svammelsurium

I Bengans skivaffär i Göteborg radades en legendarisk uppställning upp på scen i söndags. Nationalteatern firar 40 år i artistvärlden och detta med en fin samlingsbox med nio CD, en bok och massa förut aldrig utgivet material.
http://www.bengans.se/Product.aspx?skivkod=878454&section=vinyl

Vad vi fick se på scen var den ursprungliga uppsättningen av Nationalteatern.

Anders melander och Håkan Olsson checkar instrumenten
 


Nikke Ström går igenom låtlistan, medans Ulf Dageby strosar runt i butiken och kikar på plattor.


Nationalteaterns medlemmar är ju i flera fall även kända från andra sammanhang, Hans Mosesson till exempel behöver ingen närmare presentation.


Men kanske Anki Rahlskog behöver det, mångårig medarbetare och skapare i nationalteatern, numer dramalärare i Alingsås, dessutom på 80-talet känd från Kurt Olssons damorkester, ja just det, Gudrun med triangeln.  


   

Nationalteatern är mer än en ensamble, det är en instutition, ett fenomen som överlevt in i våra dagar, utan att ha överlevt sig självt.
Jag bytte ett par ord innan spelningen med Ulf dageby om detta, och min frågeställning var att fanns det någon tanke med att detta projekt skulle kunna bli statiskt, och fortsätta attrahera generationer.
Nej, vi hade inte en tanke, inte en aning om att detta skulle kunna fortgå som det gjort replikerade Ulf. En anledning till att vi har överlevt är kanske att vi inte var några politiska flaggviftare som mycket av övriga musikrörelsen på den tiden, och många av problemen som lyftes fram finns ju i en eller annan for kvar än idag. 

Där är jag inne på samma spår, materialet känns fortfarande aktuellt, och Nationalteatern tog frågeställningarna till en annan nivå, man moraliserade inte, utan bara stod för framförandet och lämnade övrigt till åhörarna att döma, bedöma och bestämma vilka bitar dom kunde ta till sig. En unik företeelse inom svensk underhållning och ett koncept som står sig än idag.

  

En kväll om, inte med, för live har dom aldrig spelat. Dom har faktiskt aldrig ens synts till. Inte ens på Grammis-galan där dom vann en grammis dök dom upp. Detta var 1972 och fortfarande har ingen sett röken av dom.
Jag pratar förstås om Philemon Arthur & the Dung.

det började med en rad brev och ett par rullband av tvivelaktig kvalitet som utvecklades till en stadig korrespondens med det lilla skivbolaget Silence Records, och mynnade ut en LP 1971. Året efter fick bandet alltså en Grammis, med påföljd att hela Grammisgalan lades ner i 15 år. Denna tråd plockade dokumentärfilmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg upp och har nu presenterat en härlig dokumentär om Philemon Arthur, The Dung och dess efterdyningar i svensk musikhistoria.



Visningen skedde på det trevliga House of Win-Win på tredje långgatan i Göteborg, ett tämligen nytt kulturcenter i urgamla lokaler. Och denna tisdagkväll var det fullsatt. Myten om Philemon Arthur & The Dung är fortfarande stark.

Kvällens andra drgaplåster en fantastisk mini-konsert av en levande legend, på scen ingen mindre än Sam Vesterberg som framförde en del av sina egna och även Nynningens låtar. Oerhört starkt, bra och bejublat framträdande.

Kommer från John Denver som får hjälp av mupparna med den här traditionella anglikanska julhymnen.