Felicia på green
Skoda Felicia som sportig golfbil. Detta är en annons för USA-marknaden där man försökte lansera den lilla käcka tjecken bland annat på detta vis. Antalet Felicias som såldes i USA torde dock varit försvinnande litet, året är 1959.
Ett ovanligt besök på LaGuardia 1940
Den besynnerliga Bell Airacuda var trots sin storlek och utseende ett jaktplan. Detta var en extremt modern design 1937 när planet flögs för första gången och hade ett flertal innovativa lösningar, flera kom senare i produktion och andra av goda anledningar inte...
Bell YFM-1 Airacuda, där "M" stod för Multiplace var mer en avancerad vapenplattform som var tänkt att fungera som eskortplan för bombare och även som rent jaktplan med olika typer av beväpningar, samt även ta en mindre bomblast. Det mest udda med planet var de två motorgondolerna med plats för en skytt i varje, avskilda från de övriga i besättningen, förutom dessa hade radiooperatören midskepps också beväpning för skottfält bakåt.
Planet hade som sagt många nydanande detaljer, såpass många att planet blev dels för tungt och långsammare än bombplanen, som jaktplan var den beväpnad till tänderna, men kunde inte manövrera för "dogfight" heller. Med en bomblast på bara 270 kilo var den inte heller något enastående inom det gebitet heller.
De slimmade gondolerna med skjutande propellrar gav förvisso lågt luftmotstånd, men gav istället överhettade motorer och den mer kinkiga biten när detta skedde i luften var att den var inte kapabel att flyga på en motor.
Kort sagt var Airacuda ett strålande exempel på hur man inte bygger flygplan, trots det så byggdes ändå 13 stycken och sattes ihop till en skvadron operativa plan mellan åren 1938-40. Dess uppgift var lite annorlunda den också, dessa plan flögs mellan flygbaserna i USA för att piloter under utbildning skulle få chansen att provflyga och lägga till detta ovanliga plan i sina loggböcker. Vilket också var en meninslös uppgift då piloterna inte hade någon anledning att skola in sig på ett plan de aldrig skulle flyga. 1942 hade samtliga Airacuda skrotats.
Kort sagt var allting runt Airacuda bakvänt , irrationellt och komplicerat, men det var det första steget mot vad vi ser inom stridsflyg idag, multirole-plan som är tekniskt avancerade ocvh flexibla vapenplattformar med vingar mer än rena flygplan.
Kuba Komet
Den mest spektakulära TV-design som sålts? Kuba Komet.
Kuba Corperation i Wolfenbuttel, Tysklan byggde dessa pjäser 1957-62, och var mer än en TV, utan ett "home entertainment set" I schabraket ingick givetvis skivspelare, radio och en slags förstärkare/equalizer samt åtta högtalare. Desa satt i "seglet" som dessutom var vridbart.
Nedan, svensk presentation av Kuba Komet 1957, priset uppges till hela 4785 kronor. Oklart om några ens såldes här.
Kuba Corperation i Wolfenbuttel, Tysklan byggde dessa pjäser 1957-62, och var mer än en TV, utan ett "home entertainment set" I schabraket ingick givetvis skivspelare, radio och en slags förstärkare/equalizer samt åtta högtalare. Desa satt i "seglet" som dessutom var vridbart.
Nedan, svensk presentation av Kuba Komet 1957, priset uppges till hela 4785 kronor. Oklart om några ens såldes här.
Pionjärer med diesel på Daytona
Cummins är ett begrepp idag, en av världens ledande tillverkare av dieselmotorer för allehanda bruk, men historien går tillbaks ända till 1919.
Clessie Cummins, en bondpojk från Indiana, startade då en liten firma för att licenstillverka och även utveckla främst små dieselmotorer, med tiden fick han idén att pröva på att sätta en diselmotor i en vanlig personbil. 1930 försågs en begagnad Packard med en av hans egna konstruktioner, en model U marindiesel och visades upp på New Yorkmässan.
Så "världens första persondieselbil" nedan var egentligten inte först, men 1935 gjorde Clessie Cummins en PR-turne med denna Auburn genom att köra från kust till kust.
Samtidigt var man i full gång med att prova ut hur väl diesel kunde funka i racerbilar, 1931 ställde man upp i Indy 500 med en specialbyggd Duesenberg, försedd med Cummins model U motor. Föraren Dave Evans fullföljde loppet och kom i mål på 13:e plats. Men vad som var remarkabelt med hans insats var att bilen gick aldrig i depå på hela loppet!
Nästa stora racersatsing kom 1934, då körde Dave Evans inte för Cummins, utan rattade "Silver Comet" som var framtagen och sponsrad av en grupp mekanikerskolor som fokuserade just på diseselmotorer. Motorn kom från Cummins konkurrent Waukesha, här har man samlats för rekordkörning på Daytona Beach 1934.
Bill Evans satsade på att slå rekordet för dieseldrivna landfordon, och det gjorde han också med 209km/h den 16:e februari 1934.
Clessie Cummins hade fått tag i en talangfull förare som också hette Cummins, Bill Cummins, som trots det inte var släkt. Vädret och mekaniska problem gjorde att hans rekordförsök på Daytona fick vänta till den första mars, och då putsade han Evans rekord till 212km/h, och nån månad senare till 219km/h.
Clessie Cummins, en bondpojk från Indiana, startade då en liten firma för att licenstillverka och även utveckla främst små dieselmotorer, med tiden fick han idén att pröva på att sätta en diselmotor i en vanlig personbil. 1930 försågs en begagnad Packard med en av hans egna konstruktioner, en model U marindiesel och visades upp på New Yorkmässan.
Så "världens första persondieselbil" nedan var egentligten inte först, men 1935 gjorde Clessie Cummins en PR-turne med denna Auburn genom att köra från kust till kust.
Samtidigt var man i full gång med att prova ut hur väl diesel kunde funka i racerbilar, 1931 ställde man upp i Indy 500 med en specialbyggd Duesenberg, försedd med Cummins model U motor. Föraren Dave Evans fullföljde loppet och kom i mål på 13:e plats. Men vad som var remarkabelt med hans insats var att bilen gick aldrig i depå på hela loppet!
Nästa stora racersatsing kom 1934, då körde Dave Evans inte för Cummins, utan rattade "Silver Comet" som var framtagen och sponsrad av en grupp mekanikerskolor som fokuserade just på diseselmotorer. Motorn kom från Cummins konkurrent Waukesha, här har man samlats för rekordkörning på Daytona Beach 1934.
Bill Evans satsade på att slå rekordet för dieseldrivna landfordon, och det gjorde han också med 209km/h den 16:e februari 1934.
Clessie Cummins hade fått tag i en talangfull förare som också hette Cummins, Bill Cummins, som trots det inte var släkt. Vädret och mekaniska problem gjorde att hans rekordförsök på Daytona fick vänta till den första mars, och då putsade han Evans rekord till 212km/h, och nån månad senare till 219km/h.
Heilmanns hybrider
Jacques Heilmann konstruerade egentligen lokomotiv, men minst en automobil kom också från hans uppfinnarverkstad. Denna eldrivna tingest är lite svår att klassificera men den är intressant då det består av en traktordragande del med styrning och motor och själva ekipaget är satt på detta med en vändskiva. Ett patent som slog igenom först flera decennier senare på tyngre lastbilar och som tradare använder än idag. Heilmanns bil daterar sig från 1899.
Jacques Heilmann byggde på 1890-talet ett par lokprototyper som också var intressanta, 1893 byggde han ett lok med ång/elektriskt driving, i princip samma slags driftsysytem som senare kom på de diesel-elektriska lok som vi ser dag.
CF d L'Oeust no8001 byggdes 1897, med ång/elektrisk hybriddrift och var dessutom av så kallad "cab forward" design med förarhytten placerad längst fram, antagligen det första i sitt slag och även detta många decennier före sin tid.
Jacques Heilmann byggde på 1890-talet ett par lokprototyper som också var intressanta, 1893 byggde han ett lok med ång/elektriskt driving, i princip samma slags driftsysytem som senare kom på de diesel-elektriska lok som vi ser dag.
CF d L'Oeust no8001 byggdes 1897, med ång/elektrisk hybriddrift och var dessutom av så kallad "cab forward" design med förarhytten placerad längst fram, antagligen det första i sitt slag och även detta många decennier före sin tid.
Jubileumsford
Ford har haft sammansättningsfabrik i Frihamnen i Stockholm sedan mitten av 20-talet, år 1950 levererades den 125000:e Forden därifrån och det var en Vedette.
Frihamnsfabriken var unik i den bemärkelsen att det tros vara den enda Fordfabrik i världen som monterade Amerikanska, Engelska, tyska och Franska Fordmodeller under samma tak. Sammansättnigen upphörde under 1957.
