svammelsurium

I kretsen runt Rolls Royce och Bentley fanns ett par flitigt anlitade karossmakare som Hooper, Park Ward, Barker och Mulliner.

H.J Mulliner började redn 1900 att specialbygga karosser åt fordon, och tidigt även åt Rolls Royce. När BRolls Royce och Bentley slog sig samma på 30-talet så vidgades även Mulliners verksamheter. Vid sidan av de rena specialbeställningarna från kräsna kunder, såfanns det även möjlighet att beställa färdiga standardkarosser från Mulliner på sin Rolls eller Bentley. 

Efterkrigstiden bjöd på stora svårigheter för alla de forna karossmakarna, Mulliner kom att överleva genom sitt intima arbete med Rolls Royce och Bentley, och hade bland annat i uppdrag att bygga kungahusets specialbilar. Dom kom även att utveckla nya karosser som RR-Bentley kunde ha i sitt standardsortiment. 

1959 tog Rolls Royce helt över Mulliner och slog samman det som ett dotterbolag tillsammans med Park Ward som hade köpts upp redan 20 år innan under namnet Mulliner-Park Ward. I huvudsak hade de som inna hand om specialbeställningar men även hela karosserier, som den pampiga limousinen Phantom mk VI. Men när den lades ned så upphörde även Mullier-Park Ward anläggningen också år 1992.  Men namnet lever kvar, än idag kan man få sin Rolls Royce "Mulliner"-byggd, då kunder vill ha lite extra.


Rolls Royce 1912, med tourerkaross från Mulliner.



Inte bara Rolls, denna Hispano-Suiza från 1927 har en sk Weymannkaross byggd av Mulliner.


Rolls Royce Phantom II limousine 1930


Rolls Royce 20-25 från 1934 med sedanca-kaross


1937 Bentley 4 1/4litre Streamliner cabriolet. Denna beställdes av Woolf Barnato, Woolf var racerförare och så tät att han behövde inte fabrikssponsring, istället kunde Woolf backa upp Bentley ekonimiskt! http://www.historicracing.com/driversname



Rolls Royce Phantom III  från 1937



Efter kriget var det fortfarande än och anna som lät sprecialbygga sina Rollsar, denna Siver Wriath har fått en Sedancakaross från 1947. en karosstil som var på utdöende.  


Mulliner ansvarade också för Bentleys lite snabbare Continental-modeller, lättare karosser med starkare motorer och bland de absolut vackraste var Mulliners R-type Continental fastback saloon, här från 1954.


Rolls Royce Silver Cloud 1958, även om Mulliner byggde "standard" cabrioleterna så har denna fått egen stil på karossen.


Standard Silver Cloud II cabriolet, dessa gjordes alltså i Mullines regi, 107 stycken byggdes 1959-62.


Och 1959 gjorde man åt en praktiskt lagd kund en Silver Cloud II stationsvagn!



Jättelik Landaulet byggd på Rolls Royce Phantom V, antagligen på kunglig befallning, 1966.


Så hoppar vi fram till nutiden, 2009 års Bentley Arnage får bära Mulliners namn i detta extrautrustade och förlängda limousineutförande

Jeep är ett av de luddigaste begreppen inom bilvärlden, och därför missbrukas det ohämmat.

Men vi börjar innan Jeepens födelse, just fyrhjulsdrift är inte så nytt, redan på 10-talet fanns det på en del lastbilar, men det dröjde länge innan det blev behändigt i mindre vagnar och personbilar.

På 10-talet så konstruerade den franska ingenjören Adolphe Kegresse på uppdrag av ryska kungadömet en slags terrängbil med drivbandsboggi.
Efter ryska revolutionen var beställningarna från Tsarens hus något decimerade och han vände sig till franska armén istället. Dessa bandvagnshybrider blev framgångsrika och kallades just Kegresser

Citroen-Kegresse från 1932.

Men Kegessen var klumpig, under senare delen av 30-talet så byggdes förstärkta personbilar istället, som i tysktalande länder benämndes Kübelwagen mest kända är ju Wehrmachts Kdf-wagen/Volkswagen Kübelwagen men här är en litauisk dito, en licenstillverkad Vairogs-Ford Junior.

Kübelwagen saknade tak och i regel även dörrar, en heltäckt dito kallades Kommendeurwagen som denna fyrhjulsdrivna Volkswagen från krigsåren.

Innan krigsutbrottet gick USA:s krigsdepartement ut med ett anbudsuppdrag, men ville fortast möjligast ha fram ett "General Purpose vehicle" en "GP" som alltså blev i dagligt tal Jeep.

Willys, Ford och flera andra var inblandade i projektet, men anbudet vanns av lilla Bantam, som dock inte hade kapaciteten att masstillverka den. Ford och Willys tog de största bitarna istället och namnet "Jeep" kom att patenteras av Willys. Namnet Jeep kom sen att vandra runt, dels licenstillverkades den i många länder, som här en fransk Hotchkiss Jeep och en holländsk Nekaf M38 Jeep.

 

Vid denna tid så hade Willys köpts upp av Kaiser corperation 1953. Året efter lade man ner personbilstillverkningen i USA för att fortsätta den i Argentina istället. Jeeparna och lätta lastbilarna i FC-serien kom dock att fortsätta produceras hemmavid. Och kallas under denna period för Kaiser-Jeeps.

1970 gick Kaiser-Jeep upp i AMC som då förvärvade guldägget Jeep och fortsatte lansera det under eget namn och vidgade modellutbudet. 1987 Gick AMC i sin tur upp i Chrysler Corperation. Som nu byggde vidare på det inarbetade conceptet.

Jeep är alltså ingen fordonstyp, det är ett patentskyddat varumärke vars rättigheter i dagsläget ägs av Chrysler Corperation.

Och därför existerar det heller ingenting som över huvudtaget kan heta "Stadsjeep"

En avart av ursprungsjeepen var en modell som kallades Jeepster som byggdes i två omgångar,1948-50 och 1968-75 under namnet Commando, den borde tituleras som en egen fordonsstil för ingen annan byggde nåt liknade, en slags sportjeep, som är närmast en slags tvådörrars tourer.

Redan 1946 gjorde Jeep en civiliserad modell, som kallades rätt och slätt "Station Wagon"  och till skillnad från dåtidens stationsvagnar hade den hel stålkaross. Denna modell är urtypen för Jeeps Grand Cherokee och alla andra avkomlingar av den typen av bil idag. 

Ursprungligen var jeeps civilare bara tvåhjuldriven. Fyrhjulsdrift återkom senare. Ville man på denna tid ha en 4x4 så fick man vända sig till exempelvis Marmon-Harrington som byggde om personbilar och lätta lastbilar till detta. Som denna Ford F-1.

Samtidigt i England så hade Land Rover kommit lite för sent för kriget den var ämnad för, även där byggde man en civilversion liknade jeeps station wagon på ett tidigt stadium.

