svammelsurium

I november anlände ett par exotiska italienare som varit amerikanska medborgare ett bra tag.

Bland annat en ovanlig Alfa Romeo Giulietta Spider från 1961, trevlig vagn i behov av en hel del jobb.


Dessa Giulietta spiders byggdes faktiskt i ganska stor upplaga, över 27000 stycken mellan åren 1955 och 1964, men inte särsklit många hamnade här uppe i norr. Generellt en mycket eftertraktad modell och priserna idag därefter.


Så här Giulietta Spider ut i kompett och färdigt skick, så får vi hoppas att denna röda kommer att återställas i samma fina skick.  


Den andra italienaren är lite mer speciell, det rör sig om ett exemplar av den legendariska
Lamborghini Countach!




Detta rör sig som sagt av en USA-såld modell därav de gräsliga kofångarna som länge var lagkrav där, baktill ser arrangemanget ut såhär.


Denna Countach är från 1988, och fick då en del andra karossmodifikationer, bland annat partiet runt baklamporna, vingen är option, kostade nästan 5000 dollar extra!



Men Countach är fräck, en av de mest genialiska designer inom bilvärlden nånsin, trots att den numer har 40 år på nacken upphör den inte att väcka häpnad och beundran.  Lamborghini Countach sattes i produktion 1974 och byggdes fram till 1990 i bara runt 2042 exemplar varav merparten de sista fem åren.  Denna betecknas som Countach LP5000QV och är den mesta modellen av dom med 676 byggda 1985-1989.



Countach var en av de dyraste supersportbilarna på sin tid, men hur är den vid en närmare granskning? 
Design får MVG+++ även om jag inte är så förtjust i 80-talskitchen med skärmbreddare, vingar och jox, utan mer för den rena strama grunddesignen Countach en gång hade. 
Karisma, kraft, prestanda och image ligger också det i absolut toppnivå, men börjar man skärskåda superbilen så krackelerar det lite grann. 
Interiör till exempel, förvisso i finaste skinn, men detaljkvalitet och ergonomi är högst tvivelaktig.... Reglage och knappar och ratt verkar komma från italienska biltema, och diverse fiatmodeller, billigt, blaffigt och inget man förväntar sig i en bil i den här klassen...  designen känns också den ganska tråkig i sin lådform. Det enda som känns gediget är växelväljaren i sin "grid" som vi återkommer till senare....  


Hur är komforten då? Sätena är underbart vackra och djärvt svängda i 70-talsstilen, men man har inte bemödat sig alls med att utveckla dom för nånting som liknar mänsklig kroppsform. Den flera decimeter breda tröskeln gört att man inte har nånstans att vila vänsterarmen, men man har rejält stöd av den närmare halvmeterbreda höga mittkonsolen att lägga högerarmen på för nån annastans finns det inte att göra av den. Sätena är smala som campingstolar, och ungefär lika bekväma. Dessutom på tok för korta, däremot går ryggstödet nästan upp i taket och det kan ju behövas då huvudet snuddar däremot... Pedalerna sitter hopklämda in mot mitten av bilen så man få sitta på snedden i det redan smala sätet. 

Sikt? framåt okej, sidorna ganska okej, bakom dörrarna sitter dessa små gluggar som ju kan vara bra om man måste hålla koll på det jättelika luftintaget precis bakom... Och så har Countach faktiskt en bakruta med, varför begriper jag inte för den decimeterhöga gluggen döljs av motorhuvens kåpor, och delvis av kupéns egna ryggstöd....


Countach har ju mittmotor precis bakom kupén, motorn sitter egentligen inte bakom ryggen, den sitter i nacken, och det blir man varse på när man vrider på nyckeln, dånet är enormt när alla tolv smidda stakar börjar banka och skramla på chokevarv. Dessa bilar hade ett exklusivt hi-fi system som kostade hela 7000 dollar extra, vilket känns nästan bortkastat för att kunna överrösta V12:an bakom. Men så fort motorn har lugnat ner sig lite så låter den skönt gurglande såsom bara italienska supermotorer kan, ljudbilden är dock klart bättre på utsidan än på insidan.  

Styrningen är ett kapitel jag inte blir klok på, trots maffigt breda däck fram så är den förvånansvärt lättstyrd vid stillastående, det känns nästan som något slags elservo hjälper till, jag vet att den inte har något sånt men kan inte beskriva känslan bättre. Den känns märklig, men ännu skummare blir känslan när man kör för samma "servoeffekt" känns exakt likadan i rörelse som stillastående. 

Så tillbaks till den speciella växelföraren som sitter i en kromad "grid" på äkta sportvagnsvis. Först trampar man ner den stenhårda kopplingen och försöker få i ettan, dubbelkollar så kopplingen är nere, sen tar man i ännu mer och verkligen sliter i ettan...  Ratten i ett fast grepp med båda händerna, Countach säger till om du slappnar av en sekund, obarmhärtigt. 

Det här är ingen följsamt smidig sportbil, det inte heller någon välkomponerad symfoni. Countach är heavy metal raktigenom.



Så här ser alltså chassit ut på en Countach, komplext överdimensionerat, vridstyvt och helt stumt. Trots sitt lilla format väger den runt 1600 kilo, dessutom har den trots sin extrema profil ett luftmotstånd i lastbilsklass. Detta övervann man med att redan från fabrik krama ur precis allting man kunde ur den 5,2 liter stora V12:an som lämnar en effekt på 455 hästkrafter. Den var vråltrimmad redan från fabrik.   

Lamborghini Countach är en ikon, och en dröm för många att ens få komma i närheten av. Men jag har nu fått ganska klart för mig varför alla supersportbilar i den här divisionen alltid är lågmilare i utmärkt skick, just det här exemplaret hade bara 700 mil på mätaren.... Dom är helt enkelt knappt körbara, men det gör ju dom ändå på nåt sätt inte mindre underbara för det...