Ny Hy
Retrovågen är alltjämt stark, och även Citroen rider på den. På Frankfurtmässan nyligen visades conceptet Tubik, som i sin extremt futuristiska framtoning bär omissigenkännliga drag av gamla type H 
Och med den helt öppningsbara sidan så verkar det även som om man sneglat en del på GM:s gamla Futurliner, som ju hade hade liknande lösning 1940. 
Originalet, type H, även HY/HW, Citroens praktiska enkla slitvarg som byggdes från 1947 ända fram till 1981, men tog under den långa produktionstiden aldrig några skönhetspris. 
Racing rosa
Temat ROSA igen, denna gången med focus på rosa i racingvärlden.
Donna Mae Mims var en av sextiotalets mest kända kvinnliga förare, och nämndes tidigare här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/june/carsstars-don-donna.html
Hennes "tävlingfärg" var rosa och körde inledningsvis mest engelska sportbilar, hon blev den första kvinna att vinna SCCA-serien 1963.
Donna med MGB
Under tiden med Don Yenko så kom hon naturligtvis att även köra Yekno Stinger, den racepreppade Corvairen som Don Yenko byggde för racing. Färgvalet var ganska begränsat men en Stinger lackades rosa.
Donna med Austin Helaey Sprite, efter racignkarriären var hon ofta sedd som funktionär i olika racingsammanhang.
Chevrolet Corvette var en modell som Donna var trogen från start 1953 och här är hennes rosa Corvette av 1979 års modell som hon körde fram til sin bortgång 2009.
http://www.post-gazette.com/pg/09282/1004146-122.stm
Lamborghini Countach är kanske inte den mest ultimata banracingbilen, men man måste ju prova. Donut King-sponsrad Countach på bana, någonstans i Australien.
Denna Chevrolet sponsrades av kondomtillverkaren Excita för Formula Atlantic championship 1975
På Porsches museum står denna 917 prototyp som omgående fick smeknamnet Pink Pig, notera att den även försetts med styckningsschema!
Carol Burkett är mångårig profil i amerikansk NHRA dragracing, mer om hennes speciella liv finns att läsa här:
http://www.dragracecentral.com/DRCStory.asp?ID=193839
På europeisk mark, Sylvia hauser har härjat på dragracebanorna sedan tiderna begynnelse, under ett tag körde hon denna rosa Ford Sierra Pro Street.
"Snoop" var en Jaguar E-type Altered, i rosa skrud.
Antagligen mer show än go, Chrysler 1961 i vilt modifierat utförande.
Mer business för bana, Chevrolet Corvette på okänd ort någonstans i USA.
Donna Mae Mims var en av sextiotalets mest kända kvinnliga förare, och nämndes tidigare här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/june/carsstars-don-donna.html
Hennes "tävlingfärg" var rosa och körde inledningsvis mest engelska sportbilar, hon blev den första kvinna att vinna SCCA-serien 1963.
Donna med MGB
Under tiden med Don Yenko så kom hon naturligtvis att även köra Yekno Stinger, den racepreppade Corvairen som Don Yenko byggde för racing. Färgvalet var ganska begränsat men en Stinger lackades rosa.
Donna med Austin Helaey Sprite, efter racignkarriären var hon ofta sedd som funktionär i olika racingsammanhang.
Chevrolet Corvette var en modell som Donna var trogen från start 1953 och här är hennes rosa Corvette av 1979 års modell som hon körde fram til sin bortgång 2009.
http://www.post-gazette.com/pg/09282/1004146-122.stm
Lamborghini Countach är kanske inte den mest ultimata banracingbilen, men man måste ju prova. Donut King-sponsrad Countach på bana, någonstans i Australien.
Denna Chevrolet sponsrades av kondomtillverkaren Excita för Formula Atlantic championship 1975
På Porsches museum står denna 917 prototyp som omgående fick smeknamnet Pink Pig, notera att den även försetts med styckningsschema!
Carol Burkett är mångårig profil i amerikansk NHRA dragracing, mer om hennes speciella liv finns att läsa här:
http://www.dragracecentral.com/DRCStory.asp?ID=193839
På europeisk mark, Sylvia hauser har härjat på dragracebanorna sedan tiderna begynnelse, under ett tag körde hon denna rosa Ford Sierra Pro Street.
"Snoop" var en Jaguar E-type Altered, i rosa skrud.
Antagligen mer show än go, Chrysler 1961 i vilt modifierat utförande.
Mer business för bana, Chevrolet Corvette på okänd ort någonstans i USA.
En tyst tur i New York 1904
Sight-seeing och shopping är två saker förknippade med New York och så har det varit länge. Dessa sight seeing-bussar står redo för avfärd med förväntansfulla turister 1904.
Turen utgick från den tidens stora landmärke i New York, the Fuller building, som är mest känd som "the flat iron building" och var den första riktiga skyskrapan, byggd med stålskelett och armerad betong. Byggnaden stod klar 1902.
De eldrivna bussarna var byggda av Electric Vehicle Company, som både byggde och skötte uthyrning/leasing av sina fordon i flera städer mellan New York och Chicago, och just i New York var majoriteten av alla fordon vid den här tiden eldrivna.
Turen utgick från den tidens stora landmärke i New York, the Fuller building, som är mest känd som "the flat iron building" och var den första riktiga skyskrapan, byggd med stålskelett och armerad betong. Byggnaden stod klar 1902.
De eldrivna bussarna var byggda av Electric Vehicle Company, som både byggde och skötte uthyrning/leasing av sina fordon i flera städer mellan New York och Chicago, och just i New York var majoriteten av alla fordon vid den här tiden eldrivna.
Bonneville x4
Bonneville, den stora saltöken i Utah som man långt tillbaka använt som plats för diverse hastighetskörningar, togs även som namn av Pontiac för sin nya toppmodell 1957. Modellnamnet levde kvar i sortimentet fram till 2005, men säger man Bonneville så tänker man nog mest på 1965-66 års modeller som är i mångas ögon de vackraste Pontiac-bilarna.
Vi har otroligt gott om dessa i Sverige, och fler kommer in, som dnna vinröda 1965 Bonneville cab.
Formen kom att kallas "coke-bottle design" med den markerade kicken längs sidan, ett greepp som Pontiac kom att använda en del år framöver, 1966 års Pontiacs hade mest små förändringar gentemot föregående år.
1965 såldes 21050 cabrioleter i Bonnevilleserien och ytterligare 18347 i den billigare Catalina-serien, 1966 sjönk siffran för Bonneville till 16229 respektive 14837 för Catalinan.
Vi har otroligt gott om dessa i Sverige, och fler kommer in, som dnna vinröda 1965 Bonneville cab.
Formen kom att kallas "coke-bottle design" med den markerade kicken längs sidan, ett greepp som Pontiac kom att använda en del år framöver, 1966 års Pontiacs hade mest små förändringar gentemot föregående år.
1965 såldes 21050 cabrioleter i Bonnevilleserien och ytterligare 18347 i den billigare Catalina-serien, 1966 sjönk siffran för Bonneville till 16229 respektive 14837 för Catalinan.
Short från Longbridge
I den enorma fabriken i Longbridge byggde man vid sidan av Austin och Morris-bilarna även mycket annat åt industrin. Man var även en stor underleverantör åt flygindustrin och här kommer en hel flygkropp till en Short Stirling-bombare från Longbridge, på väg till färdigmontering hos Short Bros i Rochester. 
Short Stirling var Royal Air force tunga strategiska bombare vid krigsutbrottet, som snart kom att ersättas av Lancaster, fast Stirling kom ändå att få tjänstgöra vid sidan om fram till 1946. Longbridge levererade merparten av delarna till de 2383 Stirlingplanen som byggdes.
Longbrige av idag skrevs om här: valnader-ur-brittisk-bilindustri
Ettan som försvann
Triumph TR-1 nämndes här: prototyper-pa-malsnoret. Sportbilen som var helt klar för produktion 1952 men ströks is sista stund.
Här är saluprospektet som trycktes upp för den nordamerikanska marknaden, för bilen som aldrig kom dit.
Här är saluprospektet som trycktes upp för den nordamerikanska marknaden, för bilen som aldrig kom dit.
Nytt från sjuttiotalet
Just 70-talets bilar har inte synts till så ofta i importsammanhang av olika anledningar. Ogynnsamma importregler och kostnader då dessa varit lite för nya, ett tag var det helt totalstopp att ens försöka importera en bil gjord åren 1976-88 av något luddigt miljöskäl som sedermera togs bort. De nya tullreglerna missgynnar dessa en hel del också då de i många fall kan vara billiga i inköp men blir då i gengäld dyra i avgifter. Och slutligen tillgång, en del av dessa modeller främst från senare delen av decenniet har inte tagits tillvara på, de blev snabbt omoderna och sågs som "gas guzzlers" i kombination med kvalitetsproblem och brist på delar så har skrotpressarna tuggat i sig mängder av dom.
