Reservplan
Då Eyjafjallajökulls utbrott har lamslagit all flygtrafik norr om alperna så här lags, och kommer att göra det den närmaste tiden, så borde de stora flygbolagen ha en reservplan, eller rättare sagt ett antal reservplan.
Lufthansa köpte för ett tag sen in tre vackra Lockheed_Constellation, med sikte på att färdigställa ett i det utförande som under femtiotalet var lufthansas stolthet, Super Star.
Och så här fint presenterade Luftwa... ööh, Lufthansa sina "Super Star" 1957
Varför inte införskaffa fler av dessa vackra plan? mer utförligt om lufthansas senaste nya gamla plan finns att bese på: http://lae.blogg.se/
Lufthansa köpte för ett tag sen in tre vackra Lockheed_Constellation, med sikte på att färdigställa ett i det utförande som under femtiotalet var lufthansas stolthet, Super Star.
Och så här fint presenterade Luftwa... ööh, Lufthansa sina "Super Star" 1957
Varför inte införskaffa fler av dessa vackra plan? mer utförligt om lufthansas senaste nya gamla plan finns att bese på: http://lae.blogg.se/
G-kraft = grabb-kraft?
den revolutionerande Dayton-Wright racern skulle hålla för hela tolv G:s påfrestning på vingarna, för att demonstrera detta har man ställt tolv grabbar (alltså 12G...) på racerplanets balsavingar.
Racerplanet från Dayton-Wright hette RB och byggdes för att ställa upp i Gordon Bennett cup, en ballongtävling som nu även skulle inkludera motorplan. Året var 1920.
Vingarna som grabbarna står på är lite mer speciella än vad man kan tro. Först och främst saknar dom stöttor som annars var brukligt på denna tid, och de är byggda till största delen av massiv balsa. Dessutom är de försedda med både flaps och slats. detta gjorde att vingarna geometri kunde ändras för både lågfart och högfartsegenskaper.
Dessutom hade den uppfällbara landningsställ, också det en nymodighet, ett fåtal typer hade detta något innan. Piloten satt i en helt täckt kabin, och ahde ingen sikt framåt, bara genom sidorna
Och Gordon Bennett tävlingen 1920 då? ja den gick inget vidare för RB-1 och piloten Howard Rinehart fick bryta. Motorn som var en rak sexa med överliggande kamaxel, också det en ovanlig finess, på 250 hästar visade sig även vara för klent dimensionerad. Planet monterades ner och skeppades tillbaks till USA för att aldrig flyga mer. Den finns nu på Henry Fords museum i Dearborn, Michigan.
Racerplanet från Dayton-Wright hette RB och byggdes för att ställa upp i Gordon Bennett cup, en ballongtävling som nu även skulle inkludera motorplan. Året var 1920.
Vingarna som grabbarna står på är lite mer speciella än vad man kan tro. Först och främst saknar dom stöttor som annars var brukligt på denna tid, och de är byggda till största delen av massiv balsa. Dessutom är de försedda med både flaps och slats. detta gjorde att vingarna geometri kunde ändras för både lågfart och högfartsegenskaper.
Dessutom hade den uppfällbara landningsställ, också det en nymodighet, ett fåtal typer hade detta något innan. Piloten satt i en helt täckt kabin, och ahde ingen sikt framåt, bara genom sidorna
Och Gordon Bennett tävlingen 1920 då? ja den gick inget vidare för RB-1 och piloten Howard Rinehart fick bryta. Motorn som var en rak sexa med överliggande kamaxel, också det en ovanlig finess, på 250 hästar visade sig även vara för klent dimensionerad. Planet monterades ner och skeppades tillbaks till USA för att aldrig flyga mer. Den finns nu på Henry Fords museum i Dearborn, Michigan.
Scylla och Syrinx
Imperial Airways flaggskepp HP42/45 skrevs om tidigare här: http://hannibal-hanno-och-de-andra.html.
1934 behövde man komplettera flottan med två lyxiga långdistansplan till, men denna gången gick offerten till Short istället för Handley Page. Tydligen var det bråttom, för Short som annars byggde sjöflygplan iordningställde två landflygplan genom att använda en ny flygkropp med landningställ på den befintliga S17 "Kent" modellen. Planen levererades til Imperial Airways och sattes i trafik 1934
Flygkroppen på L.17 var betydligt bredare och rymligare än i sjöplanet S.17, man kunde nu få plats med hela 39 passagerare. L.17 var 25,5 meter lång och 34 meter i vingspann, vägde styvt tio ton i tomvikt. Motorerna var ursprungligen fyra Bristol Jupiter XFBM stjärnmotoorer på 555 hästkrafter vardera. Men planen kom under åren att få motorna bytta vid flera tillfällen.
G-ACJJ döptes till "Scylla" och G-ACJK till "Syrinx"
Ursprunget Short S.17 Kent såg ut så här och hade premiär 1931.
Ombord på dessa luftburna lyxkryssare åkte man såhär flott.
Ombord fanns förutom toaletter även ett väl tilltaget pentry för matlagning.
Short Kent flygbåtarna trafikerade oftast rutten medelhavet-Palestina-Indien, medan Scylla och Syrinx användes för sträckor inom Europa, båda två flögs utannågra större incidenter innan de båda utrangerades 1940.
