Minx från 1966, Lite av samma designinfluenser men i kolosalformat syns på den magnifikt stora Lincoln Continental cabben från 1959 som glider fram i allén
Trevligt. välorganiserat och välbesökt, och det här kommer bara att växa, väl mött på Hofsnäs 2009!
Idag för 30 år sen
Var jag fem år och satt hos grannarna för att se formel-1 loppet på Monza. Jag tror de flesta svenskar motorintresserad eller inte satt bänkade för detta, för Ronnie Peterson hade vunnit hela sveriges hjärtan.
Vad vi minns mest var den fasanfulla kraschen, kaos, eldklotet, röken och "Det är Ronnies bil som brinner!"
Enligt första prognosen verkade han utom fara, men dagen efter kom budet att Ronnie avled av skadorna, På nyheterna sände man extra, gång på gång rullade krashen i slutet på startrakan förbi på TV:n, Det ofattbara hade hänt och hela Sveriges Ronnie var borta.
mer detaljerat repotage med intervjuver av Ronnie finns på denna blogg.
http://lae.blogg.se/30-ar-sedan-monza-kraschen.html
Bilsportsförbundet har en minnesfond i Ronnies namn
http://www.sbf.se/info/minnesfond
Den officiella hemsidan över Ronnie, mycket läsvärd med allting om "Superswede"
http://www.ronniepeterson.se/
Nääs, med svenskamerikanare
Det "nya" Nääs drar mer och mer folk och fordon, vilket är trevligt, men det visar sig bli lite trångt också, de stora ytorna som vi kika på i våras är inte så stora längre när man parkerar massa stora bilar på dom. Sen har motorcyklarna hittat oss nu också... slut på friden.
Alltså jag har ingeting emot motorcyklar, bara inget större intresse av dom. Äldre vackra och ovanliga maskiner är förstås intressanta, men alla nya identiska touringhojar är ungefär som Volvo V70 på två hjul.
Anders nyrenoverade Chevrolet-54 anländer och till höger en Chevrolet årsmodell 1955. Dessa är inga amerikanare, för båda två är faktiskt svenskbyggda, GM Nordiska fick hit bilarna i lådor och satte ihop dom i Hammarbyhamnen. På 54:an är det mer tydligt då denna kulör inte återfanns hos Chevrolet i USA, utan här fick man ta vad som fanns tillgängligt.
Mer svensksålt, Ford Fairlane Crown Victoria 1956. Såld ny i sverige Augusti 1957, hur hänger det ihop. Jo, dessa Crown Victoria fanns även som Skyliner, dvs med plexiglastak, blott 603 sådana byggdes 1956 och var svårsålda. Det blev rena bastun i bilen helt enkelt. Så året efter stod Ford med massvis av dessa osålda och man lät skeppa en hel del av dom just hit till Sverige, med både plåttak och plasttak- Så dessa 56:or såldes alltså 1957 här.
Forden från 1932 är även den svensksåld, detta är ingen roadster utan en vanlig convertible, roadster hade fällbar vindruta. Hur som helst så är det fantastiskt att en sån här överlevt i vårt klimat sen 1932.
Detta år var en milstolpe för Ford, dom fick den första massproducerade V8-motorn. Men detta är en fyrcylindrig bil, dessa hette model B, medan V8-Fordarna hette model 18. Fords 32:or blev en enorm succé med sin nya V8, över 280000 byggda, runt 6000 cabrioleter men av dom enbart 427 som denna ovan med fyrcylindrig motor.
Även denna ovanliga japan är svensksåld, Toyota Crown coupe från 1970, nåt dussin sådana här coupéer kom hit, japsbilsförsäljningen gick länge trögt här och sågs som nåt rikigt hokus pokus i volvo-landet Sverige. Synd för Crown var rätt avancerad och pålitlig bil på sin tid. Triumpen från samma år är en TR6:a och icke svensksåld utan registrerad här först 1977.
Mer svensksålt, denna ovanliga Cadillac Fleetwood Talisman från 1976 är svensksåld men under ett annat registreringsnummer! Bilen fick ny identitet 1985 och hur kommer detta sig? Jo, den fick följa med första ägaren när han flyttade till Schweitz, och kom att registreras om där. När bilen sen återvände som flyttgods efter flera år var det ju en schweitzisk bil helt enkelt och fick nytt nummer igen. den vackert gula Dodge dart GTS cabben från 1968 är däremot nyimporterad. Dodge dart såldes det rätt bra av i Sverige, men troligen fick vi aldrig se några GTS-modeller som cab med 340" motor.
