svammelsurium

Harley Earl föddes i Hollywood 1893 in i ett familjeföretag som byggde vagnar och karosser, och senare även karosser för bilar. Harley själv började sin bana här och hade ett enastående öga för design. Någonting han antagligen var först med i området var att använda lera för att skulptera fram modeller för sina designer, en metod som senare kom att bli helt dominerande i varenda designstudio världen över. Och man kan nog säga att de var dessa lerklumpar som tog honom till toppen.


Harley med den första produkten från en för ändamålet avsedd designstudio, La Salle 1927.  

Industridesign och fordonsdesign är två ganska sentida begrepp, först på 1920-talet började man fokusera på detta. Termen industridesign lär använts första gången 1919 och under 20-talet lade General Motors styrelseordförande Alfred Sloan fram förslaget att skapa en särskild avdelning för just design. 1927 skapades General Motors Art and color section, och Harley Earl handplockades för att driva denna studio. Detta genom att Lawrence Fisher, på denna tid chef över Cadillac division hade uppmärksammat Harleys arbeten med att just modellera fram karosserna i lera innan man började själva arbetet.

Det första verket som så att säga skapades i en för ändamålet avsedd designstudio var Cadillacs syskonmärke La Salle som presenterades 1927.  
Det finns ingen annan epok som motsvarar den här i formgivningens utveckling, bilarna gick från att  i slutet av 20-talet  fortfarande vara ganska T-Fordslika till att tio år senare vara en helt genomtänkt helhet där skärmar, lampor, emblem, kylarmaskering med mera hade inkorpererats till en samspelt form. Och den som bokstavligt talat satte stenen i rullning var Harley Earl.  Men nu var det sällan just ”Misterl” som han kallades som höll i ritstiftet, han knöt till sig ett stort team av lovande unga designers, 1935 kom till exempel Bill Mitchell i i studion, redan 1938 blev han huvudansvarig för Cadillacs formgivningsavdelning och 1959 tog han över rodret för hela Art and Color section, som nu hette Styling section efter Harley.

George Lawson, Frank hersey, Roy Brown, Virgil Exner är några av de mest kända formgivarna som började sin bana här, Harley Earl själv var den allsmäktige som övervakade, godkände eller förkastade förslag och utkast.  Man hade på bara ett decennuim tagit karossformgivning från hemsnide till industriell skala. Design hade blivit en handelsvara, ett konkurrensmedel och Harley Earl  själv såg till att hans team och General Motors skulle vara på toppen av näringskedjan. Design skulle marknadsföras hårt, och en väg med att skapa reklam om sitt varumärke var att bygga ”dream cars” för att visa hur framtiden skulle se ut. Den första i en lång rad av dream cars, eller conceptbilar som vi kallar dom idag var Buick Y-job som visades 1938


Buick Y-job 1938, jämför med den drygt tio år äldre La Salle ovan vad som egentligen hände på detta decennium.


Harley håller föredag i sitt "Argonaut office" 1948 

Den extrema futuristiska Y-job väckte stor uppmärksamhet, men den var inte bara för show, den fick också stå modell för framtidens bilmode, grundformen återkom på Buicks modeller efter kriget. Innan Y-job var Harley Earl också drivande bakom ”Parade of progress” en slags rullande show där GM visade upp teknik och design på turnéer runt om i Amerika, detta hade rullats igång 1936 med en flotta av specialbyggda bussar som kunde förvandlas till utställningshallar eller öppna scener. 1940 uppgraderades Parade of Progressflottan med tolv helt nya bussar som kallades ”Futurliners” designade av Harley Earl, och liknade inget annat. Förutom denna storslagna parad som rullade på fram till femtiotalet skapade Harley även en annan utställning som hette Motorama, också det ett evenemang som kom att rulla på många år framöver. Motorama var mer än bara en bilutställning,  nya bilmodeller och dream cars visades upp i eleganta miljöer med stora luftiga ytor, en välregisserad show  in i minsta detalj där helheten var av betydelse, design var mer än bara form, det var en livsstil.

Futurliners med parade of progress,  ett annat av Harleys visionära genidrag. 


Harley med Le Sabre 1951, jetåldern på hjul.


Motorama 1955, en storslagen show.  Manus, regi och producent: Harley Earl. 

Harley och hans team satte standarden inte bara på inom fordonsdesign, utan även hur produkten skulle lanseras, visas och marknadsföras.
Den nya tiden skulle avspeglas i bilarna, efter krigsårens stillestånd inom industrin var man på banan igen i slutet av 40-talet, vid den här tiden stod flyget för den ledande tekniska utvecklingen och detta kom 1948 att få en symbolik i fordonsvärlden, Cadillac försågs med två små fenor på bakskärmarna, som förde tankarna till jaktplanet P-38 Lightning. Nu dominerade en ny typ av flygplan, jetplanen, något som Harley Earl var djupt fascinerad av, och i hans studio skapades dream cars som efterliknade dessa i mångt och mycket. Experimentbilarna Firebird 1,2 och 3 var ett projekt som Harley deltog väldigt aktivt i, de liknade mest jaktplan utan vingar och var dessutom turbindrivna, på rent flygmanér försågs dom även med elektronisk ”drive by wire” styrning, varken det eller turbinmotorn kom att få någon kommersiell betydelse men man hade visat vad man kunde göra i teknikens frontlinje där Harley ville vara hela tiden. 

Firebird 1,2 och 3 var Harleys favoritprojekt, extrem design med extrema material helt utan begränsningar


Jetåldern avlöstes av rymdåldern under 50-talet, och dess attribut kom flitigt att användas i bilarnas mode, karosserna blev lägre, bredare och hade mycket stilierade inslag av rymdfarkosters attribut, detta kulminerade 1959 mer ”rocket design” än fenorna på Cadillac blir det inte, eller för den delen baklamporna hos Buick som är helt sonika två stiliserade raketutblås.
Och dessa kreationer krönte toppen på Harley Ears karriär och livsverk då han vid slutet av 1958  gick i pension och lämnade över hela studion till sin talangfulla adept Bill Mitchell som varit studion trogen ända sen han kom dit som 20-åring 1935. Harley drog sig tillbaka till West Palm Beach, Florida, där han avled 1969.