svammelsurium

En av de första på plats efter Halifax-bombarens krasch i Skällared vid Landvetter var den då 16-årige Knut Lincoln. Hans far Arthur var även chef för brandförsvaret på orten vid denna tid.

Knuts äldre bror var inkallad som flygtekniker på F7 Såtenäs och dagen efter skrev Knut ett oerhört detaljerat brev till honom om föregående natts dramatiska händelser.

_ _ _ _ _

Vi fick med oss bårar, filtar sjukvårdsväskor, yxor osv. Så kom vi då ner för den branta backen, genom det lilla stället i sluttningen och fram till ån vid Nilssons. En del gick över spången, bland dom jag, andra följde åkanten nedströms ett 50-tal meter. Där låg det, planet. I en enda knyckla mitt i ån. I det svaga lyktskenet skymtade flygplanskroppen rakt över ån, från den ena stranden till den andra. Vattnet plaskade och glimmade i planet, från ficklampor och lyktor. Inget rörde sig eller gav några ljud ifrån si. Allmän förvirring. Där glimmar ljuset i ett k-pist torn på ryggen av den största delen av planet. Kulsprutorna, fyra stycken, pekar svarta fram ur det trasiga glaset.

"Se där"

"Lys där!"

"Är det inte en som ligger i vattnet?"

"Var då?"

"Där, nedanför kroppen, lys bättre"

Det är bara en avbruten trädstam som lyser vitaktig i lyktskenet. Eller kanske löv på en kvist. Nej, det är inget människoansikte. Konstigt att det inte finns några gubbar ombord. Det varken hörs eller syns något levande. Vi ser bara den tunga mörka flygkroppen där rakt över ån och de tillknycklade plåtarna som ligger överallt. Söndertrasad metall, rester av träd, stora hela gråa ytor och ett obeskrivligt virr-varr av plåt, fanér, duk, glasskärvor och trävirke.

Och så detta plaskande och rinnande kalla vatten överallt mellan vrakdelarna. Det hela är så overkligt, spöklikt i det irrande svaga lyktskenet. Denna obeslutsamhet och förvirring bland alla de skugglika figurerna som rör sig hit och dit på stranden, Några vill krypa ut på planet och bland metallskrynklorna, där ute i ån. Ett par har fått tag i yxor och börjar röja och preja bland resterna på den främmande metallfågeln.

"Nej, nej! Det kanske finns bomber, det kan finnas nåt sattyg som exploderar"

"Låt bli det där!"

"Ja men då skulle de väl exploderat när den störtade förstår du väl!"

"Nä, det är inte säkert Det vet en aldrig, dom kan ha rackartyg som inte exploderar förrs efter några timmar, en måste tat försiktig iallfall"

"Dom har visst fåt tag på en, Han är däruppe på gården säger dom, han lever visst"

Ryktena surrar, de går från man till man, han kröp ut själv säger dom, jag vet inte, det var visst innan vi kom hit. Nu kommer det en bil, från gårdarna i Skällared. Det går en liten väg ner mot ån. Billyktorna sända sitt starka sken över platsen. Bilen rullar fram några meter, från åkanten. I strålkastarljuset syns den långa biten av kroppen som ligger tvärs över ån. Alldeles i vattenlinjen syns nationalitetsmärket,, några olikfärgade ringar. Jaha, då var det sant att det var engelskt, planet.

Det kommer fram ett finger ur dunklet, petar till mig och säger nåt om att jag kan ju snacka engelska.

"Gå upp å tala mä'en, så vi får reda på hur många de är"

Javisst ja i den allmänna förvirringen kanske ingen tänkt på att fråga'n. Jag springer bort efter åkanten mot spången Här är det bäst att akta sig Det är bestämt nån nedfallen ledning nånstans har de sagt. Halka inte! Upp för slänten, här är stugan, här är gången. Tveksamt går ja in i köket. Några gamla är där.

"Är han inne? Lever han? Är det någon som kan prata med han?"

"Javisst lever han, Han är därinne i kammern, nä de är ingen som kan prata me han nu"

Jag öppnar dörren, kliver in, Skolmössan i näven och den vita larmrocken på. Där sitter han. Huvudet ombundet. Det lyser lite rött ovanför vänstra örat. Ett fruntimmer plåstrar om högra benet, smalbenet. Han sitter vid bordet grå i ansiktet, av olja och vad det nu kan vara. Nu dricker han kaffe ur sin kopp. Han lutar sig nedåt framåt när han dricker och jag står där tveksam undrande, så försöker jag tala engelska. Han sätter sig upp, lyssnar ler lite, ser sympatisk ut, karlen.

"How many were you?" säger jag stapplande

"Eight together, Eight together, yes, in the machine, three or four. Han visar med fingrarna.

"Yes, we have found it, not anyone in it, not anyone yet" sager jag.

"Four parachute" han visar hur man håller linorna till en fallskärm.

"Yes, I understand, I understand"

"You understand?"

"They seek in the machine, but they have not found anyone yet, they still seek" säger jag,.