1934 behövde man komplettera flottan med två lyxiga långdistansplan till, men denna gången gick offerten till Short istället för Handley Page. Tydligen var det bråttom, för Short som annars byggde sjöflygplan iordningställde två landflygplan genom att använda en ny flygkropp med landningställ på den befintliga S17 "Kent" modellen. Planen levererades til Imperial Airways och sattes i trafik 1934
Flygkroppen på L.17 var betydligt bredare och rymligare än i sjöplanet S.17, man kunde nu få plats med hela 39 passagerare. L.17 var 25,5 meter lång och 34 meter i vingspann, vägde styvt tio ton i tomvikt. Motorerna var ursprungligen fyra Bristol Jupiter XFBM stjärnmotoorer på 555 hästkrafter vardera. Men planen kom under åren att få motorna bytta vid flera tillfällen.
G-ACJJ döptes till "Scylla" och G-ACJK till "Syrinx"
Ursprunget Short S.17 Kent såg ut så här och hade premiär 1931.
Ombord på dessa luftburna lyxkryssare åkte man såhär flott.
Ombord fanns förutom toaletter även ett väl tilltaget pentry för matlagning.
Short Kent flygbåtarna trafikerade oftast rutten medelhavet-Palestina-Indien, medan Scylla och Syrinx användes för sträckor inom Europa, båda två flögs utannågra större incidenter innan de båda utrangerades 1940.
En kulen vårpremiär över Borås
Byig vind med småspik känns inte som nåt idealiskt flygväder, lägg dessutom till en duktigt tjälskadad startbana och tjockt dis så var årets premiärtur i luften något skakig och skumpig.
Gert gör i ordning "Martin Bulle" från läsidan, denna Cherokee har under vintern även fått ny motor. 
Start i "vänsterfil" för att missa de största tjälskotten på ESGE, och undvika några spännande pölar också. 
Borås och gamla regementet I15 på styrbords sida, mycket högre gick vi inte då molnbasen slickade i nacken på redan denna höjd 
Och när molnen börjar krypa ner framför nosen är det dags att leta sig tillbaka om man inte vill göra en utelandning nånstans... 
Så det blev en kort tur, sen följt av ett litet besök i den flitiga verkstaden på segelflygarsidan, där det står just nu ett nytt bogserplan under renovering, en Piper_Pawnee. Detta är en traktor med vingar, sexcylindrig Lycoming på 8,8 liter och 235 hästar är urstark i ett plan med en tomvikt på 660 kilo. 
Den tunna lilla ribban framför vindrutan har en speciell funktion, det är ett skärblad som är till för att kapa av linor och ledningar, Pawnees är till för att flygas lågt!
Skickliha händar nästar, sömmar och dukar om vingarna till Pawneen. 
Och i andra änden av lokalen dukas det om ett höjdroder till en annan kärra, "Kalle-Urban" Viareds fina Chipmink som visats innan här och var: kalle-urban-i-varluften.html
Gert med den gamla duken som man konstatera sett bätttre dagar, patinerat originalskick kan vara charmigt men inte alltid så önskvärt om man vill alla delar skall sitta kvar på planet under hela flygningen. 
Hannibal, Hanno och de andra
de allra första civila trafikflygplanen var oftast nödtorftigt ombyggda bomb och transportplan, som sattes i trafik i mindre skala strax efter första världskriget. 1924 bildades Imperial Airways som det första moderna flygbolaget och 1927 öppnade man upp för långdistansflygningar, transkontinentalt.
man opererade både med landplan och sjöflygplan, vid denna tid var sjöflygplanen de mer moderna och bekväma av dom. De landbaserade var oftast antingen små en eller tvåmotoriga biplan med täckt kabin som rymde en handfull passagerare, och några större fyrmotoriga som var derivat av främst Vickers Vimy och Handley Page 0/400-bomplan och började bli föråldrade. En ny era i luftfarten togs med det helt nya moderna Handley Page HP 42, som sattes i trafik 1931.
Den första Handley Page HP42 hette Hannibal och hade beteckningen G-AAGX, engelsmännen höll länge fast vid dubbeldäckare, och Hannibal var en formidabel sådan, 40 meter mellan vingspetsarna och en längd på 28 meter. Totalt kunde den ta 24 passagerare och drevs av fyra Bristol Jupiter motorer på vardera 490 hästkrafter.
Främst sattes Hannibal och de senare syskonplanen in på långa rutter som Kairo,Tanganyika (nu Tanzania) och vidare till Kapstaden. Mellanösternrutten gick främst till Palestina Persien och Indien. Även en postflygrutt till Australien sattes upp.
Ökenflygningar gick på låg höjd för att hitta landmärken, mellanlandningar skedde vid oaser där man bunkrat med bränslen innan, räckvidden för HP-42 var styvt 80 mil så mellanlandningarna var många.
G-AAUD Hanno tankas nånstans i SAhara, förhållandena var primitiva.
Trots att en Imperuial Airwayspilot lär ha benämt dessa som "en hög reservdelar flygandes i tät formation" så har HP-42 väldigt driftsäkra och incidenterna var få.
G-AAXF Helena i Palestina, Helena hade börjat flyga interkontinnetalt i Europa inan den sattes i trafik på mellanöstern. Det här är alltså Palestinas flygplats nära Samakh 1935.
Hannibal i Lyddah, Palestina där en mer riktig lufthamn nu tog form.
Totalt byggde man åtta plan åt Imperial Airways, de fyra första var Hannibal, Hanno, Horsa och Hadrian. Nästa fyra plan fick starkare motorer och betecknades HP45. Dessa sattes främst in på rutter inom Europa, men en del av dessa kom även att flyga långdistans också.
G-AAXD Horatius sattes i trafik i november 1931, och kom att skrotas efter en misslyckad nödlanding på Tivertons golfbana 1938.
