svammelsurium

Fredagsmys i regnbågssoffan igen, ni-na-ni-na-ni-na...

Först lite frågesport, nynnandet i den klassiska vinjetten har en förlaga. 5 poäng på vad låten heter egentligen, och fem ytterligare på artistens namn, och det är inte Stefan Mählqvist.


Jaktpiloterna



av Len Deighton

Atlantis ISBN 91-7486-094-1

Len Deighton har skrivit en brilliant och mångsidig fackbok om den hektiska sommaren 1940 , när "The phoney war" övergick till blodigt allvar för de engelska  flygarna i RAF.  Flertalet fick fly hals över huvud från sina expeditionsbaser i Frankrike , och sen slåss mot en övermäktig motståndare dag som natt i de brittiska skyarna. 

Här får man följa med in i krigsministeriets korridorer, luftbevakarnas arbete i samverkan med det nya hemliga vapnet, radarn, de civila Londonborna i sin ständiga rädsla under Blitzen, Och man får även följa med Jaktflygarna själva på deras uppdrag i sina Spitfireplan.  
En oerhört faktaspäckad roman, eller en fullständig faktabok i romanform kan man beskriva denna mångsidiga bok om slaget om Storbritannien och dess nya hjältar, jaktpiloterna.
 

Har tidigare presenterat gojan Otto, och nu var det dags att göra lite småfix hemma hos Ottos matte, tapetsera en fondvägg, inget märkvärdigt, men precis bakom Ottos bur.
Flytta ett stativ med en stor fågelbur med en egensinnig goja kvar inuti kräver viss känsla och tålamod. Rubba en gojas rutiner är farliga saker, men dom här fåglarna är ganska lättmutade.
Mutgodis för dagen hette jordnötter, som pippin blev otroligt förtjust i. Så det blev en del springande mellan  tapetbordet och jordnötskålen.  Fantastiskt vilken precision pippin har i klo-näbb kordination för att skala jordnötterna.

   

Det finns en del fordon som för alltid kommer att förbli förmer än alla andra, oavsett hur högt ribban ligger i kvalitet, prestige och prestanda idag och i framtiden. 
Hos vissa märken och modeller växer sig myten starkare efter dess hädanfärd, en del är legendariska från den dag de rullade ut från fabriken. 
Bland motorcyklar heter legenden Vincent Black Lightning. den betraktas närmast som ett väsen än ett mekaniskt fortskaffningsmedel. 
Black Lightning var en racerversion av den redan formidabla Vincent Black Shadow, bara ett 30-tal byggdes mellan 1948-52. Priset var runt 1500 pund, vilet bör sättas i paritet med att på den tiden motsvarade det fyra Morris Minor! 

En motorcykel, fyra gånger dyrare än en vanlig folkbil,  krönte Philip Vincents livsverk och ambition att skapa den snabbaste och mest perfekta motorcykeln världen skådat, även om det innebär att livsverket störtade i fördärvet.
 


1928 köpte Philip Vincent upp MC-tillverkaren HRD och utvecklade deras modeller,  försåg dom med färdiga motorer från JAP och en egensinnig kantilever ram. Efter en katastrofal satsning på det breömda TT-racet Isle of Manx 1934 bestämde han sig för att bygga motorer i egen regi. Vincents motorer byggdes under överinseende av Phil Irving. Och sattes ihop med urmakarprecision. Inget lämnades åt slumpen. Snart blev Vincents motorcycklar något att räkna med. Högt pris, men med motsvarande kvalitét.

En och tvåcylindriga modeller fanns, från den lilla "Grey Flash" till Meteor, Comet och Rapide. 1948 kom Black Shadow på marknaden, en stor 998cc V-twin på 55 hästkrafter, den kraftfullaste motorcykel som nånsin byggts.
Och bland de dyraste också, finesser som ställbara dämpare, fotpinnar, sadel samt styre var en del av Vincents egenheter. Samt  avsaknaden av egentlig ram. Motorn var bärande del i konstruktionen, med baksving fästade i blockets bakkant. baksvingen fungerade även som oljetank. En helt egen och överlägsen gaffelkonstruktion var också Vincents signum.  Toppfarten var över 200km/h.



