helg med annat race, ankrace
Lördag bjöd på racing av helt annat slag, det var dags för det årliga ankracet i Landvetter, som arrangeras av Landvetter idrottsällskap. För den som inte vet vad ett ankrace är, så är det ett slags lotteri. man köper en lott i form av en ankbiljett. Sen slängs ett tusental knallgula numrerade plastankor i ån och flyter med strömmen ner mot målgången.
Publik väntar med spänning på att de första ankorna skall passera under bron, olyckligtvis blåste det motvind så alla blåste uppströms igen.
Men en inlånad brandspruta satte det på rätt kurs igen.
Ankgeneral Leif Bengtson väntar med spänning vid mål, här kommer tätklungan och nånstackare måste göra hundgörat med, stå i ån och räkna ankor. Malin, Karin och Camilla har dukat för lite picknick vid åkanten.
Men den stora grejen med ankracet och kringaktiviterna med grill, öltält och uppträdanden är gemeskapen. Landvetter har vuxit väldigt de senaste decennierna och förlorat det mesta av den prägel av småstad på landet som det en gång hade. Detta är synd då mycket av sammanhållning och socialt patos blir så grundlöst i en moderniserad förort där de flesta är inflyttade från någon annanstans, ett främligskap i sin egen stad. Men en gång om året kan man återuppleva den mysiga byalika gemenskap som det en gång fanns i bygden, vid ankracet, som går av stapeln helt rätt vid stationsgatan, vid ån i närheten av stationshuset som är den allra äldsta delen av det gamla Landvetter.
Publik väntar med spänning på att de första ankorna skall passera under bron, olyckligtvis blåste det motvind så alla blåste uppströms igen.
Men en inlånad brandspruta satte det på rätt kurs igen.
Ankgeneral Leif Bengtson väntar med spänning vid mål, här kommer tätklungan och nånstackare måste göra hundgörat med, stå i ån och räkna ankor. Malin, Karin och Camilla har dukat för lite picknick vid åkanten.
Men den stora grejen med ankracet och kringaktiviterna med grill, öltält och uppträdanden är gemeskapen. Landvetter har vuxit väldigt de senaste decennierna och förlorat det mesta av den prägel av småstad på landet som det en gång hade. Detta är synd då mycket av sammanhållning och socialt patos blir så grundlöst i en moderniserad förort där de flesta är inflyttade från någon annanstans, ett främligskap i sin egen stad. Men en gång om året kan man återuppleva den mysiga byalika gemenskap som det en gång fanns i bygden, vid ankracet, som går av stapeln helt rätt vid stationsgatan, vid ån i närheten av stationshuset som är den allra äldsta delen av det gamla Landvetter.
Kommentarer
Trackback