Ett ovanligt möte på Bulltofta 1934
Här står två av AB Aerotransport ultramoderna Northropplan på Bulltofta en sommardag 1934. Båda planen är av typen Northrop Delta, som fanns i en rad anpassade varianter
SE-ADI till vänster döptes till Halland och levererades till ABA i april 1934, SE-ADW kom till ABA den 28:e juni 1934, och fick heta Småland. Båda planen var främst avsedda för flygpostbefordran på rutten Stockholm, Malmö, Hannover. Bilden är ovanlig så tillvida att bara en vecka efter leverans störtade SE-ADW utanför Alvesta, besättningen räddade sig med fallskärm. SE-ADI såldes vidare 1937 till Kenya, för att kort därefter hamna i England. Något år senare återfinns ABA:s Halland i spanska inbördeskriget som EC-AGC där det sägs attt den förstördes i en bombräd 1939, men planet fanns kvar i registret ända fram till 1953.
främmande i Lambrettafabriken 1963
Innocenti i Milano var mest kända för sina Lambrettascooters, men dom byggde periodvis även bilar, ofta med engelskt påbrå. Här ser vi en rad halvfärdiga Austin 1100 som dock inte ser ut som Austins. Innocentivarianten fick en annan front och kallades IM3, denna byggdes mellan 1963 och 1970. Men från 1964 gjordes även alternativmodellen I4 som mer såg ut som den brittiska versionen. I4/I5 gjordes fram till 1973.
En blöt dag i Båstad.
Jag besökte för första gången Båstad Classic Car show. Fredagen hade varit riktigt fin med lördagen var något urvattnad, bokstavligt talat. Ett ihållande regn längsmed hela västkusten fick inte folk sugna på några längre utflykter.
Ett skyltfönster i Berlin 1935
Mobila skyltfönster som det här verkar varit främst en tysk företeelse. Här visar en skräddare upp sitt senaste verk i ett specialbyggt skåp i bakluckan på sin bil.
Ett senare exempel visades här: http://svammelsurium.blogg.se/2011/may/biltvatt.html
Ett senare exempel visades här: http://svammelsurium.blogg.se/2011/may/biltvatt.html
på en bakgata i Köpenhamn 1972
En kamera snokar sig igenom några ruffiga bakgator i Köpenham ett tidigt 70-tal och till slut finner bandets Gasolins replokal
Utanför Freestone& Webb 1928
Tre Mercedes Benz i tre olika stadier av byggnation. Freestone&Webb i Willesden utanför London byggde en hel del karosser just på importerade Mercedesbilar. Freestone&Webb skrevs tidigare om här: freestone-webb. och freestone-webb-post-war.
Vid Lombard street 1922
En självklar ingridiens i actionrullar är biljakter, och då allra helst i San Fransisco med sina kullar och skarpa krön.
En av San Fransiscos, ja, en av världens märkligaste gator är denna sektion av Lombard Street, som med sina åtta skarpa knixar har gjort vägen ned från Russian hill till Leavenworth street farbar sedan 1922. Det fanns en väg här inan men få eller inga bilar klarade den 51 procentiga lutningen vid denna tid.
En av San Fransiscos, ja, en av världens märkligaste gator är denna sektion av Lombard Street, som med sina åtta skarpa knixar har gjort vägen ned från Russian hill till Leavenworth street farbar sedan 1922. Det fanns en väg här inan men få eller inga bilar klarade den 51 procentiga lutningen vid denna tid.
Isuzus inkognito
Isuzu är japanen som alltid verkat vara lite i skymundan av de stora märkena från det landet. Historien börjar redan 1916 då som motortillverkare, och lite smått byggde man Wolseleys på licens under en tidig period, innan man tog namnet Isuzu. Efter mer eller mindre sporadisk tillverkning av brittiska Rootesprodukter tog man steget till att bygga en egna bilar 1961, som hette Bellel och Bellett. Isuzus huvudnäring var och är än idag dieselmotorer, bussar, lätta och tunga lastbilar, som med så många andra japanska koncerner är biltillverkning bara en bisyssla. Bellet sålde hyfsat och var även tidigt ute med viss framgång på exportmarknaden. Trenden gick mot mindre och mindre bilar och Japan låg i slutet av 60-talet i framkant med detta. Då beslutar man sig hos Isuzu att göra något så märkligt som att bygga en stor lyxig sedan som döptes till Florian. Med dagens ögon verkar 4,5 meters längd inte särskilt stort, men med japanska mått då var det en stor bil, dock bara 160cm i bredd på grund av lagkrav i Japan, vilket gör proportionerna ännu mer märkliga.