G-AAXF Helena var den sista av de åtta att levereras, flög första gången 30:e december 1931, denna och de som fortfarande fanns kvar vid krigutbrottet blev krigsplacerade i 271:a RAF-squadronen, men kom att skrotas pga slitage 1941. Nospartiet sparades dock och kom länge att tjänstgöra som kontor (!)av brittiska flottan.
G-AAXE Hengist, som från början trafikerade Europa men sattes in på fjärran östern linjen, här i Shaiba, Irak 1936.Året efter totalförstördes Hengist i en hangarbrand i Karachi.
de fyra HP45-planen hette Heracles, Horatius, Hengist och Helena. Heracles och HP42:an Hanno kom att stationeras med RAF i bristol där de båda förstördes i en storm 1940, planen blåste helt enkelt in i varann på marken. Den första av dom alla, Hannibal försvann utanför Oman i mars 1940 under tjänst i RAF. Horsa brann efter en fatal landning på Moresby Park samma år. Hadrian förstördes på marken i en storm i december 1940.
De 24 passagerarna åkte ombonat, här interiör från Heracles
Och så här såg det ut i cockpit på dessa, en detalj man var tidigt ute med på HP-42 var en seprat kabin för piloterna, med egen ingång, att piloterna satt i en täckt kabin var också det rätt ovanligt vid denna tid, oftast hade man ett täckt passgerarutruymmen med piloten i en öppen sittbrunn framtill.
man opererade både med landplan och sjöflygplan, vid denna tid var sjöflygplanen de mer moderna och bekväma av dom. De landbaserade var oftast antingen små en eller tvåmotoriga biplan med täckt kabin som rymde en handfull passagerare, och några större fyrmotoriga som var derivat av främst Vickers Vimy och Handley Page 0/400-bomplan och började bli föråldrade. En ny era i luftfarten togs med det helt nya moderna Handley Page HP 42, som sattes i trafik 1931.
Den första Handley Page HP42 hette Hannibal och hade beteckningen G-AAGX, engelsmännen höll länge fast vid dubbeldäckare, och Hannibal var en formidabel sådan, 40 meter mellan vingspetsarna och en längd på 28 meter. Totalt kunde den ta 24 passagerare och drevs av fyra Bristol Jupiter motorer på vardera 490 hästkrafter.
Främst sattes Hannibal och de senare syskonplanen in på långa rutter som Kairo,Tanganyika (nu Tanzania) och vidare till Kapstaden. Mellanösternrutten gick främst till Palestina Persien och Indien. Även en postflygrutt till Australien sattes upp.
Ökenflygningar gick på låg höjd för att hitta landmärken, mellanlandningar skedde vid oaser där man bunkrat med bränslen innan, räckvidden för HP-42 var styvt 80 mil så mellanlandningarna var många.
G-AAUD Hanno tankas nånstans i SAhara, förhållandena var primitiva.
Trots att en Imperuial Airwayspilot lär ha benämt dessa som "en hög reservdelar flygandes i tät formation" så har HP-42 väldigt driftsäkra och incidenterna var få.
G-AAXF Helena i Palestina, Helena hade börjat flyga interkontinnetalt i Europa inan den sattes i trafik på mellanöstern. Det här är alltså Palestinas flygplats nära Samakh 1935.
Hannibal i Lyddah, Palestina där en mer riktig lufthamn nu tog form.
Totalt byggde man åtta plan åt Imperial Airways, de fyra första var Hannibal, Hanno, Horsa och Hadrian. Nästa fyra plan fick starkare motorer och betecknades HP45. Dessa sattes främst in på rutter inom Europa, men en del av dessa kom även att flyga långdistans också.
G-AAXD Horatius sattes i trafik i november 1931, och kom att skrotas efter en misslyckad nödlanding på Tivertons golfbana 1938.
G-AAXF Helena var den sista av de åtta att levereras, flög första gången 30:e december 1931, denna och de som fortfarande fanns kvar vid krigutbrottet blev krigsplacerade i 271:a RAF-squadronen, men kom att skrotas pga slitage 1941. Nospartiet sparades dock och kom länge att tjänstgöra som kontor (!)av brittiska flottan.
G-AAXE Hengist, som från början trafikerade Europa men sattes in på fjärran östern linjen, här i Shaiba, Irak 1936.Året efter totalförstördes Hengist i en hangarbrand i Karachi.
de fyra HP45-planen hette Heracles, Horatius, Hengist och Helena. Heracles och HP42:an Hanno kom att stationeras med RAF i bristol där de båda förstördes i en storm 1940, planen blåste helt enkelt in i varann på marken. Den första av dom alla, Hannibal försvann utanför Oman i mars 1940 under tjänst i RAF. Horsa brann efter en fatal landning på Moresby Park samma år. Hadrian förstördes på marken i en storm i december 1940.
De 24 passagerarna åkte ombonat, här interiör från Heracles
Och så här såg det ut i cockpit på dessa, en detalj man var tidigt ute med på HP-42 var en seprat kabin för piloterna, med egen ingång, att piloterna satt i en täckt kabin var också det rätt ovanligt vid denna tid, oftast hade man ett täckt passgerarutruymmen med piloten i en öppen sittbrunn framtill.
Wooden wonder, eller "Mossie"
Iden att först bulta fast två enorma vridstarka Rolls Royce V12-motorer med fyra bultar var i en träskiva som sedan limmas ihop med resten av den konstruktion dessa motorer skall framföra, låter som en sällsynt dålig idé ens för ett aprilskämt. Men hos de Havilland tyckte man detta var ett lysande förslag.
Planerna på ett lätt, snabbt spanings och bombplan byggt helt i trä kom fram redan 1938, men krigsministeriet tyckte att det inte lät som någon bra idé och lade ärendet i papperskorgen.
