svammelsurium

En vårdag 1961 står ett helt nytt flygplan färdigt i Malmö, det en BA-7 eller en MFI-9 berodende lite på hur man ser på det. Björn Andreasson hette en ny konstruktör på firman som hade varit hos Northrop i USA ett par år. Där hade konstruerat BA-7 och byggt i ett par exemplar. Den stod alltså sen modell för MFI-9.

Planet ovan registrerades den 27:e mars 1961 som BA-7 med serienummer #1, som i det första exemplaret av MFI-9. Vems Mercedesen i bakgrunden är kan man undra, kanske är det representanten för Bölkow i Västtyskland som är på tjänstebesök?  SE-CPF kom 1962 att fraktas ned till Bölkow för tester och planerad licnstillverkning. Där gick det lite illa för maskinen för efter bara ett par veckor bröts landningsstället sönder. Planet omregistrerades efter haveriet D-EBVA men flögs alkdrig igen utan skrotades. Men den hade dock fullgjort sitt syfte genom att stå mall för Bölkow 208 som byggdes i 210 exemplar fram till 1971.

 

 

Ett extremt avancerat aeroplan av sin tid, för i kalendern står det 1911. Bara åtta år tidigare hade bröderna Wright tagit den första flygturen, två år sedan Bleriot utförde bedriften att vingla över Engelska kanalen. På förarplatsen sitter förresten mannen som nästan slog Bleriot, Hubert Latham, som förvisso inte lyckades ta sig över kanalen, men fick dock den mer dubiösa titeln at var den första som buklandat ett flygplan på vatten...

 

Antoinette var en av pionjärflygets småskaliga flygplanstillverkare, vars produktion egentligen mset kan kallas prototyper. Det här planet från 1911 var konstruerat åt militären och ett ganska stort sådant, med plats för tre mans besättning. Spännvidd 16 meter gjorde det till en av tidens största. Och det första med helt fribärande så kallade cantilevervingar. Flygkroppen var mycket aerodynamiskt utformad, med inkapslade hjul och låg profil, och såsom Antoinettes andra konstruktioner, raktigenom mycket innovativt. Det fanns dock en liten nackdel, det kunde faktiskt inte flyga....

 

 

 

 

Ett speciellt jubileumsbrev för F7 Såtenäs 35-årsjubileum. Denna postala kuriositet gjordes för detta endamål, Viggenbrev. Specialstämplat, och specialbefordrat då man lastade breven i ett AJ37 Viggen för att ta dom en runda i överljudsfart innan dom släpptes ut på filatelimarknaden.

 

Det är dagens datum,den 10:e januari 1951 någonstans i Stilla Havet och om ungefär en halv sekund kommer en pilot att få en otrevlig upplevelse. Det är en Vought Corsair F4U-4 tillhörande VF-113, en skvadron baserad på hangarfartyget USS Philippine Sea som vid landning av oklar anledning lyckats få tag i en av fångstvajrarna en bra bit före landning, eller tilltänkt landning. Dessa vajrar löper över däck för att bromsa upp planen på det 270 meter långa flygdäcket i slutet av landningen. Hur och varför piloten lyckats kroka i en dylik på inflygning är oklart, också utgången är okänd, men det bör blivit en ganska hård smäll i däcket på USS Philippine Sea den där januaridagen 1951.

 

Fotot är taget 1963 och planet är en Piper PA-23 Apache "C", ett litet tvåmotorigt, fyrsitsitsigt plan med två 150hk Lycomingmotorer. Vid den här tidpunkten hade planet Volvos logotyp på fenan och fungerade som deras egna affärsplan. Planet är intressant av en annan anledning också, det skall vara detförsta svenska flygplan som ferryflögs för egen maskin över atlanten, och det skedde i juni 1956.  Piloterna var Georg Lithander och  Kapten Ulf Engelbrecht. Då ägdes maskinen av ett företag i Kungsbacka som hette L-Air AB. Planet registrerades son SE-CBL. 1958 köptes Pipern av Volvo som behöll den fram till 1965, sen hamnade planet på Gotland.  SE-CBL bor idag i Västerås och mår efter omständigheterna bra.