Det mesta var lite bakvänt med Florian, den hade egentligen börjat som en smäcker coupé från Ghia som visades 1966. Den sattes i produktion under namnet 117 coupé och så kompletterade man 1969 med den stora klumpiga Florian, som delade dörrar med Isuzus lätta pickup. Under huven satte man en 1600cc Bellettmotor som man av någon anledning trimmade ner en aning En klen tröst var Florian TS, som fick Bellett GT:ns 90 hästars motor med dubbla förgasare, och man fick dubbla lyktor fram också
Några Florian hittade utomlands, den såldes bland annat i Storbritannien och Nederländerna via General Motors. Fast den skapade knappast någon rusning till bilhandlarna. Efter tio års produktion och blygsam försäljning ansåg man ändå hos Isuzu att det fanns ett fortsatt existensberättigande för den malplacerade och nu ålderstiga Florian. En facelift gjordes 1978, knappast till det bättre, men ändå. Nu kunde man även få en dieselmotor under huven som tillval, den fanns också till sportcoupéen 117 vilket gjorde det till den enda dieselbilen i sin klass. 117 fick hänga med i utbudet fram till 1981, Florian kom dock att överleva den med ett par år, sista årgången för den underliga Florian var 1983.
Namnet då? Jo det kommer från Felix Saltens roman Florian - Das Pferd des Kaisers, publicerad 1933.
Elementärt och annat
Inte bara gamla bilar utan även nyare rullar in från USA. Allt som oftast rör det sig om flyttgods, och då kan man passa på att köpa bilar som inte ens finns i Europa och ta hem utan några större problem eller avgifter. En modell som kommit hit den vägen är Honda Element. Det är en USA-byggd Honda som gjordes åren 2003-2011.
Här är två stycken Element som kommit in, man kan väl säga att den är mer praktisk än vacker...
En annan lådformad sak och inte ett enda dugg praktisk, femfönsterskupa för A-ford som skall vidare och bli rodprojekt någonstans i Sverige.
Ett par andra vagnar av mer praktiskt slag, ovan en 1962 års Chevrolet Bel Air wagon, en mycket ovanlig modell här. Nedan en lite lyxigare Impala wagon av 1963 års modell.
Skilda epoker hos Karmann
Karmann har tidigare uppmärksammats här, i samband med deras konkurs 2009: http://2009/july/karmanns-sista.
Det löste sig genom att Volkswagen som tidigare varit en av Karmanns absolut största uppdragsgivare, köpte hela rasket i Osnabrück. Ovanser vi en bild från 1970-talet i samma fabrik. Här blandas inte bara modeller, utan även tidsåldrar vid bandet. Volkswagen "bubblan" är ju en produkt av 1930-talet, den tidlöst vackra Karmann Ghian representerar femtiotalet formmode. Och längst till vänster handbyggs 1970-talet, den vassa mittmotorsportbilen Porsche 914.
Basker blå, redo att gå
Den tredje juli startade en märklig trupp en märklig resa. Från Ystad skulle man marchera dryga 40 mil mot Göteborg och vidare till slutdestination Hindås. Det handlade om fredsbaskermarschen som genomfördes av en blandad skara människor med ett gemensamt, de har gjort utomlandstjänst inom FN/Kfor och liknande organisationer.
Folk i gemen har oftast rätt dålig insikt om vad våra soldater gör utomlands, det är inte bara soldater förresten, det är poliser, tullare, rättsmedicinare, fordonsförare och flera andra yrkeskategorier som är inblandade. Totalt uppskattas det att c:a 120 000 tusen svenska gjort utlandstjänst, en ansenlig siffra för vårt lilla land.