När Tomas Terräng dyker upp brukar det vankas nåt bus, på flaket till en Willys pickup stod en mysko motor startklar. obskyr gammal fransk sidventils-V8 i amphibieutförande, dvs dränkbar med allting omsorgsfullt kapslat och vattentätt. Startades upp och fick tuffa ett tag med ett härligt dovt ljud.
Skånetripp med regn, regn, och lite ösregn
Enligt schemat var det dags för Blackrace i kristianstadl igen, och för att fördriva tiden på vägen dit så startade jag tidigt för att göra strandhugg i Eslöv och besöka veteranflygdagen där.Redan vid niotiden i höjd med Halmstad började tunga droppar falla, och detta skulle inte ändra sig på resten av denna dag.
Blöta Mothar, och Blöta Chippar, Den outslitliga Tiger Moth flyger det många utav ännu, Ett gäng Chipmunks var på beök från Danmark, Där dessa förr var Dansk lufvåpens skoilflygplan. De Havilland var tillverkaren bakom både Moth och Chipmunk. Det stora eventet på Eslöv denna dag var 50-årsjubileum för MFI-planen Här en trevlig rad genomblöta MFI-9:or och två senanlända MFI-15 med en liten dränkt Fiat Spider som tuffar förbi framför. 
Intressant var lite seminarium med folk som var med på MFI då det begav sig, samt Erik von Rosen, son till den legendariska greven, äventyraren, flygaren :/Gustaf von Rosen/ som blev legendarisk med sina insatser i Biafrakriget, just med dessa små MFI-plan.
Det var heller inte svårt att fylla sittplatserna på dessa föreläsningar inne i hangaren med detta vädret utanför...
Fairchild Forwarder, amerikanskt sambandsplan gjort för korta fält, trevligt, stöddigt plan med förvånansvärt ombonad cockpit. Tummelisan fick stanna inomhus, sådana här plan kan va lite fuktkänsliga... Högvingade plan på fältet var populära i detta väder, här delar vi vinge under en Piper Cub.
Lite mer hangarsnokande och sedär, där är ju SE-BIS. En av de få KZ-3 plan som finns. Detta var ett dansktillverkat plan. En av konstruktörerna Björn Andreasson var även den som låg bakom projektet med MFI-planen. Samt BA-planen som gjordes i flera versioner och var ett slags hobbyprojekt för denne oförtröttlige konstruktör.
KZ-3 byggdes i lönndom i det tyskockuperade danmark, första prototypen smugglades ut i delar till Sverige där det provflögs första gåneng 1944. Spännande plan och spännande historia. "Torrflyga" det fick jag också, ett väldigt ombonat och bekvämt och trevligt plan som ger mersmak. 
Detta är världens enda BA-11, efter konstruktören Björn Andreasson, byggd av Stil i Vårgårda. Och hälften av alla Sveriges Miles Gemini var i ESlöv, nja, det finns ju bara två så... SE-AYM står och får rinna av sig i regnet. Till skillnad från Tiger Moth så kom Hornet Moth med riktig coupé iställe, mer fördelaktigt denna dag. Moth-serien från De Havilland var en riktig långkörare som fanns i otaliga versioner. Tiger, Hornet, Puss, Cirrus, Gipsy, Fox var några av Moth-prefixen . Inne i ena hangaren gömde sig tillsammans med nåt hundratal genomblöta och fikasugna besökare även sveriges sensaste tillskott i balla flygplans-divisionen, T-28 Trojan från US Navy, en rejäl kärra, Trojan flög första gången 1949 och tjänstgjorde ända fram till 1984 för marinens flyggossar.
Fika under vingen till en T-28 Trojan är inte varje dag man gör, vingspann 12,2 meter och med längd på c:a 10 meter så är det en stor maskin, särsklit när den mäter nästan fyra meter upp till fenspetsen. 
Från ett regnigt pch bläsigt Eslöv, nu utan paraply för det blåste sönder på fältet... vidare till ett regnigt och blåsigt Hörby för en bit mat. Kan Hörby möjligen vara en av sveriges restaurang och pizza-tätaste städer?