Motorcyklarna var mycket dyra, men Philip Vincent vägrade ge avkall på kvalitéten, och lät utvecka den ultimata dräparen ur en lättad Black Shadow, den legendariska Black Lightning.  55 kilo lättare, och motorn på över 70 hästkrafter skulle ge den toppfart på över 240 km/h. Denna uppgift bekräftades vid rekordkörningen på Bonneville Salt flats 1948 då Rollie Free (som till vardags sålde Indian-motorcyklar) nådde 241,9km/h , under milt sagt spektakulära former.  Han tycke skinnstället sinkade honom genom att fladdra för mycket, så han körde i badbrallorna!



Rekordet för produktionsmotorcyklar kom att stå sig ända in på 70-talet tills det övertogs av Kawasakis Z1-modell.

Juli 1955 lyckades Nya Zeeländaren Bob Burns nå nästan 300km/h med en Black Lightning med sidovagn. Men då var Vincents saga redan slut. Försäljningen gick trögt, en del försök att uppdatera existerande modeller med heltäckande kåpor som touring-maskiner som omdöpta och maskerade fick heta Black Knight och Black Prince slog fel och försäljningen sjönk ännu mer, Alternativet var att bygga motorcyklarna billigare, men det vägrade Philip Vincent och lät hellre sitt livsverk försättas i konkurs än att vika en tum på kvalitéten. Julen 1955 byggdes den sista riktiga Vincenten.

Dock kom Vincent att forsätta tillverkning av motorer för industriellt bruk och annan lego-tillverkning åt industrin, samt bygga NSU-mopeder på licens. 

Men legenden lever vidare, ett väsen som har samma kraft idag som när den odödligjordes med RollieFrees berömda körning på Bonneville-saltet för 60 år sen. 


Rickard Thompson har til och med skrivit en låt om Vincent Black Lightning, här framförd av dom eminenta Reckless Kelly.

Nääs fabriker vid Tollered brukar myllra av fordon och folk på sommarhalvårets måndagskvällar.

Men när säsongen är över så står Nääs inte helt öde. En måndag i månaden så träffas vi och sitter och fikar lite istället.  



Café eller hobbyverkstad?  En del temporära bordsdekorationer kan finnas smått bisarra, idet här fallet var det Martin som visade upp sin halvfärdiga off-road RC-bil.  kul bygge.

Tja, datorproblemen är inte över, uppkopplingen dog och en känd svensk huvudleverantör av tele och internettjänster lägger återigen mer energi på att skjuta skulden på kunden än att ta itu med problemet.

Mycket läsa blir det iallafall utan fungernade dator

Ni-na-ni-na-ni-na-ni-ni-ni-na-ni-na..

senaste lästipset: De Döda kring Maria av Hans Alfredsson



Wahlström & Widstrand  ISBN : 91-46-17762-0

Hans Alfredsson är känd som en av våra största humorister och underhållare genom flera decennier, men ibland låter han en mycket mörkare sida komma till tals i sina alster
(Som exempelvis den kuslia och svarta filmen "Den enfaldige mördaren")
 
I de döda kring Maria får man följa dels Marias barndomsvännina som nystar i hennes levnad och död, samt en annan figur, mördaren som är ute efter alla kring Maria.  En emellanåt blodig och våldsam historia, men med en finess och finurlighet som kulminerar i det överraskande slutet. En stil som Hans Alfredsson bemästrar, och gör det till en klart underhållande bok trots att breställsen kretsar kring en stor mäng tragik.

Som skrivits tidigare så avled min burk i början av februari, och nu har jag fått hem en skum maskin som går hjälpligt att använda.  Min gamla hårddisk är fylld med material, länkarkiv och bilder som jag väldigt gärna vill komma åt men kan inte, så den tidigare utlovade kappbloggen som innan haveriet nått fram till september 2006, får ligga på is ett tag.

Det känns så märkligt för mig, jag är en "visuell" människa, jag tänker i bilder, jag översätter text till bilder automatiskt i skallen,  skriva utan att illustrera känns som ta upp telefonen fast linjen är död. 

Ännu märkligare , den nya burken har XP Pro, som sägs vara identiskt med det system jag hade förut, men ändå inte... ingenting stämmer, många program finns inte,och dom få är av nån uråldig basversion. programvaror stöds inte, BIOS ser absolut inte ut som en XP-meny, det hela känns mystiskt nog som en slags maskerad Windows 98 version, hur tusan det går till... 

