Gott slut och gott nytt
Och i denna bloggs tradition så bjuder nyårsinlägget på en hälsning från Shirley Bassey och Mupparna!
Svep i sextiotalet 2
Det nya decenniets bilmode skulle ha svepande linjer ansåg man och detta avspeglades i de "dream cars" de stora amerikanska tillverkarna byggde för att visa upp framtiden. I något överarbetad form som Chrysler Turboflite 1961, få eller inga designaspekter från denna sågs i produktion, dessutom blev panoramaruta hopplöst ute.
Den nydanande Chevrolet Corvair blev förmål för många experiment hos GM, här en tuff stilstudie med låg fastbackprofil som kallades Monza GT och byggdes 1962
Thunderbird "Italien" var en show car som Ford visade upp på mässor 1963. Fast just sånt här sportigt tak kom aldrig senare på någon Thunderbird.
Ford Allegro-X var en del av projekt T-5, som i slutändan blev Mustang, Allegrons design känns mer åt europa-hållet och skrinlades. Dock kom en Allegro roadster att byggas ett par år senare.
1964 gjorde Ford ett annat tufft sportbilsexperiment, Cougar II. Snarlik Corvette men var inte menad att gå i produktion. Namnet kom dock att användas för Mercurys räkning några år senare.
1964 byggde man också Mercury Super Cyclone, en showcar basserad på vanliga Comet, men med fastback-tak snarlit det som sågsa samma år på Plymouth Barracuda.
Fastback in absurdum sågs på Dodge Charger II 1965, denna studie kom dock att gå i produktion i snarlikt utförande, dock efter man hade fimpat akterpartiet nån halvmeter.
Galaxie Magic Cruiser var en show-car från Ford som turnerade runt 1967. den finurliga fastbacken kunde höjas och bli en fullkombidel, som dessutom var bäddbar.
Till Europa, Zagato byggde denna studie på Rover 2000-bas och hette 2000GTZ, byggd 1966.
Samtidigt byggde man en Volvo på samma design som också kallades 2000GTZ, och följde upp 1969 med denna 3000GTZ med 3-litersmotorn från 164.
Design är handelsvara, dessa två futuristiska alster från 1968 ser misstänkt lika ut Citroen CX som hade preimär 1974.
Och det är riktigt, men ursprungligen var dessa två Pininfarina-alster framtagna för BMC, som antagligen tyckte dom var lite för spännnade för sitt modellutbud. Istället satsade man mer på sin kommande Morris_Marina och ADO14-familjen med Austin_Maxi. Anbudet på designen gick således vidare och Citroen nappade, passade perfekt i tid och formspråk för en avlösare till långköraren DS "Paddan"
Den nydanande Chevrolet Corvair blev förmål för många experiment hos GM, här en tuff stilstudie med låg fastbackprofil som kallades Monza GT och byggdes 1962
Thunderbird "Italien" var en show car som Ford visade upp på mässor 1963. Fast just sånt här sportigt tak kom aldrig senare på någon Thunderbird.
Ford Allegro-X var en del av projekt T-5, som i slutändan blev Mustang, Allegrons design känns mer åt europa-hållet och skrinlades. Dock kom en Allegro roadster att byggas ett par år senare.
1964 gjorde Ford ett annat tufft sportbilsexperiment, Cougar II. Snarlik Corvette men var inte menad att gå i produktion. Namnet kom dock att användas för Mercurys räkning några år senare.
1964 byggde man också Mercury Super Cyclone, en showcar basserad på vanliga Comet, men med fastback-tak snarlit det som sågsa samma år på Plymouth Barracuda.
Fastback in absurdum sågs på Dodge Charger II 1965, denna studie kom dock att gå i produktion i snarlikt utförande, dock efter man hade fimpat akterpartiet nån halvmeter.
Galaxie Magic Cruiser var en show-car från Ford som turnerade runt 1967. den finurliga fastbacken kunde höjas och bli en fullkombidel, som dessutom var bäddbar.
Till Europa, Zagato byggde denna studie på Rover 2000-bas och hette 2000GTZ, byggd 1966.
Samtidigt byggde man en Volvo på samma design som också kallades 2000GTZ, och följde upp 1969 med denna 3000GTZ med 3-litersmotorn från 164.
Design är handelsvara, dessa två futuristiska alster från 1968 ser misstänkt lika ut Citroen CX som hade preimär 1974.
Och det är riktigt, men ursprungligen var dessa två Pininfarina-alster framtagna för BMC, som antagligen tyckte dom var lite för spännnade för sitt modellutbud. Istället satsade man mer på sin kommande Morris_Marina och ADO14-familjen med Austin_Maxi. Anbudet på designen gick således vidare och Citroen nappade, passade perfekt i tid och formspråk för en avlösare till långköraren DS "Paddan"
Svep i sextiotalet
Mer från prototypverkstaden, sextiotalets vassare formspråk stod inte direkt i kontrast utan var en naturlig fortsättning av femtiotalets former som gått från rundat och bulligt till mer utdraget och bredare med tiden. En sak som dock försvan i femtiotalet var fastback-karossen, eller sedanette som en del tillverkare kallade den. Detta kom dock att få en revival i den nya eran.
1962 var det tänkt att uppdatera Volkswagens Karmann Ghia, detta kom inte att göras utan den gamla designen från 1954 fick hänga kvar ända till slutet 1974, dock kom man att introducera en ny Ghia parallellt, med striktare formgivning, fast den kom ändå i skymundan mot originalet. Den här stilstudien från 1962 kom dock delvis gå igen när Volkswagen Brasilien byggde en egen Karmann Ghia med tillnamnet TC åren 1970-76.
Häromåret presenterade Porsche sin första fördörrars sportsedan Panamera, men redan 1962 skissade Ghia på en fyrdörrars Porsche som skulle se ut såhär.
Tatra 603 liknade ingenting annat, 1963 föreslogs den här nya lägre karossen för den modellen men man lät ändå den gamla modellen förbli ända tills den avlöstes av den Vignale-designade 613 som kom 1973.
1963 gjorde Ghia denna "Clan" på Ford Falcon, men stannade vid att vara en "show car" mer än en prototyp med tanke att sättas i produktion.
