svammelsurium

Den första Juli 2006, dags för träff med Chryslerklubben praktiskt taget på hemmaplan denna gången med , vilket var bekvämt och bra för en söndagsutflykt.


Chrysler ja, även under samlingsnamnet Mopar, vilket innefattar märkena Chrysler, Dodge, Plymouth, De Soto och Imperial.
Varför kör vi just Chryslers?   Folk i kretsarna kring USA-bilar tenderar att vara väldigt märkes eller koncern-trogna, har man börjat köra Chevrolet, så blir din nästa bil en Cheva också, eller kanske man byter upp sig till en Cadillac, få därifrån skulle få för sig att köpa en Ford, lika lite som en Ford-frälst skulle få för sig att visa sig i en Chevrolet.

Det enda gemensamma dom lägren kan enas om är att inte tycka om nåt från Chrysler....

Sen finns det i och för sig dom som kör AMC också, men dom kör sitt race och struntar i va andra tycker, dom är ändå så försvinnande få att ingen tar nån notis om dom i allafall.  

Många baserar just "sitt" märkes förträfflighet med en skygglapps-mentalitet,  dvs, man kör sin Cheva som är bäst i världen och sätter sig aldrig i en Ford eller Dodge, punkt slut.  och baserar och förmedlar sin bilkännarkänsla utifrån det. Eventuellt kan det breddas till något som nästan är empiriskt tänkande,  att man en gång hört av en garagegranne som känner nån som haft en Chrysler som var för jävla dålig. 
 
Nu är detta förstås väldigt grovt generaliserat av en oerhört stor del av bilhobbyn, men ovanstående strömmar finns faktiskt väldigt påtagligt i kretsarna 

Jag har ägt bilar från de tre ovanstående koncernerna i omgångar , och med tiden har främst två saker trätt fram i mönstret.  
1: Vid perioder av Chryslerkörande är mina besök hos reservdelsfirman Rogers Custom väldigt mycket glesare.
2: Väghållning som överraskar med en större exakthet än i någon annan amerikansk bil som jag erfarit. 


Jag ett lite annat analysläge än de flesta, då framför allt märkesfanatikers, då jag vid det här laget kört närmare 300 olika modeller av USA-bilar, och helt enkelt funnit att Chrysler-bilarna är dom som passar mig bäst att köra, samt bjuder oftast på lite smartare konstruktionslösningar än konkurrenterna.  Och smarta, udda lösningar ingjutet i både formen och funktionen är nåt jag håller håller högt för det total intrycket.   




 Chryslers på grönbete , ett 50-tal bilar dök upp denna fina söndan





En väldigt läcker och väldigt röd Dodge från 1959.





Och en mäktig Imperial årsmodell 1964 från Norge dök upp med.





Baksätet i en Chrysler New Yorker cabriolet från 1958, det ser ju så härligt ut. mums!





Det blir inte mer flippat än så här, instrumenteringen i Imperial från 1962 var verkligen vild,
knappsatsen till vänster om ratten är alltså manövreringen av växellådan., knapparna till höger styr värme och klimatanläggningen.
Under åren 1960-1964 hände nåt skumt i Chryslers designstudio, modellerna var milt sagt lite märkliga under de åren innan deras nye designchef Elwood Engel fick styr på grejerna igen




Och i samma anda, inuti en Plymouth från 1961. Moderna biltestare skulle få slag om de såg det här
Ergonomiskt? reflexfritt? öööh, vaaa?
Notera backspegelns montering på brädan, en av Chryslers udda, men dock mindre klyftiga lösningar, från 1963 så placerades den på ordinarie plats igen.




Sveins otroligt eleganta Chrysler New Yorker från 1967





Sist men inte minst, så gled den här unika Dodge Charger R/T:n in som sista ekipage, bilen vi knappt trodde
fanns, en 71:a med 426" hemi motor, det byggdes bara ett 70-tal bilar det året med den monstruösa legendariska  hemin, så det här muskelknippet är en oerhört sällsynt vagn



Resten av bilderna finns att se på:
http://rides.webshots.com/album/556313112BwedbN



Tack alla i klubben som gjorde detta till en fantastiskt härlig dag!




 

Jag har aldrig innan varit uppe på cruisingen i Lysekil, har nog inte varit uppe i Lysekil på sisådär 15 år överhuvudtaget, och hade inte ens en tanke på att åka upp egentligen, men det råkade bli så och det råkade bli rätt trevligt med.

