svammelsurium

Två samtida storheter, Corden ritad av Gordon Buehrig blev en stilikon redan som ny. Den aktuella bilen är en 810 sedan, sedanen fanns i två varianter, Beverly och Westchester. Skillnaden på dom är att den sistnämda hade ett brett armstöd i baksätet som gjorde den fyrsitsig.

 

Det enorma planet, eller rättare sagt flygbåten är en Martin M130, som allmänt kallades Clipper. Flygbåtarna regerade trafiken på 1930-talet, det praktiska med dessa vidunder var att man inte behövde anlägga dyra flygplatser, utan använde befintliga hamnar. Trots sin storlek kunde de inte ta särskilt många passagerare och att resa med en ”Clipper” var en mycket dyr historia. Å andra sidan låg service och lyx på en mycket hög nivå. Pan Am efterlyste en stor flygbåt för långdistansflygningar och Martin Company i Baltimore åtog sig uppdraget. I november 1935 sattes första planet i trafik och totalt byggde man tre av dessa bjässar åt Pan Am. Clipper var ett namn Pan Am anammade för alla sin afakoster och dom här tre kom att bli kända som China Clipper, Hawaii Clipper, och Philippine Clipper. Det var en stor maskin, närmare 40 meter över vingarna och en längd på 27 meter. Inuti fanns plats för uppåt nio besättningsmän och passagerarantalet kunde variera från 18 till 36 beroende på rutt. Fyra 860 hästars Pratt&Whitney Twin Wasp motorer stod för framdrivningen som skedde i modesta 200 kilometers marchfart.

 

 

Heinkel He 162 SAlamander var ett resultat av tredje rikets desperation mot slutet. Man satsade på att ta fram en "volksjäger" ett nytt jaktplan, som kunde massproduceras och sättas i tjänst i stora kvantiteter. Planet börjde komma ut i januari 1945 och var ett av få jetplan som flög operativt under krigets sista slutskede. SAlamandern visade sig kanske vara byggd lite för snabbt, fler egna piloter strök med än vad man lyckades bekämpa fienden med det. Den var till stor del byggd i trä, och med en inte särskilt pålitlig jetmotor på ryggen. Bränlset räckte bara för 30 minuters flygning och huvuduppgiften var närförsvar. Ungefär 320 stycken färdighställdes men bara något hundratal hade kommit ut till förband.  De allierade hittade dock många fler halvfärdiga plan i hemliga bergrum runtom i det före detta tredje riket, som i denna grotta utanför Hinterbrühl, Österrike.

 

P-47 Thunderbolt inte bara såg stöddig ut med landningställen brett isär och den stora stjärnmotorn i nosen. Den var stöddig också.  Den tålde mycket stry, och den kunde även ge mycket stryk och användes ofta för presicionsattacker mot markmål. Bestyckad med både kulsprutor, kanoner och raketer kunde den ställa till med enorm förödelse, när P-47:orna dök upp gick det blixtsnabbt, och lika fort kunde den försvinna iväg också. Nedan ett klipp i färg filmat "live" och visar hur de här maskinerna kunde härja rejält på strifing runs över norra Frankrike.

 

 

Landvetter flygplats öppnades 1977 och avlöste Torslandafältet som då stängdes. Men innan dess han det flygas en linje mellan dessa.  Troligen världens kortaste postflygsrutt, och den rutten flögs bara en enstaka gång, den första oktober 1977. Dagen efter lyfte det sista reguljära planet från Torslanda och efter det var Landvetter fullt operativ lufthamn för Göteborgsområdet.

 

En stor uppståndelse och uppvaktning  möte detta plan på New Yorks flygplats Idlewild en tidig morgon den första maj 1951. Det är den första transatlantiska flygningen för det nya flygbolaget El Al, från den nybildade staten Israel. El Als historia startar nästan samtidigt som staten Israels bildande 1948, först använde man ombyggda militärplan för enklare transporter, men bolaget och behoven av reguljär fjärrtrafik växte snabbt och tidigt 1951 köpte man in ett par nya fina Lockheed Constellations, det mest moderna långdistansplanet som fanns.  

