svammelsurium

Jetdriften vann mark under kriget, vid slutet av 1945 insåg man att propellern skulle pensioneras, jetmotorn hade kommit för att stanna.  

Men fortfarande utforskades den nya motorns användningsområde, Saunders-Roe var tidigare ledande tillverkare av flygbåtar och beslutade sig för att försöka bygga ett sjöjaktplan, detta påbörjade man redan 1943.  
Men arbetet var tydligen ingen lätt uppgift för SR-A1 kom inte att flyga förrän i Juli 1947.

Det blev ett rejält stort plan också, 15,2 meter långt och 14 meter i vingspann, och vägde 8,6 ton startklar. 

    

SR-A1 försågs med en katapultstol som kom från Martin-Baker kast-med-liten-pilot. en ny innovation som numera blev nödvändig med de höga farter jetålderns nya flygplan rörde sig i, SR-A1 vara kapabel till en toppfart på 826km/h. Kraften kom från två Metropolitan-Vickers F2/4 Beryl jetmotorer.
Tre stycken byggdes för utprovning. TG263 här var den första av dom, och den enda som kom att överleva testerna.  



TG271 stod klar 1948 och under en landning augusti 1949, flugen av flottans testpliot, den berömda Eric "Winkle" Brown, träffade planet en stock i vattnet och rullade runt, till Winkles hjälp kom ingen mindre än Saunders egen testpilot och ansvarig på för SR-A1 projektet som hoppade i vattnet och helt sonika dök ner och drog ut honom ur det sjunkande planet. TG271 återfanns aldrig trots intesivt sökande.  Bara en månad senare var det dags för nästa haveri, TG267 flög en uppvisning på "RAF day" i Felixstove och piloten Pete Major kom ut med nosen för lågt under en roll och felkompenserade. Planet slog i vattnet så våldsamt det splittrades i smådelar, en hel del av resterna kunde bärgas senare, men piloten återfanns aldrig.   



Efter dessa haverier kom projekt E6/24 som SR-A1 hette från början  att mer eller mindre läggas i malpåse, den kvarvarande prototypen flögs sporadiskt, fram till 1951 då hela projektet skrotades och TG263 pensionerades. Detta plan finns idag bevarat på Southampton Hall of Aviation.