svammelsurium

Royal Bobcat har sitt ursprung i Royal Oak , Michigan, hos Pontiacförsäljaren Ace Wilson som i slutet av femtiotalet sponsrade lokala förare i dragrace. En av dessa kom att bli en nyckelperson bakom Royal Bobcat, det var nämligen Pontiacs egna marknadsföringsmanager Jim Wangers som själv körde Pontiacs egna racer till seger i stock-klassen 1960 med Royals trim-package för 389" motorn.



Detta kom att leda till ett långvarigt samarbete dör Royal Pontiac kom att tjäna mer eller mindre som en tesatbänk för Pontiacs egna hi-performance produkter. När något nytt hett kom ut kunde man först köpa det hos Ace Wilson.  1961 års catalina Stock racer preppad av Royal, denna hade en 389" Trophy motor som banade väg för den nya 421 Super Duty som kom i slutet av modellåret. Jim Wangers körde själv denna Catalina säsongen 1961 i S/Stock, bästa noterin var 14,1 sekunnder 162km/h.


För 1961 hade Pontiac börjat med en egen agenda med Hi-perf, man släppte dunderklumpen SD421 som i standardutförande hade 363 hätskrafter , men gick hos Royal att få med effekt upp till 510 hk. 
Okänt hur många som förädlades av Royal, men de första Catalina 62:orna fick en egen logo genom att man kastade om några av Catalina-bokstäverna och snodde B och O från Bonneville, "Bobcat"-Catalinan var född.



Under huven satt en 421" Super Duty som försågs med Paxton-kompressor. Oklart hur många, eller få, som gjordes med detta. En "Royal Grand Prix" byggdes på detta sätt också. Men just kompressorladdnignen blev ingen dussinvara, man hade ett par kit i olika steg, som vanligtvis inkluderade byte till tunnare topplockspackningar för högre komp, ny kam, ventilfjädrar, större munstycken, balansering och mätning av allting i motorn och lite annat smått och gott.  

Men Royal trimmade inte bara värtstingmotorer,man hade tagit fram kit även för den nya Tempest som ju fanns med en helt ny fyrcylindrig motor på 194" och 155 hästar. Blott 15-20 stycken sådana här "Tempest-Tigers" gjordes, och det enda synliga kännetecknet var att grillen hade svarta ribbor.


Hos Royal kom Pontiac att bygga de flesta av sina prestandabilar som skulle pressvisas, coh tävlingsbilar för standardserierna i dragrace, inklusive lanseringe av den berömad GTO-modellen, allt skedde hos Royal genom dels Jim Wangers försorg, men i kulisserna fanns en annan person som hade del i Royals intressen, John Z DeLorean. Det var han som främst såg till att Pontiac hade en prestanda-strategi och låg i topp med att utvecla motorer och trim som sen tillhandahölls av Royal. 

Tävlingsframgångarna skapade PR, säsongen 1962 vann Carol Cox NHRA Winternationalstävling med en Royal-preppad Catalina i S/SA-klassen, på snabba 13,06 sekunder över kvartsmilen!  Royal Racing var ett stort team nu med en stor fanclub runtom som vid den här tiden hade hela 55000 medlemmar.

Under de bästa åren på sextiotalet såldes runt ett tusental "Bobcat-conversion" kit om året till Pontiacägare via postorder. Man sålde produkter till hela Pontiacs sortiment, på bred bas. 