Det var först efter krigsutbrottet när man stod inför en akut brist på metaller och legeringar som man återupptog arbetet med P.13/36 igen, De Havilland Mosquito, Mossie, The wooden wonder flög för första gången i november 1940.
de två Rolls Royce motorerna på 1230 hästkrafter vardera, fick det drygt sex ton lätta träplanet att nå närmare 640km/h under testflygningar i sitt första utförande. Mosquiton kom att byggas i otaliga versioner med olika beväpningar och bomb-bestyckningar för de mest skilda uppdrag över land och vatten.
Totalt byggdes hela 7781 Mossies, 212 stycken av dessa licensbyggdes i Australien som journalfilmen nedan visar. Man kan tänka sig att det är nog ganska väl att piloterna inte såg på hur man egentligen byggde deras plan...
Planerna på ett lätt, snabbt spanings och bombplan byggt helt i trä kom fram redan 1938, men krigsministeriet tyckte att det inte lät som någon bra idé och lade ärendet i papperskorgen.
Det var först efter krigsutbrottet när man stod inför en akut brist på metaller och legeringar som man återupptog arbetet med P.13/36 igen, De Havilland Mosquito, Mossie, The wooden wonder flög för första gången i november 1940.
de två Rolls Royce motorerna på 1230 hästkrafter vardera, fick det drygt sex ton lätta träplanet att nå närmare 640km/h under testflygningar i sitt första utförande. Mosquiton kom att byggas i otaliga versioner med olika beväpningar och bomb-bestyckningar för de mest skilda uppdrag över land och vatten.
Totalt byggdes hela 7781 Mossies, 212 stycken av dessa licensbyggdes i Australien som journalfilmen nedan visar. Man kan tänka sig att det är nog ganska väl att piloterna inte såg på hur man egentligen byggde deras plan...
Silver Special 1964
Våren 1964 Gjorde Chrysler en special modell på sin 300 coupé, Silver Special, i 200 exemplar.
Dessa hade ett landauttak i svart vinyl, samt svart inredning i blandat vinyl och skinn. Alla lackerades i silvermetallic.
Dock fick dom inte som på reklambilden för Good Year självlysande däck, nånting som inte synts någon annastans utanför det här fotot någonsin.
Dessa hade ett landauttak i svart vinyl, samt svart inredning i blandat vinyl och skinn. Alla lackerades i silvermetallic.
Dock fick dom inte som på reklambilden för Good Year självlysande däck, nånting som inte synts någon annastans utanför det här fotot någonsin.
vågor och våghalsighet med Eugene Ely
Idag är start och landning från fartyg är sedan länge vardagsmat för marinpiloter världen över, men för snart hundra år sen var själva idéen exceptionell.
Men frågan väcktes redan 1910 av Kapten Washington I. Chambers i amerikanska flottan som träffade ett par flygare i New York för att lägga fram idén. Eugene Ely var redan då provflygare åt Curtiss och kom att åta sig uppdraget. Lyfta med ett flygplan från däcket på en för ändamålet ombyggd kryssare.
Den 14:e November 1910 genofördes försöket på Elizabeth River, Georgia från USS Birmingham som hade iordningställts med ett trädäck, blott 57 fot långt men med fem gradesrs lutning neråt/framåt. Man fick dock ankra och vänta ut vädret till Ely kunde genomföra den historiska starten på eftermiddagen
Priovflygninge var ytterst nära att misslyckas, Elys Curtiss-plan nuddade vid vattnet, men tog sig upp igen, dock med skadad propeller, Ely kunde inte simma utan satte kurs direkt mot land och landade vid Willoughby efter fem minuters flygning med det skadade planet.
Kapten Chambers var imponerad och flygningen skapade sensation. Nu kom nästa uppdrag för Ely, att landa ett plan ombord på ett fartyg. För detta användes istället slagskeppet USS Pennsylvania som var stationerad i Stilla Havet. Redan i januari 1911 hade man färdigställt ett provosoriskt däck på fartyget och den 18:e samma månad skulle man genoföra flygningen i SAn Fransisco Bay.
Ely gjorde iordning sitt Curtiss-plan och lyfte på förmiddagen från från kapplöpningsbanan Tanforan och satte kurs mot det ankrade USS Pennsylvania.
efter två rundflygningar så bestämde sig Ely för att landa planet, trots medvind. På rampen hade man satt upp en barriär ifall planet inte skulle bromsas in. Dessutom hade man försett planet med krok och på däcket satt rep surrade i sandsäckar för att bromsa det lätta planet, detta system är samma idé som används än idag och det fungerade för det lätta planet.
En lättad Eugene Ely på Pennsylvanias däck efter landningen.
Senare på eftermiddagen så gjordes planet iordning för start, och lyfte från USS Pennsylvanias fördäck.
En bragd som fick stort genomslag i flottan, ganska snart efter bedriften började man utbilda piloter både till sjöss och på land för arméns räkning. Ely var med i inledningsskedet under 1911 att utbilda armépiloter men kom att fortsätta vara upptagen med provflygningar och luftshower över hela USA, fram till det han omkom under en sådan uppvising i Macon, Georgia i Oktober samma år.
Eugene Ely, 1886-1911.
Men frågan väcktes redan 1910 av Kapten Washington I. Chambers i amerikanska flottan som träffade ett par flygare i New York för att lägga fram idén. Eugene Ely var redan då provflygare åt Curtiss och kom att åta sig uppdraget. Lyfta med ett flygplan från däcket på en för ändamålet ombyggd kryssare.