Cadillac De Ville 1970, cabrioleter ser man massor av ute i cruisingsvängen men hur ofta ser man en coupé?
En väldigt fin Eldoradofrån 1972, också här är cabrioleterna den dominernande modellen, trots att det bara byggdes 7975 cabbar och hela 32099 copupéer ser man de senare mycket sällan här.
Pickuper är svåra att hitta i fint skick, ofta har de fått slita hårt från den dagen de lämnade fabriken men denna Ford F-250 från 1972 har klarat sig bra.
Cadillac igen, en coupe De Ville från 1976, ovanlig årsmodell i Sverige då det som nämnts ovan under flera år var förbjudna att importera, inte heller såldes det särskilt många nya heller här på den här tiden. Denna vita är en mycket fin bil som vårdats väl. Man kan väl misstänka att de allra flesta av de hela 114482 Coupe De Villes detta är har gått sämre öden till mötes då dessa ganska snabbt blev passé. Amerikansk bilindustri genomgick ett stålbad de kommande åren och det gick inte att hålla kvar så måna konservativa "gas guzzlers" i sortimentet.
Muskelbilarnas toppår var 1969-70 och dessa är högvilt bland samlare och entusiaster, efterfrågan verkar inte avta och priserna blir därefter. Mycket fin Chevelle SS cab med 396" kom hit i somras.
Chevellens syskonmodell Buick Skylark är inte lika vanlig, men en fräck modell det också, fanns i ett par utföranden med häftiga motoralternativ och hette då Skylark GS, GS455 som även fanns i trimutförandena stage I och stage II, dessa två sista är mycket dyra bilar idag och likaså toppmodellen GS-x. Detta är däremot basmodellen Skylark Custom 1970 som i sig självt inte är så vanlig med bara 4954 byggda.
Cadillac De Ville 1970, cabrioleter ser man massor av ute i cruisingsvängen men hur ofta ser man en coupé?
En väldigt fin Eldoradofrån 1972, också här är cabrioleterna den dominernande modellen, trots att det bara byggdes 7975 cabbar och hela 32099 copupéer ser man de senare mycket sällan här.
Pickuper är svåra att hitta i fint skick, ofta har de fått slita hårt från den dagen de lämnade fabriken men denna Ford F-250 från 1972 har klarat sig bra.
Cadillac igen, en coupe De Ville från 1976, ovanlig årsmodell i Sverige då det som nämnts ovan under flera år var förbjudna att importera, inte heller såldes det särskilt många nya heller här på den här tiden. Denna vita är en mycket fin bil som vårdats väl. Man kan väl misstänka att de allra flesta av de hela 114482 Coupe De Villes detta är har gått sämre öden till mötes då dessa ganska snabbt blev passé. Amerikansk bilindustri genomgick ett stålbad de kommande åren och det gick inte att hålla kvar så måna konservativa "gas guzzlers" i sortimentet.
Muskelbilarnas toppår var 1969-70 och dessa är högvilt bland samlare och entusiaster, efterfrågan verkar inte avta och priserna blir därefter. Mycket fin Chevelle SS cab med 396" kom hit i somras.
Chevellens syskonmodell Buick Skylark är inte lika vanlig, men en fräck modell det också, fanns i ett par utföranden med häftiga motoralternativ och hette då Skylark GS, GS455 som även fanns i trimutförandena stage I och stage II, dessa två sista är mycket dyra bilar idag och likaså toppmodellen GS-x. Detta är däremot basmodellen Skylark Custom 1970 som i sig självt inte är så vanlig med bara 4954 byggda.
En tur med Jakob i Landvetter 1926
Det är alltid kul när man hittar äldre bilder med hembygdsanknytning, särskilt då dessa kanske inte fokuserar så mycket på bilden utan den bara "råkar" finnas där, som t ex Volvos reklamfoton från Hindås Station här:
http://svammelsurium.blogg.se/2010/december/reklam-runt-hornet.html
Detta är en ganska välkänd bild ur Volvos arkiv som publicerats i en rad böcker och magasin genom åren, men jag kan till och med på metern när se vart bilden är tagen. Vi är vid Bårekulla i Landvetter, år 1926.
Volvos första modell ÖV4 brukar felaktigt benämnas som "Jakob" dom hette aldrig så, däremot hade de tio prototyperna lite olika smeknamn, som sjöjungfrun, trollungen, orrekojan med mera, en av dessa var Jakob.
Och det är högst troligt att just denna bil som var ute på en provtur i Landvetter en sensommardag 1926 är den mytomspunna Jakob.
Utveckligen från prototyper till produktion gick ganska fort. I september 1925 tog beslutet om att bygga en förserie, Bofors byggde ramarna, Penta motorerna, i maj hade man börjat bygga ihop det hela med karosser från Adolf Freyschuss karosseri i Stockholm. Den 19:e augusti knöts SKF till projektet och det är därifrån bilarna fick namnet Volvo och den 27:e oktober flyttade man in i en lokal som SKF ägde för att börja bygga de nya Volvo-bilarna.
Jakob och de andra provvagnarna hade ännu inget namn, men de hade registrerats både som GL och Larson, efter Gustaf Larson, initiativtagare till projektet.
http://svammelsurium.blogg.se/2010/december/reklam-runt-hornet.html
Detta är en ganska välkänd bild ur Volvos arkiv som publicerats i en rad böcker och magasin genom åren, men jag kan till och med på metern när se vart bilden är tagen. Vi är vid Bårekulla i Landvetter, år 1926.
Volvos första modell ÖV4 brukar felaktigt benämnas som "Jakob" dom hette aldrig så, däremot hade de tio prototyperna lite olika smeknamn, som sjöjungfrun, trollungen, orrekojan med mera, en av dessa var Jakob.
Och det är högst troligt att just denna bil som var ute på en provtur i Landvetter en sensommardag 1926 är den mytomspunna Jakob.
Utveckligen från prototyper till produktion gick ganska fort. I september 1925 tog beslutet om att bygga en förserie, Bofors byggde ramarna, Penta motorerna, i maj hade man börjat bygga ihop det hela med karosser från Adolf Freyschuss karosseri i Stockholm. Den 19:e augusti knöts SKF till projektet och det är därifrån bilarna fick namnet Volvo och den 27:e oktober flyttade man in i en lokal som SKF ägde för att börja bygga de nya Volvo-bilarna.
Jakob och de andra provvagnarna hade ännu inget namn, men de hade registrerats både som GL och Larson, efter Gustaf Larson, initiativtagare till projektet.
En tur i skogen 1906
Med automobilen kunde man ta sig ut och beskåda naturen och fortfarande ha finkäderna på. Inga leriga stigar, nedsmutade hästar och övriga vedermödor med att hålla de omsorgsfullt välskräddade dresserna rena.
Det här sällskapet åker i en stor Lozier, som är registrerad i Maine, och ägd av fru E-P Ricker från South Poland i denna delstat. Det är antagligen hon som sitter i vänstersätet och låter sin gubbe som omväxling få köra, annars var kvinnliga bilister en sällsynthet vid denna tid.
Lozier var en lyxbil av dignitet, dom byggdes i Plattsburg, New York och hade introducerats på marknaden 1905. Den kostade runt 5000 dollar vilket i dagens penningvärde är närmare en miljon kronor, och det var bara chassiet, karossen var extra. En Lozier tog en andraplats i det första Indy-500 loppet 1911 men trots att man nu hade kunnat pressa priserna så sjönk försäljningen och Lozier tappade mark, samma år lämade deras chefsingenjör F.C Chandler firman för att starta egen biltillverkning och 1913 lämnade två av familjen Loziers söner styrlsen för att också starta egen tillverkning i Cleveland, Ohio 1916. Hal kallades dom sin bil, men företaget blev väldigt kortlivat, dom lade ner redan 1918, medan Lozier hade tagit ner skylten för gott året innan.
Reklamens underbara skruvade värld - Wagonaire
Studebaker Wagonaires unika baklucka med tillhörande skjuttak visades närmare här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/larks-listiga-lucka.html
Och såhär påannonserades denna modell i en reklamstudio någonstans, 1963. Wagonaire som ett äkta Multi-purpose Vehicle alltså.
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/larks-listiga-lucka.html
Och såhär påannonserades denna modell i en reklamstudio någonstans, 1963. Wagonaire som ett äkta Multi-purpose Vehicle alltså.
Plastiga Plymouth
Inte mycket känt om denna specialare som visades upp 1939, men det är en Plymouth convertible sedan med en hardtop helt i transparent syntetmaterial, akrylplast, som i dagligt tal också kallas plexiglas.