 

Bombplanet linkar fram på bara trehundra meter höjd och väcker mycket uppmärksamhet. Luftwaffe ger order om att skicka upp ett plan för att göra slut på den för gott, uppdraget faller på löjtnant Franz Stiegler som lyfter med sin Messerschmitt Me 109 för att följa efter och skjuta ner Browns B-17. Ganska snart får han syn på det ensamma bombplanet, han kommer allt närmare och förväntar sig att dom skall öppna eld, men ingenting händer. Stiegler beslutar sig för att gå närmare och ta en titt, och då börjar han inse hur illa det är ställt. När han flyger upp jämsides möts han fortfarande inte av eldgivning, istället kan han tydligt se hur stora bitar ur planet har blivit bortskjutna, stora delar av stjärtpartiet saknas, nospartiet är nedsmetat med blod, och inuti försöker besättningsmännen mer eller mindre sårade hjälpa varandra att hålla varann vid liv. Franz Stiegler fattade ett beslut, med handen signalerade han till piloten att han skulle följa med, och dirigerade honom på rätt kurs. Först försökte Stiegler få dom att gå ner på ett tyskt flygfält, men Brown fattade vinken och skakade på huvudet. Istället flög nu Stieglers Messerschmitt sida vid sida med den stora bombaren och eskorterad dom ut över Nordsjön istället, med kurs mot England. Där saluterade han dom med vingtippning och vände tillbaks till sin bas.

 

 

Denna märkliga episod strax före julen 1943 kom inte att offentliggöras vare sig från US Air Force eller Luftwaffe, då, utan först många år senare kom historien att rullas upp. 1986 var den då pensionerade överste Brown på ett möte för flygveteraner och berättade om just denna upplevelse, och beslutade sig för at försöka ta reda på vem den tyska gentlemannapiloten var. Efter fyra års efterforskningar hade han inte kommit särskilt långt förrän det damp ner ett brev avsänt från Kanada, skrivet av, just det, Franz Stiegler. Han hade flyttat till Kanade 1953, Charlie Brown bodde i Miami, och de två kom att bli mycket nära vänner för resten av livet, Båda två gick ur tiden 2008.

En utstyrsel som kanske inte är helt praktisk i flygsvängen, men annonsen för Mooney från 1968 är ganska tuff ändå. Monneys M20 serie blev en långkörare som introducerades 1955 och tillverkades ända fram till 2008.

En lite mindre känd företeelse på Vårgårda flygfält, dagen då Viggen kom på besök. 

 

Vårgårda flygfält anlades i slutet av 60-talet som ett litet privat flygstråk i anslutning till Stil Instrustri. Den kom även bli känd som dragracingbana under årens lopp. Fältet har på grund av sin litenhet, belägen direkt intill E20 och Vårgårda samhälle varit påtänkt att användas som något militärt reservfält eller annan liknande verksamhet. Men en vårdag 1982 provade man faktist på att landa en JA37 Viggen på det lilla fältet.

 

Skälet var att man skulle hålla flygdag, och man ville prova om dragplåstret, JA37 Viggen faktiskt kunde landa och visas upp för allmänheten. Viggen är har möjlighet att landa och starta på mycket korta sträckor men skulle asfalten hålla för ett c:a 15 ton tungt flygplan?  

Nej det gjorde den inte, banan höll, men när planet parkerat på plattan så började hjulen sjunka ner i sfalten, så det blev en kort visit innan piloten taxade ut och drog på med full efterbrännkammare hem mot Såtenäs igen.

 

 

Svenska arméns flygskola, eller flygkompaniet skrevs om här: /en-dag-pa-axvalla-1912.