 

Februari 2008.
Jag och min vän Michael styrde på lördan kosan söderut med hans dieselluktande låda som mer korrekt går under beteckningen Citroen BX TZD Turbo.  Jag har alltid haft svårt för BX modellen och dess kantighet. Jag tycker fortfarande det är en strykful bil, men en fantastiskt trevlig strykful bil. En stor gokart, en av de roligaste busbilar jag kört på länge. 

          

Skälet till vår resa söderut med destination Starby utanför Ängelholm var att en gemensam bekant Bjarne skulle hålla ett möte hemma i sitt garage för alla som var intresserade av att sätta sig in i mysterierna om det elektroniska insprutningsystemet D-Jetronic, som även satt i Citroens modeller förr i världen. 

det finns två läger. Citroenfantaster och resten av världen. Jag har lärt mig såpass mycket av att umgås med dessa Citroenfantaster genom åren att resten av världen anser fantasterna vara enkelspårigt fokuserade på enbart Citroën samt citroenrelaterade prylar. Men förhållandet ligger mer nära verkigheten i att de som kör och vördar Citroenbilar är väldigt mångfacetterade i sina intressen om alternativa lösningar inom konstruktion, design och funktioner i sin helhet vad det än vara månde för slag, inom både specialområden eller enkelt vardagsbruk.

Genomgående finns det också en ironisk humor i det att man då gärna bjuder på allmänhetens bild av sig själva, som genom att åka till ett föredrag i ett garage på skånska vischan om Bosch D-Jetronic insprutningssystem från 1967. 

    

Magister Bjarne föreläser, och magisterns egna DS med D-Jetronic undersöks noggrant. 




gruppbild på några av mötesdeltagarna,  den längst till höger som försöker gömma sig bakom DS:ens huv är jag själv. 

Efter D-jetronic föreläsningen var det dags för lite provkörning, Michael var sugen på en XM Break att kanske till och med ta med sig hem som souvenir från skåne, så en grön provkördes...



Men den fick omsider stanna kvar söder om Hallandsås.  Medan Bjarnes dag gick vidare med ett Moto Guzzi möte, så hastade jag och Michael iväg till Helsingborg för att titta på en annan XM Break. 

Men vi provkörde inte bara franskt. Bjarne har lite bilar från fiendesidan också, i form av ett par Mercedes Benz 300SEL. En körbar fanns på plats och den körde vi en sväng med.


Denna vagn var försedd med dieselsnurra till Michaels stora glädje, och min förtret. Jag har en viss aversion mot att köra bilar på eldningsolja. Minns den enorma Nohab-pannan i föräldrahemmet, där gick dieselukten an, men utanför det avstår jag gärna.  
Det var länge sen jag åkte en sån här 300SEL, men den var som man minns dom. En oerhört stadig och styv bil, den andas tysk presicion och exakthet, pekar med hela handen så att säga. När man vrider på ratten så styr den inte hjulen, den beordrar hjulen.

När vi var tillbaka och Michael och hans nyfunna dieselvänner startade sina maskiner och gick runt leende och jämförde motorljud, var det närmast en befrielse när Bjarne kickade igång sin vackra Moto Guzzi och lät den varva loss lite grann, inomhus...  
                                 



Efter dessa små trevliga fördröjningar  kom jag och Michael iväg till Helsingborgstrakten för att kolla uppp den där XM Breaken. Den var blå, eller sades vara blå, om man vill sälja sin bil tycker man det hör till att man tvättar den först, eller åtminstonde tvättat den nån gång överhuvudtaget.. Michael som innan ägt åtta dyika XM vet vad man skall titta på för ställen på en sån modell, och det blev affär av det, så nu kördes två Citroëner tillbaks genom den skånska natten mot Starby, och blues jam med Starby Blues band. 

