svammelsurium

Med utvecklingen av allt kraftigare motorer, kunde man bygga större och större flygplan, redan under första världskriget byggde man främst i Tyskland en del riktigt stora maskiner som i mått kan matcha flera av dagens trafikplan.

1915 färdigställdes Dornier RS-1 som var ett hydroplan med hela 43,5 meters vingspann och närmare 30 meter från nos till stjärt. RS-1 drevs av tre Maybach-motorer på 240 hästkrafter vardera. RS-1 kom dick aldrig att flygas då den slogs sönder i dåligt väder under redan under andra taxiförsöket i decemer 1915. Följande Dornier RS-plan var något mindre och bara RS-3 nedan kom att sättas i tjänst. 


Zeppelin Staaken R-6, beteckningen "R" stod liksom hos Dornier för "Riesenflugzeug", jätteflygplan.
Denna bombare hade fyra motorer från Benz på 160 hästkrafter styck,samt ytterligare två Mercedesbyggda dito, lustiga fakta då Mercedes och Benz sammanslagning låg mer än tio år fram i tiden. 
Staaken-planen var 42 meter i vingspann och hade en längd på 23 meter.Den mest framgångsrika versionen R-6 byggdes i 18 exemplar, de övriga Staaken-modellerna hade lite olika antal motorer och skiljde bara i detaljer. En Staaken kunde ta ett ton bomber och vara i luften i upp till tio timmar. Toppfarten låg på blygsamma 135km/h.  Totalt byggdes 37 Staakens mellan 1915 och 1919.     


VGO-1 som byggdes av Gotha hade ungefär samma mått som Staaken-planen och ingick i samma utvecklingsprogram. Den flögs första gången 1915 med tre motorer, men byggdes om med fem motorer under 1917. VGO-planen i versionerna 1,2 och 3 tjänstgjorde på östfronten 1916-18, på bilden nedan ser man hur enormt mycke större dessa Riesenflugs var jämfört med ett vanligt jaktplan.


Linke-Hoffman R-1 var sannerligen ingen vacker skapelse, var tänkt som långdistansbombare och liksom Staaken hade den för tiden något så ovanligt som helt täckt kabin. Spännvidd 33 meter längd 16,5 meter och nästan 7 meter i total höjd. Fyra Mercedesmotorer monterade inne i flygkroppen drev två propellerar som satt på utsidan.
Vid sidan av denna ovanliga mekanik så hade den också ett säreget "kamoflage" den outnyttjade delen av flygkroppen var klädd med transparent cellonduk. Två byggdes och båda två havererade under provflygningarna.



Om R-1 var egendomlig med sin genomskinliga duk så var R-2 inte desto mindre förbryllande, eller förvirrande. Den såg ut som ett vanligt tvåsitsigt biplan i sina proportioner, men i verkligheten var det en gigant. Propellern i nosen är den största som någonsin byggts och mäter hela sju meter i diameter. Den drevs av fyra inombordsmotorer genom en fördelningslåda. Linke-Hoffman R-2 hade ett vingspann på hela 42 meter och mätte över 20 meter i längd. Flög första gången 1917, en till påbörjades men kom aldrig att färdigställas.    


Siemens-Schukert R-1 hade tre motorer och en spännvidd på 28 meter, de efterföljande modellerna R-2 till R-8 växte sig allt större. Man använde liksom hos Linke-Hoffamn konceptet med motorerna inombords som drev propellrarna via drivaxlar. Fördelen med detta var att man kunde stoppa en motor och serva under flygning, nånting som lär behövts relativt ofta på Siemens-Schuckerts R-plan.
Nedan R-4 med ett vingspann på 34,3 meter, och Siemens-Schuckertplanen kändes igen på duken som satt uppspänd mellan det övre vingparet och stjärtpartiet vars funktion är något oklar. Tre Mercedesmotorer drev de två propellerarna mellan vingparen och ytterliagre en baktill på kroppen.


1918 byggde man den största av alla i R-serien, Siemens-Schuckert R-8, med hela 48 meter över vingarna och en längd på 22 meter samt max startvikt på hela 16 ton var detta tidens största flygplan. R-8 hade sex motorer från Basse&Selve på 300 hästkrafter vardera, detta räckte för en marchfart på 125km/h och en räckvidd på 920 kilometer. Dessutom kunde den ta sig ända upp til 4000 meters höjd vilket var remarkabelt för ett flygplan överhuvudtaget på denna tid.



Det fanns många fler giganter både på ritbordet och under byggnad, men krigsslutet satte stopp för all vidare utveckling av R-planen, den största av dom alla skulle bli DFW R-3 med en vingspann på hela 53,5 meter och skulle kunna ta  en bomblast på 2500 kilo, men projektet skrinlades hösten 1918.


Men ett projekt skrotades inte vid krigsslutet, en vidareutveckling av Zeppelin Staaken-serie som konstruerades av Adolf Rohrbach, som senare kom att bygga banbrytande helmetallplan i egen regi.
Projekt E4/20 var helt revolutionerande, ett högvingat monoplan helt i metall,och dessutom i denna storlek var det en ingejörsmässig bragd i sin tid. Fribärande så kallade cantilevervingar hade setts sporadiskt på plan innan men aldrig i denna storlek, flygkroppen var dessutom i självbärande monocoque-konstruktion. E4/20 mätte 31 meter över vingarna, 17 meter i längd och trots sin massiva framtoning och fyra starka motorer så vägde den inte så mycket mer än sina motsvarande föregångare i trä och duk. Detta genom Rohrbachs genialiska konstruktion, och användandet av helt nya lättmetallegeringar.
Det skulle dröja ett par decennier innan Rohrbachs banbrytande metoder kom att bli förhärskande inom flygplanstillverkning.


E4/20 hade en max startvikt på 8,5 ton, drevs av fyra maybach-motorer som gav det en toppfart på 235km/h. den hade påbörjats redan 1917 huruvida det egentligen var ett militärt projekt är något oklart men när planet flög 1919 var det i helt civil utstyrsel. Ombord fanns plats för 15-18 passagerare, toaletter, kökspentry och dessutom fast radiokommunikation. Troligtvis flögs det under ett kort tag som reguljärflyg, men den allierade kommisionen i Tyskland efter kriget beordrade skrotning av planet 1922.