 

 

Tre flygplan bildar en märklig siluett. Hos Wright air develloppment center i Ohio testflög man ganska flitigt den här konstellationen som bestod av en EB-29 med en F-84 Thunderjet fastkrokad vid varje vinge. Tanken var att dessa jaktplan skulle kunna kopplas loss och fungera som närskydd åt bombaren. Idén var inte helt ny, under kriget hade Tyskland experimenterat med "mistelplan" ett jaktplan som satt ovanpå en junkers ju88, fast där med ombytta roller. Idén till de här projektet i USA kom just från den tyske ingenjören Richard Voght som hade kommit till USA strax efter kriget. Fleria liknande experiment urtfördes också, med jaktplan hängande under bombplnaet och den märkliga XF-85 Goblin, ett minijetplan som skulle få plats inne i bombrummet på en B-36.  

Inget av dessa experiment bar någon frukt och efter en våldsam krach 1953 när en av F-84:orna helt sonika vek sig in över vingen på EB-29:an övergavs idén.

.

LInjeflygs Convair lastas av med dagens skörd av kvällstidningar på Torslanda i Göteborg 1964. Två lastbilar, den ena en Opel Blitz väntar tålmodigt, och ett par personbilar. Under femtiotalet blossade det upp en strid när reglerade körtider för chaufförer började införas. En del åkerier löste detta med att helt enkelt lasta gods, främst tidningar i personbilar istället, ofta var det Chryslerprodukter som gällde. På plattan syns en Valiant, en Belvedere från 1963 och en Opel Kapitän. Vid den här tiden hade det mesta av striden om körtider nog dragit över men 1964 användes ännu en del personbilar för tidningsdistribution. 

 

Det finns taskiga jobb och det finns värre jobb... Dessa killar har en inte helt avundsvärd arbetssituation, dom är i färd med att reparera skrovet på den gigantiska Graf Zeppelin, under färd, någonstans över Atlanten 1934.

 

Efter krigsslutet inventerade man bokstavligt talat hela Tyskland, och från övergivna baser, bergrum och fabriker samlade man ihop de mest förunderliga ting i vapenväg som det desperata Wehrmacht hade tagit fram i slutskedet av kriget.  I september 1945 fick allmänheten för första gången se vad det var deras soldater och flygare egentligen hade mött för diaboliskt motstånd i det i tyska luftrummet. Här står raketplanet Me 163 Komet, som togs fram för att skjuta ner bombplan. Längre bort ser man också Heinkels he 162 Salamander, "der volksjäger" Jetplanet som var byggt delvis i trä och tänkt att massproduceras för att vända kriget. Salamandern kom ut till förband och sattes in i strid bara veckor före kapitulationen, över 300 kompletta plan hade byggts och flera hundra hittades halvbyggda i hemliga fabriker i Österrike.

 

Arbetet med en ultrabombare, som skulle flyga högre, snabbare och längre med mer bomber än något annat hade påbörjats redan 1945. Efter många turer och nya rön i jetålderns tidiga utveckling stod de första prototyperna XB-52 klara och flög första gången 1952. Närmare 50 meter lång och 56 meter över vingarna som bar på åtta motorer.  En egenhet på de två prototyperna som piloterna inte gillade var att konstruktörerna hos Boeing hade valt att sätta besättningen i tandem, ungefär som på gamla skolflygplan...  Detta reviderades innan B-52 började komma i produktion under 1954. Den fick senare även katapultstolar för hela besättningen på fem personer. Piloternas stolar skjuts uppåt, men resterande besättningsmän skjuts ut under planet vid nödfall.  

Planet kom i tjänst 1955, och producerades fram till 1962, då hade man byggt hela 744 stycken av dessa.  B-52 har använts i en rad roller i de flesta oroshärdar sedan dess och gör så ännu. De kvarvarande planen har hela tiden uppgraderat och man planerar att flyga dom länge ännu. Något slutdatum är inte satt , men in på 2040-talet beräknas dom hållas igång.  Det innebär att denna typ då passerar ungefär 90 års tjänstgöring! Något helt unikt i flyghistorien som inte kommer slås på långa vägar.