Troligtvis inte ens ett alster från Plymouths utvecklingsavdelning, utan det kan mycket väl vara nånting från utomstående eller som underleverantörer skapat för att visa möjligheterna med de nya metoderna att göra plastmaterial, notera även att bilen har helvita däck också.
Några år längre fram visade Plymouth upp ett mycket väldetaljerat chassi helt och hållet i genomskinlig plast. Här kunde man detaljstudera alla bilens inre mekanismer och hur motordelarna rörde sig. Detta fantastiska föremål visades upp på Chicagomässan i februari 1952.
Redan 1939 byggde Pontiac en hel bil med genomskinlig kaross:
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/vi-tittar-igenom-pontiac.html
Troligtvis inte ens ett alster från Plymouths utvecklingsavdelning, utan det kan mycket väl vara nånting från utomstående eller som underleverantörer skapat för att visa möjligheterna med de nya metoderna att göra plastmaterial, notera även att bilen har helvita däck också.
Några år längre fram visade Plymouth upp ett mycket väldetaljerat chassi helt och hållet i genomskinlig plast. Här kunde man detaljstudera alla bilens inre mekanismer och hur motordelarna rörde sig. Detta fantastiska föremål visades upp på Chicagomässan i februari 1952.
Redan 1939 byggde Pontiac en hel bil med genomskinlig kaross:
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/vi-tittar-igenom-pontiac.html
Germaner i limbo
Lite mer av de där modellerna som aldrig blev av, men iallafall så långt att de fick lämna ritbordet men förvisades till ett evigt liv i limbo, eller på museum, eller längst ner i källaren. Fokus på vad som finns i den tyska bilhistoriens gömmor.
Denna sportiga Borgward/Hansa visades på mässor 1951, byggd av Rometch som även gjorde en hel del specialare på VW-bas, men någon Sport-Borgward blev aldrig av.
Redan 1951 byggde Porsche en fyrsitsig GT-coupe på försök, modell 530 kallades den men projektet skrotades ganska omgående.
På andra sidan järnridån byggdes EMW i BMW:s gamla fabriker, 340 var en uppsnofsad 327 från före kriget och här är en av varianterna som ratades till denna facelift som ägde rum 1953.
EA53 var en av många Volkswagenprototyper och försök till att lansera en mer modern bil än den redan ålderstigna typ 1, denna version daterar sig från 1954.
Samtidigt tog man även fram en transportbil för postalt bruk. Denna typ-1 hybrid med skåp från 1954 är första utkastet till det som senare blev Fridolin
projekt EA97 från Volkswagen 1957, en typ 1 med modernare utseende.
Mer från öst, Zwikau P70 föregick Trabanten som DDR:s folkbil, och minst en sportig coupe på denna gjordes 1958
1957 gjorde Schweiziska Beutler denna vackra coupe åt Maico, men någon fortsättning blev det inte. Motorcykeltillverkaren Maico lade ner sin småbilsproduktion efter bara tre år 1958.
Wendler byggde också ett karossförslag åt Maico samma år, en roadster som blev föga elegant.
vad som nästan blev av, detta är första fullskalemodellen av Ford Taunus P3 som den såg ut 1959, inför premiären 1960 hade den ändrat på en del punkter, dock är denna väldigt futuristisk för sin tid.
En fyrdörrars Porsche ansågs också futuriskt 1960, denna prototyp designad av Ghia fick tummen ned och dert skulle dröja nästan 50 år innan Porsche själva byggde en sportsedan.
1960, och Volkswagens EA53-design har ändrat utseende några gånger, inte heller någonting liknande det här kom att sättas i produktion.
1963 och EA53:an igen, nu har den vart hos Ghia och fått en uppsnofsning men inte heller detta kom att återanvändas på någon produktionsbil.
SAmtidigt utvecklade man EA158, även den från Ghia och vissa likheter kan man skönja här med vad som skulle komma på Volkswagens 411/412-modeller en bit senare.
En mycket vacker Kadett fastback coupe byggdes av Vignale 1965, men nästa generations Kadetter där denna karossform återfanns var inte lika graciös i linjerna.
1969 och NSU utvecklade sin sista modell, som inte ens fick heta NSU utan så fort K70 kom i pruduktion döprtes de om till Volkswagen, en stationsvagn planerades också men den kom aldrig att bli av.
Ghia har och har haft länge även ett nära samarbete med Ford, och denna "Wolf" visades 1972 och här ser man tydligt hur Ford Fiesta såg ut i sitt första utkast.
Denna sportiga Borgward/Hansa visades på mässor 1951, byggd av Rometch som även gjorde en hel del specialare på VW-bas, men någon Sport-Borgward blev aldrig av.
Redan 1951 byggde Porsche en fyrsitsig GT-coupe på försök, modell 530 kallades den men projektet skrotades ganska omgående.
På andra sidan järnridån byggdes EMW i BMW:s gamla fabriker, 340 var en uppsnofsad 327 från före kriget och här är en av varianterna som ratades till denna facelift som ägde rum 1953.
EA53 var en av många Volkswagenprototyper och försök till att lansera en mer modern bil än den redan ålderstigna typ 1, denna version daterar sig från 1954.
Samtidigt tog man även fram en transportbil för postalt bruk. Denna typ-1 hybrid med skåp från 1954 är första utkastet till det som senare blev Fridolin
projekt EA97 från Volkswagen 1957, en typ 1 med modernare utseende.
Mer från öst, Zwikau P70 föregick Trabanten som DDR:s folkbil, och minst en sportig coupe på denna gjordes 1958
1957 gjorde Schweiziska Beutler denna vackra coupe åt Maico, men någon fortsättning blev det inte. Motorcykeltillverkaren Maico lade ner sin småbilsproduktion efter bara tre år 1958.
Wendler byggde också ett karossförslag åt Maico samma år, en roadster som blev föga elegant.
vad som nästan blev av, detta är första fullskalemodellen av Ford Taunus P3 som den såg ut 1959, inför premiären 1960 hade den ändrat på en del punkter, dock är denna väldigt futuristisk för sin tid.
En fyrdörrars Porsche ansågs också futuriskt 1960, denna prototyp designad av Ghia fick tummen ned och dert skulle dröja nästan 50 år innan Porsche själva byggde en sportsedan.
1960, och Volkswagens EA53-design har ändrat utseende några gånger, inte heller någonting liknande det här kom att sättas i produktion.
1963 och EA53:an igen, nu har den vart hos Ghia och fått en uppsnofsning men inte heller detta kom att återanvändas på någon produktionsbil.
SAmtidigt utvecklade man EA158, även den från Ghia och vissa likheter kan man skönja här med vad som skulle komma på Volkswagens 411/412-modeller en bit senare.
En mycket vacker Kadett fastback coupe byggdes av Vignale 1965, men nästa generations Kadetter där denna karossform återfanns var inte lika graciös i linjerna.
1969 och NSU utvecklade sin sista modell, som inte ens fick heta NSU utan så fort K70 kom i pruduktion döprtes de om till Volkswagen, en stationsvagn planerades också men den kom aldrig att bli av.
Ghia har och har haft länge även ett nära samarbete med Ford, och denna "Wolf" visades 1972 och här ser man tydligt hur Ford Fiesta såg ut i sitt första utkast.
The Melin collection - Move
varför bygga nytt när man kan ta med sig det gamla huset? Denna flytt ägde rum i Buena Park, Orange County nån gång 1960. Dragbilen är en stöddig Autocar Conventional.
En prisvinnarresa 1912
En serie bilder från en ganska intressant långresa genom Sverige, mycket är oklart om vilken rutt resan hade och hur många som var inblandade. Men såsom det det för ändamålet står textat på bilarna är det tidningen Julstämning som tydligen lottat ut platser i denna långresa som tog plats år 1912.
Bilarna var Stockholmsregistrerade men det verkar inte finnas några bilder från Stockholmstrakten i samlingen, här är dom däremot vid Stadskällaren i Kungälv. Bilen närmast hör inte till sällskapet, det är en O-registrerad bil som troligen är en Opel. De andra två vagnarna i expeditionen, som man kanske borde kalla en tur längs det svenska vägnätet då, är en fransk Mors och en engelsk Daimler. Två rejäla och stryktåliga bilar av sin tid, som kunde ha en rimlig chans att klara av en långresa på våra vägar utan alltför mycket oförutsett krångel.
Här är Morsen fotograferad i Åmål.
Och i Trollhättan, en tredje bil verkar varit med på resan, men som sagt så är idag ganska lite känt om hela denna eskapad.
I Mellerud, varhän sällskapet drog fram blev det folksamling, bilar var ännu en ganska ovanlig syn på våra vägar, och i många landsorter kan det hända att man aldrig ens sett en. En karavan på två-tre bilar samtidigt var en stor tilldragelse. Morsen ser ut att få en välbehövlig tvätt vid uppehållet i Mellerud.