Väl mätt och nästan lite upptorkad så var det dags att ge sig vidare i regnet och nöta slut torkarblad till resans egentliga mål, Kristianstad. Där konstaterades snabbt att det blir inget köra av idag. 
Så istället blev det lite korvgrillning och allmänt gemyt, samt lite sporadisk burn-out show då och då, blött men trevligt, och en relativt tidig hemfärd för min del, regnet höll i sig ända upp till Kungsbacka runt 23-tiden på kvällen.
1958, nånstans i London
Resten är historia, Cliff Richard, med sitt kompband som då fortfarande hette Drifters. och Move It, som B-sidans låt hette.
Onsdag på kajkanten
Snart slut för de trevliga kajträffarna vid maritiman i Göteborg, såg till att pallra mig dit för näst sista träffen för säsongen dock i lånad bil då min stod hemma med batterihaveri efter förra onsdagens malör.
Lite rött på kajen Till höger den underbart vackra Jaguar XK150S coupe från senare delen av femtiotalet, lika sällsynt som vacker då det bara byggdes 349 sådana här coupéer åren 1958-61.. Jaguar byggde femtiotalets dräparbilar, den solida XK-motorn gav 265 hästkrafter och det placerade den förhållandevis prisvärda Jaguaren i toppskiktet av prestandabilar på den tiden. XK150-beteckningen står just för dess toppfart, mätt i miles per hour.
Massproducerad prestandavagn däremot var Chevrolet Corvette. Denna från 1980 med L-82 motor. Hästkraftskriget var sedan länge över och amerikas enda "Sportbil" Chevrolet Corvette fick nöja sig den också med enkla motorutbud.
1977-80 fanns ett mindre performance-kit i form av L-82 motorn till dom, en 350 kubiktums smallblock som gav 210 hästar mot standard 190, sista året 1980 ytterligare 10 hästar. för $595 valde ungefär 5000 Corvette-köapre detta 1980, men inte om man bodde i Kalifornien med sina speciella utsläppskrav, för där såldes Corvette enbart med en "avgiftad" motor på 305 kubik och 180 hästkrafter, som klen tröst reducerades priset med 50 dollar. med 3221 sådana sålda är den dock mer sällsynt än L-82:an Totalt byggdes det över 40000 Corvetter detta året. 
Mopars på piren, 1965 års Chrysler är en vacker vagn, här i modellen 300 hardtop sedan. Imperial är populära i Sverige, åren 1961-1963 hade dom den burleskt extravaganta designen med fristående framlampor och just 1961, sista året med jättefenor, baklamporna hängandes fritt inder fenspetsen. Imperials var exklusiva bilar byggda i små serier. Denna Imperial Crown hardtop sedan är 1961 års mest byggda Imperial-modell med bara 4769 producerade. kostade runt 200 dollar mer än Cadillacs motsvarade De Ville sedan samma år.
Cadillac, 1957 års caddys har det varit sparsamt med i jämförelse med 55-56:orna och de än mer populära 58:orna, men verkar komam på bred front nu, börjar kanske bli svårt att hitta 58:or i staterna numera...
Detta är den lite större och lyxigare Fleetwood Sixty Special, fanns enbart som fyrdörrars hardtop, och hela 24000 såndana byggdes 1957. Jämfört med Chrytsler motsvarighet Imperial Le Baron som byggdes i bara 911 exemplar.
Och en kajpadda, ingen onsdagsträff utan padda, DS21 Pallas från 1967, sista året med den gamla fronten och anses av Citroenisterna som den mest fulländade av DS/ID-modellerna, då den var ny under skalet med uppgraderat hydraulsystem och annat, men med den gamla "looken" 
Ford Mustang, en bil som varit otroligt populär ända sen den var ny, denna 67:a fastback är verkligen i superskick faktiskt bättre än ny... ett inte så ovanligt "misstag" när det renoveras seriöst. Evigt ppopulär och tillgången är minst sagt god, 1967 tillverkades nära en halv miljon mustanger som coupe, fastback och cabriolet, men trots än idag ett stort utbud betingar dessa vagnar rejäla priser också, En märklig ekvation att betydligt mer sällsynta och mer exklusiva vagnar kan då kosta mycket mindre än dessa.