Och det är det här som Fredsbaskermarchen handlar om, att uppmärksamma att dessa finns, och att det inom "kåren" finsn en gemenskap och hjälpande hand. Initiativtagare är Lars-Göran Nyholm som presenterar sig själv och sin idé här http://fredsbaskermarschen.se/nyholm
Vid starten i Ystad var dom en handfull, efter vägen anslöt sig veteraner och gick delsträckorna, totalt deltog runt 400 män och kvinnor i marchen som tog 16 dagar att genomföra. Den sista sträckan från Göteborg till Hindås tog sig en liten trupp på drygt tio personer inklusive Nyholm som ju gått hela sträckan från Ystad.
Det är en lite märklig gemenskap, alla har tjänstgjort i vitt skilda delar av världen vid helt olika tidpunkter, men ändå känner dom en stor samhörighet. En gång fredssoldat alltid fredssoldat heter det, och i denna krets finns både hjälp, stöd och kamratskap som överskrider alla gränser. Dessa förtjänar att uppmärksammas mycket mer än vad som görs, det är ju en ganska stor grupp människor det handlar om, drygt 120 000 svenska har genom åren har varit med i denna gemenskap. En gemenskap som få utanför har någon aning om.
En hektisk dag i Brooklands 1942
Då männen kallats ut i krig fylldes fabrikerna med kvinnor för att hålla igång krigsproduktion. Det var till stor del skolflickor, hemmafruar, sekreterare bland andra som nitade, svetsade och monterade flygplanen åt Royal Air Force. På den här bilden är systrarna Winnie och Dolly Bennet samt Florence Simpson uppflugna på en halvfärdig Hawker Hurricane. Damen som ger handräckning är oidentifierad. Året är 1942 och den mest ödesmättade perioden i landets historia är passerad, slaget om Storbritannien. I detta slag tillskrivs Spitfire en stor del av äran, men det var Hurricane som var RAF:s ryggrad, Spitfire hade inte kommit ut i lika stor andel till flotilljerna när Luftwaffe försökte ta herraväldet över luften sommaren 1940. Men 1942 var rollerna ombytta, Spitfire regerade, och Hurricane blev snabbt föråldrad. Dock byggde man Hurricanes i Brooklands fram till vårkanten 1944.
Främmande Fiats
Fiats som inte är byggda av Fiat, från främmande länder. Också dom i damsällskap såklart.
Polski Fiat 125p, med uppvaktning
Elegant ekiperad, med Polski-Fiat 125p
och lite mer casual, med 125p kombi
FSO:s lilla storsäljare 126. Efter nedläggningen i Italien 1980 fortsatte den tillverkas i Polen i 20 år till.
Steyr-Puch 500, från Österrike
Tysk NSU-Fiat från Neckar 1958
Spanska Seat bjöd på istort sett samma modeller som Fiat, även den sportiga 850 coupé.
Seat 1430 var i princip en 124 med lite annan front.
Seat 132 på safariäventyr
Seat 133 var antagligen en väldigt trång körskolebil. 133 såg väldigt mycket ut som en 126 men var i grunden egentligen en 850. Såldes med Fiatnamn på en del exportmarknader.
Zastava 128, Jugoslavien 1971.
Och Fiat 128 pickup, eller Bakkie som de kallas i sitt hemland, speciell modell enbart byggd i Sydafrika.
Customkungens brukscustom
George Barris en levande legend i customkretsar har varit aktiv sedan 1940-talet med att bygga och och kapa upp bilar. För eget bruk skapade han "Mystique" som var en ganska milt modifierad Buick Riviera med en guldglänsande lack. Tjänade som schysst familjebil hos familjen Barris, i Los Angeles 1966.
Nygräddade Hanomags.
Den här lilla underliga bilen hette egentligen Hanomag 2/10PS, men kom att kallas för "Kommissbrot" som var en slags brödlimpa avsedd för armén. Smeknamnet kom av att hanomgen skall ha liknat en sådan brödskiva i profil. Kommissbrotet byggdes mellan 1925 och 1928 i drygt 15000 exemplar. I sin enkelhet vägde den runt 350 kilo och hade en encylindrig motor på 500cc.
Wagons USSR
En lite tilltufsad Chevrolet delivery från 1957, den här tjänstgjorde underligt nog vid Domodedovoflygplatsen.
Pan Am hade en 1966 års Dodge skåpbil stationerad i Moskva.
