svammelsurium

American Motors Corperation bildades 1954  genom sammanslagningen av Nash och Hudson. Bakkgrudne var att dessa i sammanhanget små tillverkare inte hängde med i femtiotalets uppskruvade tempo och utveckling. Packard och Studebaker skulle också varit med i AMC men drog sig ur samarbetet i sista stund. Uppgiften att leda det sjunkande skeppet AMC på rätt köl igen föll på George W Romney.



Nash/Husdon, AMC hade ett brett sortiment udda bilar, ovan ser vi den lilla märkliga Metropolitan som byggdes hos Austin i England för Nash räkning, denna kom att behållas under Romneys ledning, lika så den lilla Rambler som hade återintroducerats 1950 som en compact-nash, tio år innan compact-bilarna egentligen kom. och dessutom en "sub-compact" som Moetrpolitan i programmet kan det dragits på smilbanden åt då, men i början av sjuttiotalet log man inte längre när importen av småbilar kom igång på allvar. Insåg Romney nånting som andra inte såg?
 
Jag vill nog tro det, även efter att Romney lämnade AMC 1962 så fortsatte man med ett modellprogram som var i princip oförändrat, under senare delen av femtiotalet hade det börjat dyka upp mer och mer "foreign cars" som man sa, inte så mycket av dom, än, men industrin i Europa hade återtagit full kapacitet efter kriget, I asien hade kapaciteten mångdubblats sen före krigsuttgrottet.  Fortfarande fanns det skyddstullar, men frågan var hur länge det skulle vara. När importvågen kom igång på allvar under sextiotalet och tidigare sjttiotalet och priserna dumpades var AMC i princip de enda som hade konkurrenskraftiga modeller mot dessa.  

Runt 1958 gjorde man rent hus i mdoellfloran, Nash och Hudson ströks som märken, Nashs stora Ambassador fick nu bli en Rambler, ryggradeni det nya AMC, Metropolitan hängde med till 1962 utan några förändringar, Ramblers lilla American blev istället mindre och billigare. För AMC gällde det attt överleva vid sidan av de tre stora amerikanska bilkoncernerna som hade näst intill obegränsade resurser till utveckling. För Romney och AMC var varje dag en kamp mot dessa giganter, vilket man kan anta ger en viss symbolik til dinosaurierna på hans skrivbord.  



Romney betraktar sina 58:or  Rambler American, Rebel och Ambassador, En klippa i Romneys team var chefen för designavdelningen, den dynamiska Richard teague, som värvats från Packard. Om modellerna ut kan ansetts lite slätstrukna så var det desto vildare inne på ritbordet. Här bollar Romney idéer med Teague
   

Nåt som det fästes särskild vikt vid var interiören i bilarna, här står dussintals med sätesprototyper i bakgrunden. AMC rred vidare på Nash specialitet med fällbara säten, nånting unikt på den tiden , dessutom var bilarna då bäddbara. Säkerhet och ergonomi var två andra ledord hos AMC som man fäste stor vikt vid.


Så progressiv och framsynt som han var som företagsledare med att föra American Motors framåt i den stenhårda konkurrensen, lika ultrakonservativ var han privat. Dels som medlem i det republikanska patriet där han med samma entusiasm drev en rekationär linje. Dels var han samtidigt president i Mormonkyrkan av jesu sista dagars heliga.

I samspråk med senator Estes Kefauer, en brännade fråga 1958 som engagerade Romney var nya lagstiftningar mot kartellbildningar, nåt som dessa båda drev på hårt i senaten. Oavsett vid senatsförhör eller diskussioner i bara skjortärmarna på produktionsavdelningen så förefaller han lika hemmastadd. Efter ännu en hård dag på kontoret så är det inte fel med en tupplur i en Rambler Ambassador på väg hem.  Bygger man bäddbara bilar så skall man ju utnyttja det till fullo eller hur.
   

Romney lämnade AMC 1962 efter välförättat värv och kastade sig in i politiken, 1963 blev han staten Michigans Guvenör, för att senare ge sig in i presidentvalskampanjen för 1968, vars kandidatur för republikanerna emellertid gick till Richard Nixon.  1969-1973 kom han iställeet att vara president över inrikesdepartementet

                                 
                                George Wilcken Romney, 1907-1995