Volvo PV444 från 1954, enda året med de karakteristiska lejontassarna till bakljus, även färgen är speciell, PV:s färg och utrustningsutbud var minst sagt skralt. Svart, grönt, mörkblått och brunröd var det enda man kunde välja på, men ett par bilar lackades i den här pastellgröna färgen detta år på prov.
Återigen så avslutades onsdagen med kraftigt regn... Vid Gårdamotet syntes den här lilla Morris Eight från 1936 försiktigt hålla sig undan från de stora stygga långtradarna i regnet. 
Eldfåglar och spanska stigar
Första årsmodellen av Pontiacs senare legendarsika Firebird Trans Am är otroligt sällsynt, så visst blir man lite extra klåfingrig när man får se en sån extraordinär vagn stå nyss inkommen på importen. Har tidigare skrivit om denna sällsynthet här: http://trans-am-1969.html
Blott 697 stycken byggdes, och tidigare finsn bara ett känt exemplar i Sverige. Skulle detta bli den andra?
Nej, en genomgång av bilen visade att detta var tyvärr en "clone" en Trans Am replica, dock med alla riktiga attribut men sånt hjälps inte det är ett fejk. Främst kan det skönjas på att huvscoopen är igenlagda, en äkta Trans Am har fungerande scoop som leder luften rätt ner i luftrenaren.
El Caminon som visades tidigare har nu fått rulla ut ur den mörka containern och väntar på att bli upplockad av sin nya ägare. namnet El Camino dök upp på en personbilspickup åren 1959-60, och namnet är spnaskt, betyder rätt å slätt "stigen" Få andra tillverkare skulle kunna döpa en prodkt til nåt sånt och få det att låta klatchigt.
1964 återvände El Caminon nu baserad på den mindre Chevelle-modellen och blev en stor succe. Och visst fick laståsnan under muskelbilsepokens glansdagar också en släng av prestandasleven då den under ett tag fanns med SS-option och bigblock motorer, liksom de reguljära Chevellerna som mest med 454" LS-6 motor på runt 450 hästkrafter!
Denna SS396 från 1970 har "Cowl induction" huven som tar extra luft i bakkant till luftrenaren, detta var dock inte standard på SS men ett rätt vanligt option. För att förvilla det hela ytterligare så var SS396 itne en 396-motor utan på 402" och fanns dessutom i fyra olika utföranden, varav en 402" inte kallades 396" utan 400", enkelt va?
LS-3 var "400" motorn på 402 kubiktum/330hk, som fanns i bilar utan SS-option
L-34 var standard "396" på 402 kubiktum/350hk för SS-bilar
L-78 samma som L-34 fast vässad till 375hk
L-89 också det en L-34 fast med aluminiumtoppar coh gav ungeföär samma effekt som L-78 versionen.
Sen fanns det två SS454 versioner också , med 454" LS-5 och LS-6 på 390 repsektiver 450 hästkrafter.
El Caminon var populär och hela 47707 byggdes året 1970, dock finns det tyvärr ingen uppguft på hur många i respektive SS/motoralternativ utförande, men det antagligen minst tillverkade alternativet var faktiskt El Camino Custom med sexa som blott gjordes i 587 exemplar.
Sommaren 1967
1967, Lyndon Johnson var president, Elvis och Priscilla gifter sig, Charlie Chaplins sista film Countess_From_Hong_Kong har premiär, Jayne Mansfield omkommer i en biloycka, Otis Redding i en flygolycka.
Det var "The summer of love" och man skulle dansa över blomsterängar och köra nya Rambler Rebel.
Top of the line, Rebel SST coupe, pris $2604
För dom mer praktiska fanns Rebel 770 wagon för $2710, pickninckutrustningn med chict parasoll ingick dock inte.
Rebel fanns i tre nivåer 550, 770 och SST, den sista bara som cabriolet eller coupe, generösa garantier från AMC gav fem års maskin och vagnskadegaranti, fast det kanske man inte tänkte på så mycket när den här vackra flickan förföriskt visar upp Rebels generösa innerutrymmen slanka linjer... eller ähm, vi vet ju reklam funkar.
Hur som helst så föll ungerfär 95000 köpare för de nya Rebel-modellerna, Vilket var en hög siffra för Rambler, men ändå en rätt liten marknadsdel vid sidan av Chrysler,GM och Fords mid-size modeller.