Sen kommer ett uppehåll i bildsviten, reserutten häremellan är inte känd men nu dyker sällskapet upp nåognstans vid en träbro i Norra Hälsningland. Daimlern är nu i täten.
Och här tas det paus vid Norra Dellen, Hälsingland, vart man sedan åkte är höljt i dunkel eller hur lång färden var. Det var säkert en spännande tur för de inbjudna vinnarna, men samtidigt strapatsrik.
Mors var ett ganska välkänt framskt märke på denna tiden, grundat 1895, och gjorde sig ett stort namn i tävlingssammahang tidigt på kontinenten. Men redan 1908 gjordes konkurs, bolaget rekonstruerades av André Citroën, och Mors bilar kom att fortsätta kunna tillverkas ända fram till 1925, när det till slut helt gick upp i Citroën.
Daimer hade startats i Coventry redan 1896 för att licensbygga de tyska Daimler-bilarna för England. Ganska tidigt kom man att bli oberoende av moderbolaget Daimler och gick egna vägar. 1960 köptes man upp av Jaguar och kom i fortsättningen bygga premiummodeller av deras sortiment, för att helt absorberas till att bli ett slags lyxtillbehör med namnskylt på Jaguars modeller.
Tidningen Julstämning grundades 1906 och ges alltjämt ut än idag av Mediabolaget.
Bilarna var Stockholmsregistrerade men det verkar inte finnas några bilder från Stockholmstrakten i samlingen, här är dom däremot vid Stadskällaren i Kungälv. Bilen närmast hör inte till sällskapet, det är en O-registrerad bil som troligen är en Opel. De andra två vagnarna i expeditionen, som man kanske borde kalla en tur längs det svenska vägnätet då, är en fransk Mors och en engelsk Daimler. Två rejäla och stryktåliga bilar av sin tid, som kunde ha en rimlig chans att klara av en långresa på våra vägar utan alltför mycket oförutsett krångel.
Här är Morsen fotograferad i Åmål.
Och i Trollhättan, en tredje bil verkar varit med på resan, men som sagt så är idag ganska lite känt om hela denna eskapad.
I Mellerud, varhän sällskapet drog fram blev det folksamling, bilar var ännu en ganska ovanlig syn på våra vägar, och i många landsorter kan det hända att man aldrig ens sett en. En karavan på två-tre bilar samtidigt var en stor tilldragelse. Morsen ser ut att få en välbehövlig tvätt vid uppehållet i Mellerud.
Sen kommer ett uppehåll i bildsviten, reserutten häremellan är inte känd men nu dyker sällskapet upp nåognstans vid en träbro i Norra Hälsningland. Daimlern är nu i täten.
Och här tas det paus vid Norra Dellen, Hälsingland, vart man sedan åkte är höljt i dunkel eller hur lång färden var. Det var säkert en spännande tur för de inbjudna vinnarna, men samtidigt strapatsrik.
Mors var ett ganska välkänt framskt märke på denna tiden, grundat 1895, och gjorde sig ett stort namn i tävlingssammahang tidigt på kontinenten. Men redan 1908 gjordes konkurs, bolaget rekonstruerades av André Citroën, och Mors bilar kom att fortsätta kunna tillverkas ända fram till 1925, när det till slut helt gick upp i Citroën.
Daimer hade startats i Coventry redan 1896 för att licensbygga de tyska Daimler-bilarna för England. Ganska tidigt kom man att bli oberoende av moderbolaget Daimler och gick egna vägar. 1960 köptes man upp av Jaguar och kom i fortsättningen bygga premiummodeller av deras sortiment, för att helt absorberas till att bli ett slags lyxtillbehör med namnskylt på Jaguars modeller.
Tidningen Julstämning grundades 1906 och ges alltjämt ut än idag av Mediabolaget.
En dag i Taquara 1978
Den lokala Dodgehandlaren sponsrar en årlig festival som kallades Parade Ciranda Teuto Riograndense i staden Taquara som ligger i Rio Grande do Sul, Brasilien.
Detta är 1978 års Dodge från Chrysler do Brasil och är egentligen ärvda kläder och lånta fjädrar. Längst till vänster en Dodge Gran Sedan, som egentligen är 1967-69 års Dodge Dart, denna kaross byggde man på i Brasilien ända fram till 1982. De andra Dodgarna är lite modernare, men strängt taget ingen Dodge utan en brittisk Hillman Avenger som licensbyggdes som Dodge Polara 1977-82. Detta genom att Chrysler hade köpt upp Rootes-concernen i England , och deras Avenger såldes även i Nordamerika under namnet Plymouth Cricket.
Polaran byggdes även i Argentina, där den senare blev en Volkswagen och byggdes fram till 1988, hemma i Europa bytte modellen också namn under sin levnad. Hillman fasades ut och de sista åren såldes den som Talbot, Sunbeam och Chrysler beroende på vart den såldes, och modellen försvann 1981.
Detta är 1978 års Dodge från Chrysler do Brasil och är egentligen ärvda kläder och lånta fjädrar. Längst till vänster en Dodge Gran Sedan, som egentligen är 1967-69 års Dodge Dart, denna kaross byggde man på i Brasilien ända fram till 1982. De andra Dodgarna är lite modernare, men strängt taget ingen Dodge utan en brittisk Hillman Avenger som licensbyggdes som Dodge Polara 1977-82. Detta genom att Chrysler hade köpt upp Rootes-concernen i England , och deras Avenger såldes även i Nordamerika under namnet Plymouth Cricket.
Polaran byggdes även i Argentina, där den senare blev en Volkswagen och byggdes fram till 1988, hemma i Europa bytte modellen också namn under sin levnad. Hillman fasades ut och de sista åren såldes den som Talbot, Sunbeam och Chrysler beroende på vart den såldes, och modellen försvann 1981.
lost in translation 2
Registreringsbeteckningar på flygfarkoster kan få lite lustiga betydelser på andra språk än dess ursprungliga, och några tyska exempel som inte bör flyga i andra luftrum sågs här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/june/lost-in-translation-eller-kanske-tvartom.html
Nu tittar vi lite på Belgiska flygplan, på 20-talet hade man landskod "O" i luftrummet, senare kompletterat med OO.
En Renard RSV-26, ett skitplan?
Sabca S2 Sport
Fokker D-VII är kanske lite ovanlig i civil mundering, detta var ett av de främsta jaktplanen från första världskriget trots att den utvecklades ganska sent. Första flygningen gjordes i januari 1918 men man hann ändå bygga över 3000 stycken innan vapenstilleståndet. Denna civilklädda Fokker har fått en beteckning med en stor portion humor.
http://svammelsurium.blogg.se/2011/june/lost-in-translation-eller-kanske-tvartom.html
Nu tittar vi lite på Belgiska flygplan, på 20-talet hade man landskod "O" i luftrummet, senare kompletterat med OO.
En Renard RSV-26, ett skitplan?
Sabca S2 Sport
Fokker D-VII är kanske lite ovanlig i civil mundering, detta var ett av de främsta jaktplanen från första världskriget trots att den utvecklades ganska sent. Första flygningen gjordes i januari 1918 men man hann ändå bygga över 3000 stycken innan vapenstilleståndet. Denna civilklädda Fokker har fått en beteckning med en stor portion humor.
V8:or på rad
Direkt från gjuteriet kommer nya motorblock som skall bearbetas till fullt fungerande motorrer. Vi är i V8-motorns gyllene era, femtiotalet i Detroit. Dessa motorrer passerar på bandet i december 1956 i Chryslers gjuteri, och kommer att hamna i De Sotos 57:or
Alices dubbelhopp igen
Alice Sisty och hennes två kusar skrevs om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/july/dubbla-hastkrafter.html
Här hoppar hon igen över sin Cord för att göra reklam för Conoco oil, året är 1940.
http://svammelsurium.blogg.se/2011/july/dubbla-hastkrafter.html
Här hoppar hon igen över sin Cord för att göra reklam för Conoco oil, året är 1940.
en dag i Kållered 1937
En trafikolycka någonstans i Kållered söder om Göteborg 1937.
Ett hastigt möte som resulterat i en dikeskörning och en vältning. Bilen på sidan är en Ford model A eller kanske en model AA som Fords lätta lastbilschassi hette, och denna är försett med ett busskarosseri.
Det gick inte så fort på den här tiden och tur var väl det.
Ett hastigt möte som resulterat i en dikeskörning och en vältning. Bilen på sidan är en Ford model A eller kanske en model AA som Fords lätta lastbilschassi hette, och denna är försett med ett busskarosseri.
Det gick inte så fort på den här tiden och tur var väl det.
Reklamens underbara skruvade värld - Datsun
Reklamstatister i sina tidstypiska outfits verkar vara helt saliga över denna fantastiska småbil, eller har dom fått rejält med tidstypiska piller för tagnignen?