Land Rover Estate car från 1949 blev ingen framgång.

Land Rover är alltså ingen Jeep, utan bara en Land Rover, båda är skyddade varumärken och inget annat.

Generella beteckningar för allhjulsdrivna bilar är mer korrekt 2x4 och 4x4 men det säger ingenting om själva biltypen. Utan bara om de tekniska specifikationerna, 4x4 är permanent medans 2x4 är alternativt urkopplingsbar drift.

I tyskland kom senare Kübelwagen efterträdare att bli Geländewagens helt enkelt terrängvagnar, DKW Munga är en tidig sådan
      

Och just Mercedes långkörare G-wagen är en typisk sådan. Som även licenstillverkas lite varstans, här en österrikisk Puch G-250 från 1991.

Amphibiebil finns det också när vi talar om bilar som inte bara är gjorda för vägbruk.

Första framgångsrika amphibiebilen var en modifierad Kübelwagen, som ju naturligt fick heta Schwimmwagen

En av få amphibier som gjorts för kommersiellt bruk var tyska Amphicar som byggdes under sextiotalet, en nätt sportig cabriolet med propellrar.

Och så finns det återigen ett gäng fordonstyper som faller utanför alla kategorier, på rak arm skulle jag kalla detta för "träskmonster". Ryska Lada specialbygger Niva Marsh på detta vis för riktigt jäkliga förhållanden.

Men det finns ingen fordonstyp som heter Jeep, dessa är alltså i princip stora stationsvagnar med två eller fler dörrar.  Så är även det som idag kallas SUV, med förhöjd markfrigång, kombikaross och fyrhjulsdrift. Vilket inte heller är så särskilt nytt för just det konceptet byggde AMC redan 1980 med sin Eagle.

Och en "stadsjeep" glöm det...  

På 30-talet hade den unge Philippe Barraude inte det så lätt hemma i Schweiz. Att vara född välbärgad så var pengar aldrig något problem. Inte så heller för alla hans lika välbärgade kompisar som var jet-set livets okrönta kungar i trakten. Deras territorium var Schweiz riviera, sträckan mellan Montreux och Lausanne som kantades av exklusiva klubbar och kasinon. Phillipes vänner körde alla exklusiva lyxåk som Bugatti, Delahaye, Bentley och liknade med specialbyggda karosser.

Philippes problem var inte att försöka hänga med i deras svängar, utan hur man skulle bräcka dom.

Tuff uppgift för en ung playboy, men han hittade ett sätt.  

På Avenue de Morges i Lausanne låg Edelweiss garage, som sålde Cadillac. Där hittade han vad han sökte i deras katalog 1937. Den stora Fleetwood limousinen med V16 motor, byggd på ett chassi med hela 154 tums hjulbas. Nästan fyra meter mellan axlarna, perfekt.

Det var inga problem heller för Edelweiss garage att skaffa fram ett naket chassi åt den unge gentlemannen och sen var det bara att kontakta plausibla karossmakare i Europa att åta sig jobbet.

Nu förhöll det sig så, att dessa dels hade mycket att göra, och dels låg för långt bort. Philippe var otålig, han ville ha sin nya bil fort. Så uppdraget gick till en liten rätt okänd karossmakare på hemmaplan, Willy Hartmann i Lausanne.

I April 1937 anlände chassiet, och samma höst stod den fabulösa Hartmann-Cadillacen klar och skulle registreras. Där fick man ett problem med bilens minst sagt väl tilltagna proportioner, och efter mycket dividerande så fick man till slut bevisat att det inte handlade om en lastbil utan en personbil.

För Philippe Barraude hade nu en vagn som bräckte hans playboypolares kärror med besked, Hartmann-Cadillacen var nu lackad i glänsande vitt med orange accenter och mätte nästan sju meter i längd!

Philippe Barraud med nyförvärvet, här ser man roadsterns enorma proportioner.

Närbild på fronten i sitt första utförande vid leverans, den har modifierats några gånger, och här är varför.

Bilen kördes fram till krigsutbrottet då bensin ransonerades och även om man hade hur mycket pengar som helst så blev det problem att föda alla sexton cylindrarna i den jättelika bilen.

Inte förrän 1949 dammades den av och registrerades igen, nu försågs den även med ett par extra ventilationsluckor då V16 motorn hade innan visat tendens att gärna gå varm. De oranga fälten lackades nu ljusblåa istället.

I mitten av femtiotalet krashades bilen, men reparerades, fronten fick byggas om och nu blev vagnen istället gräddbrun med mörkbruna accenter. I början på sextiotalet var det iallfall färdigåkt med cadillacen och nu började förfallet på allvar. Den stod fram till 1963 på en bakgård innan han anmodades flytta den, och då hamnade den bekant utanför staden där den stod på ett fält i flera år, fram till 1968. Då den såldes av markens ägare till en spekulant för 4000 schweizerfranc, sådär 5-6000 svenska kronor i dåvarande värde. Synd bara att han inte hade frågat bilens ägare först... så rättegängar väntade.

Men nu renoverades Hartmann-bilen, mycket gjordes efter gissningar på många bitar försvunnit, och bilen vart i dåligt skick inte bara efter första kollisionen utan bulig av många mindre grundstötningar under brukstiden. Sen fick en fransk samlare korn på den och 1972 bytte renoveraren Cadillacen jämt mot en Hispano Suiza, och nu försvann Cadillacen till Frankrike.

1985 var det dags för bilen att renoveras igen, nu ägdes den av en amerikansk-iransk affärsman som lät en av Frankrikes mest välrenommerade firmor LeCoq, göra jobbet riktigt, den förra renoveringen hade lämnat mycket övrigt att önska. Nu modifierades en hel del av bilen, de tidigare accenterna lät kromas och hela inredningen byttes inan den skeppades till USA. 

Påföljande år var den med på den stora bilauktionen Barret-Jackson i Scottsdale med ett utropspris på 485000 dollar! (no sale)

Redan 1990 var det dags för fjärde renoveringen av bilen, nu gjordes en "over the top" renovering och mera modifiaktioner till den redan extravaganta bilen. Nu fick den också den klarröda lacken som den har idag.

Mycket är höljt i dunkel om bilen, den skall ha bytt ägare några år senare för 750000 dollar, rejält prutat mot de 3,5 miljoner dollar som den synts för i Hemmings.

I många år har det antagits att Figoni&Falaschi byggde bilen, och många myter har genom årens lopp frodats om vem som varit den mystiska förste ägaren, samt dess senare öden. Historierna om Hartmann-bilen är många, och fullständigt uppdiktade. Men en som har reda på saker och ting är Cadillac-kännaren Yann Saunders som följt bilens vandring ända sen han hittade den hos ägare #2 redan 1972, och har sedan dess även varit i kontakt med både Philippe Barraude och Willy Hartmann och dokumenterat bilen grundligt.

