svammelsurium

Att bilar skulle ha fenor var en självklarhet under femtiotalets andra hälft, inte bara i Amerika utan de allra flesta följde efter modet. Så även denna lilla käcka sportbilsprototyp. Som också försetts med en trendig dubbel-bubbel hardtop helt i plexiglas.

Bilden är från 1957 och från en då relativt okänd liten tillverkare i ett land långt borta , prototypen är faktiskt en Toyota.

Australiens största bilmärke, Holden är i första hand dömda till att stanna på hemmaplan. Landets geografiska läge förklarar rätt mycket varför.

Men här är iallfall några export-Holden som hitta ända upp till Thailand.

Holden HQ-serie gjordes åren 1972-1973







.

Som småskalig biltillverkare så exporterades Volvo inte i någon större utsträckning, och det satsades inte heller på någon större utlandslansering förrän USA-satsningen 1955.

Men 1953 så sändes av någon anledning en sändning på 50 stycken PV44 till Japan. Det togs även fram en japansk försäljningsbroschyr.

Hur och varför detta genomfördes är höljt i dunkel men en av få bilder från denna exportparentes är denna OV44 i traditionell japansk miljö.

Och vart kan dom tagit vägen?

En specialare daterad 1931, "sölvfisken" byggd på Buicks stora series 90 chassi hos General Motors sammansättningsfabrik i Köpenhamn.

En spännande design med korta framskärmar som dels har täckta sidor och saknar kontakt med fotbrädorna, ett snitt som ännu låg ett par år framåt i tiden. Den har även glasrutor i taket ovanför förarplatsen.  Kreationen sägs varit lackerad i två silverblåa nyanser och dessutom i metallic. Metalliclackering var nånting alldeles nytt på trettiotalet, detta är nog det tidigaste exemplet. Det var först mot slutet av trettiotalet man hade utvecklat det så pass att man kunde använda det industriellt. Och hur fick man då fram metalliceffekten på dessa tidiga cellulosalacker? Jo , man malde helt enkelt i fiskfjäll i färgen! Så det kan vara en förklaring till att denna Buick fick sitt smeknamn.

Sen kan man ju också undra vart den tog vägen...

Röja i gamla hus är skojigt, nu har vi hittat en så kallad Comptometer.

Knappar i bakelit daterar den tidigast till 20-talet, art-deco stil som har tydliga inslag av jugend sådär senare tjugotalet, tidigt trettiotal. Visst är det en vacker apparat, men nu är frågan jag ställer till er därute, vad tusan är en Comptometer egentligen?

Bland de absolut mest imponerande racerkälkar som nånsin byggts är Tommy Ivos "Showboat"

Den var bestyckad med fyra Buick-V8:or med direktinsprutning, och dessutom  var den fyrhjulsdriven. Differentialen och dimensionerna på framvagnen är imponerande, man kan också se att det sitter off-set, vänster motorpar drev framhjulen, höger skötte kraften bakåt. Jättedäcken var egentligen lastbilsdäck som slitbanan sajpats och hyvlats ner plant. Detta var 1960 och riktiga racingdäck av dom här dimensionerna kunde man inte tillverka ännu.

Bilen tävlades faktiskt med vid några tillfällen innan NHRA sade stopp för den vansinniga framfarten, och fyrhjulsburnouter hela vägen upp till mål... Så Showboat blev i fortsättningen bara show, flitigt engagerad uppvisningsekipage på tävlarna och fyrhjulsburnouterna var publikfriare av sällan skådat slag.

Vid denna tid så var Tommy även populär skådespelare, och producenterna vid Burbank studios visste om att "TV-Tommy" som han kallades tävlade med racerbilar vid sidan om, men hade uppenbarligen en rätt diffus aning om vad det handlade om. Tills den dagen han tog med monstret till studion för fotografering, och produktionsansvariga gick i taket när dom fick se den. Kontraktet skrev om och förbjöd allt tävlande för Tommys del under inspelningstiden. Resten är historia, det resulterade så småningom i att Tommy lämnade en lovande skådespelarkarriär för att satsa full på dragracing.