"Yes, they seek, good" svarar han

Så går jag, jag minns inte om jag sa Thank You, kanske jag gjorde, kanske inte. När jag kommer ut får jag syn på pappa, jag talar om vad jag hört. Pappa kanske vet redan, jag tror nästan det. Så springer jag ner till ån, till flygmaskinen. Det är inte så många här vid den här sidan nu. Polisen, Skoglund, Gunnar på tappen å jag, kanske nån till. Skoglund har en liten ficklampa Han går ut på planet, ut på en av bitarna, jag och Gunnar följer med Vi spejar, vi håller oss fast för att inte glida av, det är glatt. Vi står bestämt på vingfästena vid flygkroppen. Skoglund lyser in i ett hål som visst är kabinen.

"Där ligger en!"

"Huvudet är ner i vattnet, han är nog död"

Tappe-Gunnar tränger sig fram och tittar Jag ser inget än. Jag kryper fram på vingen eller vad det nu är kvar av den. Där ligger en björk i främre delen av kabinen Jag får låna ficklampan lyser in i kabinen. Där syns säten tycker jag, virr varr av allt möjligt, saker jag inte känner till.

Där längst fram bland björkkvistarna lyser svagt från instrumenten på kontrollbordet. Svagt grönaktigt lyser det. Men några människor syns inte. Jag klänger mig tillbaka lite. Nu ser jag också den, som dom hittat förut.

Jag ser bara två ben som sticker upp. Dom har stövlar på, svarta. Vattnet blänker därnere i kabinen. En del grejer och skräp flyter ovanpå . Karln därnere sitter helt upp å nerpå. Vattnet går väl över hela överkroppen, som vi inte kan se. Skoglund ropar på pappa.

"Yxor! Hit med en yxa"

"Såja försiktigt"

"sådärja, åhej"

Nu har dom fått fram honom "Var är båren tag hit den! Ställ båren här på land! Lägg upp honom!"

Nu ser jag ansiktet, det är blekt, blod rinner ur näsan. Det är nog inget hopp. Han har ju varit under vatten i snart en halvtimme.

"Han är nog död"

"Ja visst är han död"

"Hugg i nu, nu bär vi! Släpp inte!"

"Men konstgjord andning, är det ingen som kan konstgjord andning?"

"Bär in honom på logen!"

"Ta in honom i köket, in i värmen!"

Dom ställer ner båren villrådiga. Vart ska han hän? Någon tar av honom fallskärmen. Den har kommit ur sin packning och släpar efter, vit, som ett fint lakan, som en liksvepning. Nu ligger den där i snön brevid vägen mellan husen, vit glänsande som en svanehanne. Dom bär honom uppför backen mot förstugan.

"In i köket, in i värmen med honom"

"Nej för guds skull, släpa inte in en i köket, ni kan väl inte släpa in en död i köket. Dom gamla får ju slaget. Bär ut honom på logen eller ut i lillstuga"

"Det är låst, finns det ingen som har nyckeln?"

"Jo här kommer den"

"Sådär ja, bär in honom nu, vi måste försöka med konstgjord andning. Känn han är ju varmer än"  

Så bär de in honom i rummet i lillastugan, som är en del av logen och lagården. Jag står utanför, så kommer Torsten Johansson som får fatt på Kvist-Allan och mig

"Kom med" säger han

"Har ni nån lykta?"

"Ja, Allan har en"

"Det måste finnas ett bakre kulsprutetorn" säger Torsten

"Det finns det på den typen har jag för mig, kanske det finns nån kvar där"

Så springer vi fram över spången och utefter åkanten

"Akta ledningarna! Ni kan få en stöt!"

"Ta hit lyktan, man kan komma ner och titta här"

Jag kryper ner för den ganska branta kanten , bland hallonris och trädkvistar.

"Akta dig så du inte kommer ner i ån, Strömmen är stark!"

Jag håller mig nog fast! Lyser med lyktan, därinne invid strandkanten, inkilat i leran skymtar jag glas och svarta stänger, det är det aktre k-pist tornet med sina kulsprutor. Jag lyser och tittar men ser inget innanför glaset. Ingen levande syns till.

"Nä man kan inte se någon här, men det är i alla fall det bakre k.pist tornet"  säger jag när jag klättrar upp.

Så kommer då en hemvärnsman med K-pist.

"Alla som inte tillhör brandkåren får ge sig iväg, Nå hör ni inte?"

Ja så går vi. Vi behövs inte nu. Hemvärn, statspolis, landsfiskal kommer drällandes. Tiden går, vi brandgubbar går omkring lite planlöst.

_ _ _ _ _

Det här är alltså en nedkortad version av Knut skrev till sin bror den 14:e januari 1945, jag har brevet i sin helhet också, men har hoppat över två kapitel i inledningen här.

Att skriva brev var man noga med på den tiden minsann.  En del dialekt skymtar igenom, och komma används flitigt, överlag en mästerlig återgivning av en ung skolgrabb som vart med den kvällen.

Knut är numera pensionär, Nilsson på gården, han som bjöd piloten på riktigt kaffe i kammaren, bor kvar där än idag.

Knut gjorde även en skiss över planet där det låg i ån som han bifogade i brevet.