Det var inte mycket så mycket märkvärdigare än att en grabb i Schweiz ville bräcka polarna hemma i Lausanne och knallade in hos Cadillac-handlaren en vårdag 1937. Och med hjälp av en lokal verkstad skapade en av bilvärldens mest remarkabla kreationer genom tiderna.

Vad vi generellt kallar Kombi har många olika namn.  Den första gången namnet kombi dyker upp är i början på trettiotalet med Wanderers "Kombinazionswagen" som var en personbil som kunde fungera som skåpbil med hel öppningsbar lucka baktill.

Så en kombi är ursprungligen en slags MPV alltså. Men skåpbilar hade det funnits länge, oftast byggde man skåp på en befintlig bil hos närmaste verkstad. Men redan 1903 presenterade Oldsmobile en modell dom kallade för "Pie wagon" byggd från fabrik.



Detta är urtypen för så kallade Deliverys som senare blev populära. I england kom dessa tidiga skåp att kallas bread vans senare kortat till vårt idag bekanta van I Frankrike var de lika populära och kallades Fourgonette alternativt för Boulangeres (bageribilar, samma som engelskans bread vans) Och i Tyskland var samma skåpbil en Kastenwagen

Men det fanns en annan föregångare i denna tid som har sina anor i hästvagnsepoken, som hette Shooting brake.

Shooting brake kan närmast översättas som jaktvagn och var en självklarhet på varje större engelskt gods där man kunde sitta upp baktill för att dra ut och jaga på ägorna. Shooting brakes var alltså påkostade vagnar som då står i paritet med senare tiders Estate wagon Men för sitt ändamål var det ju faktiskt ett Sports utility vehicle alltså en SUV.

Rolls Royce Shooting brake anno 1910. 

Namnet Shooting brake kom att leva kvar rätt länge I England när det gällde de lyxigaste specialbeställda stationsvagnarna, speciellt Aston Martins konverterade till kombi benämns med detta in på 90-talet. Och 2005 visade Audi upp en conceptbil med samma namn.

1966 Aston Martin DB5 "Shooting brake"

I Frankrike har namnet samma bakgrund men dock i förvanskad form, och än idag benämns alla typer av kombibilar där som Break

Under 10-talet i Amerika kom en annat slags nyttofordon som hade ett öppet karosseri i trä och saknade rutor. Mest för befordran  av last och passagerare, oftast baserat på personbilschassin hette dessa Depot hack

En typisk Depot Hack på T-Ford från 1914.

 Från dessa gick man under 20-talet över till att tala om station wagon då med mer personbilslik kaross och interiör, men sidorutor och sånt var ännu ingen självklarhet. Det dröjde dock länge innan dessa dök upp som reguljära modeller hos tillverkarna och även då anlitades utomstående karossmakare för jobben. Men redan 1929 kunde Ford erbjuda station wagons för sina kunder. Men inga sidorutor i den förrän 1936.

Plymouth Westchester Suburban wagon från 1938 är en typisk 30-tals stationsvagn. Suburban-namnet kom även att senare användas för att beteckna just stationsvagnar hos Dodge och Plymouth medan Chrysler som var i den högre prisdivisionen kallade sina för "Town&Country wagon"

Och då kommer vi över till vad en Estate wagon är. Det är egentligen bara prislappen. Namnet estate wagon är mer i linje med de tidiga påkostade shooting brakes som man hade på stora gods = estates.

Det var fortfarande både dyra och rätt sällsynta bilar, först på femtiotalet slog kombin igenom hos allmänheten.

I sverige kallar vi ju utan större klassåtskillnad lite slarvigt alla slags kombibilar för antigen stationsvagn, herrgårdsvagn eller bara kombi. 

I Italien uppstod vid denna tid en liknande benämning som används på kombibilar Giardineras vilket närmast kan översättas som trädgårdsbil.eller gårdsbil. I diminutivformen Giardinetta heter så stationsvagnar där än idag.

Länge använde man trä som bärande delar i dessa, och kallas då för "woodies" vilket är felaktigt, för detta namn har aldrig använts på en kaross utan är en senare tids benämning på desamma.

Pontiac Streamliner från 1946. en typisk "Woodie". som det ju egentligen inte heter utan bara station wagon

En typ av kombi fanns hos Kaiser-Frazer under åren 1949-1953 som ett alternativ till de andra tillverkarnas "business coupes". En vagn med sedanens profil fast med helt öppningsbar bakdel, och fällbart säte, så är detta teknikst sett en Halvkombi ett par decennier före halvkombin.

Sen fanns även en typ av kombi främst för ambulerande marknadssäljare som hade uppkommit under trettiotalet, utvecklad ur depot hack, men fanns genom femtiotalet främst i USA. Dessa hade skåp med uppfällbara sidor och kallas då för Canopy express som här en Chevrolet 3100 från 1950. 

Personbilsbaserade skåpbilar hade ju funnits nästan sen bilens barndom, i direkt nedstigande led till Oldsmobiles "Pie wagon" så var deliveries en vanlig syn i många länder.

De kallas även Panel delivery, eller panel van om de sitter på större chassin.  Sedan delivery är reguljära personbilar med två eller ibland bara ett säte. Och igenlagda karossidor.

Tidig delivery från Chevrolet 1933. Efterkrigsdelivery Ford 1946 . Renault 4CV som delivery? Ja faktiskt det fanns det med. För just danska marknaden byggdes speciella deliverys pga deras skattesystem, Till och med SAAB gjorde deliverys enkom för danmark, Varevogn hette dom där.

Triumph Herald delivery, I England kallades lite större skåpvagnar för Van medan man mer och mer använde namnet Courier för dessa mindre.  Datsun 120 Y som delivery också en danskspecial. Bland de allra sista amerikanska deliverys var Chevrolet Vega 1975. Men på samma sätt byggs det personbilar med igenlagda rutor än idag på vissa marknader, här en tredörrars Peugeot 206 från Argentina.

I början på femtiotalet började man fasa ut träkarosserna mot hela stålkonstruktioner. Efter det var träet degraderat till enbart dekor, övergången skedde runt 1950-52 och trädekoren var inte ens trä utan imitation i plast istället.

Sportkombi, som namnet låter en sportig kombi, från sextiotalet så har vi ju innan Aston Martins shooting brake som exempel , men ju även BMW 2002 Touring, Volvo 1800ES, Reliant Scimitar och Jensen-Healey GT  var ett par stycken av dessa av de kortlivade sportwagons

Dessa ersattes rätt omgående av Hatchbacks, tredörrars kaross med baklucka som öppnades uppåt. Hos Toyota och några kallade man samma stil för liftback oftast då baserade på sportcoupé modeller som denna Toyota Celica liftback 1978.

Under sjuttiotalet så gjorde man hos både AMC och General Motors sina midsize-bilar som hatchbacks. Dessa var rena coupéer där hela bakpartiet fälldes upp  Som Oldsmobile Omega 1977, identisk med coupén sånär som på luckan.  