Rambler Tarpon byggdes på den lilla American-modellen 1964, i produktion kom dock den större Classic att användas då den presenterades som Rambler Marlin, mer om den här: de-forgatna-del-7-marlin.html
Carbodies, karosstillverkaren som även gjorde karosserna till de berömda london Taxi-bilarna byggde denna Triumph 2000 med fastback 1965 men resultatet ansågs inte värt en uppföljning.
Fissore byggde en Volvo P1800-fastback 1966. den har tidigare varit med här mer-projekt.html.
ADO17 var BMC:s samlade namn för designen runt den större Austin/Morris 1800-2200 serien som sågs 1964. Allmänheten kom dock mest att kalla den för "the landcrab". 1966 tog man fram en prototyp till en slags halvkombi/stationsvagn som dock aldrig kom att bli mer av än denna enda vagn.
Ford i Australien byggde vid sidan av sina egna modeller även Cortinan på licens, 1966 tog man fram två fastback-Cortinor för den inhemska marknaden, en tvådörrars.
Och en fyrdörrars men ingetdera kom i produktion.
1966 hade Alvis inte långt kvar i sin nisch med exklusiva coupéer, men i ett sista ryck gjordes denna "Gladys". Alvis hade vid den här tiden samarbete med Graber i Schweiz som byggde små serier åt Alvis, denna är ritad av Graber men Radford hemma i england stod för byggandet av specialaren Gladys.
1966 hade även BMW premiär för sin lilla sportiga /02 coupé, Baur som annars gjorde karossdelar och cabrioleter åt BMW tog fram denna snitsiga 1600-2 med sportigare taklutning på försök.
TVR Tina visades 1966 i både som coupe och roadster, denna modernt formgivna sportbil byggde på Hillman Imp med motorn bak och ritades av Trevor Fiore. Det var tänkt att den skulle gå i prodution 1968 men TVR kom på obestånd och det blev inget mer av Tina.
1967 byggde Italsuisse en fastback på nya Peugeot 204.
den lilla karossverkstaden Wender byggde ett par stycken Opel Kapitän fastbacks runt 1969 på uppdrag av tysk television, mer funktionellt än vackert...
En liten avstickare in i 70-talet, Heuliez gjorde den här snitisiga Simca 1501 coupén 1971
70-talets design för England stod klar 1969, Morris nya volymmodell Marina presenterades 1971 och skiljde sig bara i små detaljer från denna bil.
1962 var det tänkt att uppdatera Volkswagens Karmann Ghia, detta kom inte att göras utan den gamla designen från 1954 fick hänga kvar ända till slutet 1974, dock kom man att introducera en ny Ghia parallellt, med striktare formgivning, fast den kom ändå i skymundan mot originalet. Den här stilstudien från 1962 kom dock delvis gå igen när Volkswagen Brasilien byggde en egen Karmann Ghia med tillnamnet TC åren 1970-76.
Häromåret presenterade Porsche sin första fördörrars sportsedan Panamera, men redan 1962 skissade Ghia på en fyrdörrars Porsche som skulle se ut såhär.
Tatra 603 liknade ingenting annat, 1963 föreslogs den här nya lägre karossen för den modellen men man lät ändå den gamla modellen förbli ända tills den avlöstes av den Vignale-designade 613 som kom 1973.
1963 gjorde Ghia denna "Clan" på Ford Falcon, men stannade vid att vara en "show car" mer än en prototyp med tanke att sättas i produktion.
Rambler Tarpon byggdes på den lilla American-modellen 1964, i produktion kom dock den större Classic att användas då den presenterades som Rambler Marlin, mer om den här: de-forgatna-del-7-marlin.html
Carbodies, karosstillverkaren som även gjorde karosserna till de berömda london Taxi-bilarna byggde denna Triumph 2000 med fastback 1965 men resultatet ansågs inte värt en uppföljning.
Fissore byggde en Volvo P1800-fastback 1966. den har tidigare varit med här mer-projekt.html.
ADO17 var BMC:s samlade namn för designen runt den större Austin/Morris 1800-2200 serien som sågs 1964. Allmänheten kom dock mest att kalla den för "the landcrab". 1966 tog man fram en prototyp till en slags halvkombi/stationsvagn som dock aldrig kom att bli mer av än denna enda vagn.
Ford i Australien byggde vid sidan av sina egna modeller även Cortinan på licens, 1966 tog man fram två fastback-Cortinor för den inhemska marknaden, en tvådörrars.
Och en fyrdörrars men ingetdera kom i produktion.
1966 hade Alvis inte långt kvar i sin nisch med exklusiva coupéer, men i ett sista ryck gjordes denna "Gladys". Alvis hade vid den här tiden samarbete med Graber i Schweiz som byggde små serier åt Alvis, denna är ritad av Graber men Radford hemma i england stod för byggandet av specialaren Gladys.
1966 hade även BMW premiär för sin lilla sportiga /02 coupé, Baur som annars gjorde karossdelar och cabrioleter åt BMW tog fram denna snitsiga 1600-2 med sportigare taklutning på försök.
TVR Tina visades 1966 i både som coupe och roadster, denna modernt formgivna sportbil byggde på Hillman Imp med motorn bak och ritades av Trevor Fiore. Det var tänkt att den skulle gå i prodution 1968 men TVR kom på obestånd och det blev inget mer av Tina.
1967 byggde Italsuisse en fastback på nya Peugeot 204.
den lilla karossverkstaden Wender byggde ett par stycken Opel Kapitän fastbacks runt 1969 på uppdrag av tysk television, mer funktionellt än vackert...
En liten avstickare in i 70-talet, Heuliez gjorde den här snitisiga Simca 1501 coupén 1971
70-talets design för England stod klar 1969, Morris nya volymmodell Marina presenterades 1971 och skiljde sig bara i små detaljer från denna bil.
En främmande vinterfågel
Tidiga i december hade Landvetter flygplats ett märkligt besök...
En Hercules tillhörade Royal Australian air force!
Den här frusna pippin är alltså ganska långt hemifrån...
Här sysns australiensiska flygvapnets berömda känguru-kokard, i "low-visibility" teckning, och en hel del rimfrost.
Okänt vad denna kärra hade för ärende hit upp mitt i vintern och den gåtan verkar inte få nån lösning heller, dagen efter lyfe den , mot okänd, men förhoppningsvis varmare destination.
Notera fenans tuffa jubileumsmålning 50 år i luften med Hercules, och dessa luftens slitvargar tillverkas ännu.
