svammelsurium

Då en del bloggar i min närhet det senaste uppmärksammat den brutala ikonen för muskelbilsepoken, Dodge Charger, i sin mest berömda tappning åren 1968-70, så vill jag gärna slå ett slag för första generationens Charger åren 1966-67.
  Ingen särskilt sällsynt bil med 53088 exemplar byggda, men den har alltid varit i skuggan av sin efterkommande modell, och syns väldigt sällan vare sig på träffar eller i artiklar.

Våren 1964 presenterade Ford sin Mustang, som blev den största succen någonsin i bilvärlden, ingen annan tillverkare hade en liknande bil i programmet och konkurrenterna fick väldigt bråttom att möta efterfrågan på nya så kallade "Pony cars".
Faktum var att Plymouth lyckades med konststycket att presentera sin Barracuda-modell redan två veckor före Mustangen. Barracudan var en hastigt uppkommen lösning i form av en Valiant med fastback-kaross, och trots att den blev framgångsrik, så var det ingenting mot den lavinartade försäljningen av Mustanger från Ford.

1962 hade Dodge byggt en "Charger" men den var aldrig menad att sättas i produktion, en ren stilstudie, en "dream car". 
Men på Detroitsalongen 1965 stod "Charger II" på podiet, mer en riktig prototyp, fast med ett egendomligt långt bakparti som sedermera fimpades på produktionsmodellen. 

 

Chargern kom för enkelhetens skull att baseras på Coronet-modellen som försågs med ny grill med gömda strålkastare, och ett helt eget bakparti i fastbackstil. Chargern fick också en helt egen instrumentpanel med fyra runda sportiga mätare. 




Den speciella Charger-brädan och separata "bucket seats",mittkonsollen löpte hela vägen bak.  
Sportigt värre så hade Chargern även separata stolar bak. Det fanns en finurlig tanke med arrangemanget. Chargern var en snabblösning, bagageluckan blev lite snäv och bilen blev svårlastad utifrån.  
Så  istället kombinerade man utrymmet med kupén och ordnade så bakstolarna kunde fällas fram och armstödets överdel likaså. Detta bilade tillsammans i nivå en rejäl yta för bagaget, en nödlösning, men en rätt sinnrik sådan. 

1966 års Charger, med mer konventionellt bakparti, notera hur den plana bakrutans kanter "rullar" upp i den svepande fastbackstolpen , och namnet "Charger" inpräntat över den hela bakljusrampen, och emblemet som simulerar ett sportigt tanklock på bakluckan.

  


Chargerns speciella front med de dolda strålkastarna, detta arrangemang fick följa med till nästa generation Chargers.




Standardmotorn var den nya 318" maskinen på 230 hästkrafter, som givetvis gick att byta ut mot den större 361" eller 383" på 325 hästkrafter. Och givetvis den för året helt nya Hemi 426" maskinen på 425 uppgivna hästkrafter gick att få som tillval också. En hel del Chargers preparerades också för dragracing , från fabriken , främst för F/X Super stiock racing, med mera trimning, lättning av bilen och flera detaljer tillgängliga i lättviktsurförnade så var F/X-bilarna riktiga dräpare.
Detta framhölls gärna i den tidens reklam.  Bensinförbrukning, garantier, driftsekonomi och sånt imponerade föga på 60-talets bilköpare Prestanda och tävlingsresultat låg i fokus.
 
Utrycket "race on sunday, sell on monday" gällde.

 

Chrysler backade upp med spons och tillhandahöll trimprylar, och som till vänster färdiga kit med lättade karossdelar för den händige att bygga sin egen dragrace bil, till höger en A/FX-bil från Chrysler, Gene Snows Rambunctious-Dart år 1966.  
FX  stod för factory experimental, i princip fabriksracers, klassen gav bra PR för tillverkarnas ordinarie muskelbilar.

För 1967 gjordes i princip inga förändringar på Chargern, den helt nya 68:an var under utveckling, så förändringarna inskränkte sig till små detaljer och lite lister. den ålderstigna 361" motorn ströks ur programmet, men däremot den nya 440" magnum på 375 hästar gick att få till Chargern istället.



Ovanlig syn, två stycken 67:or brevid varandra på Varberg Wheels&Wings 2004.
Dom här årsmodellerna har bleknat bort jämfört med den mer legendariska 68-70 generationen, när muskelbilsepoken stod på sin absoluta höjpunkt.