Senare började man även göra femdörrars hatchback som ju är en reguljär kombi med mer sluttande baklucka. En kombistil vi är väldigt vana vid att se just i Sverige, men inte lika vanlig på de flesta andra europeiska marknader. Här kallas den ibland felaktigt för halvkombi men det är egentligen en kortare sedan med tre eller fem dörrar och  helt öppningsbar bakdel som på Volvo 343.

Vissa tillverkare använder egna beteckningar för sina stationsvagnar. BMW:s första kombi kom först 1989 och då återupplivade man namnet från tidigare sportkombin "Touring"

Toyota använder också "Touring" Likaså Chrysler på sin senaste 300C wagon.

Förr delade Ford in sina i tre serier dyrast var "Country Squire" med träsidor, "Country sedan" var mellanmodellen och "Ranch wagon" den simplaste. Hos Mercury hette desamma Colony Park, Villager och Commuter.

Fransmännen kallar dom generellt för Break men har den extrasäte så blir det en "Familiale" och i snikutförande för "Commerciale" Ett tag kallades tidigare stationsvagnar med träkarosseri för "Canadienne"

Peugeot "woodie" 202 canadienne från 1948.

Ramblers tidigare stationvagnar kallades ofta i de luxe utförande för "Greenbrier" och senare så fick de heta Cross Country wagons. på sextiotalet såldes  Cross countrys som five door sedans om de hade sidhängd baklucka. På sjuttiotalet så var deras wagons tekniskt en halvkombi som hos dom hette "Sportabout"

Opel har alltid kallat sina för "Caravan" och hos Volkswagen heter dom "Variant" och Audi "Avant"

Så nu vet vi att kombibilen är äldre än kombin, och MPV:n och SUV:en fanns redan för hundra år sedan. Och att det aldrig byggts nånting som heter "woodie" 

Nästa gång tittar vi på Kegresser, Jeepar och vad en stadsjeep inte är för något.

Coupé är liksom alla andra definitioner på karosser väldigt mycket äldre än bilen självt. Och länge var täckta bilar mer undantag än regel. Två tidiga exempel på de allra första coupéerna som specialbyggts en Renault från 1903 och en stilig De Dion från 1906. Denna har små runda rutor på sidan och borde då faktiskt kallas för en Opera coupé Sentida kasrosser dylikt synts på är ju Lincoln Continental och Ford Thunderbird.

Men en Opera coupe kunde även ha fullstora bakre sidorutor på coupéer från 10-talet och ett tag framåt. Även elbilarna Detroit Electric, Milburn och Baker som alla var snarlika hade en hög coupe med stora glasytor, där passagerarna inen satt vis-a-vis med föraren i baksätet, kallades också operacoupéer.

 Nu började man också kalla en del för Sport coupe, och nu får man hålla reda på att räkna rutor. På en sedan räknar man rutor per sida (utom ventilationsrutor) På en coupe räknar man sidorutorna på båda sidor plus vindruta. 

Så en sådan här "Sport Coupe" som den här Chevroleten från 1927 är en three-window coupé. Men den är dessutom mer än så, för detta kallas också cabriolet faux alltså falsk cabriolet, vilket var rätt vanligt på just sport coupes att de skulle imitera en sportigare öppen kaross. 

Denna Lincoln från 1929 är faktiskt en coupe, fast ett gränsfall, mer korrekt är det en victoria coupe då dessa hade längre sidorutor bak fast i regel ett markerat bakparti där denna har en koffert istället.

Victorias är alltid en five-window coupe, men som alltid går det ju att röra till det som denna Studebaker Victoria coupe anno 1927 som samtidigt är en Opera coupe och en landau coupe eller rent av en cabrio faux med de stiliserade gångjärnen.

Strikt tvådörrars sedaner med taket ända till bakkant faller annars under kategorin Coach, en amerikansk benämning som också daterar sig tillbaks till hästvagnarna och diligensernas tid.

Som denna Dodge från 1925 är en typisk coach.

Hos Ford använde man egna begrepp och kallade sin coach för "tudor" och sedanen fick då heta "Fordor" fram till 1942 års modeller.

Ford erbjöd både tre och femfönsters coupéer fast bara med ett säte för två personer, annars var det brukligt att just en tvåsits coupe utan baksäte kallades business coupe. Då dessa var de billigaste bilarna i prislistan och tycktes om av främst handelsresande. De hade extra lastutrymme istället för baksäte. Business coupes var en stor verksamhet hos Terraplane till exempel fick business coupe till och med ett utdragbart flak. 

 
Senare när den traditionella coupen försvann ersattes dessa av business sedan, även kallade utlility sedans, sista året en tvådörrars business sedan utan baksäte gick att köpa från Ford var 1960.

Femfönsters couper kom under senare delen av 30-talet att benämnas club sedan hos vissa tillverkare. Efterkrigstiden såg helt nya typer av karosser och hos Hudson kallades tvådörrarsbilar med kort tak för club sedan, och med längre tak för Brougham sedan som denna 1949 års Hudson nedan.

Denna stil med en tydligt markerad coupédel som sveper framåt i nederkant förekom i Frankrike men var relativt ovanlig, återfinns främst på en del Bugattis, men detta är en Peugeot 201 från 1931. Stilen kallas Fiacre

En typ som denna Bentley från 1930 med låg svepande kaross från Corsica kan kallas Continental coupe, det var liksom continental sedans avsett för snabba och bekväma resor genom kontinenten, därav namnet.  Rymliga, snabba och framför allt eleganta var ledorden för denna stil. Sentida efterföljare är GT coupén 

Bugatti hade återigen i serien type 57 ett par coupéer med helt egna stilnamn.

Ventoux

Atalante

Och den extrema Atlantic

I Usa började man på trettiotalet runda av karosserna baktill , dessa kallas ibland för slantbacks, och som ren coupe suddades gränsen mellan en coach och coupe på det sättet ut och generellt kallas dessa coupéer antingen Airline eller Airstream. I Frankrike var det mer brukligt med Aerocoupe.

Airline coupe på MG 1935.

Och en mer extrem fransk Aerocoupe, Delage D8-120S från 1937 med kaross från Pourtout. Man kan säga att detta då är föregångare till efterkrigstidens "fastback" i samma profil. 

Bland sportbilar kom en ny beteckning upp under femtiotalet. GT coupe. GT nedärvdes från förkrigstiden Continental-stil ,alltså en sportig bil som samtidigt skulle vara rymlig och bekväm nog för långa resor. GT står för Gran Turismo. Typexempel på en italiensk GT coupe är ju Lancia Aurelia.  Så uppstod med GT-bilarnas entré begreppet "2+2" en sportcoupé med plats för fyra personer åtminstone på papperet. Främst för USA-marknaden gjordes många modeller i 2+2-versioner med ett litet symboliskt baksäte främst för att rent tvåsitsiga bilar blev dyra att försäkra där. 

