En kväll om sveriges mest bisarra band
En kväll om, inte med, för live har dom aldrig spelat. Dom har faktiskt aldrig ens synts till. Inte ens på Grammis-galan där dom vann en grammis dök dom upp. Detta var 1972 och fortfarande har ingen sett röken av dom.
Jag pratar förstås om Philemon Arthur & the Dung.
det började med en rad brev och ett par rullband av tvivelaktig kvalitet som utvecklades till en stadig korrespondens med det lilla skivbolaget Silence Records, och mynnade ut en LP 1971. Året efter fick bandet alltså en Grammis, med påföljd att hela Grammisgalan lades ner i 15 år. Denna tråd plockade dokumentärfilmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg upp och har nu presenterat en härlig dokumentär om Philemon Arthur, The Dung och dess efterdyningar i svensk musikhistoria. 
Visningen skedde på det trevliga House of Win-Win på tredje långgatan i Göteborg, ett tämligen nytt kulturcenter i urgamla lokaler. Och denna tisdagkväll var det fullsatt. Myten om Philemon Arthur & The Dung är fortfarande stark.
Kvällens andra drgaplåster en fantastisk mini-konsert av en levande legend, på scen ingen mindre än Sam Vesterberg som framförde en del av sina egna och även Nynningens låtar. Oerhört starkt, bra och bejublat framträdande. 