svammelsurium

På 30-talet hade den unge Philippe Barraude inte det så lätt hemma i Schweiz. Att vara född välbärgad så var pengar aldrig något problem. Inte så heller för alla hans lika välbärgade kompisar som var jet-set livets okrönta kungar i trakten. Deras territorium var Schweiz riviera, sträckan mellan Montreux och Lausanne som kantades av exklusiva klubbar och kasinon. Phillipes vänner körde alla exklusiva lyxåk som Bugatti, Delahaye, Bentley och liknade med specialbyggda karosser.

Philippes problem var inte att försöka hänga med i deras svängar, utan hur man skulle bräcka dom.

Tuff uppgift för en ung playboy, men han hittade ett sätt.  

På Avenue de Morges i Lausanne låg Edelweiss garage, som sålde Cadillac. Där hittade han vad han sökte i deras katalog 1937. Den stora Fleetwood limousinen med V16 motor, byggd på ett chassi med hela 154 tums hjulbas. Nästan fyra meter mellan axlarna, perfekt.

Det var inga problem heller för Edelweiss garage att skaffa fram ett naket chassi åt den unge gentlemannen och sen var det bara att kontakta plausibla karossmakare i Europa att åta sig jobbet.

Nu förhöll det sig så, att dessa dels hade mycket att göra, och dels låg för långt bort. Philippe var otålig, han ville ha sin nya bil fort. Så uppdraget gick till en liten rätt okänd karossmakare på hemmaplan, Willy Hartmann i Lausanne.

I April 1937 anlände chassiet, och samma höst stod den fabulösa Hartmann-Cadillacen klar och skulle registreras. Där fick man ett problem med bilens minst sagt väl tilltagna proportioner, och efter mycket dividerande så fick man till slut bevisat att det inte handlade om en lastbil utan en personbil.

För Philippe Barraude hade nu en vagn som bräckte hans playboypolares kärror med besked, Hartmann-Cadillacen var nu lackad i glänsande vitt med orange accenter och mätte nästan sju meter i längd!

Philippe Barraud med nyförvärvet, här ser man roadsterns enorma proportioner.

Närbild på fronten i sitt första utförande vid leverans, den har modifierats några gånger, och här är varför.

Bilen kördes fram till krigsutbrottet då bensin ransonerades och även om man hade hur mycket pengar som helst så blev det problem att föda alla sexton cylindrarna i den jättelika bilen.

Inte förrän 1949 dammades den av och registrerades igen, nu försågs den även med ett par extra ventilationsluckor då V16 motorn hade innan visat tendens att gärna gå varm. De oranga fälten lackades nu ljusblåa istället.

I mitten av femtiotalet krashades bilen, men reparerades, fronten fick byggas om och nu blev vagnen istället gräddbrun med mörkbruna accenter. I början på sextiotalet var det iallfall färdigåkt med cadillacen och nu började förfallet på allvar. Den stod fram till 1963 på en bakgård innan han anmodades flytta den, och då hamnade den bekant utanför staden där den stod på ett fält i flera år, fram till 1968. Då den såldes av markens ägare till en spekulant för 4000 schweizerfranc, sådär 5-6000 svenska kronor i dåvarande värde. Synd bara att han inte hade frågat bilens ägare först... så rättegängar väntade.

Men nu renoverades Hartmann-bilen, mycket gjordes efter gissningar på många bitar försvunnit, och bilen vart i dåligt skick inte bara efter första kollisionen utan bulig av många mindre grundstötningar under brukstiden. Sen fick en fransk samlare korn på den och 1972 bytte renoveraren Cadillacen jämt mot en Hispano Suiza, och nu försvann Cadillacen till Frankrike.

1985 var det dags för bilen att renoveras igen, nu ägdes den av en amerikansk-iransk affärsman som lät en av Frankrikes mest välrenommerade firmor LeCoq, göra jobbet riktigt, den förra renoveringen hade lämnat mycket övrigt att önska. Nu modifierades en hel del av bilen, de tidigare accenterna lät kromas och hela inredningen byttes inan den skeppades till USA. 

Påföljande år var den med på den stora bilauktionen Barret-Jackson i Scottsdale med ett utropspris på 485000 dollar! (no sale)

Redan 1990 var det dags för fjärde renoveringen av bilen, nu gjordes en "over the top" renovering och mera modifiaktioner till den redan extravaganta bilen. Nu fick den också den klarröda lacken som den har idag.

Mycket är höljt i dunkel om bilen, den skall ha bytt ägare några år senare för 750000 dollar, rejält prutat mot de 3,5 miljoner dollar som den synts för i Hemmings.

I många år har det antagits att Figoni&Falaschi byggde bilen, och många myter har genom årens lopp frodats om vem som varit den mystiska förste ägaren, samt dess senare öden. Historierna om Hartmann-bilen är många, och fullständigt uppdiktade. Men en som har reda på saker och ting är Cadillac-kännaren Yann Saunders som följt bilens vandring ända sen han hittade den hos ägare #2 redan 1972, och har sedan dess även varit i kontakt med både Philippe Barraude och Willy Hartmann och dokumenterat bilen grundligt.

Det var inte mycket så mycket märkvärdigare än att en grabb i Schweiz ville bräcka polarna hemma i Lausanne och knallade in hos Cadillac-handlaren en vårdag 1937. Och med hjälp av en lokal verkstad skapade en av bilvärldens mest remarkabla kreationer genom tiderna.