Efter kriget så såg bilarna annorlunda ut. Generellt är en coupe fortfarande en tvådörrars sedan med kortare tak. Aerosedaner blev till vad som sen kallades fastback. Och från fastback tar man steget till kombicoupe där man har ett sluttande bakparti som går att öppna i ett stycke. En version på detta är ju Saab 99.


Även kallat hatchback eller som hos Toyota som föredrog namnet liftback. BMW däremot kallade denna stil Touring  och nu börjar man så smått glida över på nästa ämne, kombin, vars historia vi tar nästa gång. Och varför fransmännen envisas att kalla dom Break.

Det enda från förr som idag lever kvar för att beteckna en äkta limousine är en ruta som avskiljer bakre passagerarutrymmet från förarplatsen.  Denna Rolls Royce har en separat coupedel för passagerarna men förarplatsen överbyggd med ett tak och är då en riktig limousine från 1907.

Ganska snart började man kalla heltäckta vagnar för limousiner och var då oftast en sedan med mellanruta och minst tre rutor per sida. Saknades bakre sidorutan så användes ofast namnet Brougham eller Town sedan . En tredje variant var med ett markerat bakparti och två rutor per sida som kallades Berline sedan.

Men så fanns det en fjärde typ som kom fram under 20-talet, Club sedan. Ungefär samma som berline och hade oftast bara 4-5 sittplaster. Senare tiders club sedans och coupéer hade oftast kortare tak och begränsat antal sittplatser. Här en 1929 års Chrysler club sedan.

En Duesenberg från 1930 med karakteristisk Berline kaross från Derham.

Dessa berline sedans kom senare i england att kallas Continental sedan eller sports saloon.

Och i Rolls Royce form, en Continental sedan med kaross från Barker, eller saloon som engelsmännen fördrog att kalla en täckt bil.

Sen fanns det en slags limousine som benämdes closed coupled sedan, man kan säga att det var en town car med täckt förarplats. Användes främst hos Lincoln, men har sin upprinnelse i den här typen av kaross.

Det är en fransk Leon-Bollée från 1913 och som man kan se så är closed-coupled från början två ihopsatta coupéer, från en tid då traditionellt vagnsmakeri fortfarande var rådande.

Stilarna och även alla namn som vi känner idag som limousine, sedan, victoria, brougham, landau med mera har alla sin bakgrund från hästvagnarnas tidevarv.

Generellt kan man säga att om bilen har en "division" mellan fram och bak är det en limousine, utom i Tyskland där man länge kallat alla personbilar med minst fyra sittplaster för limousiner.

                                   Ich bin ein limousin! 
    

Likaså kallades i frankrike alla täckta bilar med fyra dörrar för just berline.

En limousine med fast mellanruta kallas Partition och med öppningsbar så är det Division.

Sen byggde man och gör fortfarande förlängda vagnar utan mellanvägg och då betecknas dom antingen som en "long wheelbase, lwb" eller helt enkelt "stretched". Plymouth Coronado är exempel på en senare sådan som byggdes under 1957-1962 men inte i USA utan var en modell som Chrysler enbart byggde i sin sammansättningsfabrik i Belgien..

Konceptet med öppen förarplats kom då i fortsättningen benämnas Town Car i USA eller Sedan de ville i Europa.I Frankrike användes emellanåt begreppet Coupe Chauffeur för dessa karosser. En Sedan De ville har en ruta per sida på den täckta delen, om den har två blir det en Limousine De Ville.

En del amerikanska tillverkare kom även under trettiotalet att använda De Ville namnet när dom ville styrka att det var extra lyxigt. Ett typexempel på en riktig sedan de ville är denna grandiosa Rolls Royce Phantom II som firman Darrin byggde 1937-39 åt grevinnan Di Frasso på ett 1930 års chassi.

Sedanca de Ville hette det när man hade bakre delen täckt men ingen mellanvägg mot förarplatsen, alternativt en öppningsbar ruta däremellan, ursprunget härleds till Victoria phaetons med uppfällbar sufflett för herrskapet bak. Som på denna tidiga Renault från 1914.

En senare Rolls Royce från 1939 som just Sedanca de Ville, karossen från Park Ward.  Just i England var sådana sedancas i synnerhet populära. 

Berline sedan med två rutor per sida var en regel med en hel del undantag, att missbruka begreppen är ju som tidigare nämnts inget nytt. Under trettiotalet kom dock denna kaross form hos många att kallas Sport Touring alternativt Town sedan för att skilja dom från Touring sedans som generellt hade taket draget ända till karossens bakdel med en sidoruta bakom bakre dörren.

Här är en Cadillac Fleetwood från 1941 med ett tak draget ända bak men saknar sista sidorutan, dessa kallades oftast Brougham, eller som i detta fall även Formal sedan.

Men enskilda tillverkare använde ofta egna begrepp, då normalt en tourer var en öppen bil och en touring sedan en täckt, så kom på trettiotalet ändå flera öppna bilar att marknadsföras som touring sedan. Medan dom täckta fick heta Trunk sedan om de hade ett markerat bagageutrymme som hos Ford från 1936 nedan. Utan bulan bak så hette dom ofta Sport sedan eller som tidigare Touring sedan.

Och hos Bugatti kallade man specifikt type 57 i sedanutförande för Galibier.

Landaulet och Landaulette har vi behandlat men Landau är generellt en sedan eller coupe med fast tak men utan bakre sidoruta och istället som på denna Chevrolet försedd med ett falskt cabriolettak. Gångjärnen till denna falska cab kallas just landaujärn och finns på en del modeller att få än idag.

En egendomlig automobil, en Aberdonia från 1911 som är i helhet är ganska svårkategoriserad, men vad som ser ut som en hästvagn placerad i mitten är just vad det är. Och det är en ursprunglig så kallad Landau som på hästvagnstiden var en vagn med motsatta säten och båda delarna av taket fällbara. 

Så vad kallar man då detta? Det är enligt uppgift en Hautier från 1899, chauffören sitter som en kusk gjorde på vissa typer av Carts, chauffören på utsidan passageraren på insidan borde vara en town car par sé , men ännu ett ypperligt bevis på att långtifrån allt går att kategorisera.

Men som sagt så är begreppen tämligen flytande om att en sedan i regel har fyra dörrar och en coupé två så ställde bland annat Rover det på huvet 1960 med P-5 serien som var en sedan som hette Coupé.


Och i vår samtid Mercedes som betecknar sin CLK som just en Four-door Sportkupé

Nästa gång kollar vi på club, business, victoria, sport och combicoupéer samt coach.

Förr i världen byggde man gärna stora öppna vagnar, inte bara för att det var flott, utan även av praktiska skäl. Man kunde helt enkelt inte bygga så stora tak som det krävdes. Först en bit in på 30-talet kunde man pressa tillräckligt stora plåtstycken för detta. Innan dess hade heltäckta vagnar oftast mittenstycket av taket i pegamoid eller duk.