För riktigt så upphetsande var i ärlighetens namn inte Datsun 120Y 1975.
För riktigt så upphetsande var i ärlighetens namn inte Datsun 120Y 1975.
Cars&Stars - Mercedes
Många stjärnor har ägt bilen som har just en stjärna som emblem, Mercedes Benz, här är några av dom.
I Sverige 1929 prins Lennart bernadotte med som Mercedes Benz 630K som borde vara en av de dyraste bilarna i landet vid denna tid. K stod för Kurz och innebar kortare hjulbas och dessa K-bilar försågs oftast med sportigare karosseri, prins Lennarts bil hade kaross från Hibbard&Darrin i Paris.
Några år framåt i tiden, 50-talet och en ung Owe Thörnqvist med en saluvagnsregistrerad Mercedes.
Sophia loren med en 300SL måsvinge, en av 50-talets absoluta prestigebilar som även skrevs lite om här:
http://en-dag-i-masvingefabriken.html
Yul Brunner körde öppen 300SL
Mercedes Benz W111/W112-modell kallas allmänt för "fenmerca" här poserar fotbollslegenden Pele vid sin nya fenmerca 1963. Vid denna tid var i princip all utländsk import och försäljning av bilar förbjuden i Brasilien, men det gjorde en hel del undantag från den principen för speciellt folk.
W108 hette nästa stor-Mercedes, nu utan fenor men här med Lada Edmund Jr.
på Mercedes Benz internspråk heter denna W113, som vi andra ofta kallas Pagoda för att särsklija från de andra generationerna av Mercedes SL-modeller, här är Natalie Wood vid sin 230SL.
Och så hoppar vi över ett par decennier till nutid, Charlie Sheen med svart S-klasse
I Sverige 1929 prins Lennart bernadotte med som Mercedes Benz 630K som borde vara en av de dyraste bilarna i landet vid denna tid. K stod för Kurz och innebar kortare hjulbas och dessa K-bilar försågs oftast med sportigare karosseri, prins Lennarts bil hade kaross från Hibbard&Darrin i Paris.
Några år framåt i tiden, 50-talet och en ung Owe Thörnqvist med en saluvagnsregistrerad Mercedes.
Sophia loren med en 300SL måsvinge, en av 50-talets absoluta prestigebilar som även skrevs lite om här:
http://en-dag-i-masvingefabriken.html
Yul Brunner körde öppen 300SL
Mercedes Benz W111/W112-modell kallas allmänt för "fenmerca" här poserar fotbollslegenden Pele vid sin nya fenmerca 1963. Vid denna tid var i princip all utländsk import och försäljning av bilar förbjuden i Brasilien, men det gjorde en hel del undantag från den principen för speciellt folk.
W108 hette nästa stor-Mercedes, nu utan fenor men här med Lada Edmund Jr.
på Mercedes Benz internspråk heter denna W113, som vi andra ofta kallas Pagoda för att särsklija från de andra generationerna av Mercedes SL-modeller, här är Natalie Wood vid sin 230SL.
Och så hoppar vi över ett par decennier till nutid, Charlie Sheen med svart S-klasse
I ett hemligt hörn hos Reutters 1950
Reutter&Co i Stuttgart fick uppdraget att knacka fram BMW:s första nya bil efter kriget. Det hade tagit ett tag att få snurr på det anrika BMW-företaget, inte nog med att större delen av fordonsfabriken nu låg i den sovjetiska zonen och piratbyggde gamla BMW-modeller, man hade även svåra ekonomiska och byråkatiska problem. Först 1948 började man producera sina motorcyklar igen och snart kunde man börja arbetet på en helt ny bilmodell, 501.
501 och dess efterföljare kom att kallas barockängeln, och på denna första prototypkaross hos Reutters ser man att den var tänkt att bli ännu mer barock än vad produktionsbilen blev.
För designen svarade Peter Szymanowski, och han hade tydligen låtit sig inspireras av Tucker som hade visats 1948, även Rover satte vid den här tiden en tredje strålkastare på sin nya P4-modell.
På Frankfurtmässan 1951 stod den nya 501 klar, och det här är en förseriebil då produktionsstart dröjde dock ända fram till oktober 1952 . Den saknar en del detaljer som kom att synas på 501,502 och dess efterföljare som gjordes i stort sett oförändrad fram till 1963.
501 och dess efterföljare kom att kallas barockängeln, och på denna första prototypkaross hos Reutters ser man att den var tänkt att bli ännu mer barock än vad produktionsbilen blev.
För designen svarade Peter Szymanowski, och han hade tydligen låtit sig inspireras av Tucker som hade visats 1948, även Rover satte vid den här tiden en tredje strålkastare på sin nya P4-modell.
På Frankfurtmässan 1951 stod den nya 501 klar, och det här är en förseriebil då produktionsstart dröjde dock ända fram till oktober 1952 . Den saknar en del detaljer som kom att synas på 501,502 och dess efterföljare som gjordes i stort sett oförändrad fram till 1963.
vad bjuds?
En lliten kollektion maträtter, från ett svunnet decennium och förhoppningsvis försvunna ur alla former av kokböcker också för hur tänkte man här.
Varsågoda, en omgång kulinariska katastrofer i bild.
en tårta med... näe det här är en räk & gurkbrioche på nån slags panerad ost. 
Ingen rekvisita från nån bortglömd B-skräckfilm, utan dessa tentakler är fyllda selleristjälkar garnerade med paprika med någon oidentiferad dekorativ stjälk i mitten. 
Mer mumsigt på B-filmstemat, dessa Onions à la Bolognese ser mer ut att säga "take-us-to-your-leader" än att vara serverade på en finare restaurang. 
Från Polen en korv och kastanjetallrik, och jag tror säkert det är jättegott, och att bilden absolut inte gör denna middagen någon rättvisa. 
Och till efterrätt, eller är inte så säker på att det är det... detta skall vara sardinmousse, nerknött i varsin citron och prytt med en oliv enligt recept från Portugal 
Service i en högre division
Duesenberg byggde redan från start otroligt exklusiva och dyra bilar, 1920 fick man betala mellan 5750 och 7500 dollar beroende på modell och då hade man trots det sänkt priset med runt en tusenlapp från föregående år. I paritet till detta så kostade en T-Ford tourer runt 300 dollar!
Duesenberg hade en återförsäljare på Sunset Boulevard i los Angeles, och denna firma lät Beverly Auto Body Works bygga en servicebil för eget bruk, vilket torde blivit den dyraste pickupen genom tiderna.
Duesenberg model A byggdes 1922-1927 i dryga 600 exemplar, sen föjde model X som bara gjordes i c:a 12 exemplar under 1927. Den första december 1928 presenterades den mest legandariska och välkända av Duesenbergs, model J. Trots denna modells ryktbarhet och status ända in i vår tid, så byggdes antagligen mindre än 500 stycken av dessa fram till 1937.
Duesenberg hade en återförsäljare på Sunset Boulevard i los Angeles, och denna firma lät Beverly Auto Body Works bygga en servicebil för eget bruk, vilket torde blivit den dyraste pickupen genom tiderna.
Duesenberg model A byggdes 1922-1927 i dryga 600 exemplar, sen föjde model X som bara gjordes i c:a 12 exemplar under 1927. Den första december 1928 presenterades den mest legandariska och välkända av Duesenbergs, model J. Trots denna modells ryktbarhet och status ända in i vår tid, så byggdes antagligen mindre än 500 stycken av dessa fram till 1937.
Fen-SAAB
SAAB 93 skulle uppdateras och ett förslag i tiden var att förse den med rejäla fenor. Så blev inte av utan grundformen bibehölls istort sett intakt, och gjorde så ända fram till 1980.
En engelsk motorjournalist bedömde SAAB 92/96 design en gång klockrent: "It went from futuristic to obsolete without passing any stage between"
Stjärnelden 1962
Klatchiga modellnamn för att matcha märkets image var någonting man lade stor vikt till i USA på den här tiden.
Starfire... bara namnet imponerar, och så även dess motor som kallades Skyrocket. 
Starfire kom till som en Super 88 i sportutförande med egen dekor, separata stolar med mittkonsol. Automatlåda med golvspak var standard, den 394 kubik stora Skyrocketmotorn gav 330 hästkrafter, några mer än i den reguljära Super Eighty-eight. 1962 blev Starfire en egen modellserie och fanns nu både som coupé och cabriolet. En Starfire coupe är nånting vi sällan ser trots att hela 38439 byggdes 1962, men nu har en mycket fin sådan anlänt hit.
Forna fienders Ford
Märkligt nog verkar man sålt tyska Fordmodeller i England, trots dess inhemska Fordproduktion var tämligen omfattande.