Lyxig, rymlig och skinande vit, Chrysler New Yorker Town&Country wagon 1961.
En riktigt särling i Moskvas gatubild, Holden Special 1962.
Chevrolet Nova kombi, tillhörande Brasiliens ambassad, 1964.
Den här Rambler 58:an rullade hos grekiska ambassaden.
Två Dodge Polara årsmodell 1968 med "m"-skyltar vilket antagligen innebär tjänstefordon för utländska bolag, den nedre bilen tillhör också Pan Am.
Ford Fairlane 500 1963.
Ford Ranch Wagon 1970.
En bil som heter Ambassdor duger väl åt ambassaden? Här en 1970 års Ambassador DPL.
Plymouth Fury Custom Suburban, någonstans i Moskva 1974.
Vid pumpen - Stradair
Tankbilar måste ju också tanka. Berliet Stradair var en ultramodern mindre lastbil som presenterades 1965, strax efter att Citroën köpt upp Berliet. Det var kanske därför den avantgardistiska lastbilen kom till, och en hel del av dom byggdes även hos Citroën. Totalt gjordes runt 20 000 Stradairs fram till 1970.
Cars & Planes - Cord & Clipper
Två samtida storheter, Corden ritad av Gordon Buehrig blev en stilikon redan som ny. Den aktuella bilen är en 810 sedan, sedanen fanns i två varianter, Beverly och Westchester. Skillnaden på dom är att den sistnämda hade ett brett armstöd i baksätet som gjorde den fyrsitsig.
Det enorma planet, eller rättare sagt flygbåten är en Martin M130, som allmänt kallades Clipper. Flygbåtarna regerade trafiken på 1930-talet, det praktiska med dessa vidunder var att man inte behövde anlägga dyra flygplatser, utan använde befintliga hamnar. Trots sin storlek kunde de inte ta särskilt många passagerare och att resa med en ”Clipper” var en mycket dyr historia. Å andra sidan låg service och lyx på en mycket hög nivå. Pan Am efterlyste en stor flygbåt för långdistansflygningar och Martin Company i Baltimore åtog sig uppdraget. I november 1935 sattes första planet i trafik och totalt byggde man tre av dessa bjässar åt Pan Am. Clipper var ett namn Pan Am anammade för alla sin afakoster och dom här tre kom att bli kända som China Clipper, Hawaii Clipper, och Philippine Clipper. Det var en stor maskin, närmare 40 meter över vingarna och en längd på 27 meter. Inuti fanns plats för uppåt nio besättningsmän och passagerarantalet kunde variera från 18 till 36 beroende på rutt. Fyra 860 hästars Pratt&Whitney Twin Wasp motorer stod för framdrivningen som skedde i modesta 200 kilometers marchfart.
Styckpriset för en Clipper uppgavs till 417 000 dollar 1936, och att flyga med någon av dessa tre Clippers var få förunnat, en biljett kostade närmast astronomiska belopp. Passagerare var dock av sekunda ordning, främst post och kurirplan som även hanterade mindre gods i Stillahavsregionen. Dessa saga blev dock ganska kort, Hawaii Clipper försvann mellan Guam och Manilla 1938. När USA drogs in i kriget blev de resterande två inkallade till militärtjänst. Dom kunde hålla sig i luften i över ett dygn i sträck och nå över 500 mil, och fick tjänstgöra som trupptransport åt US Navy.
Philippine Clipper strök med i en olycka utanför San Fransisco 1943. Den sista av de tre havererade på en civil flygning för Pan Am utanför Trinidad i januari 1945, med destination Leopoldville, Belgiska Kongo. Och detta kan sägas vara slutpunkten för dessa havens och luftens jättar, för i efterkrigstiden kom de att vara överflödiga. Kriget hade tvingat fram utvecklingen av tunga landbaserade bombplan, och lufthamnar dimensionerades för dom. Framtidens civilflyg kom att utvecklas efter den evolutionslinjen, och de magnifika flygbåtarna hamnade i bakvattnet.
Spoiler Alert.
En ganska ovanlig och okänd modell som inkommit. Mercure Cyclone Spoiler.