(tack Mia Romell för foton)
En Hercules tillhörade Royal Australian air force!
Den här frusna pippin är alltså ganska långt hemifrån...
Här sysns australiensiska flygvapnets berömda känguru-kokard, i "low-visibility" teckning, och en hel del rimfrost.
Okänt vad denna kärra hade för ärende hit upp mitt i vintern och den gåtan verkar inte få nån lösning heller, dagen efter lyfe den , mot okänd, men förhoppningsvis varmare destination.
Notera fenans tuffa jubileumsmålning 50 år i luften med Hercules, och dessa luftens slitvargar tillverkas ännu.
(tack Mia Romell för foton)
dagens vinterbil
Strax före jul stod den här Chevrolet El Caminon från 1960 lojt parkerad i närheten av Järntorget i Göteborg...
Dagens julhälsning
Kommer från Cornelis Vreeswijk, och om ni undrar vart tomten tagit vägen senare ikväll, så vet ni nu varför, God Jul!
vålnader ur brittisk bilindustri
prototyper, de bortglömda, försakade och de modeller som av olika anledningar aldrig fick komma ut har ju skrivits om här för i flera avsnitt. På alla sätt intressanta och spännande saker, här kommer några prototyper till som aldrig kom till skott, och kommer heller aldrig göra det, då omständigheterna kring dessa är väldigt märkliga.
En halvfärdig Rover 75 coupé står undangömd.
Innan Rover-MG kollapsade så byggdes ett par stycken sådanahär eleganta coupéer på prov, här är en färdig sådan med läcker inredning.
En breddad MG TF i monsterutförande? ja kanske, eller? Det finns inte så mycket fakta om de här bilarna i den här spöklika verkstaden...
... av den anledningen att det finns ingen där att fråga....
I en testhall står en prototyp till vad som skulle bli en mellanklassbil baserad på Rover 75, troligtvis med MG-emblem.
En mycket ensam bil, i en tom hall, bortglömd.
Inte bara prototyper, produktionsbilar finns det gott om på detta sällsamma ställe också, halvfärdiga tomma skall på rad...
Nylackade Rover 400-karosser har stannat halvvägs ut ur lackavdelningen, har folk gått hem?
Ja, folket gick hem för gott i April 2005, där stannade klockan för den stora bilfabriken i Longbridge efter 100 verksamma år. 1905 började man bygga Austin i Longbridge, sedermera även Morris. Under de båda krigen gjordes ammunition, pansarfordon och lastbilar åt försvarsmakten. Longbridge plant bestod av flera divisioner som kunde göra gjuteri, finmekanik och fungerade som underleverantör till annan industri. 1952 slogs Austin ihop med Morris och bildade BMC, i Longbridge.
1988 såldes anläggningen till British Aerospace, och kom att ingå i Rover Group, Austin och Morris ströks och i fortsättningen fokuserades det på Rover, och man återupplivade även namnet MG. Men det var konstgjord andning, yxan föll slutligen när Nanjing tog över resterna av det kollapsade MG-Rover group, Longbridge stängdes.
Ganska stora delar av fabriksområdet har rivits, men ännu står mycket kvar, för anläggningen är gigantisk.
Här har man krocktestat sin sista bil, och sedan gått hem. Stället är lika spöklikt som Mary_Celeste
Till synes färdiga bilar har lämnats under pågående service och justering, det var fem år sen någon rörde dom sist.
I en annan del av fabriken har man sen hösten 2008 tagit upp ny produktion av MG TF, detta sker avskilt och liten skala, och sysslsätter ungefär 200 personer. Ironiskt då det i en annan del av fabriken står halvfärdiga TF på bandet som stannade för att aldrig startas igen.
Tom TF-kaross förfaller på utsidan , varför den hamnat där finns det ingen som vet.
Färdiga motorer i testlaboratioriet, som aldrig kommer att startas.
Och bilar som aldrig kom att byggas...
Längs linan för Rover-75 modellen hänger karosserna kvar i sina traverser över golvet där vatten trängt in och svämmat över.
Sista dagordern står kvar på svarta tavlan, återigen förs tankarna till spökskeppet Mary Celeste...
Innan man gick hem för sista gången såg man iallfall till att nycklarna lämnades in...
En halvfärdig Rover 75 coupé står undangömd.
Innan Rover-MG kollapsade så byggdes ett par stycken sådanahär eleganta coupéer på prov, här är en färdig sådan med läcker inredning.
En breddad MG TF i monsterutförande? ja kanske, eller? Det finns inte så mycket fakta om de här bilarna i den här spöklika verkstaden...
... av den anledningen att det finns ingen där att fråga....
I en testhall står en prototyp till vad som skulle bli en mellanklassbil baserad på Rover 75, troligtvis med MG-emblem.
En mycket ensam bil, i en tom hall, bortglömd.
Inte bara prototyper, produktionsbilar finns det gott om på detta sällsamma ställe också, halvfärdiga tomma skall på rad...
Nylackade Rover 400-karosser har stannat halvvägs ut ur lackavdelningen, har folk gått hem?
Ja, folket gick hem för gott i April 2005, där stannade klockan för den stora bilfabriken i Longbridge efter 100 verksamma år. 1905 började man bygga Austin i Longbridge, sedermera även Morris. Under de båda krigen gjordes ammunition, pansarfordon och lastbilar åt försvarsmakten. Longbridge plant bestod av flera divisioner som kunde göra gjuteri, finmekanik och fungerade som underleverantör till annan industri. 1952 slogs Austin ihop med Morris och bildade BMC, i Longbridge.
1988 såldes anläggningen till British Aerospace, och kom att ingå i Rover Group, Austin och Morris ströks och i fortsättningen fokuserades det på Rover, och man återupplivade även namnet MG. Men det var konstgjord andning, yxan föll slutligen när Nanjing tog över resterna av det kollapsade MG-Rover group, Longbridge stängdes.
Ganska stora delar av fabriksområdet har rivits, men ännu står mycket kvar, för anläggningen är gigantisk.
Här har man krocktestat sin sista bil, och sedan gått hem. Stället är lika spöklikt som Mary_Celeste
Till synes färdiga bilar har lämnats under pågående service och justering, det var fem år sen någon rörde dom sist.
