svammelsurium

det här är roligare än julkalendern, öppna luckor och se vad kul saker som hittat hit från staterna.

Men först så säger vi adjö till den här Chrysler 300 coupén från 1967, som för egen maskin skall till sitt nya hem i Höör.


Och lite fler nyanlända vagnar, som i sin tur skall vidare mot Norge. Förkrigsbilar är inte så vanliga att se på importen, bilmodeller tenderar att glesas ur med årens lopp. Denna patinerade Hudson hade dessutom fått sina sista nummerplåtar 1958, med andra ord inte varit i trafik på över femtio år.



Titulerades "körbar" och det kanske den varit med om inte motorn legat i skuffen.

Definitivt inte körbar är denna A-Ford från 1930. dessutom ett brilliant exempel på hur man packar maximalt med extragrejor i sin importbil. Bilen fylld till taket och en halv lastbilshytt fastsurrad baktill. 


Ännu en Ford som varit ur cirkulationen ett bra tag, en Fairlane 500 från 1957, också den "körbar" och med slutdestination Norge.



Det är milsvidd skillnad på skick och utförande av vagnarna, en rätt fin Pontiac GTO från 1968 har också ramlat in nyligen


Och så öppnar vi luckan på en container och ser vad som gömmer sig därinne, överst står det en fyrdörrars hardtop Pontiac Chieftain från 1957, patinerad men övrigt en rätt sund bil.  Pontiac kallade länge sina hardtopkarosser för Catalina, i Chieftain serien byggdes över 40000 sådana four door Catalinas. , ytterligare 20000 som Super Chief, och hela 44283 i Star Chief-serien , totalt närmare 125000 alltså. En otrolig siffra som får en att undra hur många skrotpressar som slitits ut...  Totalt byggde Pontiac 334041 personbilar detta år.



Och nästa bil som dras ut i dagsljuset, en riktigt fin Lincoln Continental coupe från 1968. Byggd i 9415 exemplar var detta en exklusiv coupé. Samma år började man även bygga den mer kända och ännu lyxigare mark-III coupén vid sidan om.


1968 var också sista året Lincoln byggde sina lyxbilar på helt egen teknik, efter det kom man att dela mer och mer med Ford LTD. 1968 byggde även lincoln sin miljonte bil.



Och längst in i containern kurar en märklig skapelse...



Såja, Jag kommer väl ut då... få bilar ser väl såhär nyfikna ut.


Det är alltså en av de mest extrema, innovativa och iögofallande fordon av sin tid, en Nash Ambassador från 1950.  Hur och varför dessa är så speciella har jag redan skrivit om tidigare här: http://nash-den-baddbara-bilen.html. 
Och det är ju inte ofta man får skåda en sådan här närmare, en ny detalj för mig på dessa tidiga "Airflyte"-Nash är de hålborrade länkarmarna, detta för lägre ofjädrad vikt som ger bättre väghållning och komfort.
Karossen är ju självbärande, och för att hålla den så lätt som möjligt men ge bästa möjliga stadga sitter det en massa sinnrika stag som styvar upp de stora svulstiga ytterplåtarna, dessa är dessutom justerbara. 

Vad som skiljer 50:an från 49 års modell är den stora bakrutan, som är rejält tilltagen för sin tid. Fast strömlinjeformen gav begränsad bakåtsikt även med denna.  
 

Den egendomliga och funktionella "Uniscope"-instrumenteringen, som bara fanns de två första åren. Under jalusin i brädan döljs klimatanläggningen och radion som var standard på dessa bilar, finesser som var tillval om ens det på alla andra bilar då.


Nash byggde 160354 bilar detta år, plus 11428 av den nya Ramblern, detta är en Ambassador Super sedan som gjordes i hela 27253 exemplar, den mindre Statesman-sedanen byggdes i över 60000 exemplar, mycket få av dessa finns kvar idag. 


Och så går vi vidare och öppnar nästa lucka, och där tittar en fin Studebaker Silver Hawk från 1957 fram.