När det gäller flersitsiga öppna bilar så kan man börja med de enkla voituretter som vi läst om innan. Med fler säten än ett så blev det en Tonneau.

En fransk Darracq från 1901 ett typexempel på en tidig tonneau där baksätespassagerarna fick gå in baktill, en sk rear entrace-tonneau.

Enklare versioner som denna samtida De Dion referereras till som vis-a-vis med passagerarna vända mot varandra.

Och även från varandra, då hette det dos-a-dos. Detta är en Entrop från 1909, sedan länge bortglömt märke från Holland.

Den här typen av skjutsvagnar kallas i allmänhet för Surreys, ett kort tag vanlig i England och Frankrike, men denna är byggd av Studebaker. Namnet Carriage förekom också för den typ av bilar som inte var blott mer än motoriserade hästvagnar.

Efter Tonneau kom Tourer. Denna gigantiska vagn är en fransk Delaunay-Belleville från 1908. och just i denna stil med dörrar enbart för baksätet, och som dessutom är högre placerat, så heter det mer specifikt att det är en Roi-de-Belges tourer.

En Cadillac från 1913 visar en traditionell tourer kaross med låg motorhuv som det såg ut fram till 20-talet.

Denna Rolls Royce från 1910 har ett karosseri som betecknas som en double phaeton man kan se att förarsitsens bakkant går ut i karossen, och i förlängningen kom denna stil att separera fram och baksäte till en dual cowl phaeton.

Trä var fortfarande det vanligaste att använda i karossens stomme, men ett tag var det populärt att låta det gå igen i själva karossen från torpeden och bakåt.  Denna Peugeot från 1913 har en kaross med trädäck som smalnar av baktill i båtstil. Egentligen en double phaton men på detta vis hette dom istället Skiff en karosstil som Labourdette tog patent på. Brevid denna syns en annan Skiff troligtvis en Ceirano med mer särpräglat skiff-bakparti. Jag misstänker denna Peugeot fått karossen byggd vid senare tillfälle då Skiffens höjdpunkt var första delen av 20-talet.

Denna Berliet från 1923 är en typisk Torpedo tourer, en stil som började komma fram i mitten av 10-talet. Kriteriet för en Torpedo är en obruten linje från kylaren längs med hela karossidan

Sport tourer i england var till en början en tourer med dubbla sittbrunnar som denna tidiga Lanchester från 1923.

Men mer karakteristiskt för en engelsk sport tourer är denna Aston martin från 1930. Nedskurna sidor, inga sidorutor och ett litet baksäte. Och absolut ingen plats för bagage.
 

I USA anammade man istället namnet phaeton. Men emellanåt kallades lite enklare vagnar för tourer, fast det kom att ersättas av begreppet convertible sedan.

Här 1931 en Cadillac model 452 i utförandet dual cowl phaeton som innebar separata sittbrunnar med en uppfällbar ruta för baksätet. Utan ruta var det en sport phaeton eller double phaeton

Begreppet Victoria har använts både om coupéer och öppna bilar. Allra tidigaste exemplen är runabouter med suflett. Men senare innebar det oftast en 5-6 sitsig coupe med någon form av baklucka efter coupéens slut.

Fords model A fanns med en ovanlig Victoria-kaross. En bit före sin tid då nedfällbart tak med fasta ramar kvar kommer långt senare kallas för cabriocoach vad som skiljer en cabriocoach från en landaulet är att den tidigare alltså har fasta ramar runt rutor och dörrar.

En sedan däremot med enbart bakre delen av taket nedfällbart kallas Landaulette. Här en Rolls Royce från 1936 med Windowers-kaross som visar detta

Också en Victoriakaross som Chevrolet erbjöd 1931, men dock kallades denna för Landau, vilket i allmänhet var en fusk-cab som skulle likna en landaulette.  Men inte i detta fallet.

Karosstilen victoria var oftast vanligast i Tyskland, där den även kallas B-cabrio, som motsvarar en tvårdörrars tourer. Men en del amerikanska karosser har erbjudits från fabrik i USA också som denna Packard från 1935 i elegant Victoria-stil. 

En traditionell phaeton från Ford 1935, öppna sidor och 5-7 sittplatser.

En convertible sedan hade sidorutor och oftast en löstagbar eller fällbar mittstolpe. Vilket syns tydligt på denna Ford från 1936. Vid denna tid var de stora fyrdörrars öppna vagnarna på väg ut.

I detta kapitel torde också begreppet sedanca de ville ingå. En De ville som också kallas town car var oftast en kaross med öppen förarplats och täckt passagerarutrymme.

En sedanca däremot kunde ha ett fast tak över baksätet som denna Bentley med kaross från Gurney Nutting byggd 1947 som då betecknas som en sedanca coupe.
.Men även en vanlig De Ville  med täckt passagerardel där rutan mellan förar och passagerarplats kunde hissas ned. En tredje form av sedancan kallades även continental convertibles. Som var ungefär detsamma som en three position drophead.

Men även phaetons kunde ha denna senare lösning med, som denna vackra Isotta Frashini från 1929 som går att förvandla från en sedanca de ville  till en full Phaeton

Sista riktiga convertible sedan som byggdes fabriksmässigt torde ju vara Lincolns cabrioleter från 1967.

Stavningen kan förbrylla också, en Landaulette, har alltså bara bakre den av taket fällbart. En landaulet kan då fälla ner allting fram till förarplatsen. Som denna sentida 1964 års Fiat från Lombardi visar.

Denna Minerva från 1928 har en avancerad kaross från Derham. Den är alltså en town car, eller en sedanca de ville, eller en landaulet, eller en dual cowl phaeton på samma gång. Återigen påminns vi om att Crossvers inte är något nytt fenomen.

I nästa kapitel skall vi reda ut town cars, de villes och vad en sedan eller limousine egentligen är.

Hej, nu blir det lektionsdags här på bloggen.

Jag har använt en del märkliga termer i inlägg som avhandlar diverse karosserier som kanske inte är så allmänt kända, som landaulet, sedanca å så vidare.

Vi mjukstartar med en enkel definition på öppna bilar, cabbe som det heter på ren svenska.

I tyskland pratar man om Kabrio/Kabriolett, i frankrike Decapotable, engelsmännen brukade kalla det för en drophead coupe, medans i USA heter det convertible coupe.

Urdefinitionen som skiljer cabben från en roadster är att dom var båda var strikt tvåsitsiga, men cabben har fasta vindrutestolpar och riktiga sidorutor som går att veva upp och ner. Medan roadstern saknar sidorutor och har en fällbar vindruta. Denna definition har med åren blivit något flytande.

En "äkta" convertible coupe, La Salle från 1927.

Traditionell roadster anno 1929, denna Packard är en rumbleseat roadster dvs med svärmorslucka. Vindrutan är fällbar som sig bör på en riktig roadsterkaross.