Nu är det så här med lokala raggargänget att de hade bestämt att träffas vid ettiden för avfärd, då stod en stackars Chevrolet där och väntade förgäves där... sen kom Tony med sin GTO, och vi fortsatte vänta tills havfyra då vi åkte, fortfarande utan några raggare i sikte. 
Tony  hoppar på kryckor för tillfället tänkte han bara åka upp en snabb sväng och titta till och åka hem tidigt, detta passade mig bra också så jag hängde på i GTO:n. och stack vid halvfyra tiden.

Det var rätt så turligt att vi kom iväg i tid , det blir fort trångt i Lysekil, då vi åkte hemåt igen vid halvåtta tiden igen var det kö ända från färjelägret in mot stan, huu... 

Och när vi vid denna tid är på hemväg, ja då möter vi lokala raggargänget som äntikgen var på väg upp....


Min gamla skolkamrat dök upp med en jättefin Chevrolet Impala cabbe
här passerande under Tjörnbrons spann, trevlig bil och trevlig vy.



Jag hade hört rätt mycket innan om att poliserna är jättegriniga och sura däruppe, och gör allt för att förhindra så mycket som möljigt, men det kom på skam, avspärrat var det, men dom hade till och med gjort skyltar som visade vart och hur man skulle köra för att det skulle flyta på, och de "ingripanden" man såg var mest av karaktären att de ville titta närmare på bilen som sådan med ett leende. Kul. 
Så vitt vi kunde se så skötte sig folk iallmänhet väldigt hyfsat, tror att ordningsmakten senare skulle ha större problem med folk som glott på fotboillsmatchen på stadens serveringar. 



Den här stackars Cadillac Fleetwooden från 1957 tilldrog sig poliens intresse
Och när det klev ut 17 (!) personer ur den hade de svårt att hålla sig för skratt
större delen av besättningen fick fortsätta till fots efter det. 

Jag har sett den bilen förut, den är jätteäcklig... ser ut som ett välanvänt råttbo inuti
och som den gått igenom ett världskrig utanpå... det byggdes bara 890 stycken såna
här Fleetwood limousiner, och när man tänkter på att någom nån gång betalat 7500
dollar, som då var ungefär sex årslöner för fabriksarbetaren som byggde dom, 
så kan man undra vad urpsunlige ägaren hade tyckt om att se den idag... 





Ett kärt återseende! en vän importerade denna Chevrolet Fleetline från 1948
en gång i tiden, och jag var med och hjälpte till att renovera den runt 1991-92

Jag kom att gilla den väldigt mycket, speciellt me den trevliga silver/blåmetallic
kombinationen, och faktiskt saknat bilen ibland.  Har sett den då och då till
salu runt om i hela landet, nu är den hemmahörande i Brålanda, och är fortfarande
lika fin som jag minns den .






En "krom-Olds" glider sakta fram, det går inte att glida fram så mycket raskare
än gångfart på cruising rundan iallfall, eller rättare sagt det går faktiskt fortare
att gå runt. 





Det är såna här syner som stärker min tes om att raggare inte skall ha jänkebilar...





Verkar som om besättningen i den här Bonneville cabben jsut sett färdigt på 
fotbollsmatchen.  Pontiac Bonneville från 1965 är en mycket fin bil, oerhört trevliga
att köra, och då jag förra året spenderade en hel del mil i en Calalina 65:a
så förstår jag varför dessa modeller är jättepopulära här, så många man 
ser numer undrar man om det kan finnas nån kvar i staterna som svenskarna
missat.. 

Då jag ligger å släpar med typ en vecka med bloggen så är det lika bra att resumera förra lördagen då det var dags för Power Meet i Nossebro. 

VI tänkte vara smarta och åka upp rätt så tidigt, bara för att inse att de flesta är så mycket smartare än oss, för väl där var det nästan fullt på fälten.
Totalt räknades det in c:a 2000 bilar, trots det så var det inte några nämnvärda köer varken in eller ut från området, ett tecken på att de har bra rutin på grejorna.

