svammelsurium -

en resa till Uddevalla och tillbaka i tiden

ett av årets fräckaste motorevent är A-bombers Old Style weekend vid Backamo i Uddevallatrakten. Här återskapas en gång om året ett scenario som för tankarna tillbaka till tidigt femtiotal, ett amerikanskt femtiotal för custom och hotrod kulturen låg fortfarande flera år i framtiden här hemma. Vid backamo sätts gränsen vid 1956.

Allt före 1956 är bra, det vet ju alla, sen gick allting åt pipan. In till träffen välkomnas fordon byggda före det, eller hotrods och customs byggda i en stil och allra helst med delar som dateras innan detta år.

Superfin blänkade Plymouth Road Runner från 1968, går bort, den hänvisas till fulbilsparkeringen, Överraskande vagn på samma parkering, en Aston Martin, årtal rätt, stil fel, utanför gäller för denna lyxiga kärra med. Nästa syn kommer från Finland och det rör sig om något så ovanligt som en Skoda 1200 kombi. Årgång, och busig stil rätt, ursprung fel. En av flera fina Mercurys från 1957 som sågs på parkering och camping. Flott Turnpike Cruiser cabbe stupar på målsnöret med att vara ett år för ny för att få vara med.

Ford 46:a, rätt modell, helt fel stil likaså på den följande lila 38:an, men nästa är en 38:a Ford i original och den får komma in på det prestigefyllda området och in rullar även en primerlackad ford 35:a pikcup, för det är det här det handlar om alltså, stil.

I Sverige har vi ett troligtvis unikt uttryck som betyder så mycket mer än stil, eller sätt eller helhetsintrycket av färg form och funktion, det kallas stuk. På Backamo gäller det rätta stuket och gallringen är med rätta hård på vad som släpps in och inte. Stuk är något ogreppbart, ett intryck, en förnimmelse, det finns ingen specifik gräns för det, men man vet vad det är när man ser det.

Ursprunget till Hot rods är oftast trettiotalsfordar, när kulten tog fart sent fyrtiotal fanns sådana i massor, och gör så fortfarande, detta blev utgångsobjekten för ynglingarna som ville bygga häftiga kärror, och visst är det fantastiskt att trots att det hela tiden skapats nya trender och stilar inom hot rod och customkulturen så lever den ursprungliga kvar starkt än idag. En skärmlös rod kallas då som nu "hi-boy" Att sänka taket heter "chop" sänka karossen över ramen heter "drop" och skära ner karossen för en lägre profil kallas "channeling" borttaging av dörrhandtag, lister och dylikt kallas "shaved"

Custom, denna Cadillac 49:a har fått delar från olika håll, är shaved, decked och chanelled, Hudsonen däremot är helt original, dessa Hudsons var hala och låga redan som nya och behövs inte masseras något alls. Men att nästa kärra i raden från början varit en fyrdörrars Dodge från 1951 är inte helt lätt att se, detta är verkligen vad som kallas för "full custom". Gränsen för vad som är hot rod och custom brukar sättas vid 1948, men kan nog sägas vara något flytande, denna Ford 36:a känns mer custom än rod.

Hudson från 1946 i prydligt originalskick, och customikonen nummer ett, Mercury 1949-51 är det inte ofta heller man ser i originalskick, här just en sådan och en custom-mercury. just cabbarna är dock sällsynta i vilket fall som helst. Packard från 1951 är ett ovanligt objekt, snudd på original och kan kallas "semi-custom"

Hur fixar man nu rätt patina till sin Hudson för Old Style Weekend? Jo man gräver ner den i trädgården i sådär 35-40 år, för det är just vad den bil varit, nergrävd så bara överdelen av taket stack upp ut backen. Tack vare syrefattig mylla bevarades bilen och kunde fixas till efter omfattande utgrävning.

Men den mest spännande delen av Old Style weekend äger rum några mil därifrån. I en grusbacke vid okänt namn men som just denna helgen döps till Devils peak, där körs det ett riktigt gammaldags hillclimb med både gamla motorcyklar och hot rods, allt pre-1956 givetvis.
Här mötte jag upp med mina goda väninnor från Värmland, Erica och Emma, Erica köpte i våra hem en brutalt busig rat-rod från USA och nu skulle hon för första gången köra devils Peak med skapelsen.

Jag torrbryter i Ericas rod, varför jag hukar mig vet jag inte, för den har ju inget tak... eller rutor, eller riktigt golv heller för den delen. Men den har en maffig 409" bigblock med tri-power i nosen. Från början hystade en sådan klump iväg tvåtons Impalas på åtta sekunder till 100 knyck, vad den gör med detta tomma plåtskal när man trycker till vågar jag inte tänka på.

Erica och Emma med monstret vid toppen av Devils peak efter första repan upp.

Det sparas inte på krutet vid backtävlingen, två repor körs, och jämnast tid gäller. startfältet begränsas till 32 ekipage, och först ut som sig alltid bör på race , en pace car med tidsenligt klädda damer, ytterligare två flickor visar stolt upp korrekt klädsel för old style hillclimb. Sen får deltagarna köra karavan upp för att lära sig banan och visa upp sig för publiken.

Sen är det full fart, mest grussprut ger mest applåder, tror inte många deltagare satsar helhjärtat på just jämna repor, det är showen som räknas.
Efter andra löpet avklarat fick jag lift ner med Ericas rod. det var en rätt omtumlande upplevelse. Det hoppar, skumpar, slirar, bankar, brölar, osar och ryker. Som exempel, dessa A-Fordar hade ju karosstomme i trä, på denna finns spår av den kvar i form av torkade trästumpar som sitter med rostiga karossstift och klapprar mot varandra medan plåtarna de ursprungligen bar upp gnisslar febrilt. Ljudet från 409:an ut genom raka strutar är enormt, nästan lika enormt som oljeröken från densamma. En helt klart häftig upplevelse , och det är ju detta som är Hot rodding i sin mest basic form.