I en annan del av fabriken har man sen hösten 2008 tagit upp ny produktion av MG TF, detta sker avskilt och liten skala, och sysslsätter ungefär 200 personer. Ironiskt då det i en annan del av fabriken står halvfärdiga TF på bandet som stannade för att aldrig startas igen.
Tom TF-kaross förfaller på utsidan , varför den hamnat där finns det ingen som vet.
Färdiga motorer i testlaboratioriet, som aldrig kommer att startas.
Och bilar som aldrig kom att byggas...
Längs linan för Rover-75 modellen hänger karosserna kvar i sina traverser över golvet där vatten trängt in och svämmat över.
Sista dagordern står kvar på svarta tavlan, återigen förs tankarna till spökskeppet Mary Celeste...
Innan man gick hem för sista gången såg man iallfall till att nycklarna lämnades in...
dagens julhälsning
Kommer från södra halvklotet och Argentina 1965. Granen klädd och klapparna på väg i strålande högsommarväder. Bilen Är en Chevolet Super, argentinatillverked version av Nova som skiljde sig på en del punkter från sin Amerikanska dito, och kom att tillverkas fram till 1974 på samma grundkaross som första generationens Nova, som i USA hade bytts ut redan 1966.
kort om en argentisk Chevy Super 1967 här: http://doda-man-klar-inte-i-rutigt.html
dagens julhälsning
Kommer ända från 1904, och General Electrics. Vad som antas var världens första elektriska julgransbelysning.
Cheerleaders not included
Specialmodeller är alltid intressant och för säsongen 1994 kunde man i åtminstonde i Dallas sales region köpa sin Ford F-150 pickup i hemmalagets Dallas_Cowboys färger.
men cheerleaderflickorna fick man bara drömma om, eller åka till hemmastadion Cowboy arena för att se. Såna här "dealer package" var och är ganska vanligt i USA, och att en bilhandlare låter göra en specialmodell för att hylla sitt favorilag har hänt förut: http://dodge-bengal-charger.html
Dagens julhälsning
Kommer från det sovjetiska luftrummet.
För syns skull
Ett flygfoto över södra Burbank, Californien nångång 1943... ser nånting konstigt ut?
Till och med på nära håll ser en del rätt så normalt ut.
Eller kanske nåt inte stämmer ändå...
Och i "utkanten" av stan blir det riktigt besynnerligt, vad försiggår här egentligen?
Under "staden" hittar vi en stor parkering...
Här är helt klart nåntig underligt på gång...
Ja, kriget var på gång, och man fruktade att Japanernas bombplan skulle kunna nå amerikanska fastlandet. Så Lockheed lät kamouflera hela sin stora fabrik Burbank, i vad som måste vara den mest sinnrika och storslagna övingen i kamouflagets konst genom tiderna. Här står ett transportplan flankerat av nytillverkade P38 jaktplan som är redo för att sändas iväg
För att förstå omfattningen av kamouflaget så såg Lockheeds anläggning i Burbank ut såhär. Fanbriken gick för högtryck och sysselsatte som mest 98000 män och kvinnor under krigsåren. Detta var antagligen den största och mest sinnrika kamouflageövning som företagits i USA. Jämför med översta bilden.
dagens julhälsning
Kommer från Anders "Bostic" Envall med familj. Julkort från den familjen är alltid lite annorlunda och skojiga, Tackar så mycket.
Mazzaras Astro-Gnome
En liten bisarr bil som visades på New York-mässan 1956 och kallades "Astro-gnome"
Astro-Gnome var en framtidsvision av Richard Arbib i New York och kom att byggas hos Albert Mazzara. Den baserades på en Nash_Metropolitan.
Några fler Astro-Gnomes blev det inte av, denna finns idag renoverad på Metropolitan Pit Stop-museumet i North Hollywood, Californien.
Men en sak från Astro Gnomen gick igen, är inte fronten gasnka lik den på Buick Riviera som kom 1963?
Astro-Gnome var en framtidsvision av Richard Arbib i New York och kom att byggas hos Albert Mazzara. Den baserades på en Nash_Metropolitan.
Några fler Astro-Gnomes blev det inte av, denna finns idag renoverad på Metropolitan Pit Stop-museumet i North Hollywood, Californien.
Men en sak från Astro Gnomen gick igen, är inte fronten gasnka lik den på Buick Riviera som kom 1963?
Dagens julhälsning
Kommer från Ronald Reagan för Chesterfield.
Kolonial-Nash
Det här ovanliga annonsklippet från 1928 gäller nya Nash, i Nederlänska Indien.
Varken Nash eller nederlänska Indien finns längre. Det självstänidga Indonesien utropades 1945 och erkändes som suverän stat 27:e december 1949. Den sista Nashen rullade ut från fabriken i Kenosha sommaren 1957.
Varken Nash eller nederlänska Indien finns längre. Det självstänidga Indonesien utropades 1945 och erkändes som suverän stat 27:e december 1949. Den sista Nashen rullade ut från fabriken i Kenosha sommaren 1957.
dagens julhälsning
Kommer från 1925 och Rickenbacker, automobilen underlättade betydligt för den gamla jultradition knycka gran.
mer om Rickenbacker skrevs här: http://rickenbackers-karror.html
Mer Vinter-Oplar
För et tag sen körde vi en svit med Opel rekord i vintermiljö http://rekord-vinter.html, nu spinner vi vidare med Opel Kapitän.
I Alperna, 1951
1952
1953.
1955
1956, fel på bilden? Nej, det är faktiskt midvinter, fast i Sydafrika. Tittar man noga ser man att denna Kapitän är högerstyrd, exportmodell för GM:s Sydafrikanska dotterbolag.
1959.
1960.
I Alperna, 1951
1952
1953.
1955
1956, fel på bilden? Nej, det är faktiskt midvinter, fast i Sydafrika. Tittar man noga ser man att denna Kapitän är högerstyrd, exportmodell för GM:s Sydafrikanska dotterbolag.
1959.
1960.
Dagens Julhälsning
Kommer från Mupparna och John Denver, som framför julsången som nämndes i förra inlägget.
Dagens julhälsning
Ford gillar julen liksom jag, den här gången önskar Brittiska Ford god jul med sin nya Consul Capri 1963
Och med en god dos humor rubriken och "He can keep the partridge" syftar på en av de mer kända anglikanska julsångerna.
