svammelsurium

Peterbilt tanker från 1964, Hal Pierce heter chauffören och kortet är taget 1968.

 

 

Volkswagens australienska utbud var en salig röra av inhemskt byggda, importerade och halvfärdiga bilar i lådor, inklusive ett par egna specialare. VW-bubblan kom heller inte att uppdateras som i Europa så senare delen av sextiotalet fann man sig fortfarande bygga 1961 års modell.  Detta märktes i försäljningssiffrorna där dom blev omkörda av både Chrysler, Austin och det nyetablerade Toyota.  
Men man hade en ny toppmodern fabrik i Clayton, som man byggde gamla bilar i, 1967 importerade man inte bara mer och mer hela bilar från Tyskland, utan även en helt ny ledning för Volkswagen Australia Ltd. Från 1968 gjorde man rent hus i Claytonfabriken och stoppade nästan all tillverkning av typ 1 ”bubblan” och typ 3 modellen. Bara en basvariant av typ 1 kallad Custom kom att fortsätta göras så långt delarna räckte. Pressarna skickades till brasilien och motoravdelningen till Malaysia. Hela fabriken tömdes för att nu bara montera färdiga ”CKD”-bilar från Tyskland. Det gjorde att man hoppade från 1961 till nya 68:or direkt.
Och så såg man till att bredda marknaden och hysa in andra aktörer i den stora fabriken. Företaget ombildades till Motor Producers Limited, fortfarande helägt av Volkswagen men med möjlighet att hysa in  andra tillverkare att knåpa ihop sina produkter.  Så därför kom de sista australienbyggda bubblorna att trängas på monteringsbandet med diverse Datsunmodeller. Senare kom även Volvobilar och Mercedeslastbilar in och fabriken hade börjat gå med vinst igen. Datsun blev såpass framgångsrikt att 1976 tog Nissan över hela rasket i Clayton, Australien 

Om man tyckte den vanliga tygcabben såg lite trist ut på din nya cabriolet från General Motors 1962, så kudne man snofsa till den med ett snyggt överdrag. Top Act kallades dessa i sortimentet och fanns att få i ett flertal olika trendiga mönster.

Ett exotiskt flygbolag som hade sitt säte i Amsterdam men opererade på andra sidan jorden, KNILM, som stod för Koninklijke Nederlandsch-Indische Luchtvaart Maatschappij. Det startades 1928 och i Nederländska Indien som bestod av drygt 18000 öar kom det kommersiella flyget att uderlätta mycket. På frimärkena ovan från 1938 är deras huvudskaliga flygplanstyp avbildad, Douglas DC-2. KNILM upplöstes 1947 och under en kort period ersattes det av ett KLM-ägt bolag, KLM Interinsulair Bedrijf, som 1949 övergick till att bli Garuda Indonesia, när den forna kolonin bytte namn till Indonesien.

Lamborghini Miura var den ultimata supersportbilen, eller rentav den första att vara en supersportbil. V12 på tvären bakom föraren kastade iväg den slimmade bilen i närmare 300km/h. Här började också Lamborghini med sitt signum, att döpa bilar efter berömda tjurar, Miura är en ras av kamptjurar från Ganadería Miura i Sevilla.  Av bilen Miura byggdes det 765 exemplar av mellan 1966 och 1974.

Denna sportiga Maybach från 1924 är en av de tidigaste Zeppelinkarosserna.

 

 

Två Chevroleter i vitt sin inkommit, båda fyrdörrars, den övre från 1964 och nedan en annan nyimporterad sommarkärra, en hardtop från 1965.

 

Inuti Alfa romeo 33 Qudriofoglio d'Oro 1985

 

 

 

 

 

Victory Liner kallades den här bussen som opererades av Santa Fe Trailways under 1940-talet. Dess uppgift var att skjutsa folk som arbetade inom försvarsindustrin, som ju då var i princip all industri, i och omkring Wichita, Kansas. Hela 117 passagerare tog den och den var byggd i Plywood, för att spara på värdefullt stål och aluminium.

 

 

En annons som skulle vara otänkbar idag, dels ogenerat måla upp en bil i svenska flaggan, dels för att Renaults inte är särskilt billiga idag. Men så var läget i början på 1970-talet när Renault 4 kallades skrytbil och anti-bil. 