Denna annons från Autocar är daterad November 1959 och då hade P2-modellen bara något halvår kvar i produktion, så kanske var det överproduktion man ville bli av med?
Lägg också märke till att det inte står någonting om ursprungsland, utan bara att det är en ny ford från Europa. kanske var det fortfarande lite känsligt att påtala det förträffliga med germanska produkter i good ol' England? 
Buick med kryss 1919
1919 byggde Buick totalt 65997 bilar, majoriteten av dessa var av model H-45 tourer av vilken gjordes i hela 44589 exemplar. Bilar med prefixet X var avsedda för export och här är just en HX-45 någonstans i Stockholmstrakten någongång anno 1919. 2595 HX-45:or gick på export och dessa var ofta som visas här, högerstyrda, i Sverige såldes inte mindre än 57 Buicks detta år.
Udda från Öst, mer underliga stationsvagnar.
Lite stationsvagnar av ovanligare slag har tidigare publicerats här:
Från England
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/egendomliga-engelska-estates.html
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/udda-fran-uk-mer-wagons.html
Italien:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/august/udda-giardinettas.html
Ferrari
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/ferraris-familiara.html
Cadillac
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/cadillac-lastasnan.html
Nu tittar vi österut, bakom järnridån och lite mindre kända modeller därifrån, med skåp.
Tjeckiska Aero Minor som byggdes av Jawa efter kriget blev ingen större framgång bara runt 14000 byggdes åren 1946-51, av dom var antagligen ett litet fåtal i kombivarianten.
Moskvitch 400-serie byggde rakt av på Opel Kadetts förkrigsmodell, när man tågade hem efter kriget fick man med sig i stort sett hela Opelfabriken. Den gamla kadetten hölls det då liv i bakom järnridån ända fram till 1956, och byggdes även som stationsvagn vilket aldrig Kadetten hade gjort.
Likaså kom även DKW F8 att byggas på övertid i det nya Östtyskland, licenser och rättighter struntade man friskt i och även här gjordes en helt egen kombiversion av F8:n, med påbyggnad av stående träribbor och pegamoidtak, denna är från 1951.
Ett egendomligt projekt från IFA som det är väldigt lite känt om. För att matcha Volkswagens framgång med typ 2 bussen på andra sidan muren, så byggdes en slags kopia på densamma. Ett litet antal skall ha byggts 1951, karossen troligtvis till stora delar av trä och det hela ser rätt mediokert ut. Först 1961 kom Östtysklands "egna" Barkas ut och fyllde behovet av små skåpbilar.
Större delen av BMW hamnade också på fel sida järnridån, och där fortsatte man i skymundan att bygga BMW:S förkrigsmodeller, efter ett tag ändrade man namnet till EMW och man uppdaterade den gamla 327-modellen med lite karossändringar och kallade den EMW 340. Här fanns dels en vanlig stationsvagn som var menad för mer praktiska tjänster som nedan.
Och även ett slags panelskåpvagn, med träpåbyggnad liknande den på IFA F8.
AWZ Zwickau P50 var en kortlivad model som var en slags felande länk mellan IFA F8 som den efterträdde 1955, och den betydligt mer välkända Trabanten som kom i produktion 1957, Zwickau-bilarna byggdes bara 1955-58 och en kombimodell fanns bara som prototyp.
Sachsenring P240 var DDR-elitens prestigebil, men bara 1382 skall ha byggts totalt 1956-59 och av dom ett ytterst fåtal specialbeställda som stationsvagnar för östtyska statstelevisionen.
Pionier från Polen, 1953, inga data kända.
Tatra 201 hette denna specialversion av Tatraplan 600, specialbyggdes för ambulansbruk 1949.
Moskvitch 411 var en stöddig kombi med permanent fyrhjusdrift, nånting som behövdes på det illa eftersatta ryska vägnätet, denna är från 1959 och är dessutom en varyvagn med igenlagda rutor och bakdörrar
KMZ i Kiev är mest kända för sina Dnepr-motorcyklar, men byggde ett litet antal nyttofordon med motorcykelmotorn som bas, KMZ-4 var en skåpbilsprototyp från 1961
wartburg byggde en käck variant på sin 311 stationsvagn som i detta lyxiga utförande hette Tourist, och gick även en del på export. 311 modllen byggdes 1956-65.
Skodas 1000MB serie föregicks av en hel del prototyper, däribland 990 stationsvagn som bara byggdes på prov 1963.
GAZ M13 "Chaika" var en populär vagn i Kreml, så populär bland politrukerna att den hölls i produktion från 1959 ända till 1981. På sextiotalet specialbeställdes en del av dessa som stationsvagnar, Chaikas togs till RAF i Riga som stod för ombyggnaden.
Hamnat fel? nej det rör sig om en licensbyggd Citroen AMI från Tomos i Jugoslavien, man byggdes även GS och Dyane på licens en liten bit in på 80-talet. Tomos ligger i dagens Slovenien och bygger i huvudsak lätta scootraroch motorcyklar.
Polens stora lilla bil, Polski-Fiat 126p gjordes aldrig som stationsvagn utaom denna enda prototyp 1975, det redan lilla formatet med motorn baktill gjorde nog lastutrymmet väldigt snålt.
Izh i Izhevsk är den fabrik som tillverkar Kalashnikovs, men även personbilar och motorcyklar. Man byggde Moskvitch på licens och i varianter som Moskvitch själva inte gjorde som den egendomliga 2125 som var en slags halvkombi baserad på Moskvitch 412
Denna klumpiga kombi från AZLK, alltså Moskvitch, visades på mässa 1988 men verakr aldrig kommit i produktion.
Vid sidan av ett par Lada och Kia modeller på licens gjorde Izh även den egna Fabula som fanns i lite olika varianter, däribland en fyrhjulsdriven stationsvagn, baserad på Lada 112. Produktionstakten är dock ganska låg hos Izh.
Från England
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/egendomliga-engelska-estates.html
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/udda-fran-uk-mer-wagons.html
Italien:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/august/udda-giardinettas.html
Ferrari
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/ferraris-familiara.html
Cadillac
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/cadillac-lastasnan.html
Nu tittar vi österut, bakom järnridån och lite mindre kända modeller därifrån, med skåp.
Tjeckiska Aero Minor som byggdes av Jawa efter kriget blev ingen större framgång bara runt 14000 byggdes åren 1946-51, av dom var antagligen ett litet fåtal i kombivarianten.
Moskvitch 400-serie byggde rakt av på Opel Kadetts förkrigsmodell, när man tågade hem efter kriget fick man med sig i stort sett hela Opelfabriken. Den gamla kadetten hölls det då liv i bakom järnridån ända fram till 1956, och byggdes även som stationsvagn vilket aldrig Kadetten hade gjort.
Likaså kom även DKW F8 att byggas på övertid i det nya Östtyskland, licenser och rättighter struntade man friskt i och även här gjordes en helt egen kombiversion av F8:n, med påbyggnad av stående träribbor och pegamoidtak, denna är från 1951.
Ett egendomligt projekt från IFA som det är väldigt lite känt om. För att matcha Volkswagens framgång med typ 2 bussen på andra sidan muren, så byggdes en slags kopia på densamma. Ett litet antal skall ha byggts 1951, karossen troligtvis till stora delar av trä och det hela ser rätt mediokert ut. Först 1961 kom Östtysklands "egna" Barkas ut och fyllde behovet av små skåpbilar.
Större delen av BMW hamnade också på fel sida järnridån, och där fortsatte man i skymundan att bygga BMW:S förkrigsmodeller, efter ett tag ändrade man namnet till EMW och man uppdaterade den gamla 327-modellen med lite karossändringar och kallade den EMW 340. Här fanns dels en vanlig stationsvagn som var menad för mer praktiska tjänster som nedan.
Och även ett slags panelskåpvagn, med träpåbyggnad liknande den på IFA F8.
AWZ Zwickau P50 var en kortlivad model som var en slags felande länk mellan IFA F8 som den efterträdde 1955, och den betydligt mer välkända Trabanten som kom i produktion 1957, Zwickau-bilarna byggdes bara 1955-58 och en kombimodell fanns bara som prototyp.
Sachsenring P240 var DDR-elitens prestigebil, men bara 1382 skall ha byggts totalt 1956-59 och av dom ett ytterst fåtal specialbeställda som stationsvagnar för östtyska statstelevisionen.
Pionier från Polen, 1953, inga data kända.
Tatra 201 hette denna specialversion av Tatraplan 600, specialbyggdes för ambulansbruk 1949.
