svammelsurium

Den svenskamerikanska kolonin i Santa Ana med omnejd kan man tänka sig gärna sökte sig till Viking Smorgasboard restaurant  på West 17th street i Costa Mesa-området. Där arbetade 1968  bland annat servitrisen Patricia här vid sin Ford Fairlane club sedan av 1959 års modell. Bakom hennes bil står ytterligare en Ford 59:a.



Och så gjorde även Sune Anderson, här med tidens antagligen mesta "innebil" Ford Mustang, året är 1966.


servitrisen Vera Tegman år 1966, här käckt i Viking restaurants folkdräktsinspirerade unform vid sin Pontiac Tempest 62:a


Och en likadan Tempest coupé skinande ny år 1962. Det byggdes 15473 Tempest coupéer som ädock kom i skymundan av den nyintroducerade sportigare Tempest Le Mans coupé som gjordes i nästa 40000 ex. Men Anna Lindberg i Costa Mesa ser lika nöjd ut för det vid sin standard Tempest 2-dörrars coupé som med $2186 var den billigaste Pontiacen år 1962. "Antennerna" vid hjulen är så kallade trottoarkännare, dessa spröt kände av var trottarkanten var så man slapp skada sina fina vita däcksidor.


Oldsmobiles motsvarighet till Tempest hette Olds-F85 och F-85 Cutlass var den lite sportigare coupén i programmet. Cutlass kom liksom Tempest Le Mans år 1962 och blev succé, för några få dollar mer fick man en seperata stolar och lite mer utsmyckning som höjde intrycket av dessa mindre vagnar rejält.  Don McKenzie syns här vid sin nya Cutlass år 1963.


I Costa Mesa stöter vi även på George Tancrajter vid sin Pontiac Grand Prix 65:a, året är 1971.


George körde även denna specialbyggda limousine vid flotta tillställningar, det var en Lincoln Continental och hade registreringsnummer GET-3 . I baksätet återfanns emellanåt celebriteter som Tom Jones, Engelbert Humperdinck och Frank Sinatra


i maj1975 träffar vi på George igen här utanför Nabers Cadillac på Harbour Boulevard i Costa Mesa. Med en helt ny cadillac Fleetwood Brougham, brevid den skymtar en Eldorado coupe.



Lynn Reed med en 1966 års Olds-F85, detta år var Cutlass en separat modell, och detta är den lite ovanligare och billigare F-85 de Luxe hardtop coupe. Idag är dom extremt ovanliga trots att ungefär 20000 byggdes. Cutlass har man tagit tillvara på, snikiga F-85 har på sin höjd dugit som reservdelsbilar.


Ponnyexpressen i modern tappning, Pony Express-loggan användes långt efter den ursprungliga hästburna ponnyexpressen gick hädan, oftast var det trade mark för värdetransporter i Wells fargos regi, och användes in på 1990-talet i samband med detta. Idag ägs namnet av amerikanska posten. Här är dock ponnyexpressen buren aven Chevrolet C-60 i Costa Mesa år 1968

I Garden Grove verkar mycket tung trafik samlas, här ligger bland annat centrumet för Orange County Flood Control, som vi kommer återkomma till senare, runt omkring denna jätteapparat som Flood Control är, så sker det mycket övrig logistik med både bränslen och underhållstransporter. Här en närmare titt på dessa stora "Rigs" som åkarna själva kallar sina fordon.


För Signal oil 1961 körde John Dillbeck sin enorma GMC 550 av 58 års modell, fantastisk design som gick igen genom GMC:s sortiment även bland de mindre bilarna.


1965 och Jack Withers vid Signal Oil kör en vid den här tiden rätt ålderstigen Peterbilt 275 från 1950.



Tankbilen från Shell anländer, Chauffören Jerry Seabold kommer med en Peterbilt 350. Peterbilt stod alltid för ultrakonservatrivt lastbilsbyggande, det ålderdomliga utseendet till trots så är detta en helt ny dragare  år 1964.



Graden Grove 1962, Julius Lebet levererar byggmaterial från US Plywood till Orange Flood Control med en International Harvester COE 190. COE står för "cab over engine" alltså frambyggda lastbilar. Sådana hade funnits sen 30-talet men denna kompakta design tog lång tid att slå igenom i långtradarnas förlovade land.


Augusti 1963 och en Mack B75 tankbil från Shell. Mack trucks känneteckandes länge av dessa runda bulliga skärmar.




Unge Dennis O'Neal vid en av Flood Controls egna tankbilar år 1962. det är en International Harvester av för mig okänd modell, lastbilarna på denna tiden byggdes nästan identiska genom modellprogrammet där bara storlek och längd skijlde,Och man byggde otroligt många serier av varje basmodell.


Ett annat bränslebolag, Union 76, numera känt som bara 76, här med chauffören Harold Banks med sin peterbilt 1964.



Och vad som borde vara ett uppskattad besök i den torra sommarhettan vid Garden Grove 1964, Claude Mathis från Rancho Ice-cream Inc. kommer med sin lustiga International Metro van fylld med kall härlig glass.



Och så även Coca-cola bilen, en 1964 års International Harvester IH-500 ändamålsenligt byggd för drickabackarna, när såg nån en drickabil sist?

I Tustin inte långt från Santa Ana bodde paret Stålfors, ovan ser vi konditorn Tage i full mundering vid sin nya Buick Le Sabre estate wagon, året är 1961. 
Frun Ingrid köpte också ny Buick det året, den helt nya Skylark coupén blev hennes bil.


Tage och Ingrid är bara några av de många svenskamerikaner som vi kommer möta framigenom här. Det gick visst bar för Stålfors, även om Tage på kanske lite svenskt manér nöjde sig med den enklaste av de stora Buickmodellerna, Le Sabre, så kostade den ändå sina modiga 3730 dollar. 
Buick var dyra bilar och stationsvagnarna i synnerhet, denna kostade alltså styvt 500 dollar mer än Le Sabre cabrioleten, ja till och med  hundralappen mer än Invicta cabben snäppet ovanför. Men detta år gjordes Estate wagon enbart i Le Sabre serien.
1961 lanserade man också den mindre modellen Buick Special, där Ingrids Skylark coupé var en lite sportigare version som kom senare under modellåret, unika emblem, baklampor och detaljer skiljde den från den vanliga Specialen, samt att den hade vinyltak som standard.