Vad är Power Meet? Jo, det är en träff anordnad av tidningen Power i samarbete med lokala klubbar, och vad som dyker upp där är  företrädelsevis USA-bilar. Till dom här träffarna bjuds även en del av Sveriges absolut finaste bilar in för bedömning/besiktning och prisutdelning, därtill är det även marknad och lite showuppträdanden 

Som besökare kan man ta sig an ett Power meet på två olika sätt.. Antingen att  åka dit  och ta ett par varv för att   kolla sig mätt på fina bilar, träffa bekanta från andra delar av landet, utbyta erfarenheter, umgås lite,  leta delar, skivor, kläder, böcker  eller annat på marknaden, ta ett varv till och titta närmare på de fina bilarna och sen åka hem och vara helnöjd med dagen. 
Alternativt:  åka dit, supa sig aspackad och däcka i baksätet, och åka hem. 


På vägen dit passerade vi Sollebrunn och passade på att stanna till och titta närmare på Nostalgimacken, brevid Shell-macken har det byggts upp en lten mack med helt och hållet femtiotals rekvisita, ett trevligt pittoreskt litet inslag.  



Vad mer att säga om lördagen, jag har hängt på sådana här träffar i flera år, och kan bara konstatera att det verkar inte finnas något tak på företeelsen. Det bokstavligen väller in importbilar i landet, träffarna blir bara fler och fler, och större och större för varje år. Bara förra året importerades det över 6000 äldre bilar från USA hit. Och det verkar inte avta. Nossebro är ändå en rätt liten endagsträff. Störst är Power Meet Västerås som brukar samla runt 20 000 bilar på en helg. 
En otroligt turkos Chrysler New Yorker från 1958, visst var färgerna häftigare förr.
Och två av säkert två dussin Oldsmobile 58:or på Nossebro, dessa kallades allmänt 
för "Krom-Olds" av synbara skäl, mycket  mer blänk än så här blir det knappt. 
 

Buick Electra cabriolet från 1959, det finns fler 59 Buick I Sverige idag än vad som såldes nya här, och av de fåtal som fanns då dog de flesta raggardöden innan sjuttiotalet hade börjat. Så här flotta modeller var då ytterst sällsynta här: De allra flesta jänkebilar på den tiden var faktiskt enfärgade, oftast svarta snikna 
fyrdörrars sedaner, som fick gå som företagsbilar, taxi, skolskjutsar och allmänt 
slitgöra. Till höger en Packard, komplicerade modellnamn är ingen nyhet, då denna 1956 hette Clipper Custom Contrellation Coupe. Fina vagnar på sin tid, men köparna svek stackars Packard, bara 1466 sådana här fina Constellaion coupéer byggdes, och två år senare hade Packard bommat igen.

 


Lincoln är heavy metal! För de kunder som tyckte Cadillac  var för små och trånga i slutet av femtiotalet köpte Lincoln, ett kassaskåp på hjul. Dessa hade självbärande kaross, och man fortsatte bygga på bilen tills vågen stannade på modiga 2700 kilo! 

1956 byggde Pontiac över 100 000 sådana här fyrdörrars hardtop-karosser, vart tusan har dom tagit vägen?
Första gången jag ser en överhuvudtaget. Och första gången jag ser en Hudson Hornet Hollywood, som Hudsons hardtop-coupéer kallades, 1952 byggdes det ungefär 2100 sådana, och dom är otroligt sällsynta idag.
 
  
Är dagis stängt så ryms ungarna lätt och ledigt i en Cadillac Eldorado från 1953. 532 stycken byggdes det bara och kostade som ny tre gånger mer än en vanlig Cadillac, idag en av de mest eftersökta samlarbilarna, uppskattad av både stora och små vad det verkar. Här är två av de tre som fanns på Nossebro denna dag.  




 
Så bjöds det på burn-out show, först in i manegen var Carlo Notaro med sin 1958 Chrysler, och efter hans makalösa show med jättejärnet så förstår jag bara inte att nån annan vågade försöka utmana detta. 
Detta är en helt standard familjebil från 1958, 2200 kilo och 345 hästars V8, Något fränare än de små trötta, taskigt byggda skrammelburkarna Volvo och saab lurade på bilköparna här på den tiden 

       
Det fanns en som var galnare,  detta är en Chrysler 300G från 1961, Chryslers prestandamodell, och byggd i bara 337 exemplar. Idag, en av de mest eftertraktade samlarbilarna överhuvudtaget. En bil som samlare och museum
bjuder MILJONER för! Men det verkar inte bekomma den här killen nåt nämnvärt


        

Då jag är ungefär lika torsk på gamla byggnader och arkitektur som på gamla bilar, så passade vi på att titta närmare på en imponerande väderkvarn på hemvägen. Idag ivras det ju mycket för vindkraft igen, men jag misstänker att det antagligen fanns en god anledning till att dom slutade med det en gång i tiden. 
Trevligt avslut på en trevlig dag i Nossebro

Årets Cruising i Kungälv var som beskrivet en rätt lugn tillställning för min del, andra bullar var det förra året.

