En lördag i bibliotekskällaren
I lördags invigde min kusin Mats sin fina utställning om arbetarförfattare i Sverige på stadsbiblioteket i Göteborg. Min kusin mer känd som Kultur-Mats har ett mångårigt engagemang inom både facket och kulturvärlden och har även förenat dessa båda områden som ett slags kulturombud inom SEKO.
Det bjöds på böcker, presentationer, estradpoesi av Maria Nordengren, musik av Bosse Andersson från visgruppen Kal, samt invigningstal av ingen mindre än Ove Allansson. Som ju också han har ett långt engagemang inom författande och fackligt arbete.
Jag vill slå ett slag för Ove som antagligen är en av Sveriges viktigaste författare. Kanske inte den mest framstående, men en av de viktigaste i vår tid. Få andra författare och skribenter har genom sitt enträgna arbete lyckats få igenom förändringar i svensk lagstiftning, som just Ove har.
Flera decennier på sjön har mynnat ut i över trettiotalet böcker som de flesta belyser en episod i svensk folkhistoria som tog slut för inte så länge sen, men nästan hunnit glömmas bort. Vår sjöfart, handelsflotta, och de tiotusentals svenska sjömän som trampade däck och hamnade i förskingringen. Ove är själv en av dom och det är deras historier, livsöden och arbetsvillkor han vidarebefordrar till oss idag.
Vad har drivit denna man i kamp mot orättvisor och umbäranden genom sitt skrivande i alla år då? Jo, Som Bosse Andersson presenterade honom, att Ove är konsekvent, och har även ett mycket jämt humör, för han är alltid förbannad.
Mer än 40 år efter sin debutroman Resa till Honduras, så är Ove Allansson vid 77 års ålder fortfarande höggradigt aktiv inom sjöfartsfrågor, facket, författandeskap, litteraturseminarier med mera.
Och han är fortfarande förbannad.
Blev en hel del Ivar-Lo va? ;-)
Jag ser för övrigt att Ove Allansson knyter näven i byxfickan. :-D