Det här var en specialmodell som bara fanns 1970 och 1971, och namnet fick den för att den hade just.. spoilers, ett då ganska nytt påfund i bilvärlden. På racerbilar hade sånt laborerats med ett tag men det tog tid innan det slog igenom på vanliga personbilar. Det här är en 1970 års Cyclone Spoiler och till dessa fanns bara två motorer att välja på, 429" Cobra Jet eller 429" Super Cobra Jet.
Frontens design kan man snällt kalla för uppseendeväckande... Spoilers hade speciella stripes längs sidan. 1970 gjordes bara 1631 Spoilers och är en ganska sällsynt bil, fast med sin uppsyn har den inte heller blivit någon het eftertraktad modell. 1971 års version hette Spolier II och hade en helt egen design med mer "normal" front för bästa möjliga aerodynamik. Den skulle homologiseras för Nascar och lyckades med det trots att den bara gjordes i 351 exemplar mot stipulerade 500.
Ett annat objekt som inkommit, av samma årgång från samma concern. En mycket prydlig Ford LTD coupé i mycket välhållet skick, närmast nyskick.
Den delar en del designelement med föregående Cyclone, men dock mer återhållsamt.
Bortglömt från förr
På Chryslers museum står en skapelse som kallas Trifon. Den har aldrig fått några skönhetspriser men kom att stå modell för de avancerade Airflowbilarna.
Studebakers toppmodell hade tillnamnet Land Cruiser, och för 1949 hade man en i´de att särskilja den från övriga modellers utseende, med inte helt lyckat resultat och detta trynet såpgs aldrig på någon officiell Studebaker
MC-tillverkaren Jawa hade byggt bilar emellanåt och 1956 försökte man igen med Motorex.
XC9001 var en tilltänkt "storkoja" men den kom aldrig att göras utan man satsade med känt resultat allt på nya Mini istället
I slutet av 1960-talet var det dags för Tatra att modernisera sig, Vignale stod för de nya linjerna och även ett par snygga 613 coupéer byggdes på prov.
Även i forna östtyskland byggdes en hel del förvånansvärt moderna och avancerade prototyper, men politiska beslut förbjöd vidare utveckling och de hamnade på museum istället. Här Wartburgs 355 från 1969
Hos Moskvitch laborerade man också med nya moderna modeller på 1970-talet, mer om dom står att läsa här: http://svammelsurium.blogg.se/2012/november/moskvitch-i-c-moll.html
ADO70 var en ren experimentbil från BMC 1970 men med fräcka linjer.
1970-talet innebar mycket fokus på säkerhet och mängder med experimentbilar runt detta byggdes, Nissan ESV 1971.
Lång-Poncho. En förlängd fyrsitsig Pontiac Fiero som inte kom att byggas.
Sista rycket från öst, när muren föll gjordes en en del desperata ansträngningar hos Sachenring att jobba ikapp 30 års utebliven utveckling, det gick inget vidare och den sista Trabantvarianten P601 hamnade på museum direkt.
Trehjulingarnas okrönte konung, Reliant.
Reliants trehjuliga bilar är välkända om dock ganska sällan sedda långt utanför Storbritanniens gränser. Det är en Reliant som ofta råkar illa ut i episoderna av mr. Bean, TV-serien Fools and Horses, filmer som George and Mildred, La vie de Boheme och oförglömliga är även Top Gears brutala behandligar av den stackars bilen.
Reliants historia sträcker sig ända tillbaka till 1935 och har sitt ursprung i en annan trehjuling vid namn Raleigh. När dom lade ner sin modell tog ett par ingenjörer från Raleigh över saken i egen regi. Man byggde vidare på föregångaren, ett ganska primitivt nyttofordon, i princip en liten skåpbil med mc-gaffel framtill. Denna konstruktion må sett anskrämlig ut men då den klassades som motorcykel och skattades därefter så fanns det en marknad. Man gick gradvis från en till två cylindrar och senare till en fyrcylindrig motor från Austin 1938, men då Austin i samma veva lade ner tillverkningen av densamma utvecklade man en egen istället.
1946 återupptog man tillverkningen efter kriget av samma modell som innan men nu kallad Regent. Den såg fortfarande ut som en motorcykel med skal, och kom att byggas ännu en del år framöver. 1953 presenterade man dock sin första riktiga bil, eller tja, nästan, den hade chassi bestående av trä och aluminiumkaross, och tre hjul. Men Regal som den hette kom att bli ganska framgångsrik och långlivad.