Teaser och Firecat
En koll i garagen
http:///garagetur.html
Inne står Johnnys 300CE som fått uppgraderad insprutning, turbo och lite annat jox, men nånting till måste på plats, ja just det ett kyl kanske skulle bvara bra med. Tig-svetsning av nya kylarfästen är inga problem.
Men så får man ju inte glömma av att lira lite rock n'roll i verkstan med jämna mellanrum, man behöver ingen radio i fikarummet som man har ett par maffiga studioförstärkare och en Les Paul eller två som ligger och dräller i verkstan. verkstan har de senaste mer och mer börjat tjäna som replokal också, och detlåter faktiskt rätt bra också.
Kräftskivedags
Augusti = kräftor
Vart inbjudet till gänget i Skällsjöås igen på kräftskiva. Vis av en tidigare kräftskiva där så kollade jag igenom checklistan, kräftor, OK, öl, OK, snaps, OK, whisky OK, det mesta smakar, men ingen jävla konjak denna gången!
Förra gången så hade vi konjaksprovning, inte den klyftigaste idén heller att inleda en sån klockan två på natten... 
Det berömda vandrande partytältet i Skällsjöås har fått vara med om mycket, tackar allihop för en trevlig kväll med kräftor, nubbe och, hum, jojjes suspekta lakritsshots, men vi lyckades iallfall hålla oss unadn Görans konjak.
Mint Condition på importfronten
1972 var det sista året för 1800 coupén , efter halva 1972 och till Juni 1973 gjorde man bara kombicoupén 1800ES.
Två andra godsaker som vänta ivrigt på att få komma ut ur sina mörka containrar. Dodge Challenger R/T och Chevrolets populära personbilspickis El Camino. I värstingutförandet SS396 är dom väldigt ovanliga, och väldigt dyra idag med. Båda av årsmodell 1970 och riktigt fint skick på dom också.
En äldre vagn jag fick klia mig i huvudet lite extra för att kunna identifiera. Det visade sig vara något så ovanligt som en Franklin från 1926.
Franklin tillhörde pionjärerna i amerikansk bilindustri med start redan 1901. De gjorde sig kända för välbyggda och tillförlitliga vagnar med mycket innovativa lösningar som senare kom att bli mer eller mindre standard hos andra tillverkare. De senare vanarna var riktigt lyxiga vagnar och 1932 lanserades till och med en kompressormatad V12 motor på 6,8 liter. Det mest remarkabla med samtliga Franklins även den stora V12:an var att dom alltid höll fast vid luftkylda motorer. Tyvärr drabbade 30-talets depression även Franklin hårt och tillverkningen stannade av 1934. Rättigheterna köptes upp av Air-Cooled motors corp och namnet Franklin kom då att återuppstå inom flygindustrin med just luftkylda motorer, vilekt dom fortsatte med fram till 1975. Denna Franklin som dök upp på Nordtrafik är från 1926
Medans 20-talare är väldigt ovanliga på importen, så regerar 60-talarna. Och bland toppen av dom just Chevrolet Impala 1965. År 2007 kom det hit inte mindre än 142 stycken sådana! Här en snygg vit coupe, och hur många som kommer trilla in i år skall bli spännande å veta.
En mycket ovanlig vagn däremot, en modell få känner till, förutom läsare av den här bloggen då, för ett inlägg om den ganska okända Mercury Marauder X-100 finns här.
http://mercury-marauder-x-100.html
Nu har en sådan anlänt till Sverige! Möjligtvis kan en till gömma sig nånstans i landet, det här är i allafall första gången jag fick chans att kika närmare på denna sällsynta och kortlivade modell från Mercury.
Stinkande onsdag på kajen
Vad som hänt var att batteriet började koka, hade känt innan en konstig lukt från bilen, men trott att det var dom nya bromsbeläggen som spökade. Så vart inte fallet utan det var batteriet som checkade ut. Och när jag kom ner till kajen och parkerade så stormkokade det i batteriet. Nån som vet hur kokande batterisyra luktar? Jag skall försöka förklara även om det måste upplevas för att förstå, eller helst inte kanske... Det luktar kadaver, blandat med ruttna ägg. När folk gick i närheten av bilen så spärra dom upp ögonen, satte händerna för nyllet och sprang raskt därifrån...
Men bortsett från min stinkbomb i ena hörnet av kajen så var det allt som allt en trevlig onsdagkväll på maritiman.
