Veteran med fullt tryck
Någonting vi inte ser särskilt ofta och som aldrig varit något vanligt i detta landet är ångbilar. Men nu har en sådan förunderlig maskin kommit in, det rör sig om en Stanley model EX steamer från 1906!
En på alla sätt mycket annorlunda bil, på den här tiden var det ganska jämt skägg mellan förbränningsmotorn, ångmotorn och eldrivna bilar tills den förstnämda konkurrerade ut dom andra och hade dessutom ien större utvecklingspotential. Men ångdrift är inte att förakta, det är enorma krafter som sätts igång i en sådan här maskin.
Bilarna var ju ännu väldigt högbyggda på den här tiden, och dyra, en sådan här runabout med extrasäte kostade runt 850 dollar, vilket blir över 200 tusen kronor i dagens penningvärde. Stanleys produktion låg på ett par hundra bilar om året vid den här tiden, en ganska bra siffra i början av 1900-talet.
Ånga, vaporisation av flytande medium, expanderar enligt naturens grundlagar och ger ett enormt tryck, här blir svårt att tala om hästkrafter men i själva motorn som består av två dubbelverkande kolvar ges ett kolvtryck på runt 7 ton! Stanleys var välbyggda bilar med många rörliga delar och axlar kullagragde vilket inte heller var någo självklarhet då. Detta gav den hästdroskeliknande bilen ganska oanade fartresurser, för den som vågade, eller hittade en någorlunda slät väg, kunde denna skapelse faktiskt komma upp i runt 120km/h, en svindlade fart 1906. Detta år var det även en Stanley som slog hastighetsrekord på Ormond beach, det första fordon i världen över 200km/h.
Principen är ganska enkel, men ärligt talat har jag inte den blekaste hur något fungerar i den här. Under"huven" sitter brännaren, den använder fotogen som bränsle, som kommer från den vackra koppartanken vid fotsteget. Totalt finns ett tjugotal kranar och vred som skall reglera allting, men vad som sköter vad är svårt att lista ut. Nedan ses även ett imponerande stycke rörläggeri bakom brännaren. Det fina med ångmaskiner är att dom kan bränna vad som helst, från vanlig råolja, bensin, margarin, kol, koks med mera, multi-fuel är inget nytt. "Motorn" sitter inkapslad i den vackra mässingscylindern undertill, här skall finnas en tvåcylidrig maskin gömd. Stag och rör, med mera kranara löper in i den. Hela paketet är dessutom vackert integrerad i bakaxeln, växellåda finns inte, tror jag...
Instrumenteringen är enkel, eller inte, mer kranar, och tre mätare, som har olika skalor men ingen märkning vad dom mäter.. Instrumentbelysnignen är tjusig, i form av en liten fotogenlampa på rattstången. Nedanför syns även ett siktglas som leder in till en mystisk kammare i motorummet... Vattentanken sitter under sätet och "bränslemätaren" är helt enkelt ett kapillärrör på utsidan. Framtill under brännaren finns ännu mer kranar och justeringsvred, som gör... tja vadå.... Dessa bilar har inget elsystem, belysning sker med fotogenlampor, och nån tändning behövs ju inte. Det kan vara en fördel på ett sätt, men också en detalj som bidrog till ångbilens fall. Nackdelen var att det var en omständig procedur att starta och värma upp maskinen, nåt som tog minst 20 minuter. 1912 införde cadillac elstart på bilar och gjorde startveven överflödig. I takt med att allt blev snabbare och smidigare förlorade ångbilen stort i det stora loppet mot framtiden.
Stanley kom dock att hålla fast vid sitt ångkoncept ända in till 1920-talet, då dom tillsammans med Doble var ensamma om detta, produktionen var dock ytterst modest under den senare delen av deras era. Stanley byggdes i enstaka exemplar de sista åren fram till 1927. Doble hade startats 1917 med intentionen att bli massproducent av en ny generations ångbilar, en nyutvecklad och förfinad brännare gjorde Doblen startklar på ungefär halvannan minut, men det byggdes troligen inte mer än 45 bilar fram till 1931.
Här är Stanleys rekordmaskin från 1906, Fred Marriott körde den över 127mph, 203km/h, det första fordonet över 200-vallen. Maskinen hade ännu högre potential, och man insåg att otroliga 200mph låg teoretiskt inom räckhåll. 1907 försökte man igen, bilen nådde runt 240km/h innan den katastrofen var ett faktum, den lyfte helt enkelt och krashade våldsamt. Fred Marriott överlevde mirakulöst, men några mer rekordkörningar gjorde han inte.
Det gjorde ingen annan heller förresten, intemed ångbil. Freds rekord från 1906 stod sig ända fram till 2009 innan någon försökte sig på en rekordkörning med ångbil igen.
Tidigare Stanley har visats här: Stanley i New Hampshire
Och Ted Pritchard visade att ångdrift säkert kan ha en framtid här: falcon-med-högtryck
En på alla sätt mycket annorlunda bil, på den här tiden var det ganska jämt skägg mellan förbränningsmotorn, ångmotorn och eldrivna bilar tills den förstnämda konkurrerade ut dom andra och hade dessutom ien större utvecklingspotential. Men ångdrift är inte att förakta, det är enorma krafter som sätts igång i en sådan här maskin.