Min väninna Erica från Värmland var på besök hos mig med sin Cadillac 65:a, och jag har haft hur roligt som helst i hennes och henns kompisars sällskap uppe i Värmlands skogarna, och mina vänner hemmavid har mer eller mindre skakat på huvudet och tagit det med en nypa salt när jag återberättat våra eskapader.

Nu gör dom inte det längre, för nu har dom fått träffa Erica...

På lördagnsmorgonen var det gråtrist och regnigt, som alltid när det är dags för Kungälvscruisingen.

-"Kan du hämta en öl i kylen snälla?" frågade hon, klockan var halv nio och inte ens gått upp ur sängen! 
Alltså, om man vill försöka förstå sig på kvinnor, så skall man börja med ett lättare objekt än hon. 

Senare anlände vår chaufför, och vi hämtade upp lite folk i Landvetter och styrde mot Kungälv i regnet 



Solen, den fick vi göra själva! 

Väl uppe i Kungälv har ösregnet gått över till ett strilande hällregn, och då bestämmer sig Erica för att det minsann är dags att cabba ner



Chauffören Tobbe är ju nykter, och ser med skepsis på detta tilltag, att köra eller åka cabriolet är en väldigt speciell känsla, att göra det, sittandes på ryggstöden med ösrgnet piskandes i ansiktet, ja det är, tja, hum.. också en speciell känsla. 




Men det stoppade oss inte , det var ju årets första åktur med cabbe, och det gäller ju att inte fega då. 



Grustaget i Kungälv var blötare än nånsin, men det samlades en hel del bilar där iallfall, denna fina Buick Electra 73:a plöjer fram genom vattenpölarna som en slagkryssare... 




Erica med sin Cadillac, hon har en fin Chevrolet från 53 med matchande husvagn också, på vintern är det Chevrolet Caprice som står för knegandet, detta är antagligen genetiskt betingat då mor kör Plymouth 59:a och far i huset en Lincoln från 1965. 


Dags för avfärd ner mot stan. 



En som trivs rätt bra, i början åkte Erica fram, medan jag och Tommy satt bak, efter tredje baklängesvolten hon gjorde ner över oss i baksätet, så blev det bäst för våra revben och andningsvägar att hon fick åka baksäte istället



Vädret klarnade upp rätt bra mot kvällen, och humöret på topp, än är det rätt många timmar kvar på kvällen , och en hel del kvar i flaskorna med, trots en lång dag och kväll så njöt våran chaufför rejält av att köra Cadillacen. Jag har ju emellanåt lite dåligt inflytande på folk, så veckan efter detta rusade han iväg till banken för ett lån å skaffa jänkebil själv! 

Uppe på motorgården var det fullt röj på scen, här körs nästan bara Rockabilly på det gamla sättet, en stil jag tycker är helrätt i sammanhanget, en av de drivande i klubben Rightback Riders är samtidigt en driven rockabilly artist under namnet Fireball Steven, hans band varvade med ett annat band som kallar sig Little Dennis and the Bobcats, som verkligen showade loss, begriper inte än idag hur den lille killen kunde sno runt upp och ner, liggandes på knä och få med sig både mic-stativ och gitarr på samma gång. 


Little Dennis himself, tyvärr ingen platta släppt, för det här svängde helhäftigt.

 
Fireball Steven, tidenligt klädd, Haglundsgura från -58 och gammal steel-mikofon, ståbas kompar givetvis . Här kör man hela konceptet utan kompromisser , rockabilly spelas in analogt på mono rörförsärkare live i studion som det gjordes 1953, mixing förbjuden. 
Dogma-musik? 

Den som dansade runt och röjde mest till dom här, det var förvånande nog inte Erica utan vår helnyktra chaufför... som sagt, han man dåligt inflytande så har man och jag trivs ganska bra med mig själv att förleda folk ner i rockabillyträsket. 

Frågan om när vi var hemma debatteras fortfarande, men min flaska whisky vet jag med bestämdhet var rätt tom vid fyratiden, så nånstans efter det for vi nog hemåt, har jag hört... 