På Nabers Cadillac gjorde man allt, sålde nya Cadillacs, begagnade Cadillacs, levererade, hämtade, servade och fixade kundernas både nya och gamla bilar. En väloljad apparat med en storserviceinriktad arbetsstyrka.

Det är 1968 och en fyra år gammal Coupe De ville skall få en översyn.

1970 och mekanikern Bob Ewing skall ta hand om en ny Eldorado som skall få sin första service. En Eldorado coupe kostade $6903, och denna kunde har betalat ytterligare $158 för vinyltak och $46 för vita däcksidor som faktiskt inte var standard trots att de allra flesta utrustades med det. Två års service och garantier för maskinskada ingick också i priset.

Våren 1968 och Dick Norman med en vackert Lexington green Cadillac convertible från 1961. Detta är ingen De Ville, till och med 1963 så byggdes cabbarna på basmodellen series 62. men de hade trots det samma utrustningsnivå som den flottare De Villen

Och en 1962 års series 62 sedan, åren 1962-63 fanns det två olika tak på sedanerna, detta är en "4-window" det vill säga två rutor per sida, 6-window hade en extra ruta efter bakdörren. 

Och här står service manager Tom Brashak vid en riktig tungviktare , en ny 1968 års Cadillac ambulans. Så kallade Commercial chaissis var en viktig del av cadillacs tillverkning, dessa extra långa chassin ingick i Fleetwood serien och hade 156 tums hjulbas. Hela 2413 sådana färdigställdes 1968 för att hos karossbyggare bli ambulanser, begravningsbilar och nyttofordon. Denna har fått ambulskaross från Superior, en av de större företagen i den branschen.

Året är 1970 och denna då tio år gamla coupe de Ville ser väldigt blank och välhållen ut. Gissar på att den fått stå större delen i ett svalkande garage till skydd mot södra Kaliforniens brännande sol.

En udda skapelse som regelbundet besökte Nabers för service var den här Eldoradon som kallades för "Del Cabalero" I Kalifornien fanns det gott om små verkstäder som byggde om nya bilar efter personlig smak , eller brist på smak beroende på hur man ser det. Året är 1968 och denna helt nya eldorado som kostat bara den 6600 dollar bör ha det lagts ett par tusen till på för att få den extra pyntad, troligen hos Dunham som var verksamma i södra Los Angeles på den tiden.

En 1965 års De Ville cabriolet vid det här laget tre år gammal, stora cabrioleter var omåttligt populära och hela 19200 sådana här byggdes 1965,

Även om storhetstiden var förbi så kom ändå en del karossmakare att överleva på specialbeställningar, dels från välbeställda privatpersoner men i de flesta fall från biltillverkare som ville ha specialbyggen att visa upp.

Så kom även en del Corvetter att få nya kläder med italienskt snitt, som denna vackra kaross som är svårt att tro döljer en Chevrolet Corvette från 1959. Om den i någon mån påminner om en samtida Ferrari så kan det bero på att karossen kommer från Scaglietti, just Ferraris huvudleverantör av dessa.

Och denna 61:a har en väldigt racing-aktig kostym från Vignale.

Dessa två är verkar till en början vara samma bil, men en hel del detaljer skiljer, för att förvilla det ytterligare så är den silverfärgade ett verk av italienska Ghia år 1961, medans Corvetten på den svartvita bilden sägs vara en 58:a från Ghia-Aigle som var baserade i Schweiz. Trots likheterna i namnen så var Ghia och Ghia-Aigle två skilda företag. Det kan röra sig om samma vagn som ursprungligen varit byggd 1958 och modifierad av Ghia 1961, men bakgrunden till båda dessa inte så särdeles eleganta karosserier är något diffus.

Specialbeställning av Chevrolet själva, "Rondine" var byggd på Corvette av Pininfarina, och dragplåster åt Chevroelt på bilsalongerna 1963.