The_Twelve_Days_of_Christmas_(song)
Och med en god dos humor rubriken och "He can keep the partridge" syftar på en av de mer kända anglikanska julsångerna.
The_Twelve_Days_of_Christmas_(song)
Dagens julhälsning
Kommer också den från Ford Corperation, Edsel 1959.
fantastiska fantasifulla flygtyg
En motor i varje ända på den okonventionella, och vansinnigt snabba Dornier Do335 "Pfeil" Med en toppfart på 765km/h och en räckvidd på hela 165 mil hade detta blivit en formidabel motståndare mot de allierade jaktplanen. Nu kom bara 37 stycken att byggas och ingen han sättas in i tjänst. Den effektiva men något estetiskt tillkortakomna Do335 blev inte vackrare av att man byggde en tvåsitsig skolversion av den också.
Denna Dornier utvecklades av deras Schweiziska dotterbolag. Do 212 konstruerades 1942 och hade ett annat egendomligt motorarrangemang. En V12 motor bakom kabinen drev propellern via kardan i aktern. denna kunde dessutom tiltas 12 grader uppåt för att gå fri från vattnet vid start.
Siebel Si 201, glasveranda med en motor på, inte helt olik den speciella republic Seabee.com/
Heinkel He 119 från 1937 var en intressant konstruktion som var tänkt att bli en avancerad höghöjdsbombare och spaningsplan. Motorn var två seriekopplade Daimler DB601 som satt bakom cockpiten. Propelleraxeln gick således rakt igenom denna och drev propellern framtill. Åtta prototyper byggdes varav denna He119/V3 försågs med pontoner.
På Göppingen Gö 9 använde man samma koncept men med propellern bak i stället. Om den verkar snarlik Dornier Do 335:an i stjärtpartiet så har det sin förklaring i att denna maskin byggdes av Schempp-Hirth på uppdrag av Claudius Dornier som hade patenterat systemet med motorn i mitten och propellern längst bak. Fördelarna med detta skulle vara lägre luftmotstånd och bättre balans i planet. Gö 9 flögs 1937.
Blohm & Voss Bv 141 var ett av de märkligaste planen som tyskland tog fram. Med helt assymetrisk konfiguration liknade detta spaningsplan inget annat. Men principen var inte så tokig som den såg ut. Med motor och flygkropp separerade jämnades effekten av stjärnmotorns vridmoment ut. Dessutom så gav det det ett oöverträffat siktfält för besättningen, stabilisatorn förskjöts åt vänster för att ge akterskytten ännu bättre sikt och skottfält. Bara 38 stycken byggdes och sattes in i begränsad omfattning, projektet Bv 141 fick stryka på foten för Focke Wulf Fw189.
Med jetmotorns ankomst var man heller inte helt säker på bästa motorplacering. Henschel Hs 132 och dess mer kända kusin Heinkel He 162 hade båda maskinerna på ryggen, Hs 132:an stannade på prototypstadiet med fyra byggda. He 162 däremot hann byggas i runt 170 exemplar och kom att sättas in i strid udner febbruari 1945.
Eller varför inte undertill? De första ryska jetplanen var i princip ombyggda propellerplan. Efter kriget tog man med sig en stor laddning Junkers Jumo-motorer hem från Tyskland och började experimentera själva. Lavochkin "Strelka" flögs första gången 1946 eller 1947. Den hade dessutom pilvingar.
Men Yakovlev Yak-15 var mer produktionsmässig, baserad på propellerjaktplanet Yak-3 men försågs inledningsvis med Junkers Jumo-motorer, innan Sukhoi kommit igång och börjat tillverka inhemska maskiner. Uppemot 300 stycken antas ha byggts.
Eller fram? Bell X-14 var ett rent experimentplan som man började laborera med 1957. Detta var ett V-TOL plan som hade två mindre Armstrong-Siddeley Viper-jetmotorer och ställbara deflektorrer för att kunan landa och starta vertikalt. X-14 ansågs inte färdigflugen förrän 1981.
Eller bak? handely Page HP115 var ännu ett experimentplan, byggt för att utvärdera deltavingens egenskaper, motorn var av sekundär betydelse och råkade hamna där bak. HP.115 flög första gången 1961 också denna hade Viper-motor.
Eller lite överallt. X-22 var ännu en sak från Bells experimentverkstad. Fyra Turboshaft-motorer drev dels farkosten framåt, dels de fyra stora "duct fan" propellerarna som dels användes för att ge lyftkraft samt som manöverorgan. Ett V-STOL/V-TOL plan som är direkt föregångare till dagens opertiva V-22_Osprey. Två X-22:or byggdes och flögs första gången 1966.
Eller massa motorer på spröt? Och två till därbak för säkerhets skull. Det Kaspiska monstret ellrr Korabl-Maket 1 liknade inget annat, och var strängt taget inget flygplan utan det första, och även det största av Ekranoplan. Flygkroppens längd var 106 meter, och monstret vägde 550 ton.
Eller inga motorer alls, XLRQ-1 var ett amphibieglidplan som utvecklades av Amerikanska marinkåren och byggdes på upddrag av dom av Bristol Aeronautics Corp i New haven, Connecticut 1943. Efter två färdiga prototyper fann man att idén med glidflyg på sjön inte var nångon bra idé.
Denna Dornier utvecklades av deras Schweiziska dotterbolag. Do 212 konstruerades 1942 och hade ett annat egendomligt motorarrangemang. En V12 motor bakom kabinen drev propellern via kardan i aktern. denna kunde dessutom tiltas 12 grader uppåt för att gå fri från vattnet vid start.
Siebel Si 201, glasveranda med en motor på, inte helt olik den speciella republic Seabee.com/
Heinkel He 119 från 1937 var en intressant konstruktion som var tänkt att bli en avancerad höghöjdsbombare och spaningsplan. Motorn var två seriekopplade Daimler DB601 som satt bakom cockpiten. Propelleraxeln gick således rakt igenom denna och drev propellern framtill. Åtta prototyper byggdes varav denna He119/V3 försågs med pontoner.
På Göppingen Gö 9 använde man samma koncept men med propellern bak i stället. Om den verkar snarlik Dornier Do 335:an i stjärtpartiet så har det sin förklaring i att denna maskin byggdes av Schempp-Hirth på uppdrag av Claudius Dornier som hade patenterat systemet med motorn i mitten och propellern längst bak. Fördelarna med detta skulle vara lägre luftmotstånd och bättre balans i planet. Gö 9 flögs 1937.