Om nån tycker hon ser bekant ut, så kan det bero på att hon hade huvudrollen i TV-dokumentären "Raggarliv" som gick för ett par år sen på TV, håller tummarna för repriser på den. 

Ja, vart en intensiv helg, Vårgårda på fredag, Kungälv på lördag och på söndag styrde jag ner mot det vackra Tjolöholm för årets upplaga av Classic car show där.  En trevlig välordnad tillställning i den vackra slottsträdgården vid Tjolöholms slott.

Till varje sån här träff brukar det alltid vara marknad, med främst tillbehör och delar till diverse bilar och motorcyklar, och inte alls förvänansvärt nog fanns det absolut inga som helst grejer till nån av mina fordon... Däremot kunde man nog sätta ihop fem Volvo PV, och byta packningar i 100 Volvo motorer av joxet som såldes där, om man inte ville köpa begagnade husgeråd från sjuttiotalet, skavda souvenirtallrikar, spräckta speglar i fläckiga ramar,  sönderbläddrade tidningar, rostiga spikar eller allt annat som folk kommer dragandes med till såna marknader.

Jag vill inte heller ha en "Öl byggde denna vackra kropp" T-shirt, som nu även finns i barnstorlek...

Hur som helst bjuder träffen på en god variation bilar och motorcyklar, de flesta står uppradade klubbvis och bland dom som bjuder på sig mest är Citroen klubben som alltid kör en galen show, som förförra året när dom utklädda till franska arbetare med basker och Gauloises-cigaretter i mungipan plockade isär och ihop en Citroen 2CV på en kvart.

En trio med "Gangster-cittror" som dessa B11-modeller gärna kallades i Sverige, toppade försäljningsstatistiken ett par år på 30-talet, modellen fanns kvar ända till 1957. Fiatklubben bjuder ofta på en blandninga modeller som denna lilla Fiat X1/9, en lite sportig mittmotorbil som byggdes länge, i bakrgrunden en tidig Fiat 128.
 
 
Från England, specialkarossernas förlovade land. Mäktig Daimler DB18 med kaross från Hooper. Dessa nedsvepande linjer var länge kännetecknande för dom. Daimlern är frpn 1951 och traditionen med specialkarosser var då på utdöende. Till höger en Bentley 3½litre från 1936 med Continental Saloon kaross från Thrupp&Maberly.
 
I år hade de plockat rent en dylik 2CV och målat upp som en ko, i vilken alla barn fick hoppa omkring och leka ko-rodeo i (dom här bilarna har fjädringslängd på typ en meter eller nåt...) och den råmade när motorhuven gick upp.
 
Jag går igång på udda fordon, jag kan bli lyrisk över en del bilar som folk inte ens tittar åt, för dom inte vet va det är, som en gräsligt målad Volvo 363CS, det är en ful 343, lackad i silver med hemska oranga fälgar och , hrm, diskreta oranga och svarta stripes... den försägs med 260:ans V6 med turboladdning och av de tre prototyperna som byggdes hos Volvo i Holland, som inte ens Volvos huvudkontor i Göteborg kände till så finns enbart denna kvar. Bilen är ful som ett knippe stryk, men ack så kul att få se en fullständigt unik prototyp ute.

Den unika Volvo 363CS


Mer särlingar, i år hade man förlagt en träff med Vauxhall-bilar hit, så det kom närmare ett hundratal Vauxhalls från hela Europa, vilket är en trevlig syn, då vi inte får se så många här, Vauxhall slutade säljas i Sverige runt 1982, och av de som såldes rostade de flesta ihop så fort det nämdes dåligt väder i väderleksrapporten.
 Kort Vauxhallhistorik, dom började bygga bilar redan 1903, kom under följande decennier bygga stora vagnar med rätt starka motorer, lite gentlemannabilar så att säga,  uppköpta av General motors kom de fortsätta bygga större sedaner av snäppet högre dignitet än medelbilen, utan att för den delen göra anspråk på att vara lyxbilar.  Efter att den brittiska bilindustrin gjorde ett stort hopp utför ättestupan på sjuttiotalet så klistras det sen dess dekaler på Opelbiler i fabriken i Luton

Speciellt besök, världens äldsta existerande Vauxhall från 1903 !  Var är ratten? den har ingen... i bilismens barndom fanns det många olika idéer på hur automobilen skulle konstrueras innan man hade släppt taget
om hästdroske tänkandet, denna styrs med en styrspak av chauffören som sitter bak.  Intressant dock att den verkar sakna konventionell ram samt att den har spiralfjädrar, det senare slog igenom först på allvar på sextiotalet. 
Såådär femtio år framåti tiden såg det ut såhär, som denna fina Vauxhall Cresta från 1957.
 
