Harringtons
Thomas Harringtons karossmakeri startade 1807 i Brighton, först med att bygga lätta "wagonettes", och som de flesta andra vagnsmakare så övergick man till bilkarosserier när bilismen började tränga undan hästen.
Denna Rolls Royce från 1905 har en kaross från Harrington
Harrington profilerade sig tidigt med att bygga gedigna och exklusiva karosser, en hel del Bugattis som importerades till England fick Harrington-karosser, från 20-talet fick även en hel del Bentleys dess karosser också.
Ansaldo var ett italienskt märke, en hel del importbilar fick Harrington-karosser, som denna Ansaldo 4CS med saloonkaross av Weymanntyp 1926.
Bentley 3 litre 1929, också med pegamoidklädsel, så kallad Weymannkaross.
Och i samma stil kaross på en Bugatti type 44
Och en annan type 44 med coupékaross 1930
Mercedes Benz 630K, 1927
Bentleys magnifika 8-litre bygged i 100 exemplar jämt, här en elegant tourer från Harrington.
1930 flyttade man sin verksamhet till Hove, och efter ett tag där kom man mer och mer att fokusera på busskarosser, och likaså i denna gren satsade man på välbyggda exklusiva karosser som stack ut lite från mängden.
En av de kanske sista personbilarna som fick kaross från Harrington, denna egendomliga bil är en Tatra T75 från 1933.
Servicebil för brittiska postverket, på byggd på Albion B118 chassi 1936.
Harringtons mycket speciella "image" på sina lyxigare busskarosser skrevs tidigare om här: harrington-en-fena-pa-bussar. Och den Leyland Cheetah-bussen där ser ut såhär framifrån.
Under krigsåren sysslade man uteslutande med krigsproduktion, vilket för Harringtons del innebar att man byggde specialfordon åt armén, flygvapnet och flottan, och även utförde en hel del service och reparationsarbeten på desamma. Här byggdes även delar till Westland Lysander-planen och genom det kom man även att få bygga mycket prototyper för just flygindustrin. En lärdom som även Harrington kom att dra nytta av senare, att kunna bygga lätta starka karosser i nya lättviktsmaterial. Just prototyptillverkningen kom att fortgå vid sidan av karosseribiten långt efter krigsslutet.
Minibuss? Fast harrington byggde inte dessa små modellbussar det gjorde en annan entreprenör i Brighton, detta började Ernest Johnstone med redan 1935 och då var dom pedaldrivna och hyrdes även ut till en del hotell och nöjesetablissemang. Harrington var inte sena att använda dom själva i reklamsyfte. Lillbussen på bilden är dock byggd av Harrington som köpte in 12 chassin från Johnstone, och försåg dom med en 125cc Villiersmotor. En sådan här "type A" på bilden rymde en vuxen och två barn, och var registrerat motorfordon.
AEC Regal 1950, med fena. Vid den här tiden började man även gå ifrån "half cab" stilen med assymetrisk front som tidigare var väldigt vanligt just på engelska bussar.
Sista "half-cab" bussen från Harrington 1951 också på AEC Regal-chassi
1950 kom även en ny serie karosser för en ny generation bussar och tunga fordon, Wayfahrer kallades den här serien och dess karosser var speciellt anpassade för de nya bussarna som hade motorn under golvet istället för i fronten. Denna Wayfahrer är byggd på Leylandchassi 1955. En annan sak man lärt sig genom prototyptillverkningen åt flyget var även att använda glasfiber i karosserna.
serien Crusader kom 1959 och tillverkades fram till 1966, det här är en Crusader mk II från 1961 på Bedford SB3-chassi
På 50-talet började man återigen göra jobb med personbilar, med sin kunnighet iniom glasfiber erbjöd man ombyggnadssatser och även hela karossjobb till sportbilar, Harrington hade även varit återförsäljare för Rootes sedan 1930-talet så en hel del konverteringar blev gjorda på Sunbeams.
Men även Triumph-bilar gjordes, denna fastback på TR4 hette "GTR4 Dove"
Sunbeam Alpine fastback 1961 från Harrington, dessa fanns även med avtagbart tak.
Harringtons tyngre serie från 1959 och framåt hette Cavalier och kompletterades 1962 med Grenadier, här en Leyland Leopard med detta karosseri.
Vid den här tiden gick det ganska knackigt för Harrington, Rootesförsäljninge hade köpts upp av en finansgrupp, som samtidigt hade majoritet i hela Rooteskoncernen , men Harrington själva hade små möjligheter att utveckla sig själva, trots det presenterades en helt ny serie busskarosser för tyngre chassin hösten 1963, Legionnaire
Bara 58 stycken Legionnaires byggdes till 1965 då man tog beslutet att lägga ner tillverkningen påföljande år, Grenadier Cavalier och Crusader fortsdatte tilvlerkas i liten skala fram till slutet 1966.
Cavalier på AEC Reliace 1964.
Harringtons sista kaross, en Grenadier på AEC reliance chassi, levererades 1966 som en av fyra fordon till Greenslades of Exeter, med registereringsnummer FFJ13D.
Själva fabriken i Hove kom att bli serviceverkstad för brittiska telecombolagets fordonsflotta, området revs 1999. Robbins&Day som hade tagit över Harringtons Rootesförsäljning kom att fortsätta med det under namnet Harrington in på 1980-talet och av någon anledning byggdes en Jaguar stationsvagn i Harringtons namn 1988.