Blohm & Voss Bv 141 var ett av de märkligaste planen som tyskland tog fram. Med helt assymetrisk konfiguration liknade detta spaningsplan inget annat. Men principen var inte så tokig som den såg ut. Med motor och flygkropp separerade jämnades effekten av stjärnmotorns vridmoment ut. Dessutom så gav det det ett oöverträffat siktfält för besättningen, stabilisatorn förskjöts åt vänster för att ge akterskytten ännu bättre sikt och skottfält. Bara 38 stycken byggdes och sattes in i begränsad omfattning, projektet Bv 141 fick stryka på foten för Focke Wulf Fw189.
Med jetmotorns ankomst var man heller inte helt säker på bästa motorplacering. Henschel Hs 132 och dess mer kända kusin Heinkel He 162 hade båda maskinerna på ryggen, Hs 132:an stannade på prototypstadiet med fyra byggda. He 162 däremot hann byggas i runt 170 exemplar och kom att sättas in i strid udner febbruari 1945.
Eller varför inte undertill? De första ryska jetplanen var i princip ombyggda propellerplan. Efter kriget tog man med sig en stor laddning Junkers Jumo-motorer hem från Tyskland och började experimentera själva. Lavochkin "Strelka" flögs första gången 1946 eller 1947. Den hade dessutom pilvingar.
Men Yakovlev Yak-15 var mer produktionsmässig, baserad på propellerjaktplanet Yak-3 men försågs inledningsvis med Junkers Jumo-motorer, innan Sukhoi kommit igång och börjat tillverka inhemska maskiner. Uppemot 300 stycken antas ha byggts.
Eller fram? Bell X-14 var ett rent experimentplan som man började laborera med 1957. Detta var ett V-TOL plan som hade två mindre Armstrong-Siddeley Viper-jetmotorer och ställbara deflektorrer för att kunan landa och starta vertikalt. X-14 ansågs inte färdigflugen förrän 1981.
Eller bak? handely Page HP115 var ännu ett experimentplan, byggt för att utvärdera deltavingens egenskaper, motorn var av sekundär betydelse och råkade hamna där bak. HP.115 flög första gången 1961 också denna hade Viper-motor.
Eller lite överallt. X-22 var ännu en sak från Bells experimentverkstad. Fyra Turboshaft-motorer drev dels farkosten framåt, dels de fyra stora "duct fan" propellerarna som dels användes för att ge lyftkraft samt som manöverorgan. Ett V-STOL/V-TOL plan som är direkt föregångare till dagens opertiva V-22_Osprey. Två X-22:or byggdes och flögs första gången 1966.
Eller massa motorer på spröt? Och två till därbak för säkerhets skull. Det Kaspiska monstret ellrr Korabl-Maket 1 liknade inget annat, och var strängt taget inget flygplan utan det första, och även det största av Ekranoplan. Flygkroppens längd var 106 meter, och monstret vägde 550 ton.
Eller inga motorer alls, XLRQ-1 var ett amphibieglidplan som utvecklades av Amerikanska marinkåren och byggdes på upddrag av dom av Bristol Aeronautics Corp i New haven, Connecticut 1943. Efter två färdiga prototyper fann man att idén med glidflyg på sjön inte var nångon bra idé.
Dagens julhälsning
Kommer från 1941 och Lincoln Motor division.
Mera Aurelia
Den vackra och intressanta Lancia AUrelia har ju tidigare visats i lite olika skepnader här:
http://aurelia.html och ett par til av dom här: http://balbo.html.
Nu några vackra specialare i färg.
Pininfarina byggde en serie cabrioleter av Aurelia på B50-chassit 1950-51. 
Pininfarina är ej att förväxla med firman Stabilimenti Farina som låg bakom den här coupén, 99 exemplar av chassi typ B51 gjordes och denna coupé på en av dom 1950. 
Pininfarina var flitiga vid den här tiden , denna Aurelia Sportcoupé från 1951 är från 1951. 
Och så även denna AUrelia B50 specialare som döptes till "Rosa d'Oro" 1951. 
Och från Schweiz, Aurelia cabriolet på B52-chassi fråån Worblaufen. 
Och en coupe från Beutler, mer Schweiziska specialkarosser här: sobra-schweiziska-skapelser.html
Mer extremt, designad av Ghia, byggd av Boano 1952 för show. 
Och från Vignale kommer dessa två eleganta coupéer, byggda på B52-chassi, 1952. 
Runt 1953-54 experimenterade Pininfarian friskt med ett nytt grepp, många av deras specialare fick det runda öppna "fiskgapet" i fronten , så även några Aurelias, dessa kallades "Pf200". Den röda på B52-chassi visades 1953. 
Och samma år denna Pf200 Spider. 
Den här Pf200-coupén byggdes 1954. 
Två snygga coupéer daterade 1953, båda byggd av Vignale. 
Och ännu en Vignale-Aurelia, från 1955. 
När det var dags för en ersättare till Aurelian så hade Pininfarina uppdaget att bygga på några förslag, två extravaganta show-bilar byggdes, den här coupén kallades Florida och visades 1955. För dessa yppersta specialare byggde man chassitypen B55 i blott sex exemplar. I produktion i något nedtonad form känns den mer igen som Flaminia
Aurelia lades ned 1958, men namnet fick göra en kort comeback för en specialupplaga 1986, Lancia Delta Aurelia.
Persiens stolthet, Golden Crown
Ett av de mindre kända konstflygningsteamen torde vara Imperial Iran Air Force speciella division, Golden Crown, men i Shahens Iran var de nationalhjältar.
Kapten Nader Jahanbani med flera kollegor kom att utbildas på jetjaktplan på en amerikansk flygbas i Tyskland 1955, där startade idén om ett eget iranskt konstflygarteam. 1958 startade Golden Crown Acrojet team under ledning av Jahanbani. Inledningsvis flög man F84 Thunderjet i den här målningen.
För att några år senare byta till F86 Sabre.
Senare byttes dom ut till förmån för den modernare Northrop F5.
Ordning och reda med drill och diciplin. Det här är inte teamet, utan deras mekaniker som poserar framför en av deras nya F5:or 1973.