Redan 1956 bytte man ut den dyra lättmetallen mot ett nytt spännande material, glasfiber, och Reliant kom med åren att bli världens näst största konsument av detta. Bara Chevrolet köpte in mer för att bygga Corvetter. Regal byttes av 1973 med nya modellen Robin som kom att hänga med ända till slutet. Men under tiden hade Reliant spridit ut sin verksamhet till bland annat Israel där man var med om att bilda Autocars, som först byggde trehjulingar på licens, och 1961 slog man på stort och presenterade en bil med fyra hjul, Sabre. En tidsenlig sportbil som byggdes i Israel som Sabra och i England som Reliant Sabre.
Sabras hos Autocars, Haifa.
1964 gick man upp ett par klasser med Scimitar, en sportcoupé som egentligen var tänkt för Daimler, men Reliant tog över designen från Ogle och byggde ungefär 2000 exemplar av dessa fram till 1970 Karosser i glasfiber och motorerna kom från Ford. Samtidigt hade man även börjat bygga Rebel, som i stort sett var en fyrhjulig Regal. Den blev aldrig någon allvarlig konkurrent i småbilssegmentet och bara runt 2600 skall ha gjorts fram till 1973.
Rebel
Anadol A1
Det var inte bara i Israel man var aktiv, man var också drivande att starta biltillverkning i Turkiet, Anadol var en Reliantprodukt som lanserades 1966. Och så var man i Grekland med, Reliant Ant var ett steg tillbaka i utvecklingen med en trehjulig lastbil, inte olik italienska Piaggio, och dessa kom att byggas även på licens hos Mebea i Grekland. 1973 kom den uppsnofsade Reliant Robin, och lite efteråt en fyrhjulig modell som fick heta Kitten. Dessa två modeller kom senare att hamna i Indien där de tillverkades av Sipani under 1980-talet.
Grekiska Mebea-Reliant 1967 ovan, och Ant 1970 nedan.
Kitten blev Sipani Dolphin i Indien
Robin försvann 1981, men återupplivades 1989 då man under tiden hunnit med två konkurser och ett halvdussin ägarbyten. Men någon vidare styrfart på nya Reliant blev det aldrig, även om man modellerade om Robin till något som nästan imiterade en vanlig bil, eller kanske just därför sjönk försäljningen stadigt, en sista facelift och inte helt förvånande ännu ett ägarbyte skedde 2001 men året efter avlivades den trehjuliga britten efter lång och trogen tjänst.
1968 presenterades deras antagligen mest kända icke-trehjuling, Scimitar GTE SE5, trendig sportkombi baserad på föregående Scimitar GT SE4. Den kom att få om inte nio liv så näst intill, 5190 stycken byggdes totalt från 1968 till 1986, de sista åren som cabriolet. 1988 ruskade Middlebridge liv i modellen igen och satte ihop 78 stycken innan projektet somnade in. Rättigheterna vandrade vidare och idag skall man tydligen kunna beställa en ny Scimitar genom Graham Walker Ltd. http://www.grahamwalkerparts.co.uk
Cars & Stars - Kini
Daf Kini var en så kallad "beach car" och ritades av Michelotti 1967. Denna gjordes som en dopgåva från Daf till kungafamiljen som just hade fått tillökning i familjen med prins Willhelm-Alexander. Bilen kom att användas ganska flitigt av dom vid deras sommarresidens vid Porto Ercole i Italien. Numera står bilen på Dafs museum i Eindhoven
Brittiska trillingar
En samling fina bilder från en okänd publikation
Ford Pilot, Jowett Javelin och Humber Super Snipe.
AC 2litre, Aston Martin DB2 och Lea Francis vid Royal Albert docks.
Austin A90 Atlantic, Daimler Straight Eight och Armstrong Siddeley Whitley vid det exklusiva Lygon Arms Broadway hotel, Cotswolds.
Austin A120 Sheerline, Rover P4 och Triumph Mayflower i Stratford upon Avon, Shakespeares födelsestad.