 
Ett par sjuttiotalare från Vauxhall, den bisarra och extremt sällsynta Firenza "Droopsnoot" från 1975, samt en VX2300 från 1978.

Lång rad med Vauxhallbilar av blandade årgångar, samt en  magnifik 20/60 Hurlingham roadster från 1930
 




Tjolöholm bjuder på mycket klassiska engelska sportbilar, nåt mer brittiskt
sportigt än Morgan är svårt att tänka sig, En anakronism, detta är en 89:a,
 men kunde vara en 99:a eller 79:a.. modellen kom 1932, och ändrade
front och skärmar till dagens utseende runt 1953.  handbyggs efter gammal
tradition på ram med trästomme som kläs med knackad aluminiumkaross.



En liten men trevlig rad Chryslerbilar, från höger en fin Chrysler New Yorker
från 1967, en Chrysler Windsor från 1956 och en Plymouth Valiant från 1964

Hemfärd från Tjolöholm brukar sällan vara något skoj, inte det att man skanar stället, man är ganska mätt på fina bilar efter en hel dag där, utan det är köerna ut, mitt rekord innan var på 2 timmar och 50 minuter som mest att ta mig ut på den enfiliga vägen som leder ut vid grindstugan. Denna gången hade de dock öppnat insläppsvägen för utpassering vilket kapade den tiden med ungefär 2 timmar och 35 minuter.

Halvregnigt, det var det, duggade lite lätt på nervägen, men sen var det uppehåll hela dan, och vägen hem, ända tills man kommer till Landvettermotet där himlen tornar upp sig svart över hemkommunen, och sen vrids kranarna på... välkommen hem... 

På lördagen var det dags för den årliga Kungälvscruisingen, en av de tillställningar jag brukar se till att åka på, bekvämt nära, hyggligt med bilar utan att det blir för bökigt, och ett ypperligt tillfälle att fylla på samlingen med rockabilly musik genom Nic Nilsson aka "Fireball Steven" som både lirar själv, samlar, säljer plattor och har radioprogrammet Rockabilly Boogie.
 
Träff och Cruising sker på dagen medan det är fest med helrätt rockabilly musik live på scenen vid deras klubbkåk hela natten lång.

Hursomhelst, när vi kom upp på förmiddagen till grustaget som träffen startar vid, så stod det nog fem bilar och såg vilsna ut i ösregnet...

Förvånansvärt nog droppade det in rätt mycket bilar till slut, och när molnen skingrades så var det fullt i grusgropen, har nog inte sett så många bilar däruppe nån gång förut, när det var dags för avfärd på cruisingrundan så var vi säkert uppemot 150 bilar som körde i karavan ner, det är en rätt härlig känsla av att "äga" vägen att vara med på nåt sånt här. Att nån gång på året är det vi bilentusiaster som har företräde, och folk står längs vägkanterna och vinkar glatt åt oss när vi rullar förbi i sakta mak i våra gamla bilar.

Dom andra dagarna på året är det vi som får flytta på oss för cyklister, gående, och stressade bilister som gör kamikazekörningar i sina leasingbilar. Bli förhindrade på de mest upptänkliga sätt genom enkelriktningar,massa olika förbud, fartgupp, kameror, massvis med nya avgifter, krav, skattepålagor med mera. Samt folk som har spydiga åsikter om ens bil vad beträffar storlek, bränsleförbrukning och annat struntviktigt.

Cadillac från 1967 och Buick Electra från 1966 kryssar fram mellan vattenpölarna
  
 
Ovanlig Oldsmobile Toronado, bigblock-motor och framhjulsdrift. och en prydlig Chevrolet Impala från 1968 i helvit skrud.

Dags för avfärd ner mot Kungälv, nu börjar även solen titta fram så smått.
 


 
Här kommer lämmeltåget! 

 
Min Plymouth på cruisingrundan genom stan, följd av en fin Buick från 1959, Thunderbird nere till höger samt en ovanlig Pontiac Catalina från 1961. eleganta modeller synd att man ser dom oerhört sällan.

