Bentley daughter
På 20 och 30-talet fanns det ett gäng grabbar som kallades för "The Bentley boys" det var den tidens våghalsar och glada gamänger i den engelska sociteten. Den oskrivne ledaren av dom hette Woolf Barnato, trefaldig vinnare av Le Mans och flera andra tävlingsframgångar. Med bentleys såklart. Woolf var arvtagare till en mångmiljon förmögenhet i pund plus en diamantgruva så pengar var inga problem. Han kunde då ägna sig åt nöjen som professionell tungviktsboxning och racerbilar. Han var så rik så han behövde inte fabrikssponsring, istället backade han upp Bentley ekonomiskt och var även styrelseordförande innan Rolls Royce övertog verksamheten.
Woolf hade två döttrar, Victoria och Diana. Den sistnämnda kom att gå sin egen väg. Hon hade vuxit upp med de glada bentley-boys gänget och insåg att hon ville vara mer än kurtisadam på bjudningarna och socitetsfesterna. Så hon började vid 18 års ålder ta flyglektioner. Och detta hade hon en talang för. efter bara sex timmar med instruktör på Tiger Moth flög hon solo.
Sen blev det ett uppehåll, men så kom kriget. Inledningsvis skrev hon in sig som frivillig i röda korset och kom att arbeta som sjuksköterska med brittiska expeditionskåren fram till den tumultaratde reträtten och evakueringen vid
Dunquerque.
Diana med sin Bentley 4 1/4litre med Park Ward saloon kaross, 21-årspresent från pappa 1939. Och 1940 någonstans i Frankrike.
Hemma från Frankrike så återupptogs flygningen, hon var en av en handfull kvinnor som hamnade i ATA, Air Transport Auxiliary, vars uppgift var att flyga flygplanen från fabrik ut till divisionerna. Och Diana flög allt, utan de allra tyngsta bombplanen, men Spitfire, Hurricane, Defiant, Typhoon, Tempest och de tvåmotorga Mosquito, Whitley, Oxford, Anson med mera fanns på hennes meritlista.
ATA hade sammanlagt 166 kvinnor i flygtjänst under kriget, detta var civil personal än skulle det dröja länge innan kvinnor accepterades i det militära.
Men de planen som snabbast tog slut på skvadronerna var Spitfires. Diana flög inte mindre än 260 Spitfires ut till divisionerna vid frontlinjen. Att ferryflyga stridsplan var inte alltid lugna gatan. De flögs ut utan beväpning och i många fall utan komplett instrumentering. Och planen måste fram till varje pris vilket innebar att dom ofta var tvungna att flyga under förhållanden som stridspiloterna aldrig ens behövde gå upp i. ATA:s förluster uppgick horribelt nog till närmare desamma som de stridande förbandens.
Men Diana förlorade aldrig något av de hundratals plan hon flög ut. Flera gånger råkade hon ut för fientligt flyg men lyckades manövrera undan.
Efter kriget kom hon att bli kommendör för ATA tills dess upplösning i november 1945 och verkade senare inom Women's Junior Air Corp för att inspirerar unga kvinnor att prova på flyget.
1963 fick hon chansen att prova på jetjaktplan. Skolning på BAE Lightning resulterade i en "provtur" i mach 1,65, 2019km/h. och blev därigenom den snabbaste kvinnan i världen.
Diana Barnato-Walker 15/1 1918-28/4 2008
Woolf hade två döttrar, Victoria och Diana. Den sistnämnda kom att gå sin egen väg. Hon hade vuxit upp med de glada bentley-boys gänget och insåg att hon ville vara mer än kurtisadam på bjudningarna och socitetsfesterna. Så hon började vid 18 års ålder ta flyglektioner. Och detta hade hon en talang för. efter bara sex timmar med instruktör på Tiger Moth flög hon solo.
Sen blev det ett uppehåll, men så kom kriget. Inledningsvis skrev hon in sig som frivillig i röda korset och kom att arbeta som sjuksköterska med brittiska expeditionskåren fram till den tumultaratde reträtten och evakueringen vid
Dunquerque.
Diana med sin Bentley 4 1/4litre med Park Ward saloon kaross, 21-årspresent från pappa 1939. Och 1940 någonstans i Frankrike.
Hemma från Frankrike så återupptogs flygningen, hon var en av en handfull kvinnor som hamnade i ATA, Air Transport Auxiliary, vars uppgift var att flyga flygplanen från fabrik ut till divisionerna. Och Diana flög allt, utan de allra tyngsta bombplanen, men Spitfire, Hurricane, Defiant, Typhoon, Tempest och de tvåmotorga Mosquito, Whitley, Oxford, Anson med mera fanns på hennes meritlista.
ATA hade sammanlagt 166 kvinnor i flygtjänst under kriget, detta var civil personal än skulle det dröja länge innan kvinnor accepterades i det militära.
Men de planen som snabbast tog slut på skvadronerna var Spitfires. Diana flög inte mindre än 260 Spitfires ut till divisionerna vid frontlinjen. Att ferryflyga stridsplan var inte alltid lugna gatan. De flögs ut utan beväpning och i många fall utan komplett instrumentering. Och planen måste fram till varje pris vilket innebar att dom ofta var tvungna att flyga under förhållanden som stridspiloterna aldrig ens behövde gå upp i. ATA:s förluster uppgick horribelt nog till närmare desamma som de stridande förbandens.
Men Diana förlorade aldrig något av de hundratals plan hon flög ut. Flera gånger råkade hon ut för fientligt flyg men lyckades manövrera undan.
Efter kriget kom hon att bli kommendör för ATA tills dess upplösning i november 1945 och verkade senare inom Women's Junior Air Corp för att inspirerar unga kvinnor att prova på flyget.
1963 fick hon chansen att prova på jetjaktplan. Skolning på BAE Lightning resulterade i en "provtur" i mach 1,65, 2019km/h. och blev därigenom den snabbaste kvinnan i världen.
Diana Barnato-Walker 15/1 1918-28/4 2008
Trackback