 

Alexander Graham Bell var en mångsidig uppfinnare och fascinerades också av det nya flyget, men hans sätt att tackla de aeronautiska problemet var något oortodoxt... Mellan 1907 till 1910 byggdes Cygnet i lite olika skepnad med hundratals tertraeder som skulle ge lyftkraft. Motorlöst lyckades den första av dom dras upp på höjd bakom en motorbåt, med motor gick det inte så bra.

 

 

Capelis XC-12 var ett säreget flygplan,Socrates H. Capelis originaldesign lär varit ännu mer okonventionell, men för det färdiga planet kom John Younger att stå för det mesta av arbetet. Det var ett modernt lågvingat helmetallplan, men med stabilisatorer i en slags biplanskonfiguration. Likaså stack den framåtvinklade vindrutan ut från normalen också. En annorlunda detalj var också att landningställen fälldes ut när man slog av gasreglagen. Planet skall varit klart 1933 men verkar inte flugit runt särskilt mycket, 1938 skadades det vid en nödlandning och då byggdes det om en del. Cockpitfönstren ersattes med en mer normal bakåtlutande konstruktion, likaså gjordes fönstren längs sidan mindre.  Men det var ändå färdigfluget med Capelis. Flygkroppen och dess skinn var inte nitat som normalt är brukligt utan satt med skruv. Tusentals skruv, som vibrerade loss och krävde omfattande översyn hela tiden.  XC-12 fick flygförbud.  

 

 

Men istället för att skrotas så fick den oväntat en ny karriär. Den köptes av RKO pictures och kom att förekomma flitigt som filmrekvisita i en hel del filmer framöver.  Första filmen var Five came back av RKO 1939. denna följdes av flera filmer , den mest kända den dyker upp i är Flying Tigers 1942, med John Wayne.  Planet flög aldrig i något av de 15-tal filmer den förekom i utan var ett statiskt objekt, för eventuella flygsceneranvändes en modell av planet istället.  Trots att det officiellt skrotades 1943, dök Capelisen upp lite då och då på filmduken ända fram till 1947, efter det användes modellplanet i ett par produktioner till, den sista China Gate, 1957.

 

 

 

Här blir en Vought A-7 Corsair matad medan en annan står på kö. Deen flygande macken är en Boeing KC-97 Stratotanker. US air force köpte in hela 816 stycken av dessa tankplan som var baserade på C-97 Stratoliner, som egentligen var utvecklad ur B-29 Stratofortress. Stratotankern rymde 34000 liter bränsle.  Dom togs i bruk 1950, och trots att den modernare KC-135 som var baserad på Boeing 707 kom redan 1957, så kom den äldre Stratotankern att tjänstgöra ända fram till 1978.

 

Det har hänt lite grann sen Wesley May klättrade ut på vingen med en femgallonsdunk 1921
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/glomde-tanka.html

1953 var det färdigfluget med Mustanger i Sverige och planen såldes vidare, 26009 var ett av 42 plan som såldes till Dominikanska republikens flygvapen Aviacion Militar Dominicana. Här kom svenskmustangerna få ett ganska långt liv. 1965 ombildades deras flygstyrka till Fuerza Aérea Dominicana, FAD, och fick den målningen som synes ovan. Samma år hamnade man även i krig med dessa reliker, som i rätt händer tydligen fortfarande kunda bita ifrån sig bra. Såpass bra att något år senare skickades dom på modifikation hos Cavalier i Florida, som uppgraderade instrument, motorer och genomförde storservice. FAD höll kvar Mustangerna i flygvapnet ända till 1984. Vid den här tiden var dessa plan redan hett eftertraktade samlarobjekt och de flesta köptes upp av privatpersoner, via Johnson Aviation i Miami, Florida.

FAD-1936 fick 1986 civiregistreringen N789DH, 1994 omregistrerades planet till N510JS, efter en tids träda är planet nu återigen i luften vid Warbird Heritage Foundation, Chicago.