Healey Silverstone, Singer SM1500 och Austin A40 Devon i Welford on Avon
Jaguar XK120, Alvis TA14 och Standard Vanguard vid Kenilworth castle, Worchestershire.
Vauxhall Velox, Morris Minor, Rolls Royce Silver Wraith utanför Buckingham palace
MG TC, Hillman Minx, Bristol 401 vid Northolt airport utanför London.
Bentley mk VI, Riley RMA samt Frazer Nash vid ett ställe som bryter en hel del med de övriga. Det här är ett av många ärr i Londons stadsbild efter Blitzen, en bombnedslagsplats. Ytorna hade nödtorftigt röjts upp och i många fall gjorts till temporära parkeringar som denna.
My generation
The Whos gamla hit får helt annat perspektiv i denna tappning, möt världens äldsta rock n'rollkör, och en av de mest sympatiska också, The Zimmers.
en ljus idé
Tidigt insåg man automobilens möjligheter för att synas som rullande reklam. Här ett exempel från 1927 döär en T-Ford för tjänstgöra som reklamkärra fär "Ediswan fullolite lamps" En intressant detalj med denna är navkapslarna som verkara vara statiska och då bultade direkt spindeln/Navet. Ett trick som senare kom att dyka upp i customkretsar på 50-talet.
I Salamandergrottan
Heinkel He 162 SAlamander var ett resultat av tredje rikets desperation mot slutet. Man satsade på att ta fram en "volksjäger" ett nytt jaktplan, som kunde massproduceras och sättas i tjänst i stora kvantiteter. Planet börjde komma ut i januari 1945 och var ett av få jetplan som flög operativt under krigets sista slutskede. SAlamandern visade sig kanske vara byggd lite för snabbt, fler egna piloter strök med än vad man lyckades bekämpa fienden med det. Den var till stor del byggd i trä, och med en inte särskilt pålitlig jetmotor på ryggen. Bränlset räckte bara för 30 minuters flygning och huvuduppgiften var närförsvar. Ungefär 320 stycken färdighställdes men bara något hundratal hade kommit ut till förband. De allierade hittade dock många fler halvfärdiga plan i hemliga bergrum runtom i det före detta tredje riket, som i denna grotta utanför Hinterbrühl, Österrike.
Från tre till fyra till tre hjul med Morgan
Morgan har en unik särställning i bilhistorien, när deras första fyrhjuling 4/4 kom 1936 var det egentligen ingen märkvärdig bil. En stegram, en sportig kaross på trästomme, och en lånad motor under huven, så här byggde dussintals andra tillverkare på den tiden, inget konstigt alls, Morgan var en sportbil bland andra i det sportbilsälskande brittiska trettiotalet. Men då alla andra moderniserade sig och/eller försvann, så stod Morgan ensam kvar vid samma hantverkstradition, och gör så än idag. Morgans byggs på samma grundprincip som 1936, i samma fabrik och är fortfarande ägt av samma familj. Morgan är en anakronism, den har överlevt sig själv, den har aldrig varit modern men heller aldrig blivit omodern, en märklig framgångssaga.
Henry Morgans första bil 1909.
Henry Frederick Stanley Morgan föddes 1881 och blev tidigt biten av den nya flugan, redan 1902 köpte han sig en egen bil, få förunnat en yngling på denna tid. 1909 började han bygga på en egen bil, det blev en trehjuling med motor från en Peugeot. Den må se primitiv ut men var en mycket robust och välbyggd liten vagn. En trehjuling blev snart flera, och snart hade man nått mer eller mindre industriell skala på tillverkningen i lilla Malvern. Bilar var normalt mycket dyra på den här tiden, så på 1910-talet blev så kallade cykelbilar populära. Dessa var billiga enkla fordon som hade låg skatt. Det tävlades också flitigt med dessa små skapelser, och Morgans bilar visade sig vara väldigt bra på den punkten. Inte bara på hemmaplan utan även i Frankrike och till och med i USA
Medan de flesta andra cykelbilar försvann så överlevde Morgans trehjulingar, kronan på verket var den potenta Super Sports med en jättetwin i nosen från JAP. Fartresurserna var hårresande. Effekten okänd men fullt tillräcklig för att mrs Gwenda Stewart år 1930 skulle slå ett formidabelt rekord. På racerbanan Montlhéry i Frankrike körde hon sin Morgan under en timme med en snittfart på över 160km/h! Detta torde innebära att den här lilla söta vagnen har en realistisk toppfart i registret 180-190km/h!