Närmast en stilig Hudson coupé från 1946, svensksåld dessutom.
Hageblads visade upp två mäktiga Buick som var till salu, 1951 till vänster och 1950 till höger. Här är alltså modellerna som fått ge öknamnet "dollargrin" för dylika vagnar. av skäl som är ganska lätt att förstå med desa kromgarnityr.
Samtida med ovan nämnda dollargrin, I sverige byggde man SAAB med tvåtaktsmotor, och tyska DKW höll på med detsamma. DKW:n hade dessutom trägolv... detta även på en såpass här sen modell från 1961.
mer från 1961, engelsk elegans, Riley 4/68 en bil med många skepnader. Detta är "badge engineering" en konstart engelsmännen utvecklade långt. Samma bil försågs med olika grill, detlajer och inredningsalternativ och kunde då säljas antingen som Morris, Austin,MG, Riley, Wolseley eller Vanden Plas. Den gröna vackra coupéen är en av de äldre vagnarna på plats denna onsdag, Packard 115C från 1937.
Och sen kom regnet...
Måndag på Nääs, med smygtitt
Väderlek kan vara skrämmande tycker en hel del så denna måndag som kantades av växlande sol och regnskurar såg till att en hel del stannade hemma istället för att åka upp till nya Nääs.
Det var mest vi stammisar som inte räds så mycket, brevid min står Mats fina svarta Dodge Polara som sällan hoppar över nån gång. Mycket trevlig vagn med helsvenskt förflutet, såld av ANA ny 1972 och började livet som landshövdningebil.
mer stammisar bushudnen Ville var med givetvis, Och Sviens granna Chrysler New Yorker 67:a: en annan stammis, Thord med sin fina Valiant Signet från 1964, en bil som han till dags dato ägt i hela 30 år, grattis!
Inte bara Mopars förstås, en ovanlig Hillman Minx från 1960. Men den har ändå en Chrysler-koppling då Hillman tillsamans med Singer, Humber och Sunbeam var delar av Rootes-koncernen som kom bir för bit att köpas upp av Chrysler, för att 1967tillsammans med Talbot och Simca i frankrike ombildas helt till Chrysler Europe. Bilar med namnet Hillman såldes för sista gången 1976. 
Och bakom bakluckan på denna Chevrolet 54:an står det ett gäng och gömmer sig, vad gör herrarna månntro, smygläser man gamla nummer av Raff kanske?
VROM på Arendal
Jag på Volvo-träff? Nu undrar säkert många om det brunnit i proppskåpet, snurrat runt i svalboet eller om det är glapp i låset.
Jag har aldrig varit Volvoentusiast, har inte fattat tjusningen med de undermotoriserade och överreklamerade lådbilarna från Hisingen, men på VROM brukar det dyka upp lite mer ovanliga modeller och sådana är alltid intressanta oavsett det står Volvo på dom eller inte .
Jag har tidigare berört fordon som trillat ur hanteringen på ett tidigt stadium, denna 1800ES har aldrig ens varit registrerad! Stått som skylt-ex hos en Volvo-handlare i USA, numera hemmahörande i Norge. Mätarställningen står på 437 kilometer!
Volvo kutrygg, dvs PV kallas i tysktalande länder mest för der "Buckel-Volvo" främsta skilnnnaden under femtiotalet var bakljusen, från vänster den lilla runda modellen från 1955, den gröna med de stilfulla "lejontassarna" som bara fanns 1954. 1947-53 känns igen på den lilla liggande baklampan, här på en av de sällsynta cabrioleterna från 1953. med den "nya" PV544:an santågande så kom det större baklysen också som på 61:an länst til höger.
Volvo PV cabriolet, det var en "riktig" volvo-modell, fast byggnationen gjordes av fristående karossmakare. Och dess byggdes in te på PV444 utan på PV445-chassiet som normalt användes til lätta lastbilar. PV444 hade ju inget chassi, karossen var självbärande. Valbo och Ringborgs hette firmorna som byggde PV-cab åt Volvo, samt en bil som byggdes av Nordbergs i Stockholm. PV cab blev en komplicerad bil att bygga och onödigt dyr dessutom, den var dyrare än många riktigt exklusiva cabbar på den tiden runt 1953 och bara nåt dussintal gjordes.
Amazoner i långa banor, kan det gömma sig nåt speciellt bland dom?