Robbins&Day är idag Storbrittanniens största återförsäljare för Peugeot.
http://www.robinsandday.co.uk/
Denna Rolls Royce från 1905 har en kaross från Harrington
Harrington profilerade sig tidigt med att bygga gedigna och exklusiva karosser, en hel del Bugattis som importerades till England fick Harrington-karosser, från 20-talet fick även en hel del Bentleys dess karosser också.
Ansaldo var ett italienskt märke, en hel del importbilar fick Harrington-karosser, som denna Ansaldo 4CS med saloonkaross av Weymanntyp 1926.
Bentley 3 litre 1929, också med pegamoidklädsel, så kallad Weymannkaross.
Och i samma stil kaross på en Bugatti type 44
Och en annan type 44 med coupékaross 1930
Mercedes Benz 630K, 1927
Bentleys magnifika 8-litre bygged i 100 exemplar jämt, här en elegant tourer från Harrington.
1930 flyttade man sin verksamhet till Hove, och efter ett tag där kom man mer och mer att fokusera på busskarosser, och likaså i denna gren satsade man på välbyggda exklusiva karosser som stack ut lite från mängden.
En av de kanske sista personbilarna som fick kaross från Harrington, denna egendomliga bil är en Tatra T75 från 1933.
Servicebil för brittiska postverket, på byggd på Albion B118 chassi 1936.
Harringtons mycket speciella "image" på sina lyxigare busskarosser skrevs tidigare om här: harrington-en-fena-pa-bussar. Och den Leyland Cheetah-bussen där ser ut såhär framifrån.
Under krigsåren sysslade man uteslutande med krigsproduktion, vilket för Harringtons del innebar att man byggde specialfordon åt armén, flygvapnet och flottan, och även utförde en hel del service och reparationsarbeten på desamma. Här byggdes även delar till Westland Lysander-planen och genom det kom man även att få bygga mycket prototyper för just flygindustrin. En lärdom som även Harrington kom att dra nytta av senare, att kunna bygga lätta starka karosser i nya lättviktsmaterial. Just prototyptillverkningen kom att fortgå vid sidan av karosseribiten långt efter krigsslutet.
Minibuss? Fast harrington byggde inte dessa små modellbussar det gjorde en annan entreprenör i Brighton, detta började Ernest Johnstone med redan 1935 och då var dom pedaldrivna och hyrdes även ut till en del hotell och nöjesetablissemang. Harrington var inte sena att använda dom själva i reklamsyfte. Lillbussen på bilden är dock byggd av Harrington som köpte in 12 chassin från Johnstone, och försåg dom med en 125cc Villiersmotor. En sådan här "type A" på bilden rymde en vuxen och två barn, och var registrerat motorfordon.
AEC Regal 1950, med fena. Vid den här tiden började man även gå ifrån "half cab" stilen med assymetrisk front som tidigare var väldigt vanligt just på engelska bussar.
Sista "half-cab" bussen från Harrington 1951 också på AEC Regal-chassi
1950 kom även en ny serie karosser för en ny generation bussar och tunga fordon, Wayfahrer kallades den här serien och dess karosser var speciellt anpassade för de nya bussarna som hade motorn under golvet istället för i fronten. Denna Wayfahrer är byggd på Leylandchassi 1955. En annan sak man lärt sig genom prototyptillverkningen åt flyget var även att använda glasfiber i karosserna.
serien Crusader kom 1959 och tillverkades fram till 1966, det här är en Crusader mk II från 1961 på Bedford SB3-chassi
På 50-talet började man återigen göra jobb med personbilar, med sin kunnighet iniom glasfiber erbjöd man ombyggnadssatser och även hela karossjobb till sportbilar, Harrington hade även varit återförsäljare för Rootes sedan 1930-talet så en hel del konverteringar blev gjorda på Sunbeams.
Men även Triumph-bilar gjordes, denna fastback på TR4 hette "GTR4 Dove"
Sunbeam Alpine fastback 1961 från Harrington, dessa fanns även med avtagbart tak.
Harringtons tyngre serie från 1959 och framåt hette Cavalier och kompletterades 1962 med Grenadier, här en Leyland Leopard med detta karosseri.
Vid den här tiden gick det ganska knackigt för Harrington, Rootesförsäljninge hade köpts upp av en finansgrupp, som samtidigt hade majoritet i hela Rooteskoncernen , men Harrington själva hade små möjligheter att utveckla sig själva, trots det presenterades en helt ny serie busskarosser för tyngre chassin hösten 1963, Legionnaire
Bara 58 stycken Legionnaires byggdes till 1965 då man tog beslutet att lägga ner tillverkningen påföljande år, Grenadier Cavalier och Crusader fortsdatte tilvlerkas i liten skala fram till slutet 1966.
Cavalier på AEC Reliace 1964.
Harringtons sista kaross, en Grenadier på AEC reliance chassi, levererades 1966 som en av fyra fordon till Greenslades of Exeter, med registereringsnummer FFJ13D.
Själva fabriken i Hove kom att bli serviceverkstad för brittiska telecombolagets fordonsflotta, området revs 1999. Robbins&Day som hade tagit över Harringtons Rootesförsäljning kom att fortsätta med det under namnet Harrington in på 1980-talet och av någon anledning byggdes en Jaguar stationsvagn i Harringtons namn 1988.
Robbins&Day är idag Storbrittanniens största återförsäljare för Peugeot.
http://www.robinsandday.co.uk/
Kommentarer
Postat av: Jan Iggbom
Om du vill veta mer om Harrington Alpines gå in på min hemsida.
MVH
Janne
Trackback