I England, Tyskland och till viss del i USA fanns det även nåt som betecknades doctors coupe.Det var cabrioleter som oftast, men inte alltid hade dörrar med sidorutor. Och ibland även en löstagbar hardtop.  Vad som kännetecknar en doctors coupe var i allmänhet en hög coupeprofil, och avsaknad av baksäte. Här en typisk sådan kaross från Salmsons på en Armstrong Siddeley från 1925. Och förlagan som sägs vara den första doctors coupén kom från Oldsmobile redan 1903, men det rörde sig faktiskt om en helt sluten coupékaross.

Så fanns det nånting som hette Speedster. Dessa var ursprungligen dörrlösa tvåsitsiga karosser, som hade sin grund i racerbilar. Men senare kom främst Auburn att benämna sina roadsters som speedsters för att understryka sin sportighet. En Speedster var alltså oftast lägre och med avsmalnande bakparti kallades de ofta boattail speedster.

Ursprunglig Speedster, Marmon från 1914.

Den italienska motsvarigheten till Speedster med samma bakgrund kallas för Barchetta som exempelvis denna Ferrari 212 Inter från 1952

Speedsters som dom är mer synonyma med, som denna Auburn Speedster från 1936. som ju då är en boattail speedster

Innan begreppen speedster och roadster fanns så kallades tvåsitsiga vagnar utan dörrar för Runabout. Ett exempel är denna Packard från 1903. men även när man började förse dom med dörrar så levde begreppet kvar innan det fasades ut av roadstern .

Men i Europa användes oftast benämningen voiturette för samma slags vagn, en diminutiv form av det franska ordet för fordon, Voiture. Typisk sekelskiftes-"Voiturette" en belgisk Vivinius från 1900 jämnt.

Också en runabout eller voiturette om man så vill fast ändå inte, med höga smala hjul och rejäl markfrigång kallades dessa Motor buggys. En rätt vanlig konstruktion i den amerikanska bilismens barndom innan man det fanns riktiga vägar. Fast detta är faktiskt en svensk motorbuggy, en Åtvidaberg typ B från 1910

Men är denna roadstern en roadster? Egentligen inte, den faller under benämningen cyclecar. ett slags billiga bräckliga minibilar som uppstod i mitten på 10-talet, inte mycket mer än en motorcykel med fyra hjul. Denna GN från 1921 är bland de sista av cyclecars.

Men att röra till begreppen är det något nytt då? Nej redan i samtiden började man med detta. En runabout kan vara en roadster eller en speedster men samtliga namn är korrekta.

Som denna Studebaker från 1914 som är till namnet en model SC runabout. Vissa kännetecken har den som bakpartiet utan lastmöjlighet, men den har en fast ruta och ovanligt nog fasta sidorutor som en cabriolet.

Och detta är 1929 års Stutz Blackhawk Speedster, men som ju har en separat sittbrunn bak men däremot inga sidorutor. Så egentligen borde den hetat nånting annat.

Och redan 1920 så kom denna Marmon roadster med en typisk roadsterkaross fast med fullt baksäte.  Crossover är alltså inget nytt.

Senare så envisades Studebaker med att kalla coupéer för Speedster. Som denna President Speedster från 1955.

På sjuttiotalet så kunde man också köpa en Ford Pinto Runabout som synes har väldigt få drag gemensamt med ursprunget.

I grunden är en tvådörrars öppen bil en cabriolet, medan en fyrdörrars dito är en tourer eller phaeton, men i England var det oftast tvådörrars små sportiga karosser som hette tourer med i bästa fall ett nödbaksäte.

Men en tvådörrars fyrsitsig vagn i england kunde lika gärna kallas drophead coupe, och en normal coupe hette fixed head coupe, och dessa var i regel enbart tvåsitsiga med enbart en sidoruta per sida.

En roadster i england var oftast benämd som drophead coupe om motsvarande modell fanns som fixed head.  En annan engelsk specialitet som sågs på trettiotalet och även en bit in på sextiotalet som på denna Singer Gazelle från 1958 var Three position drophead coupe man kunde som synes fälla halva taket, eller hela.




Så med detta fick man fick nånting som påminde om äldre tiders Sedanca de ville, men det tar vi i nästa kapitel.

Italienarna kan det där med stil och finess, därför har italienska firmor ofta fått formge en hel del specialbilar åt andra tillverkare, väldigt ofta åt amerikanska.

Specialkaross åt privatkund på Cadillacs stora V16 chassi från 1931, karossen  en så kallad boattail speedster är gjord av Pininfarina.

En del är dock privata kundjobb som denna vagn med kaross från Vignale från 1948. Det är svårt att se att det egentligen är en Packard

1952 ritade Pininfarina denna vackra fastback på Packard Patrician, men den kom inte att btggas då utan först på 90-talet blev den till efter originalritningar.  

Chrysler Imperial från Ghia, specialbyggd åt Vatikanen 1952.

1953 byggde Ghia denna extrema Cadillac coupe åt Rita Hayworth.

Denna vackra coupe från Vignale är mycket större än den ser ut, för det är egentligen en 1954 års Cadillac

Som synts innan så hade Pininfarina en förkärlek för runda öppna gap under en period. Här är Rambler Palm Beach från 1956.

Cadillac Starlight och Jaqueline från Pininfarina från 1959 respektive 1961.

En Studebaker lark i ny kostym från Italsuisse 1961.

Denna vackra coupe från Pininfarina är byggd på en Chevrolet Corvair 1962.

Ford Mustang 1966 i bertones tappning.

1968 byggde Ghia denna prototyp kallad Centurion. Detta var en tanke att uppdatera den ålderdomliga Checker-taxin, men Checker valde istället att köra vidare på sin gamla kaross ända till the bitter end 1982.

"Nart" från Zagato är faktiskt en Cadillac Eldorado i italienskt fodral. 8,2 liters V8 och framhjulsdrift får faktiskt plats under den låga huven.

Karossen är väldigt typisk  för Frua runt 1970, och det är inte lätt att se vad det är för något egentligen. Rätt svar är faktiskt Dodge Challenger  

Opel byggde denna milt sagt märkliga skapelse redan 1912, nåt liknande gjorde man aldrig igen .

Excelsior var en belgisk tillverkare av rätt lyxiga fordon mellan 1903-1929, när det slogs samman med Imperia, namnet Excelsior försvann helt 1932. Denna roadster från 1928 skulle kunnat blivit enormt elegant men karossmakarna Pennock lyckades schabbla bort det.

Brewster var verksamma i Long Island City, New York,  och denna Buick Town car från 1940 ser mer ut som den rymt ur nån tecknad serie.

Zagato är kända för vågade karosser, denna avviker inte från det, men sådär snyggt blev det inte, väldigt påkostat i miniformatet färd ett är en Fiat 500 undertill.

Virgil Exner, välkänd designchef hos Chrysler lät Ghia bygga denna skapelse på ett äldre Bugatti type 57-chassi år 1951, radikal och spännade för tiden, men vacker, nja...