Moskvitch 411 var en stöddig kombi med permanent fyrhjusdrift, nånting som behövdes på det illa eftersatta ryska vägnätet, denna är från 1959 och är dessutom en varyvagn med igenlagda rutor och bakdörrar
KMZ i Kiev är mest kända för sina Dnepr-motorcyklar, men byggde ett litet antal nyttofordon med motorcykelmotorn som bas, KMZ-4 var en skåpbilsprototyp från 1961
wartburg byggde en käck variant på sin 311 stationsvagn som i detta lyxiga utförande hette Tourist, och gick även en del på export. 311 modllen byggdes 1956-65.
Skodas 1000MB serie föregicks av en hel del prototyper, däribland 990 stationsvagn som bara byggdes på prov 1963.
GAZ M13 "Chaika" var en populär vagn i Kreml, så populär bland politrukerna att den hölls i produktion från 1959 ända till 1981. På sextiotalet specialbeställdes en del av dessa som stationsvagnar, Chaikas togs till RAF i Riga som stod för ombyggnaden.
Hamnat fel? nej det rör sig om en licensbyggd Citroen AMI från Tomos i Jugoslavien, man byggdes även GS och Dyane på licens en liten bit in på 80-talet. Tomos ligger i dagens Slovenien och bygger i huvudsak lätta scootraroch motorcyklar.
Polens stora lilla bil, Polski-Fiat 126p gjordes aldrig som stationsvagn utaom denna enda prototyp 1975, det redan lilla formatet med motorn baktill gjorde nog lastutrymmet väldigt snålt.
Izh i Izhevsk är den fabrik som tillverkar Kalashnikovs, men även personbilar och motorcyklar. Man byggde Moskvitch på licens och i varianter som Moskvitch själva inte gjorde som den egendomliga 2125 som var en slags halvkombi baserad på Moskvitch 412
Denna klumpiga kombi från AZLK, alltså Moskvitch, visades på mässa 1988 men verakr aldrig kommit i produktion.
Vid sidan av ett par Lada och Kia modeller på licens gjorde Izh även den egna Fabula som fanns i lite olika varianter, däribland en fyrhjulsdriven stationsvagn, baserad på Lada 112. Produktionstakten är dock ganska låg hos Izh.
Mer luftdrivet
Bilar som drivs av luft skrevs tidigare om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/luftslottet-som-rullar.html.
Här kommer ännu ett intressant koncept på detta daterat 1915, the Airmobile.
Här var det dock en vanlig motor som fungerade som kompressor, som laddade luft till två stora tankar, som i sin tur drev hjulen med en slags turbin/koppling i varje hjul, så Airmobile var dessutom fyrhjulsdriven.
Om det nu byggdes någon Airmobile är oklart, eller om systemet fungerade som det var tänkt, men chassiet visades iallfall upp så här detaljerat 1915.
Motorn förresten var itne heller särsklit konventionell, en slags stjärnmotor med horisontella cylindrar utan vevaxel i egentlig mening utan var istället vad som kallas vickskivemotor, patentritningar från 1912 på Macombers märkliga rotationsmotor.
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/luftslottet-som-rullar.html.
Här kommer ännu ett intressant koncept på detta daterat 1915, the Airmobile.
Här var det dock en vanlig motor som fungerade som kompressor, som laddade luft till två stora tankar, som i sin tur drev hjulen med en slags turbin/koppling i varje hjul, så Airmobile var dessutom fyrhjulsdriven.
Om det nu byggdes någon Airmobile är oklart, eller om systemet fungerade som det var tänkt, men chassiet visades iallfall upp så här detaljerat 1915.
Motorn förresten var itne heller särsklit konventionell, en slags stjärnmotor med horisontella cylindrar utan vevaxel i egentlig mening utan var istället vad som kallas vickskivemotor, patentritningar från 1912 på Macombers märkliga rotationsmotor.
Några icke-Continental kits.
Continental kit, eller Continental tire som det utanpåliggande reservhjulet bak kallas, är ett populärt tillbehör på amerikanare. Namnet har sitt ursprung i Lincoln Continentals modell blev stilbildande för detta 1940. Både namnet och reservhjulet bak skulle föra tankarna til de europeiska lyxbilarna som t ex Bentley och Rolls Royce som redan erbjöd sina modeller i "Continental" utförande för bekväma långresor.
Senare kom detta reservdäck att bli som hos Nash Ambassador och Ford Thunderbird 1956 standardmonterat, Cadillac med flera hade det som extra tillbehör från fabrik, och givetvis så erbjöd massor av eftermarknadsfirmor detta för att ge din bil en exklusivare look.
Inte Continental kit, utan detta kallades Darubu Wheel kit, från Coachcraft för Buick 1954.
Contoureed deck kit kallades detta halvinfällda reservhjul som erbjöds av Stylecraft. Här på Plymouth Belvedere 1953.
Och samma monterat på en Oldsmobile Ninety-Eight Holiday coupe 1953
Senare kom detta reservdäck att bli som hos Nash Ambassador och Ford Thunderbird 1956 standardmonterat, Cadillac med flera hade det som extra tillbehör från fabrik, och givetvis så erbjöd massor av eftermarknadsfirmor detta för att ge din bil en exklusivare look.
Inte Continental kit, utan detta kallades Darubu Wheel kit, från Coachcraft för Buick 1954.
Contoureed deck kit kallades detta halvinfällda reservhjul som erbjöds av Stylecraft. Här på Plymouth Belvedere 1953.
Och samma monterat på en Oldsmobile Ninety-Eight Holiday coupe 1953
SAAB på högsta ort
Aspen, Colorado ligger hela 2400 meter över havet, och här kom man redan 1974 att köpa in SAAB som polisbilar. Dessa fungerade bra på den höga höjden och det bistra vinterklimatet som Colorado kan bjuda på. Så polisväsendet i Aspen och även i närliggande Vail blev SAAB trogna ända fram till 2005. Idag kör man dock Toyota Highlander och Volvo XC90.
Cars&Stars - Alfa&Niki
Niki Lauda, en av Formel-1 världens största karaktärer på sin tid, fick även en specialmodell av Alfa romeo Spider uppkallad efter sig, Spider Niki Lauda edition fanns att tillgå i ett begränsat antal säsongen 1978. Fast då hade Lauda själv sluta köra italienskt och körde nu istället för Brabham.
Fixarbilen från Talbot
Talbot VF1100 som egentligen var en Simca 1100 Fourgonette, men som levde kvar under namnet Talbot, efter att man fasat ut simca-namnet ur den saliga röra som var Chryslers europaavdelning på denna tid. Den lilla fourgonetten såldes även i Sverige under ett tag, och kallades för "Fixaren" denna reklam är från 1982, men oklart hur många "Fixare" dom sålde, nån som sett någon sån här alls?
Simca 1100 byggdes fram till 1985 men den lille Fixaren fick hänga med till 1988, från 1979 såldes de främst med Talbots emblem, men i England även som Dodge. De senare modellerna hade också en större 1500cc motor, och i Sverige kunde man beställa sin Fixare genom Philipsons.
Simca 1100 byggdes fram till 1985 men den lille Fixaren fick hänga med till 1988, från 1979 såldes de främst med Talbots emblem, men i England även som Dodge. De senare modellerna hade också en större 1500cc motor, och i Sverige kunde man beställa sin Fixare genom Philipsons.
En tungviktare på Curaçao
En trupp uniformsklädda män som ser ut som ett gäng man inte vill bråka med, står ledigt uppställda vid ett märkligt fordon, och för den delen en lite märklig plats också.
Curaçao är en av öarna i Nederländska Antillerna i Västindien, tidigare var det en frihandelszon med slavhandel som huvudnäring, och även ökänt som piratnäste. 1930 hittades olja på ön, och det holländsk/enegelska bolaget Shell satte upp ett raffinaderi på Curaçao.
Men pirat och sjörövareran dog inte helt ut med industrialismens intåg, då Curaçao bara ligger runt sju mil från Venezuelas kust tog sig rövarband över sundet nattetid för att begå våldsamma plundringar. Därför lät Shell bygga ett antal av dessa "overwalwagens" som byggdes på äldre Chevrolet lastbilschassin, för bruk av skyddskåren vrijwilligerskorps Curaçao, som var en gren av det Nederlänska försvaret.
Curaçao är en av öarna i Nederländska Antillerna i Västindien, tidigare var det en frihandelszon med slavhandel som huvudnäring, och även ökänt som piratnäste. 1930 hittades olja på ön, och det holländsk/enegelska bolaget Shell satte upp ett raffinaderi på Curaçao.
Men pirat och sjörövareran dog inte helt ut med industrialismens intåg, då Curaçao bara ligger runt sju mil från Venezuelas kust tog sig rövarband över sundet nattetid för att begå våldsamma plundringar. Därför lät Shell bygga ett antal av dessa "overwalwagens" som byggdes på äldre Chevrolet lastbilschassin, för bruk av skyddskåren vrijwilligerskorps Curaçao, som var en gren av det Nederlänska försvaret.