Gruppbild från 1977, med kronprins Reza Pahlavi i kostym, samt prinsessan Farahnaz och lillprinsen Ali-Reza
Sista bilden på Golden Crowns team från Januari 1979 då dom ställde upp för sista gången vid sina F-5:or, en månad senare fanns inte Imperial Air Force kvar, eller Shahen, eller det Iran man hade tjänstgjort för.
Här är piloterna den absulot sista gången med teamchef kapten Khalili längst till vänster. officerarna Bolghand, Akbari, Kakavan, Javadpour, Zarifkhadem och Nassirkhani näst på rad. Grundaren Nader Jahanbani som vid den här tiden avancerat till general, avrättades i Mars 1979 av den nya regimen.
Kapten Nader Jahanbani med flera kollegor kom att utbildas på jetjaktplan på en amerikansk flygbas i Tyskland 1955, där startade idén om ett eget iranskt konstflygarteam. 1958 startade Golden Crown Acrojet team under ledning av Jahanbani. Inledningsvis flög man F84 Thunderjet i den här målningen.
För att några år senare byta till F86 Sabre.
Senare byttes dom ut till förmån för den modernare Northrop F5.
Ordning och reda med drill och diciplin. Det här är inte teamet, utan deras mekaniker som poserar framför en av deras nya F5:or 1973.
Gruppbild från 1977, med kronprins Reza Pahlavi i kostym, samt prinsessan Farahnaz och lillprinsen Ali-Reza
Sista bilden på Golden Crowns team från Januari 1979 då dom ställde upp för sista gången vid sina F-5:or, en månad senare fanns inte Imperial Air Force kvar, eller Shahen, eller det Iran man hade tjänstgjort för.
Här är piloterna den absulot sista gången med teamchef kapten Khalili längst till vänster. officerarna Bolghand, Akbari, Kakavan, Javadpour, Zarifkhadem och Nassirkhani näst på rad. Grundaren Nader Jahanbani som vid den här tiden avancerat till general, avrättades i Mars 1979 av den nya regimen.
Vinterkomfort från Cadillac
En liten biltillverkare i Trollhättan hävdar envist fortfarande att de var först i världen med eluppvärmda säten , detta introducerades år 1972.
Den illusionen kan vi nu ta kål på, för det här reglaget sitter i en Cadillac från 1966!
Detta var ett mycket ovanligt option, men för 60 dollar och 20 cent fick man alltså uppvärmda säten i sin Cadillac, på reguljärna modeller i framsätena, på Fleetwood 75 enbart i baksätet. Detta tillvall fanns att få til och med 1968.
Den illusionen kan vi nu ta kål på, för det här reglaget sitter i en Cadillac från 1966!
Detta var ett mycket ovanligt option, men för 60 dollar och 20 cent fick man alltså uppvärmda säten i sin Cadillac, på reguljärna modeller i framsätena, på Fleetwood 75 enbart i baksätet. Detta tillvall fanns att få til och med 1968.
Vildkatter i snön
Två fina Buick Wildcats har hittat hit samtidigt till vårt snöiga nord, den vita coupen är från 1964 och den röda av årgång 1965.
Hela 22893 Wildcat coupéer byggdes 1964 och följande år 17648 stycken, en populär kisse med andra ord.
Kort om Wildcat, presenterades 1962 enbart som coupé, som en slags "sport option" baserad på Invicta-modellen. Från 1963 utökades modellutbudet till både sedaner och cabriolet, Wildcat fortsatte vara en slags hybrid på Invicta, senare Le Sabre, med front och akter som var mer lik den större Electran, likaså motomässigt fick Wildcat de större alternativen i listan fram till modellens slut 1970.
reklam runt hörnet
när man skummar igenom gamla reklambilder och liknande så blir man lite extra glad när man ser bilder med lokal anknytning.
Volvos taximodeller i slutet av sextiotalet brukade gärna fotograferas i gult och svart, som denna 145 Taxi framför Hindås station.
Förr i tiden var Hindås en ganska exklusiv fritids och rekreationsort för välbeställda göteborgare, här fanns då hela 12 hotell och pensionat, bland dom det grandiosa turisthotellet. Här arrangerades även vintersporter i alla dess former, backhoppningstornet är ett välkänt landmärke än idag.
Hindås station uppfördes 1907 i jugendstil, och har trots rivningsiver fått stå intakt och brukas än idag. Runt detta härliga stationshus sker idag mycket aktiviteter:
http://www.kulturhallplats.hindas.net/Valkommen.html
Volvos taximodeller i slutet av sextiotalet brukade gärna fotograferas i gult och svart, som denna 145 Taxi framför Hindås station.
Förr i tiden var Hindås en ganska exklusiv fritids och rekreationsort för välbeställda göteborgare, här fanns då hela 12 hotell och pensionat, bland dom det grandiosa turisthotellet. Här arrangerades även vintersporter i alla dess former, backhoppningstornet är ett välkänt landmärke än idag.
Hindås station uppfördes 1907 i jugendstil, och har trots rivningsiver fått stå intakt och brukas än idag. Runt detta härliga stationshus sker idag mycket aktiviteter:
http://www.kulturhallplats.hindas.net/Valkommen.html
En institution på scen - nationalteatern
I Bengans skivaffär i Göteborg radades en legendarisk uppställning upp på scen i söndags. Nationalteatern firar 40 år i artistvärlden och detta med en fin samlingsbox med nio CD, en bok och massa förut aldrig utgivet material.
http://www.bengans.se/Product.aspx?skivkod=878454§ion=vinyl
Vad vi fick se på scen var den ursprungliga uppsättningen av Nationalteatern.
Anders melander och Håkan Olsson checkar instrumenten
Nikke Ström går igenom låtlistan, medans Ulf Dageby strosar runt i butiken och kikar på plattor. 
Nationalteaterns medlemmar är ju i flera fall även kända från andra sammanhang, Hans Mosesson till exempel behöver ingen närmare presentation. 
Men kanske Anki Rahlskog behöver det, mångårig medarbetare och skapare i nationalteatern, numer dramalärare i Alingsås, dessutom på 80-talet känd från Kurt Olssons damorkester, ja just det, Gudrun med triangeln. 
Nationalteatern är mer än en ensamble, det är en instutition, ett fenomen som överlevt in i våra dagar, utan att ha överlevt sig självt.