Den 14:e November 1910 genofördes försöket på Elizabeth River, Georgia från USS Birmingham som hade iordningställts med ett trädäck, blott 57 fot långt men med fem gradesrs lutning neråt/framåt. Man fick dock ankra och vänta ut vädret till Ely kunde genomföra den historiska starten på eftermiddagen
Priovflygninge var ytterst nära att misslyckas, Elys Curtiss-plan nuddade vid vattnet, men tog sig upp igen, dock med skadad propeller, Ely kunde inte simma utan satte kurs direkt mot land och landade vid Willoughby efter fem minuters flygning med det skadade planet.
Kapten Chambers var imponerad och flygningen skapade sensation. Nu kom nästa uppdrag för Ely, att landa ett plan ombord på ett fartyg. För detta användes istället slagskeppet USS Pennsylvania som var stationerad i Stilla Havet. Redan i januari 1911 hade man färdigställt ett provosoriskt däck på fartyget och den 18:e samma månad skulle man genoföra flygningen i SAn Fransisco Bay.
Ely gjorde iordning sitt Curtiss-plan och lyfte på förmiddagen från från kapplöpningsbanan Tanforan och satte kurs mot det ankrade USS Pennsylvania.
efter två rundflygningar så bestämde sig Ely för att landa planet, trots medvind. På rampen hade man satt upp en barriär ifall planet inte skulle bromsas in. Dessutom hade man försett planet med krok och på däcket satt rep surrade i sandsäckar för att bromsa det lätta planet, detta system är samma idé som används än idag och det fungerade för det lätta planet.
En lättad Eugene Ely på Pennsylvanias däck efter landningen.
Senare på eftermiddagen så gjordes planet iordning för start, och lyfte från USS Pennsylvanias fördäck.
En bragd som fick stort genomslag i flottan, ganska snart efter bedriften började man utbilda piloter både till sjöss och på land för arméns räkning. Ely var med i inledningsskedet under 1911 att utbilda armépiloter men kom att fortsätta vara upptagen med provflygningar och luftshower över hela USA, fram till det han omkom under en sådan uppvising i Macon, Georgia i Oktober samma år.
Eugene Ely, 1886-1911.
Dagens julhälsning
Kommer från Royal Air Force middle East Command nånstans i mellanöstern 1941
En fullspäckad helg del ett
Det händer mycket nu, så mycket att jag halkat efter en vecka här, men här kommer förra helgens övningar som börjar på Viared och flygdagarna där.
Borås flygklubb bjöd på en imponerande samling maskiner, Biltemas P-51 Mustang spänner musklerna för publiken. Musklerna består av en 27 liters Packard Merlin V12 motor på styvt 1500 hästkrafter
Chipmunkgänget bekymrar sig över något, men inget som var allvarligare än att Kalle-Urban kunde lyfta en stund senare. Spitfiren SE-BIR på plats och flyg bejublad uppvisning, tanken var att båda Biltemas Spitfires skulle vara på plats redan på lördan men vädret satte stop för det. Istället dök den upp på söndan och det kunde genomföras något unikt, roteflygning med två Spitfires i svenskt luftrum.
En annan sak som inte flugit i svensk luftrum på många år, Consolidated PBY Catalina kom från England med piloten Chris Noon. Detta är en stor pippi som ser klumpig ut på marken vid start, men Chris gjorde några fina långsamma överflygningar som torde ge termen luftvärdighet en ny innebörd.
en av flera Tiger Moth på plats lyfter. Det demonstrerades matbombning med en MFI. SÅ här fick man ut mat till de nödställda i Biafra under kriget där under ledning av Gustav von Rosen, och just detta plan var faktiskt med i den kampanjen under slutet av sextiotalet. Sen bröts det för en överflygning av J29 Tunnan. Mer från SAAB på plats, Saab performance team visade upp sina konster på banan.
Vädret tilltog dock med regn mot slutet av dagen, i detta regn avslutades lördan med en hisnande uppvisning i den högre skolan aerobatik, Jurgis Kayris trotsade vädret och tyngdlagarna med sin Sukhoi Su-26.
Borås flygklubb bjöd på en imponerande samling maskiner, Biltemas P-51 Mustang spänner musklerna för publiken. Musklerna består av en 27 liters Packard Merlin V12 motor på styvt 1500 hästkrafter
Chipmunkgänget bekymrar sig över något, men inget som var allvarligare än att Kalle-Urban kunde lyfta en stund senare. Spitfiren SE-BIR på plats och flyg bejublad uppvisning, tanken var att båda Biltemas Spitfires skulle vara på plats redan på lördan men vädret satte stop för det. Istället dök den upp på söndan och det kunde genomföras något unikt, roteflygning med två Spitfires i svenskt luftrum.
En annan sak som inte flugit i svensk luftrum på många år, Consolidated PBY Catalina kom från England med piloten Chris Noon. Detta är en stor pippi som ser klumpig ut på marken vid start, men Chris gjorde några fina långsamma överflygningar som torde ge termen luftvärdighet en ny innebörd.
en av flera Tiger Moth på plats lyfter. Det demonstrerades matbombning med en MFI. SÅ här fick man ut mat till de nödställda i Biafra under kriget där under ledning av Gustav von Rosen, och just detta plan var faktiskt med i den kampanjen under slutet av sextiotalet. Sen bröts det för en överflygning av J29 Tunnan. Mer från SAAB på plats, Saab performance team visade upp sina konster på banan.
Vädret tilltog dock med regn mot slutet av dagen, i detta regn avslutades lördan med en hisnande uppvisning i den högre skolan aerobatik, Jurgis Kayris trotsade vädret och tyngdlagarna med sin Sukhoi Su-26.