Nu har man varit i Frankrike igen och handlat en Nieuport till flygkompaniet. Återigen är det Gösta von Porat bakom spakarna på den nyinköpta kärran. Nieuport type 4G var ett monoplan som kunde fås med en rad olika motorrer, de första modellerna hade en 50-hästars roterande stjärnmotor, senare modeller som 4G hade Gnômemotorer på 70 till 100 hästkrafter och hade en toppfart på 90km/h.

 

Det här flygplanet klarade sig utan några intermezzon eller haverier och var i tjänst fram till 1919 fast utan någon direkt uppgift i flygkompaniet. Planet finns bevarat och flög faktiskt så sent som 1965, idag står det på flygvapenmuseum i Linköping.

 

 

Annons från Lockheed om deras P-38 Lightnings förträfflighet, dessa annonser i daglig press var en del av propagandan och att få folk att köpa mer krigsobligationer och ställa upp för krigsindustrin.  P-38 Lightning var en av de mest förträffliga plan som Lockheed gjorde, ett "multirole" plan som kunde ta mycket vapen eller liten bomblast, kanoner eller kameror beronde på syftet. Inledningsvis stötte Lockheed och Kelly Johnson på krigsmaktens stelbenta byråkrati med konstruktionen, dom insisterade på att ett jaktplan skulle bara ha en motor, punkt. Kelly och hans team fortsatte dock utveckla P-38:an och kallade det för en "Interceptor" istället, 1941 sattes den i produktion och drygt 10 000 Lightnings kom att byggas fram till krigsslutet. 

 

Här byggs legender, och för varje nit som slås i och varje kabel som dras i dessa plan är man ett steg närmare seger över Tyskland i det stora kriget. Och det var det här som tyska Luftwaffe hade missbedömt totalt vid sitt angrepp på Storbritannien 1940. Man hade räknat med att slå ut RAF mer eller mindre på marken, oddsen var Luftwaffes cirka 3000 plan avdelade för detta, mot RAF:s uppskattningsvis 600 operativa flygplan. Men vad man inte viste om var att rustningen  gick för högtryck, i både hemliga och svåråtkomliga fabriker utsppridda över England. I dessa "Shadow factories" kunde man pressa ut 250 nya plan, om dan.  Supemarines huvudfabrik låg i Castle Bromwich, och på grund av en annan informationsmiss kom denna anläggning aldrig att bombas, då tyskarna trodde att det var en helt annan tillverkare som huserade där.

 

Bland badgästerna skymtar en ganska exotisk fågel, en Sikorsky S-38 amphibieplan. Det var egentligen lite för litet för att passa som reguljärt passagerarplan, trots det kom många bolag att operera S-38:or. Upptäcktresande och vetenskapliga expeditioner var ett par andra kategorier som gärna använde dessa. Den här som landade i Ringsjön denna sommardag hette SE-EKN flögs av Silver Wings och var menad att flyga rutter på Stockholm-Oslo, Stockholm-Göteborg. Men då den bara kunde ta åtta personer ombord kom den mestadels användas som flygtaxi och rundturer. Silver Wings anskaffde den 1934 och sålde planet till Spanien 1937. Där blev det ganska omgående nedskjutet under det pågående inbördeskriget.

 

 

En något underlig transport fick Pragborna att stanna upp ett slag en sommardag 1946.

Det är en nästan 30 meter lång flygkropp som är på väg till Letov Kbely utanför Prag för att sättas samman till ett komplett plan. Kroppen är ett slags krigsbyte, en Junkersprototyp som var menad som en höghöjdsversion av den stora Junkers Ju290, kallad B-1, men aldrig färdigställd. Letov fick på något sätt tag i prototypen och undersökte möjligheten att bygga en civil variant med plats för drygt 40-talet passagerare. Så blev dock inte då det inte gick att få tag i fler delar, motorer eller verktyg avsedda för Ju 290. Ett enda exemplar färdigställdes och kallades för Letov L-290 Orel.