Denna bisarra coupe kallades RHapsody, av RH design, en eller ett par stycken skall ha gjorts på Corvette-bas i Tyskland runt 1992.

Fyrtio år efter  Rondine var det dags för en ny ital-amerikansk Corvette att presenteras för den europeiska publiken. 2003 visades denna special-Vette upp på genevemässan med namnet Moray. Skapad av Ital Design.

Mellan åren 1912-1935 byggde Stutz i Indianapolis lyxiga och snabba vagnar i exklusivt små serier med mycket hög kvalité och höga prestanda I samklang med ytterst eleganta karosser. 

1970 återupplivades namnet Stutz, och i samma anda skulle man nu erbjuda kunderna lyx och prestanda i stor dos, dock inte så diskret som förr,. Chassi, motor och mekanik togs från Pontiac Grand Prix, karossen handknackades, detaljer och inredning  gjordes i de finaste materialen efter kundens önskemål. Riktpriset var runt 40 000 dollar, alltså mer än tio gånger högre än den Grand Prix den baserades på.

Dessa nya Stutz var bara för de som ville synas, och hade råd med det.  Vilka var Stutz främsta kundkrets? Ett litet axplock.

Den första Stutz-bilen gick till ingen mindre än Elvis Presley, han kom att bli stamkund då han kom att köpa fyra stycken till.

Dean Martin köpte också Stutz 1970. första bilen råkade dock illa ut rätt omgående... observera nummerplåten!   Totalt kom Dean Martin att äga tre Stutz.

              

Robert Goulet hade två stycken.

När han inte hoppade över hus, bussar, raviner och annat på motorcykel så gled Evel Knievel runt i en av sina två Stutz.

Liberace blev aldrig känd för diskretion och måttfullhet, såklart han körde en rosametallic Stutz.

Men även coola killar som Isaac Hayes gillade Stutz med

Och Sammy Davis Jr likaså.

Men vem är Kungen av Stutz då? Jo den titeln bode gå til Shan av Iran, för han ägde inte mindre än tolv stycken!

Åren 1970-1987 byggdes totalt runt 500 Stutz, utöver dessa coupéer som hette Bearcat kom 1980 även en 4-dörrars sedan och en cabriolet kallad Blackhawk.

Året är 1921 och lokalen är väldig speciell och olik mekaniska maskinhallar från denna tid. En enkel lätt konstruktion vars stomme består av för av ståtprofiler som kan fogas samman i olika kombinationer. På denna kan man sedan klä med panel, glas eller annat material i prefabricerade element.

Detta sätt att bygga funktionella lokaler på såg dagens ljus med Crystal Palace redan 1852. Även om den enorma hallen var 560 meter lång och 140 meter bred, så tog den bara åtta månader att sätta upp i Hyde park utan att använda ställningar eller kranar, hela konstruktionen var lätt, stark och genialiskt självbärande.

Så i denna nya fräscha hall 1921 byggd enligt konstruktör Paxtons system, i Cricklewood utanför London kan vi här se de allra första Bentley-bilarna bli till.   

Robert Johnson anses stilbildande för all bluesmusik, jag tycker inte det, Johnson spelade på sitt sätt , men dock kom många att följa hans "trail" och kom helt omedvetet förstöra mycket av det arvet denna musikform innebar.
Den väsentliga bluesmusiken gjordes före Robert Johnson, och den kunde låta i princip hursomhelst. Bland det lila som finns bevarat av tiden för "Missisippi Moaners" som man kan säga var en subkultur inom musik åren 1918-1935 så tillhör Mississippi Johm Hurt mina favoriter.
Han, Blind Willie Nelson, Skip James kom att återkomma långt senare på sextiotalet, och i Hurts fall fick spelat in tre skivor innan han gick bort. och dessa tre är fenomenala, efter att ha spelat in ett par demos på acetat 1928 så försvann han, och man lyckades i grevens tid få tag i honom 1963 och spelat in hans verk innan han gick bort.
Den fantastiska Mississippi John Hurt och hur blues egentligen kunde låta.