Bilarna var ju ännu väldigt högbyggda på den här tiden, och dyra, en sådan här runabout med extrasäte kostade runt 850 dollar, vilket blir över 200 tusen kronor i dagens penningvärde. Stanleys produktion låg på ett par hundra bilar om året vid den här tiden, en ganska bra siffra i början av 1900-talet.
Ånga, vaporisation av flytande medium, expanderar enligt naturens grundlagar och ger ett enormt tryck, här blir svårt att tala om hästkrafter men i själva motorn som består av två dubbelverkande kolvar ges ett kolvtryck på runt 7 ton! Stanleys var välbyggda bilar med många rörliga delar och axlar kullagragde vilket inte heller var någo självklarhet då. Detta gav den hästdroskeliknande bilen ganska oanade fartresurser, för den som vågade, eller hittade en någorlunda slät väg, kunde denna skapelse faktiskt komma upp i runt 120km/h, en svindlade fart 1906. Detta år var det även en Stanley som slog hastighetsrekord på Ormond beach, det första fordon i världen över 200km/h.
Principen är ganska enkel, men ärligt talat har jag inte den blekaste hur något fungerar i den här. Under"huven" sitter brännaren, den använder fotogen som bränsle, som kommer från den vackra koppartanken vid fotsteget. Totalt finns ett tjugotal kranar och vred som skall reglera allting, men vad som sköter vad är svårt att lista ut. Nedan ses även ett imponerande stycke rörläggeri bakom brännaren. Det fina med ångmaskiner är att dom kan bränna vad som helst, från vanlig råolja, bensin, margarin, kol, koks med mera, multi-fuel är inget nytt. "Motorn" sitter inkapslad i den vackra mässingscylindern undertill, här skall finnas en tvåcylidrig maskin gömd. Stag och rör, med mera kranara löper in i den. Hela paketet är dessutom vackert integrerad i bakaxeln, växellåda finns inte, tror jag...
Instrumenteringen är enkel, eller inte, mer kranar, och tre mätare, som har olika skalor men ingen märkning vad dom mäter.. Instrumentbelysnignen är tjusig, i form av en liten fotogenlampa på rattstången. Nedanför syns även ett siktglas som leder in till en mystisk kammare i motorummet... Vattentanken sitter under sätet och "bränslemätaren" är helt enkelt ett kapillärrör på utsidan. Framtill under brännaren finns ännu mer kranar och justeringsvred, som gör... tja vadå.... Dessa bilar har inget elsystem, belysning sker med fotogenlampor, och nån tändning behövs ju inte. Det kan vara en fördel på ett sätt, men också en detalj som bidrog till ångbilens fall. Nackdelen var att det var en omständig procedur att starta och värma upp maskinen, nåt som tog minst 20 minuter. 1912 införde cadillac elstart på bilar och gjorde startveven överflödig. I takt med att allt blev snabbare och smidigare förlorade ångbilen stort i det stora loppet mot framtiden.
Stanley kom dock att hålla fast vid sitt ångkoncept ända in till 1920-talet, då dom tillsammans med Doble var ensamma om detta, produktionen var dock ytterst modest under den senare delen av deras era. Stanley byggdes i enstaka exemplar de sista åren fram till 1927. Doble hade startats 1917 med intentionen att bli massproducent av en ny generations ångbilar, en nyutvecklad och förfinad brännare gjorde Doblen startklar på ungefär halvannan minut, men det byggdes troligen inte mer än 45 bilar fram till 1931.
Här är Stanleys rekordmaskin från 1906, Fred Marriott körde den över 127mph, 203km/h, det första fordonet över 200-vallen. Maskinen hade ännu högre potential, och man insåg att otroliga 200mph låg teoretiskt inom räckhåll. 1907 försökte man igen, bilen nådde runt 240km/h innan den katastrofen var ett faktum, den lyfte helt enkelt och krashade våldsamt. Fred Marriott överlevde mirakulöst, men några mer rekordkörningar gjorde han inte.
Det gjorde ingen annan heller förresten, intemed ångbil. Freds rekord från 1906 stod sig ända fram till 2009 innan någon försökte sig på en rekordkörning med ångbil igen.
Tidigare Stanley har visats här: Stanley i New Hampshire
Och Ted Pritchard visade att ångdrift säkert kan ha en framtid här: falcon-med-högtryck
Kommentarer
Postat av: Christian
Jay Leno har ett par intressanta ångbilsfilmer på sin webbsida, jaylenosgarage.com. Han förklarar ganska ingående hur doblen funkar, och en Stanley också tror jag. Fascinerande hur som helst.
Postat av: Thomas
Även SAAB sysslade med att utveckla ångdrivningen på -70 talet. Har för mig att man tog fram helt ny teknik till både pannan och själva motorn. Uppstart från kall var bara runt tio sekunder. Undrar vad som var anledningen till att projektet lades ner?
Postat av: Johny
Problemen med ångbilarna, var säkerheten, som jag mins, ett av de största problemet var att (USA)man placerade kondensorn i framdörrarna på grund av platsbrist. "Sidokrock" ajajaj.
Trackback