 

Ett av luftwaffes mest ökända plan, "Stuka" Junkers Ju 87 syns här under konstruktion. Den dödsbringande störtbombaren är förknippad med "Blitzkrieg" och invasionen av Polen. Men allt efter krigets gång kom Stukan att bli föråldrad, och störtbombning som sådan kom även bli en förlegad teknik.  Stukan byggdes dels av Junkers och av Weserflug, som hade flera fabriker runtom i Tyska riket. På bilden ovan antagligen den mest intressanta och hemliga av dom alla, den här fabriken låg nämligen i underjorden, under den stora flygplasten Berlin Tempelhof.  

 

 

Det är sex dagar före julafton 1949 och detta blev något av ett julmirakel. TWA:s Lockheed Constellation landade i dåligt väder på Midway i Chicago med resultat att planet gled av banan och hamnade inne i stan. Midway är en av USA:s äldsta flygplatser anlagd 1923, men med åren har staden växt så likt Bromma ligger Midway sedan länge inen i staden. Därför hamnade TWA:s Constellation vid denna incident i korsningen vid 63:rd Avenue och Cicero, i Chicago. 

Den egendomliga bilden har sin förklaring i att i närheten låg ett flygstråk, och planen kunde i princip bara taxa över vägen för att tanka på Caltexmacken i Söderala, Myskje, i utkanten av Marmaskogen, Gävleborg.

 

Planet är en De Havilland DH80A Puss Moth, en typ som aldrig varit särskilt vanlig här, byggd 1930 och inköpt av Svensk Flygtjänst från Tyskland 1936. Efter drygt ett år i Svensk Flygtjänst vandrade Mothen vidare till en rad privava ägare inna det avregistrerades 1958. Totalt skall tre Puss Moths ha flugit i Sverige, de två andra är skrotade sedan länge, men SE-AFH på bilden har överlevt och är numera under renovering.

 

 

 

 

Här står två av AB Aerotransport ultramoderna Northropplan på Bulltofta en sommardag 1934. Båda planen är av typen Northrop Delta, som fanns i en rad anpassade varianter

SE-ADI till vänster döptes till Halland och levererades till ABA i april 1934, SE-ADW kom till ABA den 28:e juni 1934, och fick heta Småland. Båda planen var främst avsedda för flygpostbefordran på rutten Stockholm, Malmö, Hannover.  Bilden är ovanlig så tillvida att bara en vecka efter leverans störtade SE-ADW utanför Alvesta, besättningen räddade sig med fallskärm.  SE-ADI såldes vidare 1937 till Kenya, för att kort därefter hamna i England.  Något år senare återfinns ABA:s Halland i spanska inbördeskriget som EC-AGC där det sägs attt den förstördes i en bombräd 1939, men planet fanns kvar i registret ända fram till 1953.

 

 

Då männen kallats ut i krig fylldes fabrikerna med kvinnor för att hålla igång krigsproduktion. Det var till stor del skolflickor, hemmafruar, sekreterare bland andra som nitade, svetsade och monterade flygplanen åt Royal Air Force. På den här bilden är systrarna Winnie och Dolly Bennet samt Florence Simpson uppflugna på en halvfärdig Hawker Hurricane. Damen som ger handräckning är oidentifierad. Året är 1942 och den mest ödesmättade perioden i landets historia är passerad, slaget om Storbritannien. I detta slag tillskrivs Spitfire en stor del av äran, men det var Hurricane som var RAF:s ryggrad, Spitfire hade inte kommit ut i lika stor andel till flotilljerna när Luftwaffe försökte ta herraväldet över luften sommaren 1940. Men 1942 var rollerna ombytta, Spitfire regerade, och Hurricane blev snabbt föråldrad. Dock byggde man Hurricanes i Brooklands fram till vårkanten 1944.