 






  

Tja, nu börjar man möta bilarna och motorcyklarna ute på vägarna i större antal för var dag som går.

så nu börjar säsongen komma igång för alla oss motortokar, för min efgen del så börjar det hektriska på fredag när jag skall köra vår tidtagningsbuss till säsongens första race för gatbilar på Vårgårda flygfält.

Våra egna race drar vi igång med i Göteborg den 5:e , maj, (www.blackrace.nu)  sen skall tidtagningen få kuska runt både med och utan mig till ställen som Karlshamn, Kalmar, Emmaboda, Älmult och annorstädes.

Så nu blir det åter en hektiskt säsong, två helger kör vi även dragracing på Säve i Juli. Uppe på det så finns det att välja och vraka på vart man vill åka i princip varje helg.

Och tycker man alla helger är för lite, så är det fikaträffar på veckorna med för bil och MC-folk. Måndagkvällar på Nääs fabriker uanför Lerum, Tisdagar torget i Borås, Onsdagar vid maritima centret i Göteborg och torsdagar på AC Rebels klubbkåk i Landvetter, puh.

En del av vad som bjuds skall man väl försöka hinna med, gamla bilar är alltid kul att titta på, tja, raggare med för den delen, emellanät för man ju även försöka hinna med att arbeta lite också, och klippa gräs...









.

Så var påsk igen och dags för avfärd till Elmia. Vis av fjolårets äventyr bestämde jag mig för att åka själv, lite halvtrist, men rätt befriande ändå, jag slipper ju lyssna på personliga tolkningar av norska dansbandshits och då får det vara värt det.

  

Nu begränsar sig underhållningen i Gran Furyn till en original radio som bara går på AM-bandet, det innebär att jag bara får in väldigt obskyra belgiska och tyska program, och som på vägen upp till Jönköping, sjörapporten på danska...

Mässan var alldeles utmärkt som vanligt, skall man beskriva det med ett ord så blir det: Trängsel.

Bland gästerna i år var legenden George Barris, det är mannen som bland annat byggt Batman bilarna genom åren, samt massvis med andra filmbilar och övriga custombyggen som varit förebild för massor av efterföljande bilbyggare. Han var först med det klassiska knepet att choppa ner taket på just Mercury 49:a, efter det har få Mercury 49-50 års modell fått vara ifred. Bland annat visade dom "live" i en monter en takchoppning av dylik modell.
George Barris, 83 år ung på sverigebesök, till höger Chop-job in progress
  

Detta är 2006, och folk choppar fortfarande tak på Mercury 49:or alltså. Men när gjorde herr Barris det första gången? Jo det gjorde han redan i oktober 1948!  Killen har varit med i gemet ett tag, 83 år fyllda och har inga planer på att lägga av med det gillar bäst.

Studebakerklubben visade upp sig och sina fina bilar. Nedan en Golden Hawk och en Flight Hawk.
  

Custom Motor show innebär Custombilar., Fyrtiotalare är tacksamma objekt, nedan en Plymouth och en Buick.
 


Violdast av de vilda, Old Bonanza, ett gammalt hotrod bygge, den här stod utställd på marmorhallarna redan på sextiotalet.



Sällsyntast avde sällsynta Edsel 1960, Fords praktfiasko blev inte vad man tänkt sig och efter bara två år så avlivade man namnet Edsel, styvt 2000 bilar biggdes för 1960 års model och var mest en vanlig Ford Galaxie med en egen grill. Bara 76 cabrioleter byggdes, detta är den enda kända som finns utanför USA.



temat på Elmia i år var sextiotalet. En monter för varje år var uppbyggd, samt att man kunde besöka en biförsäljare anno 1965 och även få sig en hårklippning i en autentiskt uppbyggd frisersalong fråmn tiden, kul och snyggt gjort.

Sport på svenskt vis och amerikanskt vis Volvo 1800S och Ford Mustang Mach 1
 
Tyskungar, Ford Taunus P3 och Volkswagens bagge, få modeller är så genuint länkade till det svenska sextiotalet som dessa.
 

Och en titt på det amerikanska sextiotaler Plymouth Sport Fury och en ovanlig Dodge 880 cabriolet.
 



Detta och mycket mera bilder finns här:
http://good-times.webshots.com/album/559001869MyIdjl

Hmmm, för att fatta sambandet måste jag  nog återknyta till resan mot Elmiamässan 2005... imorrn, eller nåt.