svammelsurium

En februaridag 1951 i Salt Lake City, Utah, står en Studebaker Commander från 1938 som kommit från grannstaten norröver, Wyoming.  Bilen är alltså 13 år gammal, i bakgrunden skymtar en ny Ford och en lika ny Pontiac, med en annan förkrigsbil emellan, en Plymouth från 1941. Än så länge var dessa fortfarande ett vanligt inslag i gatubilden, på bara några år skulle detta förändras. 


En tidig vårdag i Salt Lake City någon gång i början på femtiotalet syns en 1947 års Champion de luxe business coupe, dessa saknade baksäte och var främst avsedda för handelsresande, därav namnet. Studebaker sålde 5221 sådana här i Champion De Luxe serien, och ytterligare 3379 i den lite finare Regalvarianten.


 
"Bullet nose" 1950 var Studebaker årets antagligen mest särpräglade bil med detta djärva grepp, kanske var det lite för djärvt för bulletnosen användes bara i två år. Här står Bernie Calderwood vid sin begagnade Studebaker Champion Bulletnos från 1950, året är 1955 vilket kan ses på nummerplåten. I Utah och flera andra stater hade man länge systemet med att nummerskylten var skattebeviset, man bytte skyltar varje år alltså.


Bulletnose fanns bara i två årsmodeller inan man tog bort den 1952, och här står  Jim McGraw vid sin 1952 års Champion. 


1953 var det dags för en ny kaross för Studebaker, och resultatet blev radikalt den här gången också. Bakom den slanka designen stod Raymond Loewy som skapade en evig designikon med Studebakers modellprogram 1953, främst då de vackra coupéerna. Med fyra dörrar blev den inte lika elegant men 1953 var detta ett futuristiskt formspråk, detta är en 1953 års Commander.


Här står Earl Donaldson vid TV-kanalen KVTV:s lokaler i Salt lake City 1956, bilen är en Champion Regal Starlight coupe 1953, ett fantastiskt namn för en lika fantastiskt vacker modell. 

  
Och en 53:a Commander sedan, Champions hade sexa och Commander V8, med ett stort "8" emblem i nosen så man inte skulle missa det. Detta är en Commander De Luxe då den saknar den tjocka kromsargen runt rutorna som Regal hade. Mannen med denna bil hette John Duffy.


Året är 1960 och här ser vi Betty Chellson med en 1946 års Studebaker som verkar ha fått parkera för gott. 14 år var på den här tiden ganska länge för en bil, dåliga vägar, sämre kvalitet och material gjorde att bilarna slerts ut snabbt, dessutom var denna fyrtiotalskonstruktion oerhört föråldrad i både mekanik och form. Femtiotalet hade tagit igen krigsårens stillastående med råge.    

Intresset för kul bilar är genomgående för hela familjen Melin, här är syster Janet med några trevliga fordon genom åren vid North Wright street i Santa Ana.

Janet på brorsan Lars Melins Chevrolet 210 från 1955, Forden i bakgrunden är en Ranch wagon av 1962 års modell.
 

Och här är Janet vid en ovanlig Hillman Minx cabriolet från 1959, som antagligen var en av brödernas otaliga projektbilar.


På egna hjul 1970, en enorm Oldsmobile Super Eighty-Eight wagon från 1959. Denna lyxiga wagon byggdes i 7015 exemplar och kostade ny hela 3670 dollar. Elva år senare var dessa femtiotalsikoner knappt värda däcken de stod på och passade kanske främst studentplånböcker och liknande ekonomiska förhållanden.


1972 har det blivit ny bil däremot, en Ford Pinto, en av 70-talets storsäljande små bilar i USA. Över 350 000 såldes första året 1971, och hela 480405 såldes 1972 och kom att öka ännu mer, trots att Ford hamnade i rejält blåsväder med den lilla Pinton. Den hade en liten irriterande benägenhet att explodera vid påkörning bakifrån...  


kanske därför bytte Janet sin Pinto året efter mot en Chevrolet Vega. 427300 stycken Vegas gjordes detta år, lite över 100 000 var tvådörrars wagon som den här.


Pinto och Vega var två typiska modeller som togs fram i början på 70-talet för att kunna konkurrera med den ökande strömmen med små kompakta "foreign cars" som nu började vinna betydande mark i USA. Främst från öst med de små japanska kompaktbilarna.
Och 1978 körde även Janet Melin-LeVesque en Toyota Corolla SR-5 Sportwagon. I bakgruden ytterligare en likadan som då tillhörde Hans Melin.