svammelsurium

En helg i Starby brukar bjuda på rätt mycket spännade och intressanta händelser, som beskrivits innan .
http://svammelsurium.blogg.skane-html

Jag var inbjuden på en Citroen-Moto Guzzi träff som utökades med lite fler variationer samt sedvanblgit bluesjam med Bjarnes band på kvällen.

Men mer om det senare, för samma dag hade Bjarne dragit hem ett nyförvärv som tilldrog sig det absolut största intresset och fick väl allt annat attblekna, möt Nashen!



Bjarne har utökat bilfloran med en Nash Ambassador från 1955, en otroligt bisarr vagn, och den är stor, jag har bara sett dessa på bild och trott att de var snäppet mindre än de flesta andra samtida men det var fel, den är ett jätteas, 
 
1954 hade man slagits sig samman med Hudson, och bildat American Motors Corperation. Egentligen var det menat att Packard-Studebaker alliansen skulle kommit med i AMC också men det skedde inte, dock så kom dom att leverera motorerna till Nash/Hudson under ett tag. Så i Bjarnes bil sitter Packards fina 320" V8 med tillhörande egendomliga "Twin Ultramatic Drive" automatlåda. 

Nu skulle vi för första gången få sätta oss in i hur en livs levande Nash från 1955 fungerar, det är det inte många som har gjort för det byggdes bara runt 8000 sådana här sedaner 1955 och styvt 1200 coupéer, få har överlevt och ännu färre letat sig hit.  
Vid denna tid körde Nash sitt egna race både i konstruktion och formgiving, eller nästan helt eget för det är trots allt Pininfarina i Italien som ritade denna best. Den liknade verkligen ingenting annat, och över 50 år senare har inget liknande heller skådats. Hur klarade Nash av att överhuvudtaget sälja bilar som enligt samtida press till och med kallades uppånervända badkar?

Speciell ur alla vinklar, Citroen DS som har sitt ursprung samma år, också kontroversiell, men känns ändå ganska tillbakahållen mot den gigantiska Nash Ambassadoren.
   

I USA på denna tid så fanns det mesta i finessväg att tillgå i bilar, men det var alltid som "option" till och med blinkers och spolarvätska kostade extra. Bilar byggdes främst på separat ram för det var beprövat och ekonomiskt. Visserligen ahde man redan på trettiotalet fuskat med självbärnade karosser, men det ebbade ut efter ett par år. Nash kunde redan 1949 erbjuda ett sätt att massproducera självbärande karosser till ett lågt pris, och ett par år senare kunde man även bygga en air-conditionanlägging vilket på denna tid annars avr en skrymmande och svindyr manick, så billig att man standardmonterade den i bilarna.
 Nash Ambassador hade dessutom radio och flera andra funktioner som standard, inklusive det utanpåliggande reservhjulet, ett så kallat "Continental kit" som annars sågs på mer luxuösa modeller.
Självbärande kaross gav ett lågt golv, utan trösklar och man kunde utnyttja hela bilens bredd inuti, så innerutrymmena var rejäla, och dessutom var den bäddbar!

Sånt här gjorde att Nash vände sig till köpare som uppskattade dylika finurligheter och dom var tydligen tillräckligt många för att märket skulle överleva ett par år till. 1958 byggdes de sista bilarna med Nash-emblem namnet Ambassador kom att fortleva hos Rambler inom AMC.

Bjarne och Magnus undersöker bäddbarheten i Nashen, och vi hittade dessutom bilhistoriens största armstöd!
Som samtidigt fungerar som genomlastningslucka till bagaget, decennier före sin tid.
Continental-kitets uppbyggnad studeras medelst huvudkliande och så kör vi Nash! Prydlig instrumentering, med allt vitalt i mitten rikigt elegant och på annorlunda vis med skalorna tryckta på glaset med mätare och radiodelen bakom. Ratten är enorm, för trots att AC, radio och annat var standard så var servon fortfarande option, denna saknar detta.
   

Så dags för bluesjam. Starby blues band är ett gäng som gillar blues, öl och citroener. det låter rikgtigt bra och hur sättnigern är eller vem som spelar vad är itne alltid så viktigt. denna gåg bjuds det på dubbel uppsättning trummor.
   

En gästartist bjöds det på också, sorry grabbar men han lirade faktiskt skjortan av er allihopa, inte så konstigt då man turnerat som trummis tillsammans med Eddie meduza!



Söndagen blev det mer studerande av nashens mysterier och ytterligare lite provkörning runt nejden. Hur kan en spn här vara att köra? Nja, svårt att såga då den här åtnjuter lite renoveringsbehov. Och en omgång nya däck då den nu rullar på stenhårda diagonaldäck som antagligen monterades på bilen före Woodstock nångång. Den har egendomligt nog plusjordat elsystem, sex volt. Starten är förbikopplad med en knapp. Växellådan är som tidigare nämnts lite egendomlig, och man startar egentligen med att dra växelspaken mot sig. Packardmotorn och framvagnen avger en del ljud dom definitivt inte skall göra. 

Hohohoo, jag kör jättenash på skånska landsbygden. Med viss skräckblandad förtjusning.  
Inget styrservo, inget bromsservo, usel sikt, trots panoramarutor fram och bak. Inte bara att bilen är så hög och bullig att andra bilar jämte försvinner nånstans vid framskärmen, ratten sitter mitt i synfältet med: man får ömsom kika över eller igenom den... Vändradie? va e det.... det går åt ungefär halva Ängelholms kommun för att baxa runt aset.
Med andra ord en helt underbar vagn!