 

Fiat 600 var vad man kan kalla en världsbil, i Spanien byggdes den hos Seat, och på andra sidan Adriatiska havet, i det som då hette Jugoslavien som Zastava 750.

600:an sattes också ihop i Argentina, Chile, Colombia, Tyskland och Australien, det var en smart och enkel konstruktion signerad Dante Giacosa. De minsta bilarna på den här tiden var ofta rätt trånga och undermotoriserade skapelser av tvvelaktig kvalitet. I jämförelse var 600 en robust och rymlig vagn, med hyggliga prestanda och utrustning när den kom 1955.  Och en storsäljare blev den lilla bilen, nästan 2,7 miljoner gjordes hemma i Turin fram till 1969.

 

I Italien ersattes den av den modernare 850 som hade introducerats parallellt 1964, men i övriga världen var populartieten så stor att tillverkningen kom att fortsätta ett bra tag till. I Spanien fram till 1973, i Sydamerika till 1982.  I Jugoslavien kom den lilla bilen att bli mycket populär, här gjordes den på licens av Zastava i Kragujevac i nuvarande Serbien.  1954 började man göra den större 1400 på licens men det var 600:an som blev den stora succén. ”Fico” kalldes den i folkmun och kom mer eller mindre sätta Jugoslavien på hjul. När den sista rullade av bandet den 18:e  oktober 1985 hade modellen varit i produktion i jämt 30 år och en månad. 750 Hade jämfört med 600:an en lite förstorad motor på 25 hästar och den sista varianten kallades 850 och hade då fått som namnet antyder en ännu lite större motor. Totalt byggde man i forna Jugoslavien närmare en miljon av dessa under de trettio åren.

 

 

De flesta jaktplan hade länge sporrhjul bak, men under 1940-talet började man mer oc mer inse fördelarna med trepunktsställ Med propellern bak var det definitivt en nödvändighet på nya Saab J21, och man annonserade även med fördelarna för detta, 1945

 

 

I slutet av femtiotalet försökte man sig på en ny nisch, att bygga en egen småbil. Ganska lite är känt om detta projekt och än idag talas det ganska tyst från Seagraves sida om detta kortlivade äventyr.
En prototyp togs fram, med kaross gjuten i glasfiber på ett chassi med 230 centimeters hjulbas och  en liten fyrcylindrig motor från Continental. I en tidig pressrelease talas det om en årsproduktion på drygt 20000 bilar, hög kvalité och en prislapp på 3000 dollar. En ekvation som verkar vara svår att få ihop. Dessutom fanns det planer på att erbjuda en V8 också, hur nu den skulle fått plats.

Bilen var märkligt bred, 170 centimeter, och det räckte för att få plats med tre personer i bredd. Designen var dock inte Seagraves egen, den köptes in från en nedlagd tillverkare i Detroit som hade  gjort några utkast till kitcars. I Amerika växte det under femtiotalet fram dussintals tillverkare som erbjöd massor med karosser i det nya undermaterialet, glasfiberarmerad plast.

 

 

 

En lite mindre variant av bokbuss, en rullande filial för biblioteken i Massachusetts. Året är 1939 och böckerna kommer med en Dodge TC van.

Den här lustiga krabaten är utvecklad av Google, som nu ger sig in i bilindustrin.  Tifdiagre har man testat prototyper till förarlösa bilar, baserade på Toyota Prius. Mjukvaran som sköter själva körningen har google filat  på ett par år. Senast i raden av prototyper i den riktnigne är den här lilla kärran som nu håller på att testas. Den har varken ratt eller pedaler utan allt är helt utlämnat åt systemet som skall avläsa både trafik och kartor.  

 

Ur resterna av det sönderbombade Tyskland kravlade det fram en liten skalbaggsliknade sak som få hade hört talats om utanför Tyskand, der Volkswagen. Den hade börjat produceras i liten skala innan kriget men var strikt en helt tysk angelägenhet, en bil för folket, det tyska folket så företrädelsevis. Efter kriget hamnade resterna av Tyskland och resterna av Volkswagenfabriken i de allierades händer. En hel del av dessa baggar togs till England för att undersökas närmare, och två stycken hittade ända till Australien. Den 22 februari 1946 lottades dom ut bland allmänheten tillsammans med en massa annat nyttigt material som troligen tagits som något slags krigsbye.  Dessa två bilars vidare öden är okända.

 

Rejält gap på Bel Air 1966.