Jag bytte ett par ord innan spelningen med Ulf dageby om detta, och min frågeställning var att fanns det någon tanke med att detta projekt skulle kunna bli statiskt, och fortsätta attrahera generationer.
Nej, vi hade inte en tanke, inte en aning om att detta skulle kunna fortgå som det gjort replikerade Ulf. En anledning till att vi har överlevt är kanske att vi inte var några politiska flaggviftare som mycket av övriga musikrörelsen på den tiden, och många av problemen som lyftes fram finns ju i en eller annan for kvar än idag.
Där är jag inne på samma spår, materialet känns fortfarande aktuellt, och Nationalteatern tog frågeställningarna till en annan nivå, man moraliserade inte, utan bara stod för framförandet och lämnade övrigt till åhörarna att döma, bedöma och bestämma vilka bitar dom kunde ta till sig. En unik företeelse inom svensk underhållning och ett koncept som står sig än idag.
Full kontakt med det förflutna
Denna fotoetsning är daterad 1898, varifrån är dock okänt, men motivet är ganska intressant om än inte säga högaktuellt idag. Detta är nämligen en laddstation för elbilar, 1898 alltså.
Elbilar sägs ju idag vara framtidens melodi och skall erövra jorden, men en gång i tiden var det jämt skägg mellan elbilen förbränningsmotorn och ångdrivna bilar. El och ångdrivna bilar började fasas ut för sådär 100 år sedan på antagligen goda grunder. De flesta elbilar idag har ungefär samma aktionsradie och verksamhetsgrad som de hade för 100 år sedan så inte mycket är nytt under solen där alltså, vad som däremot är nytt är att just kunna använda solen för att ladda dom, här är Evoasis laddstation under utveckling med just denna teknik, annars så är upplägget i sig självt tämligen likt bilden från 1898.
I hennes majestäts hemliga tjänst.
Humber Ironside var ett så kallat "light reconnaisance vehicle" en ganska snabb lätt bepansrad, lätt beväpnad vagn som tjänstgjorde i engelska armén främst som spanings och sambandsfordon.
Och det gjorde den såpass bra att Humber byggde hela 3600 sådan här under åren 1940-43.
Men ett par av dessa var lite speciella, de såg ut som helt vanliga Ironsides med igenlagt tak på utsidan... 
På insidan, partitionsruta som på en limousine som avskärmar ett passagerarutrymme, där man har ett skinnklätt säte, ombonad och isolerad inredning, i sk "west of England cloth" lite nyttiga instrument såsom klocka, telefon till föraren med mera, samt Wilton-mattor på golvet. 
Sex stycken sådana här Special Saloons ställdes i ordning av Thrupp&Maberly för att användas av kabinettsekreterarna i krigsministeriet, och kungafamiljen.
Här anländer Drottningen med Ironside, i London under brinnande ekrig. 
Kungahuset hade en förkärlek för just Humber, här är kung George VI:s personliga "protection convoy" med slottet Windsor i bakgrunden. Till vänster en Humber Pullman limousine, bepansrad och med blindlyktor, en Ironside och en Humber Scout Car längst till höger. 
Rekord-vinter
Förr om åren lade Opel ner mycket omsorg på att få sina PR-bilder fotogeniska och bedårande vackra, en samling Opel Rekord genom åren, vinter-kollektionen.
1951. 
1954.
1957. 
1961.
1963.
Kulörer från Cape Air
Det lilla flygbolaget Cape Air i Massachusetts opererar främst små tvåmotoriga Cessna 402:or och i den flottan finns en del färgklickar som gjort Cape Air berömt.
Go whalers! lokala idrottslaget sponsras, ett av Cape Airs första flygplan i Boston 1989.
N8833 döptes till "Daffy" och fick den här pittoreska målningen med lokalanknytning av artisten Jurek Zamoyski.
Varje vår hålls en "Daffodil spring rite" på Nantucket, därav smeknamet Daffy på denna kärra, Daffodil är alltså påsk/pingstliljor.
Planet går numera hos systerbolaget Nantucket airlines i samma bjärta färger.
Ett annat whaler-plan men med annorlunda syfte. N69SC också den färgsatt av Jürek, är en flygande kampanj för IFAW och deras program för att rädda utrotningshotade valarter, Nantucket var förr känt för sin valfångstindustri, numer för sina kampanjer att bevara dessa djur.
N1376G av Jürek visar en del av sevärdheterna på det tidiga cape Airs Destinationer i Massachusetts, idag är detta plan delvis ommålat, och Cape Air opererar även långt utanför Nantcket-Massachusettsområdet som USA:s största oberoende flygbolag. wiki/Cape_Air
Man flyger numera även utmed södra Florida och karibien, där är N67786 "Key West Express" en välbekant syn, motiv med piraten Captain Tony, obligatirsk papegoja och undervattensmotiv på ena sidan...
Och Ernest Hemingway på andra, konstnären är också här Jürek, www.jurekart.com/gallery
Go whalers! lokala idrottslaget sponsras, ett av Cape Airs första flygplan i Boston 1989.
N8833 döptes till "Daffy" och fick den här pittoreska målningen med lokalanknytning av artisten Jurek Zamoyski.
Varje vår hålls en "Daffodil spring rite" på Nantucket, därav smeknamet Daffy på denna kärra, Daffodil är alltså påsk/pingstliljor.
Planet går numera hos systerbolaget Nantucket airlines i samma bjärta färger.
Ett annat whaler-plan men med annorlunda syfte. N69SC också den färgsatt av Jürek, är en flygande kampanj för IFAW och deras program för att rädda utrotningshotade valarter, Nantucket var förr känt för sin valfångstindustri, numer för sina kampanjer att bevara dessa djur.
N1376G av Jürek visar en del av sevärdheterna på det tidiga cape Airs Destinationer i Massachusetts, idag är detta plan delvis ommålat, och Cape Air opererar även långt utanför Nantcket-Massachusettsområdet som USA:s största oberoende flygbolag. wiki/Cape_Air
Man flyger numera även utmed södra Florida och karibien, där är N67786 "Key West Express" en välbekant syn, motiv med piraten Captain Tony, obligatirsk papegoja och undervattensmotiv på ena sidan...
Och Ernest Hemingway på andra, konstnären är också här Jürek, www.jurekart.com/gallery