Med skräckblandad förtjusning
Med skräckblandad förtjusning greppas spakarna på denna licensbyggda Wright Flyer. Året är 1909 och denne tidiga eneglska aviatör har redan tidigare flugit flitigt med luftballonger, och kört racerbilar i landsvägslopp och imponerades så mycket av bröderna Wrights maskiner som de turnerade runt i Europa med att han sedermera köpte en Flyer, som i England hade börjat licenstillverkas av Short Brothers. Han var dessutom en av grundarna av Royal_Aero_Club
som dateras tilbaks redan till 1901.
Men han är mest känd för företaget han grundade som började tillverka bilar 1904. Mannen på bilden heter Charles Stewart Rolls, alltså ena halva av Rolls-Royce.
Charles Rolls levde lika äventyrligt som han dog, året efter, 1910 var han den första engelsman som omkom i ett flyghaveri när hans Flyer tappade stjärten och vek sig vid en uppvisning. Charles Rolls blev 32 år.
Mer piggyback-flygning
I avsnitter här: http://kan-flyga-tal-stryk-del-tva.html berättades det om en otrolig händelse, det måste vara mindre än en chans på miljonen att två plan kan fortsätta flyga på detta sätt efter kollision i luften. Men det har bevisligen hänt en gång till. Den unge australiensiska piloten Graham Fuller räddade sitt och sina vänners liv och dessutom två Avro Anson en septemberdag 1940.
En söndag på 5000 fot
Idag bjöds det på en åktur med en häftig kärra, De Havilland Chipmunk, den som allmänt kallas Kalle Urban och som bor på ESGE/Viared. Ett väldans trevligt plan både att se på marken och att kännai luften. Trots att det var lite hoppigt och skumpigt bitvis i det vackra vädret. Vackert väder är inte alltid en fördel då det skapar en hel del termik som kan leva rövare med vilket plan som helst.
Kalle Urban görs i ordning, undertecknad trivs väldigt bra i baksätet, 3000 fot och climbing. 
Borås vid styrbord vingspets
Volvos testbana Hällered skymtar genom molnen. 
Moln är vackra och fascinerande, att sick-sacka mellan molnbankar känns nästan som att flyga i ett alplandskap. det är en helt egen geografi däruppe. 
Och en jäkligt hård bankning, Chipmunk är i grund och botten ett akrobatplan, rätt mycket go-kart känsla alltså. 
Tack till gert för en fantastiskt härlig eftermidda!
Bentley daughter
På 20 och 30-talet fanns det ett gäng grabbar som kallades för "The Bentley boys" det var den tidens våghalsar och glada gamänger i den engelska sociteten. Den oskrivne ledaren av dom hette Woolf Barnato, trefaldig vinnare av Le Mans och flera andra tävlingsframgångar. Med bentleys såklart. Woolf var arvtagare till en mångmiljon förmögenhet i pund plus en diamantgruva så pengar var inga problem. Han kunde då ägna sig åt nöjen som professionell tungviktsboxning och racerbilar. Han var så rik så han behövde inte fabrikssponsring, istället backade han upp Bentley ekonomiskt och var även styrelseordförande innan Rolls Royce övertog verksamheten.
Woolf hade två döttrar, Victoria och Diana. Den sistnämnda kom att gå sin egen väg. Hon hade vuxit upp med de glada bentley-boys gänget och insåg att hon ville vara mer än kurtisadam på bjudningarna och socitetsfesterna. Så hon började vid 18 års ålder ta flyglektioner. Och detta hade hon en talang för. efter bara sex timmar med instruktör på Tiger Moth flög hon solo.
Sen blev det ett uppehåll, men så kom kriget. Inledningsvis skrev hon in sig som frivillig i röda korset och kom att arbeta som sjuksköterska med brittiska expeditionskåren fram till den tumultaratde reträtten och evakueringen vid
Dunquerque.
Diana med sin Bentley 4 1/4litre med Park Ward saloon kaross, 21-årspresent från pappa 1939. Och 1940 någonstans i Frankrike.
Hemma från Frankrike så återupptogs flygningen, hon var en av en handfull kvinnor som hamnade i ATA, Air Transport Auxiliary, vars uppgift var att flyga flygplanen från fabrik ut till divisionerna. Och Diana flög allt, utan de allra tyngsta bombplanen, men Spitfire, Hurricane, Defiant, Typhoon, Tempest och de tvåmotorga Mosquito, Whitley, Oxford, Anson med mera fanns på hennes meritlista.
ATA hade sammanlagt 166 kvinnor i flygtjänst under kriget, detta var civil personal än skulle det dröja länge innan kvinnor accepterades i det militära.
Men de planen som snabbast tog slut på skvadronerna var Spitfires. Diana flög inte mindre än 260 Spitfires ut till divisionerna vid frontlinjen. Att ferryflyga stridsplan var inte alltid lugna gatan. De flögs ut utan beväpning och i många fall utan komplett instrumentering. Och planen måste fram till varje pris vilket innebar att dom ofta var tvungna att flyga under förhållanden som stridspiloterna aldrig ens behövde gå upp i. ATA:s förluster uppgick horribelt nog till närmare desamma som de stridande förbandens.
Men Diana förlorade aldrig något av de hundratals plan hon flög ut. Flera gånger råkade hon ut för fientligt flyg men lyckades manövrera undan.
Efter kriget kom hon att bli kommendör för ATA tills dess upplösning i november 1945 och verkade senare inom Women's Junior Air Corp för att inspirerar unga kvinnor att prova på flyget.
1963 fick hon chansen att prova på jetjaktplan. Skolning på BAE Lightning resulterade i en "provtur" i mach 1,65, 2019km/h. och blev därigenom den snabbaste kvinnan i världen.