   

Bjarne på trummor, samt alternerande uppsättning gitarrer och bas, som ett jam skall vara. garaget gungade bra på lördagkvällen. Nu smakade det väldigt gott med pilsnern, och det smakade också väldigt gott med en flaska Laphoraig, som tog slut i ett oanat tempo.  Jag har nåt minne av att vi sjöng karaoke till gamla nationalteaternlåtar, men jag hoppas kanske jag minns fel.  När whiskyn var slut trollades det visst fram en flaska Nordsjöolja... en norsk variant av lakritshot, som vi kanske inte heller borde druckit ur till sista droppen, men goda råd är alltid lättast att komma med efteråt. 
Det skulle ju komma en morgon dag också, en morgondag då Michael våndades lite för hur hans nya XM egentligen såg ut i dagsljus. Har man den typen av ångest tar flaskorna lättare slut. 

Den såg faktiskt ganska bra ut. Men helt säker kunde man inte vara så den fick åka iväg till Åstorp för en rejäl tvätt. En snabb automattvätt fick väl duga, trodde vi. det var ju bara tre bilar före i kön på söndagen. Tre bilar tog över en timme för tvätten att traggla igenom. Så ett gott råd är om man har bråttom, tvätta aldrig en bil i Åstorp. 

 

Michael ser sammanbiten ut i tvätten, skall lacken sitta kvar?  Det gjorde den och visst var den blå också. 

Tvätten i Åstorp tvättade även bort den sista lilla gnuttan av tidsoptimism i schemat, en sväng tillbaks till Starby för att fiska upp Bjarne och sen iväg en tur till några av hans andra hamstergömmor. En obligatorisk vilsekörning tog oss över Ljungbyhed, Perstorp, Klippan och ett par orter till inan vi var framme i Västra Morup för upphämtning av lite bra att ha delar, samt en koll på Bjarnes andra hamstergömma med främst DS-delar. 



Och det primära målet med söndagsturen , att beskåda Hanomagen... 

Tidningen Bilsport har varje år haft en tävling om Sveriges snyggaste bil, och under ett tag så gjorde Teknikens Värld en anti-grej med att utse Sveriges fulaste bil. Hade dom fått det här bidraget hade den tävlngen vart över innan den börjat. 
Vet inte hur Bjarne kom över den riktigt , men den har en gång tillhört Kriminalvårdsstyrelsen, och har troligtvis använts till att skjutsa lite snällare busar ut på diverse jobb i krimvårdens regi. det är en grotesk skapelse baserad på en förlängd Hanomag-Henschelkaross, som aldrig fick nåt skönhetspris i sitt grundutförande.  Försedd med tre dörrar på ena sidan och en ensam förardörr på andra. Och den monströst estetiska katastrofen är försett med ett oproportionerligt fyrkantigt  flak baktill.  

     

The horror, the horror...  vad är alla monument, slott och statyer i hela skåne värt att se mot det här?
   

Ni-na-ni-na-ni... där hittade vi regnbågsoffan också, komplett med Stefan Mählqvist å allt.



Efter datorhaveriet för två veckor sen börjar det ljusna, dock kan jag inte komma åt min arkiv-hårddisk riktigt än, och lite andra anomalier, samt vänja mig vid ett Windows XP som pratar svenska med mig.

Hur som helst har det blivit gott om tid att läsa böcker utan datorn, en ur urvalet är "silent night"

                                    

Författare:  Stanley Weintraub
Simon&Schuster,  ISBN 0684866218

en remarkabel passus i första världskrigets första del. Mitt i det mest fruktansvärda krig världen någonsin skådat och i dess olidligla förhållanden i de iskalla leriga skyttegravarna på västfronten, inträffade julen 1914 vad som torde vara det mest otroliga skedet i något krig. Man lade ner vapnen och inledde en spontan vapenvila.

Det utmynnade i att båda sidor klev upp ur sina värn, begravde sina döda, bytte tobak och presenter hemifrån, och det spelades även fotbollsmatcher mellan tyska och engelska förband i ingenmansland.

Välskriven bok som belyser livet för soldaterna under dessa förhållanden 1914, baserat på intevjuver med överlevande, arkivmaterial, samt unikt bildmaterial från denna egendomliga jul 1914.

I fredags avled min dator i sviterna av installationen av service pack 2...

Så medan jakten pågår efter en ny burk så kommer det bli skralt med uppdateringar här


Håll till godo med lite pausmusik under tiden. Velvet underground - Pale blue eyes.