Ja, om man vet vad man skall leta efter så finner man de förunderliga tingen gömda i mängden.
Såklart den stod där, den oerhört sällsynta och relativt okända Amazon 123GT!
123GT hade 1800:s B18B motor på 115 hästar, varvräknare, fyrväxlad låda med överväxel, sportratt och dubbla backspeglar långt fram på skärmarna. Fanns att få åren 1967-68, det sägs att de flesta 67:or gick på export och man byggde 68:or för hemmamarknaden, trots det skall det utomlands funnits GT:s att tillgå 1969 också med B20 motor. Enligt uppgift så kan det byggts runt 1500 stycken totalt.
1800:or i massor, en och annan av dom var en P1800 med. Som de efterföljande aldrig hette, närmast en 1800E sista versionen där E stod för insprutningsmotor.
Volvos 240/260-serie, finns det verkligen nånting som kan vara intressant bland dom klumpiga och oinspirerande modellerna? en tråkblå 244 från 1985? Jo, om den har 186 mil på mätaren så...
Och 260-modellen som inte fanns, eller ingen vet om att den fanns för hele rasket sånär som på enstaka bilar gick på export, 262GL från 1976. Alldeles innan den Bertone-byggda 262C kom på markanden gjordes det alltså en liten serie vanliga 2-dörrars 260. runt 3000 sådana byggdes och detta är en av dom 3-4 stycken av dom som inte fick följa med utomlands.
Och efterföljaren 262C the Italian Job, ritades och byggdes av Berone, men var istort sett inget mer än en takchoppad 240 med lädersäten, denna tvåfärgade av sista årsmodellen 1981. samarbetet med Bertone resulterade senare i den helt egna 780 coupén som gjordes 1987-90.
Äldst på VROM, TR704 från 1937, att USA-bilar stått förebild för Volvos modeller görs ingen hemlighet av direkt.
Mest långväga besökare? ett gäng Volvo 480ES-bilar kom från Litauen till VROM-träffen.
Kantigast, C202 från 1981, från början rent ämnad åt försvaret med föregångaren som kallades Valp, här i civil kostym och såldes även under namnet Laplander, och en icke-Volvo på Volvoträff, fast den är välkommen ändå då motor och mekanik kommer från 960. JC Indigo, det helsvenska sportvagnsprojektet som började så bra men gick tyvärr i stöpet med mindre än 40 bilar byggda.
lördagsrace på piren
Återigen krockade det med ett storevent, så besökarantalet var lite klent, men vi hade kul ändå, och återigen dök en stor portion V8:or upp vilket alltid livar upp.
Skooter-Jocke kom ner med sin Aero-7 Super Seven bygge, hans mål att köra break-out på 7,5. Göran med sin fräna nya Camaro 67:a besökte piren återigen för att försöka putsa sin gamla tid på 8,3.
Kevin hade fixat Corvetten efter förra veckans ras men höll inte igen på gasen för det. Camaro vs Camaro, första generationens Camaros är evigt populära, Görans 67:a mot Richards 69:a bjöd på roliga matchrace.
Dagens comeback, Asconan hade genomgått tokmek och ny installerad intercooler, och från att kört 8,2 på fredagkvällen till det bra mycket bättre 7,7 dagen efter är en bravad!
Och en annan som kämpat för att knäcka det magiska "break-out" och nu lyckades, Kenny med Cobran
Hur gick det för Skooter-Jocke då? nmjae, inte riktigt ända fram 7,9@158km/h var dagen högsta slutfart. Görna med Camaron lyckades inte heller få till nån bättre tid denna gång. Men den var ju betydligt snabbare än dom här, hujisses, raggare på banan, Distriktsmäterskap i smallblocksplågeri avgjordes av två vässade Chevrolet Caprice.
En annan snabb vagn var ju även Rickards Camaro. Som utöver stadiga 7,8 sekundersrepor med mycket hjulspinn, bjöd på de fränaste burnouterna.
Och med denna Camaro så tackar vi för den gågna säsongen på piren, tack till alla som dels gjort det möjligt från Göteborgs stad, trafikkontoret, Älvstranden, Göteborg City race arena, projetkledarna Blackrace, och tack till alla deltagare, åskådare, Benny, funktionärer och alla som gjort det till riktigt kul race de fyra körningar vi genomfört därute på nya piren !