 

FAD-1912 nedan är en annan svenskemigrant som flyger än idag 

 

Fokker F.3 hade egenheten med en assymetriskt monterad motor i nosen, och piloten brevid. Med sidokåporna borttagna ser man att det verkar ganska trångt för den stackars piloten att samsas med den stora Siddeley-motorn. Värmen var det nog inget fel på men bullret måste varit enormt, dessutom var cockpiten fortfarande öppen på denna modell. F.3 tog fem passagerare i den betydligt mer ombonade kabinen bakom. 1921 hade det kommersiella flyget börjat komma igång, och KLM köpte in åtta stycken av dessa, som huvudsakligen flög London-Rotterdam-Amsterdam, och en helt ny linje som varit otänkbar bara lite tidigare, London-Hamburg.

 

 

 

Hornet är namnet på en elak bålgeting, och i De Havillands tradition att döpa sina plan efter flygande otyg så passade det namnet perfekt på denna maskin.  I Maj 1948 besökte dessa Hornets ur 65:e skvadronen Göteborg och flygbasen F9 ute på Säve.  Det var en stor händelse för svenska flygvapengrabbarna att få se dessa främmande maskiner. Och likaså var det för det brittiska flygarna, som här var ute på sin första utlandsvisit efter krigsslutet.  

 

 

Den här bjässen heter XC-99 och föregick Airbus 380 med dubbla däck med sådär 60 år.  Convair XC-99 var utvecklad ur bombaren B-36 och tänkt som i första hand transportplan, och det fanns en tanke med att göra en civil passagerarversion av den också.  XC-99 delade vingar, och övrig layout med B-36 men hade en mycket mer tilltagen flygkropp. Måtten var enorma med lite över 70 meter vingspann och 55,6 meter i längd. Detta var och är det största landbaserade kolvmotorplan som byggts, bara Hughes Hercules var större, men det var ett rent sjöplan. XC-99 flög första gången i november 1947,och togs i tjänst av US Air Force 1949.   Det byggdes bara en enda av denna, och det fick tjänstgöra flitigt fram till 1957 när den togs ur tjänst efter 7400 flygtimmar.  Den civila varianten Convair 37 som skulle kunna ta 204 passagerare och även hade förhandsbeställts av Pan American kom dock aldrig att byggas.   

 

Belgaren Rene Cozic var en av europas pionjärer i luften, och han turnerade flitigt runt med sitt aeroplan runtom i Europa. Den 23:e mars 1911 gästade han Göteborg med sitt egenbyggda flygplan och genomförde en provstart över fältet. Några dagara senare, den 6:e mars gjorde han den första oficiella flygningen inför publik.   Som start och landningsbana användes Kvibergs hed i anslutning till Göta artilleriregemente A2, som fick status som Göteborgs första aerodrom. De fåtaliga flygningar som skedde i Göteborgstrakten utgick härifrån, innan man under 1913 började anlägga en ny flygplats vid Tingstadsvass på Hisingsidan. Kvibergs hed och göteborgs första flygplats är idag en del av Kvibergs begravningsplats. 

 

 

 

Här byggs Warhawks hos Curtiss fabrik i Buffalo, New York. P-40 Warhawk hade tagits i tjänst redan 1939 och trots sitt moderna utseende, var planet gammalt redan som nytt. Den är berömd för insatserna med frivilligstyrkan "Flying tigers" i Mauncheriet 1941-42. I det stora kriget kom det att spela en sekundär roll, trots det byggdes det över 13 000 P40 i sina olika versioner fram till November 1944, många kom att exporteras.   

 

På den här bilden ser man dock ett tronskifte, i bakgrunden står nämligen en rad P-47 Thunderbolts, som var ett helt nytt stöddigt jakt och attackplan som hade introducerats under 1942.  US Air force villa ha massor av dom, och Republic själva hann inte med, så en serie, kallad P47G, kom att sättas ihop hos Curtiss i Buffalo.  354 stycken P47G byggdes här av de totalt 15660 stycken Thunderbolt som producerades fram till oktober 1945.