Diana Barnato-Walker 15/1 1918-28/4 2008
Woolf hade två döttrar, Victoria och Diana. Den sistnämnda kom att gå sin egen väg. Hon hade vuxit upp med de glada bentley-boys gänget och insåg att hon ville vara mer än kurtisadam på bjudningarna och socitetsfesterna. Så hon började vid 18 års ålder ta flyglektioner. Och detta hade hon en talang för. efter bara sex timmar med instruktör på Tiger Moth flög hon solo.
Sen blev det ett uppehåll, men så kom kriget. Inledningsvis skrev hon in sig som frivillig i röda korset och kom att arbeta som sjuksköterska med brittiska expeditionskåren fram till den tumultaratde reträtten och evakueringen vid
Dunquerque.
Diana med sin Bentley 4 1/4litre med Park Ward saloon kaross, 21-årspresent från pappa 1939. Och 1940 någonstans i Frankrike.
Hemma från Frankrike så återupptogs flygningen, hon var en av en handfull kvinnor som hamnade i ATA, Air Transport Auxiliary, vars uppgift var att flyga flygplanen från fabrik ut till divisionerna. Och Diana flög allt, utan de allra tyngsta bombplanen, men Spitfire, Hurricane, Defiant, Typhoon, Tempest och de tvåmotorga Mosquito, Whitley, Oxford, Anson med mera fanns på hennes meritlista.
ATA hade sammanlagt 166 kvinnor i flygtjänst under kriget, detta var civil personal än skulle det dröja länge innan kvinnor accepterades i det militära.
Men de planen som snabbast tog slut på skvadronerna var Spitfires. Diana flög inte mindre än 260 Spitfires ut till divisionerna vid frontlinjen. Att ferryflyga stridsplan var inte alltid lugna gatan. De flögs ut utan beväpning och i många fall utan komplett instrumentering. Och planen måste fram till varje pris vilket innebar att dom ofta var tvungna att flyga under förhållanden som stridspiloterna aldrig ens behövde gå upp i. ATA:s förluster uppgick horribelt nog till närmare desamma som de stridande förbandens.
Men Diana förlorade aldrig något av de hundratals plan hon flög ut. Flera gånger råkade hon ut för fientligt flyg men lyckades manövrera undan.
Efter kriget kom hon att bli kommendör för ATA tills dess upplösning i november 1945 och verkade senare inom Women's Junior Air Corp för att inspirerar unga kvinnor att prova på flyget.
1963 fick hon chansen att prova på jetjaktplan. Skolning på BAE Lightning resulterade i en "provtur" i mach 1,65, 2019km/h. och blev därigenom den snabbaste kvinnan i världen.
Diana Barnato-Walker 15/1 1918-28/4 2008
En dag i tunnbinderiet
Linköping, tidigt femtiotal, på SAAB:s anläggning är det högtryck, jaktplanet J29 som i början av sin produktion var ett av de snabbaste i världen och hypermodernt med sina pilvingar monteras här åt världens då fjärde största flygvapen, nämligen det svenska.
Totalt byggdes 661 stycken "Tunnor" som J29 aldrig egentligen hette men kom att kallas för i folkmun.
Här en del av tunnorna från Linköping i en av få svenska filmer med flyganknytning, Gula divisionen från 1954, en tämligen ogenerad propagandafilm för flygvapnet och dess käcka gossar.
Stora snurren
Wankelmotorn eller rotationsmotorn som den egentligen heter är en spännande genialisk konstruktion som inte behöver någon närmare presentation, men just denna specifika wankel gör det.
Curtiss-Wright byggde flera experimentmotorer av wankeldesign men mest heavy metal av dom alla var RC-19. En enkelskivig motor på maffiga 1920 kubiktum, alltså nästan 32 liter!
Vad man skulle använda bamsesnurran till förtäljs inte. Verkar mer vara ett slags "ska-kolla-om-det-går projekt" än något matnyttigt. men Curtiss provade även andra wankelmotorer i en P51 Mustang, innan projektet lades ner och såldes till John Deere som tydligen fick för sig att bygga traktorer med samma princip.
Kan flyga, tål stryk del två
vilket anspelar på inlägget här: http:///april/tal-stryk.html. Så är här en länk till den mirakulösa flygningen av Lt Rohjohn som efter kolliderat med en annan B-17 i luften, med resultat att båda de stora planen satt ohjälpligt fastkilade i varandra, men lyckades hålla dom båda i luften. Här är storyn om den otroliga "piggyback"-flygningen nyårsaftonen 1944.
http://www.merkki.com/rojohnglenn.htm
http://www.merkki.com/rojohnglenn.htm
Kan flyga, tål stryk
Boeing B-17 var ryggraden i det tunga bombflyget hos US Air Force
Längd, 22 meter
Spännvid 32 meter
Tomvikt 16 ton, fullastad 24 ton.
Besättning 10 man.
Drevs av fyra Wright R-1820 stjärnmotorer på 1200 hästkrafter vardera.
Toppfart 480 km/h och en räckvidd på 145 mil.
Stryktålighet, hur mycket som helst.
Två motorer borta, varav en i brand, lika mycket hål i planet som en schweizerost, men vi flyger fortfarande.
Stjärtpartiet i trasor, rodren bortslitna, men vi flyger fortfarande.
Rammad av en Me 109 som nästan skurit av hela stjärten, akterskytten något nervös, men vi flyger fortfarande.
Hela nosen bortskjuten , piloten praktiskt taget dinglar med benen i det fria, men vi flyger fortfarande.
Nosen bortskjuten över Köln, bombfällaren borta, men vi kom hem och landade
Längd, 22 meter
Spännvid 32 meter
Tomvikt 16 ton, fullastad 24 ton.