1964 slog Pontiacs nya GTO ned, som i tester utmålades som en av de snabbaste och kraftfullaste standardbilarna nånsin, och det stämde också med viss modifikation. För vad det hölls tyst om rätt länge var att pressbilarna som visades upp och provkördes inte hade standard 389"-motorn, utan istället en Royal-modifierad 421" Tri-power motor.  Detta var ett PR-trick från John Z och Jim Wangers som gick hem, länge. Det hela uppdagas inte förrän mer än 30 år senare.  
http://www.musclecarclub.com/musclecars/general/musclecars-articles.shtml

Samtidigt pågick Pontiacs egna prestandaprogram, lett av John Z DeLorean, och försäljningsframgångarna blev stora, och Royal fanns även med i spelet när John Z fullföljde sin helt egna idé om en högprestanda sexa av europeiskt snitt i Pontiac, Sprint-bilarna. Till dessa fanns också Bobcat-modiferingar att tillgå, likaså till den nta Firebird året efter. 
Mer om Sprint-Pontiacs skrevs här: http://pontiac-sprint-ohc6.html

Royal Bobcat-Pontiacs var inget som syntes utåt, förutom ett par dekaler man fick med, dock skulle det med den nya GTO 1968 bli lite ändring på det, nu skulle muskelbilar vara allt annat än diskreta, och 1968 började man även byta ut motorer i både Firebird och GTO till den större 428" motorn från Grand prix. 

Prototypen för 1968 års Royal Bobcat GTO visades upp på Detroitmässan i vitt och guld färsschema med en uppsättning unika guldfärgade fälgar. Dessa, och en hel del annat i bilen kom från Hurst som hade ett finger med i spelet också. redan i början på sextiotalet hade Royal använt sig av Hurst växelspakar och nu hade man med Hursyt officiellt i samarbetet. Denna GTO fungerade även som prototyp för hur kommande års Hurst H.O Oldsmobile Cutlass skulle komma att se ut. 



För övriga bilar såldes främst i blått eller guldmetallic med vita accenter, och några i grönt, med röda dito. 



Dessa hade från fabrik redan den magnifika Ram Air IV motorn på 335 hästar som bara den kostade 616 dollar extra i en ny GTO, hos Royal försågs de med högre komp, nytt gaslänkage, hårdare ventilfjädrar och annat från Iskendrians verkstad, förgasarna modifierades, headers och fullflödesdämpare hörde blan det som hängdes på. 

1969 utvecklades den mytomspunna Ram Air V  motorn, detta var från start rent experimentella maskiner varav en version av Ram Air V var på 303" för att typa för NASCAR-racing, av den kan en handfull ha byggts. Den större 400" Ram Air V kom att produceras, men dessa fanns itne att tillgå i Pontiacs ordinarie sortiment, men däremot geniom Royal Pontiac. Återigen drog John Z i trådarna, Royal Pontiac skulle utvärdera motorn i ett antal bilar som Pontiac beställde av dom. Motorn gick bara att köpa löst från Pontiac, man antar att mindre än 200 stycken gjordes, och oklart hur många av dessa som installerades i Royals GTO-bilar. En del konverteringar kom att göras seanre med "äkta" delar efter att Ace Wilson sålde sin verksamhet.

Royal Bobcat GTO 1969, en äkta Ram Air V-bil




1969 presenterades en ny Grand Prix, denna kunde också fås med Royal Bobcat-modiferingar på standard 428" motorn, men få skall ha byggts. Den första av dom beställdes av tidningen Car & Driver på prov, med Bobcat-modifieringen hyvlade man ner originalets 0-100 siffror från 8 sekunder till lite över 6.



Men denna Grand Prix var den sista i raden av över tio års framgångar för Ace Wilson och hans satsningar på trimning och racing. 1969 sålde han hela divisionen till Leader Automotive, som drevs av ingen mindre än Joh Z:s bror, George De Lorean.

Verksamheten flyttades nu till Troy,Michigan. Här fortsatte visserligen Royal Bobcat verksamheten men nu med enklare medel, ett litet antal GTO-bilar kom att förses med kvarvarande Ram Air V motorer i efterhand, och på nyare bilar inskränkte det sig oftast till den enklare formen av trim med höjt komp, bättre flöde och förgasarmodifieringar. Ace Wilson själv fortsatte under dessa år som ren återförsäljare av Pontiacs, fram till 1974 när man lät sälja verksamheten för en markexpropriatiering som skulle ske i området.