Då dessa klassades som motorcyklar var pris och skatt jämförelse modest, med en prislapp på under 150 pund kostade krutpaketet ungefär som en Austin Seven, mycket pulver för pengarna alltså.
Men 1936 kom man då slutligen med en "riktig" bil, det var en välbyggd sportvagn som ärvde Morgans mycket speciella framvagn från trehjulingarna, motorn var en Coventry Climaxfyra på 35 hästar. 4/4 stod för fyra hjul och fyra cylindrar. Den ursprungliga modellen moderniserades 1954 till att se ut som... en trettiotalsbil den också... Och det är i det här utförandet vi fortfarande känner Morgan, i otaliga varianter på samma grundtema som 4/4,+4,+8 och på senare år ännu fler varianter. Motortyperna har varit otaliga under åren, mest på grund av att deras tillverkare upphört, men Morgan levt vidare. HFS Morgan styrde företaget fram till sin död 1959, då sonen Peter Morgan tog över rodret. Idag är sonsonen Charles Morgan högsta hönset och detta torde vara det äldsta om inte det enda familjeföretaget i bilvärlden med internationellt rykte. En annan unik sak för Morgan är att det verkar aldrig förekommit några finansiella problem, inga konkurser, inga maktkamper, inga skandaler i princip ingenting som hotat dess existens, till skillnad från de flesta andra brittiska bilmärken. Som underrubriken på deras hemsida lakoniskt lyder "Morgan motor company, 100, not out" har man överlevt 100 år på att bygga totalt omoderna bilar på ett omodernt sätt.
Man har kommit till den märkliga egenheten att man även börjat göra retro på sig själv. Först ut var den flamboyanta Aero 8 som presenterades år 2000, följt av coupén Aeromax opch ett par avarter av dessa byggda i små exklusiva serier. Och så är trehjulingen tillbaka, 2011 visade man upp den värdiga arvtagaren till 30-talets absoluta hotrod, nu kallad helt sonika Threewheeler. Samma koncept med en tvåliters twin från S&S i nosen, drivning på bakhjulet. En skillnad mot originalet är dock att den inte särskilt billig, men orderböckerna är fulla och de runt 170 anställda bygger tre och fyrhjulingar för hand så fort de hinner. Väntetiden är mellan ett till två år på en bil från snickeriet i Malvern, Worcestershire, England.
Infinta Italiano
Ännu mer från den italienska reklamvärlden, den oändliga källan av italienska bilar i samklang med damer och mode.
Hela Fiats modellprogram 1958.
Fiat 1900B 1957
Och Fiat 1100.
Sjuttiotal och praktiska Fiat 128 3P
Flärdfullt och sobert med Alfa Romoes conceptbil Visconti 2005.
Mera experiment, Giovani från Pininfarina 1973, på Autobianchi
Fiat 128 Pulsar från Michelotti stod troligen modell för 128 3P-varianten ovan.
Bertone Runabout, som i färlängningen blev den framgångsrika X1/9
Och här är vi inne i Maseratis conceptbil Medici, från Ital Design.
Concept E2 kallas denna Abarth-Fiat, förädlad av Rinspeed 2009 och med finnes att ha två "kraftlägen" 60 hästar tillgängliga på snålast möjligast vis för stadskörning, och med ett knapptryck frigörs hundra stycken till för mer busig körning på motor och landsväg.
Och till sist en Lamborghini Espada i trevligt sällskap.
Florence +
Vad får man om man korsar Kristin Hersh med Soundtrack of our lives? Jo, det borde låta nånting i stil med Florence + the Machine.
Panhard i kubik
Det här skulle kunna beskrivas som en stilstudie, eller conceptbil om man så vill, från 1922. Vid den här tiden var Art Noveau på sin höjdpunkt, och inom denna genre hade uppstått ett par "subkulturer" däribland kubismen. Här ser vi just den konstformen implementerad på en automobil, till och med strålkastarna har gjorts fyrkantiga. Karossen är ett verk av Maleval et Vacher, byggd på Panhardchassi 1922.