Besättning 10 man.
Drevs av fyra Wright R-1820 stjärnmotorer på 1200 hästkrafter vardera.
Toppfart 480 km/h och en räckvidd på 145 mil.
Stryktålighet, hur mycket som helst.
Två motorer borta, varav en i brand, lika mycket hål i planet som en schweizerost, men vi flyger fortfarande.
Stjärtpartiet i trasor, rodren bortslitna, men vi flyger fortfarande.
Rammad av en Me 109 som nästan skurit av hela stjärten, akterskytten något nervös, men vi flyger fortfarande.
Hela nosen bortskjuten , piloten praktiskt taget dinglar med benen i det fria, men vi flyger fortfarande.
Nosen bortskjuten över Köln, bombfällaren borta, men vi kom hem och landade
Bomber gas
Som en spin-off till sviten av bensinstationer från förr som man kan se av på http://grandprix63.blogspot.com/search/label/Bensinmackar så måste man dra till med att i USA där är dom värst, alltid. Vad sägs om att tanka upp din Pontiac under vingen på en Boeing B-17?
Bomber Gas i Portland, Oregon ett landmärke sen 1947, tyvärr dog denna station mackdöden 1991, men lever vidare som snabbmatshak : http://www.thebomber.com/
Hur kom bombplanet dit då? Jo, mackens ägare köpte en B-17 i Oklahoma som surplus efter kriget, och flög hem den till Oregon. Nu var det som så att den drivne Art Lacey förvisso hade flygkunskaper, men han sa aldrig nåt till militären på surplus-basen att han aldrig flugit nåt fyrmotorigt. Istället läste han manualen för B-17 medan han taxade ut till startbanan!
Militärens folk krävde att det fanns en co-pilot för att hantera en B-17, det tyckte Art var onödigt och satte en skyltdocka i högersätet istället.
Starta gick ju bra, han flög runt en stund för att få lite känsla för planet, vände tillbaka mot basen , och det var då han upptäckte att det faktiskt behövdes en riktig co-pilot för att få ner landningställen...
Planet krashades på banan och totalförstörde även ett annat plan, och en förlägen Art Lacey fick förklara en del för myndigheterna. Men det var inte så illa ändå, planen avskrevs och dom sa till han att ta en annan istället, för samtliga plan skulle ju ändå skrotas. En flygduglig fyrmotorig bombare kostade då symboliskt 15000 dollar.
Nu fick han dock en kille att följa med som co-pilot. och plnet flögs upp till Oregon , en snöstorm och vileflygning avklarades inan planet landade, denna gången i ett stycke. Nu kom den svåra biten, att få den från flygplatsen till bensinstationen. Ploisen avslog hans begäran flera gånger, tills han tröttnade och smög ut en natt med fyra lastbilar och helt enkelt lastade på kärran över dessa. Polisen stoppade ekipaget , men gjorde inget annat än att ge han 10 dollar böter för bred last.
Bomber Gas i Portland, Oregon ett landmärke sen 1947, tyvärr dog denna station mackdöden 1991, men lever vidare som snabbmatshak : http://www.thebomber.com/
Hur kom bombplanet dit då? Jo, mackens ägare köpte en B-17 i Oklahoma som surplus efter kriget, och flög hem den till Oregon. Nu var det som så att den drivne Art Lacey förvisso hade flygkunskaper, men han sa aldrig nåt till militären på surplus-basen att han aldrig flugit nåt fyrmotorigt. Istället läste han manualen för B-17 medan han taxade ut till startbanan!
Militärens folk krävde att det fanns en co-pilot för att hantera en B-17, det tyckte Art var onödigt och satte en skyltdocka i högersätet istället.
Starta gick ju bra, han flög runt en stund för att få lite känsla för planet, vände tillbaka mot basen , och det var då han upptäckte att det faktiskt behövdes en riktig co-pilot för att få ner landningställen...
Planet krashades på banan och totalförstörde även ett annat plan, och en förlägen Art Lacey fick förklara en del för myndigheterna. Men det var inte så illa ändå, planen avskrevs och dom sa till han att ta en annan istället, för samtliga plan skulle ju ändå skrotas. En flygduglig fyrmotorig bombare kostade då symboliskt 15000 dollar.
Nu fick han dock en kille att följa med som co-pilot. och plnet flögs upp till Oregon , en snöstorm och vileflygning avklarades inan planet landade, denna gången i ett stycke. Nu kom den svåra biten, att få den från flygplatsen till bensinstationen. Ploisen avslog hans begäran flera gånger, tills han tröttnade och smög ut en natt med fyra lastbilar och helt enkelt lastade på kärran över dessa. Polisen stoppade ekipaget , men gjorde inget annat än att ge han 10 dollar böter för bred last.
Glömde tanka?
Bilden nedan visar att allt var nog inte bättre förr... Men att det fanns fiffiga idéer.
Killen som klänger där heter Wesley May och han är på väg från ett Lincoln Standard-plan fluget av Frank Hawks, till Earl Daughertys Curtiss Jenny till höger. Med sig har han en femgallonsdunk bensin på ryggen.
Vi är nånstans ovanför Long Beach den 21:a november 1921 och bevittnar den första lufttankningen som genomfördes.
Killen som klänger där heter Wesley May och han är på väg från ett Lincoln Standard-plan fluget av Frank Hawks, till Earl Daughertys Curtiss Jenny till höger. Med sig har han en femgallonsdunk bensin på ryggen.
Vi är nånstans ovanför Long Beach den 21:a november 1921 och bevittnar den första lufttankningen som genomfördes.
