De förgätna del 11 - Yenko Stinger
1959-1960 kom de första "compacts" från de amerikanska tillverkarna, undeligt nog så stod de konventionella Chevrolet för en av dom märkligaste, Corvair.
Den märkliga Corvairen hade en luftkyld sexcylindrig boxermotor bak, och individuell bakvagn med pendelaxlar och torsionstavar. sen såg den lika märklig ut som den var också.
Men 1963 , vid startpunkten på muskelbilseran så satte man en turbo på den lilla 145" boxermotorn, den gav 150 hästar gentemot standardmotorn på moderata 80.
Detta kom dels att göra Corvairen historisk som den första personbil med turbo, samt också lite mer intressant bland de som förädlade och byggde racerbilar, en av dom var Don Yenko.
Yenkos far var Chevrolet dealer i Canonsburg, Pennsylvania, och Don blev involverad i racing och körde Corvetter framgångsrikt, faderns firma blev på det sätter återförsäljare och en centra för racing och trim tillbehör.
Yenko ville bygga en banracing bil för att homologisera och köra racing i SCCA-serien, och 1965 beställde han 100 Corvair Corsas, som '66 års modell med diverse fabrikstillbehör ur COPO-sortimentet, givetvis med turbomatad boxersexa.
För att tävla i SCCA måste bilen finnas att köpa "på gatan" så det planerades på fyra olika versioner för gatbruk och racingklasser. Motorn gjordes inte mycket med men chassiejobben var omfattande, och all onödig vikt jobbades bort. Yenko Stinger var född. 
Effektmässigt hade dom inte så mycket att komma med, men chassi, vikt och en tätstegad fyrväxlad manuell låda från Chevrolets COPO-verkstad med 3,82:1 i utväxling gjorde Stinger til en vass banracingbil att räkna med. Samt en hel del innovativa lösningar som variabla luft-scoop, spoilers, och justerbara dämpare.
Den var snabb och framgångsrtrik i dåtidens racingvärld, flera banrekord snoddes från konkurrenter som Corvette, Porsche, Alpines och liknande
För det var den tänkt som, racing. plus én del "civilbilar" som såldes i gatutförande för att kunna få lov att använda modellen i tävlingarna. De flesta ur första serien var vita med blåa stripes, reglementet i SCCA föreskrev att bilar av amerikanskt ursprung skulle vara vita. förutom bilen ovan i silver som var Don Yenkos peronliga bil. för 1967 slopades färgkodsregeln och Stinger gick att få i blått eller rött. 
1967 hade Chevrolet slutat med Corsa-modellen så Stinger fick baseras på Monza-modellen istället, dock kom bara 25 stycken att färdigställas. Don Yenko hade många järn i elden , och nu hade Camaron anlänt och han vände intresset mot den, så nu fanns det inte tid till att bygga Stingers. Nedan en av de sista 67:orna i gatutförande.
Det har i och för sig byggts mer Stingers efter dessa 125 bilar, ungefär ett 60-tal har byggts av andra aktörer med delar tillhandahållna och certifierade av Yenko, en del skall ha byggts så sent som slutet av sjuttiotalet. en av amerikas mest välbyggda racerbilar genom tiderna och trots att så få byggdes aär dom mycket populära och hävdar sig bra i dagens historic racing-serie.
Vad jag retar mig på på Corvairen är att bakaxeln sitter för långt bak. Ful designgrej! Kanske nödvändigt för konstruktionen, för detta med motor och drivning bak, men snyggt är det inte.
Håller med Corvairen ser konstig ut ut vissa vinklar med akterpartiet och bakhjulen, motorn ligger i och för sig bakom axeln, det var ju en liten bil så man fick kompromissa mycket antar jag. å andra sidan såg de första Chevellerna 1964-65 lite knasiga ut också med bakhjulen "fel"