En annan Ghia-kreation från samma år. Bugatti  byggde bara sporadiskt bilar efter kriget och denna type 101 sedan försågs med en Ghia-kaross som var långt från Bugattis forna elegans.

Mer från Ghia, specialbeställd Ferrari 410 Superamerica 1954, ett litet uns överdesignad bara. 

Pininfarina är välrenommerade för sina eleganta designer, men rutn 1953-54 snöade dom in fullständigt på runda gap. Två bland flera specialare i denna stil här, till vänster Lancia Aurelia Pf200, till höger en Cadillac från 1954.

Mer fiskmunsdesign , Även Bertone gjorde nåt liknade på denna Abarth 1500

Denna tubformade skapelse från Ghia-Aigle 1959 är baserad på en Volkswagen.

Franco Sbarro, verksam i Schweiz räds inget utan lät för en kund bygga om den redan sällsynta Rolls Royce Camargue från 1979 till en slags "Hunting car"

Specialkarosser var dyra historier, storhetstiden var 30-talet, efter kriget såg markanden annorlunda ut men ännu gjordes det specialare för välbeställda kunder, men även mer uppdrag för de ordinarie tillverkarna som ville ha dragplåster till mässorna.

Oljemogulen Nubar Gulbenkian var noga med att skilja sig från mängden i sina specialbeställda Rolls Royce-bilar. Denna monstrositet byggdes efter Gulbenkians anvisningar av Hooper 1947

Spohn byggde i huvudsak verkligt eleganta och exklusiva karosser åt Maybach, men ibland går det snett, som denna bisarra Maybach tourer från 1936

Efter kriget så gjorde Spohn några försök till comeback med några få jobb men långt ifrån sin forna storhet, som denna hemska Pontiac dom byggde om 1950.

Samt den här saken som byggdes på en simpel VW.

Köng från Basel ligger bakom denna märkliga Riley från 1949.

Ett tämligen horribelt jobb från det anrika Saoutchik 1953 på Cadillac-chassi.

En engelsk major tittade in ungefär vart femte år hos Mulliner och ville ha en bil efter eget huvud, som denna Bentley mk VI som han beställde 1947, skärmarna härstammar från en Citroen och resten av bilen egendomligt kantig med stora glasytor.

1952 byggde man nånting liknande åt samma kund, skärmarna från Citroen B11 återanvändes igen.

Continental S2 beställd av samma major 1960, Mulliner fick "äran" att helt sonika kapa av bakdelen en halvmeter på en standardkaross.

1964 hade Mulliner antingen tröttnat på majoren eller hade inte tid för denna gång fick FLM Panelcraft uppdraget att bygga hans nya Bentley. Vilket var en reguljär Continental S3 med Park Ward-kaross som man modifierade bakre takstolparna på och kuperade bryskt

fyrsitsig Ferrari i engelsk skräddarkostym, 212 Inter med en rätt överarbetad kaross från Abbott årgång 1952

Pininfarina är välkända för sina eleganta och väldesignade karosser, men ibland blir det riktigt konstigt i den verkstan också, som med denna Rolls Royce Silver Wraith 1954.

Grotesk Imperial för kungen av Saudi arabien byggd av Ghia 1956

Denna bisarra Bentley stationsvagn är ett verk av Wendler, som uppenbarligen hade en Mercedes eller två över

FLM Panelcraft var en liten firma som snickrade racingkarosser och en del jobb åt Aston Martin, men frågan är om dom inte tog sig vatten över huvudet med att åta sig att bygga denna Rolls Royce 1961.

Drogo byggde annars strömlinjeformade vackra karosser till Ferraris, men 1966 verkar nåt gått riktigt galet när denna 330GTC fick den här containerlooken.

Frua i Italien byggde denna cabriolet 1971 på det stora Phantom VI limousinechassit från Rolls Royce, vilket innebär att den vid sidan av att vara ful som ett knippe stryk är den gigantisk. 

En specialare daterad 1931, "sölvfisken" byggd på Buicks stora series 90 chassi hos General Motors sammansättningsfabrik i Köpenhamn.

En spännande design med korta framskärmar som dels har täckta sidor och saknar kontakt med fotbrädorna, ett snitt som ännu låg ett par år framåt i tiden. Den har även glasrutor i taket ovanför förarplatsen.  Kreationen sägs varit lackerad i två silverblåa nyanser och dessutom i metallic. Metalliclackering var nånting alldeles nytt på trettiotalet, detta är nog det tidigaste exemplet. Det var först mot slutet av trettiotalet man hade utvecklat det så pass att man kunde använda det industriellt. Och hur fick man då fram metalliceffekten på dessa tidiga cellulosalacker? Jo , man malde helt enkelt i fiskfjäll i färgen! Så det kan vara en förklaring till att denna Buick fick sitt smeknamn.

Sen kan man ju också undra vart den tog vägen...

Även om storhetstiden var förbi så kom ändå en del karossmakare att överleva på specialbeställningar, dels från välbeställda privatpersoner men i de flesta fall från biltillverkare som ville ha specialbyggen att visa upp.

Så kom även en del Corvetter att få nya kläder med italienskt snitt, som denna vackra kaross som är svårt att tro döljer en Chevrolet Corvette från 1959. Om den i någon mån påminner om en samtida Ferrari så kan det bero på att karossen kommer från Scaglietti, just Ferraris huvudleverantör av dessa.

Och denna 61:a har en väldigt racing-aktig kostym från Vignale.

Dessa två är verkar till en början vara samma bil, men en hel del detaljer skiljer, för att förvilla det ytterligare så är den silverfärgade ett verk av italienska Ghia år 1961, medans Corvetten på den svartvita bilden sägs vara en 58:a från Ghia-Aigle som var baserade i Schweiz. Trots likheterna i namnen så var Ghia och Ghia-Aigle två skilda företag. Det kan röra sig om samma vagn som ursprungligen varit byggd 1958 och modifierad av Ghia 1961, men bakgrunden till båda dessa inte så särdeles eleganta karosserier är något diffus.

Specialbeställning av Chevrolet själva, "Rondine" var byggd på Corvette av Pininfarina, och dragplåster åt Chevroelt på bilsalongerna 1963.

Denna bisarra coupe kallades RHapsody, av RH design, en eller ett par stycken skall ha gjorts på Corvette-bas i Tyskland runt 1992.

Fyrtio år efter  Rondine var det dags för en ny ital-amerikansk Corvette att presenteras för den europeiska publiken. 2003 visades denna special-Vette upp på genevemässan med namnet Moray. Skapad av Ital Design.

På bilden från parismässan 1948 syns en mäktig Bentley med specialkaross från Franay, just den bilen verkar försvunnit spårlöst. Men året innan så visade Franay upp en ännu mer extrem Bentley som finns kvar än idag , detta är den praktfulla "B20BH" .



Och detaljstudier av den fantastiska bilen kan man se mer av här: http://www.47Franay.html