I blå hallen
Blått var frankrikes klassiska tävlingsfärg, och majoreiteten av alla Alpine A110 leverades i denna kulör. A110 blev en stor framgång för lilla Alpine som med en Gordinitrimmad Renaultmotor placerad i mitten av ett lätt chassi försett med glasfiberkaross. Tävligsframgångarna blev många och A110 byggdes länge, från 1961 fram till 1977. Då hadfe Renault redan tagit över Alpines verksamhet och deras fabrik som låg i Dieppe. 7146 A110:or rullade under dessa år ut härifrån, och dessutom kom den licenstillverkas i Bulgarien, Mexico, Braslien och Spanien i mindre upplagor. Den gamla fabriken i Dieppe används än idag för utveckling av Reanults tävlings och sportmodeller.
AMI slog igenom
Eller egentligen inte, i alla fall inte i Sverige.
Ami-scootern kom från Schweiz och fanns med två olika Sachsmotorer, 98cc och 123cc. Upphovsman till den här och ett par liknande skapelser var ingen mindre än förre chefen och ingenjören vid Jawa, Jaroslaw Frei. Ami såldes i blygsamt antal åren 1950 till 1954.
Moskva 1973
Jänkebilar i österled, året är 1973.
Dodge Monaco coupe, en tuff modell med sina täckta lykor.
Syskonmodellen Polara hade en annan front.
Ford Torino samma år var inte helt olik i fronten.
Kameruns ambassad körde Chevrolet Impala 1973.
En Buick Electra tillhörande australiens ambassad.
Lincoln Continental mk IV torde varit en av de dyraste bilarna som landade på rysk mark 1973, den här tillhörde Guyanska ambassaden.
Lite billigare i drift var nog denna Pontiac Tempest Le Mans. Lite underligt är det att representanter för Sovjets satellitstater hade såpass fria tyglar att få köra omkring i "fiendesidans" kapitalismens fordon. Denna har polska diplomatskyltar.
I den irakiska ambassadens fordonsflotta ingick denna AMC Hornet coupé.
Buick Riviera, väldigt långt ifrån någon form av Riviera...
Ford LTD Brougham, privatregistrerad.
Denna flotta Oldsmobile 98 var också privatkörd och tillhörde den i Ryssland så välkände och berömda cirkusartisten Yuri Merendov.
Och sist en Interantional Travelall med höjd markfrigång och stöddiga däck. Troligen tillhörande någon som lärt sig hur man bäst tacklar det ryska vägnätets skick och beskaffenhet.
en vårdag i Winnebago 1909
Det klagas på dåliga vägar idag, men så här var verkligheten för många automobilpionjärer för sådär hundra år sedan. I USA existerade knappt vägar utanför städerna, och de som fanns saknade ofta både bärlager och beläggning och var dimensionerade för häst och vagntrafik.
Här har en EMF kört fast ordentligt i centrala Winnebago, Minnesota en vårdag 1909. Ekipaget rekar vägen för Glidden tour, som var en slags uthållighetstävling, detta år gick Glidden mellan Detroit och Denver, via omvägar en total sträcka på 420 mil. Den tävlingen gick av stapeln i juli 1909 då vägarna antagligen var något bättre än i april då man lade upp sträckan. av de 420 milen gick bara en och en halv mil på belagd väg, och det var de första kilometrarna vid starten i Detroit...
2009 körde Emily Anderson i pionjärskan Alice ramseys hjulspår tvärs över USA, vilket då rapporterades om här, och tål att läsas om igen: category/go-emily-alice-ramsey-centennial-drive.html
Skolskjuts med rem 1963
Van Doornes automobielfabriek i Eindhoven blev kända för sin unika variomatic, enkelt sagt, remdrift. Den här specialaren är fabriksbyggd som en särskild skolskjutsmodell, troligen blev ingen mer av denna modell byggda, och fick verkligen alla ungarna på bilden plats i den lilla Dafen?
Öppet i Moskva
Det verkar som om cabrioleter inte var så värst vanliga i Sovjet, inhemska bilmarknaden hade inga, förutom de gigantiska paradvagnarna från ZIL, som i stort sett bara sågs ute med höga militärer glidandes förbi röda torget en gång varje år, den första maj. Bland de som hade möjlighet att införskaffa fordon från utlandet var öppna bilar kanske inte något vettigt alternativ i den ryska väderleken.
En Lincoln Cosmpolitan från 1950 var nog en ovanlig syn i det tidiga femtiotalets Moskva.
Pontiac Silver Streak 1950, någonstans ute på landsbygden
Rambler American cab 1966, den var ovanlig även hemma i USA med bara 2092 stycken gjorda.
Likaså var en äkta Dodge Dart GT cab en ovanlig bil 1969, speciellt i Sovjet.
Vräkig Cadillac Eldorado 1966. I bakgrunden kan man även skymta andra främmande fåglar. Bland Latvija-bussarna har det trängt in sig en VW-buss, och längst bort skymtar även en Mercedes.
En av dom tuffaste bilarna i Moskva sommaren 1966 torde varit den här Chrysler 300 cabben.
Chevrolet Impala SS 1966, med Schweiziska diplomatskyltar.
Och en Plymouth Satellite 1966, med vanliga Schweiziska skyltar, hemmahörande i kantonen Aargau, norra Schweiz.
Revolutionen på hjul - Devrim
President Cemal Gürsel höll 1961 en presskonferens på ett tema som aldrig förut hållits i Turkiet, det handlade om bilindustri. Industrialisering och bilism var vid denna tid milt sagt diminutivt i landet, så även ekonomin. Man förde någon slags närmast planekonomisk byteshandel istället istället för valutaflöde med utlandet. Gürsel insåg att man kunde byta bomull och vete mot bussar i det långa loppet, inflationen var också svindlande.
Men den 15:e maj 1961 slog han på stora trumman och ville sätta Turkiet på kartan bland bilbyggande nationer, här föreslogs inte utan det beordrades att en helt turkisk bil skulle tas fram, genast. En månad senare hölls det inledande mötet med Vice VD för transportministeriet och för det statliga järnvägskompaniet. Här vaskade man fram en ingenjörskår på 24 personer som utsågs att konstruera en förserie bilar från scratch, och de skulle vara klara lagom till Republikens dag, den 29:e oktober! Projektet döptes till DEVRIM, som betyder revolutionen på turkiska. Nu skulle den motoriserade revolutionen ske, något försenad, i Turkiet också.
Det bör varit 24 ganska uppgivna stackare som fick denna omöjliga uppgift, dessutom på en budget som uppgick till 1,4 miljoner turkiska lira. Då motsvarande runt 200 000 amerikanska dollar... Detta är inte mycket att bygga bil på, och man skulle konstruera rubbet, motor, transmission, chassi, kaross från ingenting, på fyra månader.
Men den 15:e maj 1961 slog han på stora trumman och ville sätta Turkiet på kartan bland bilbyggande nationer, här föreslogs inte utan det beordrades att en helt turkisk bil skulle tas fram, genast. En månad senare hölls det inledande mötet med Vice VD för transportministeriet och för det statliga järnvägskompaniet. Här vaskade man fram en ingenjörskår på 24 personer som utsågs att konstruera en förserie bilar från scratch, och de skulle vara klara lagom till Republikens dag, den 29:e oktober! Projektet döptes till DEVRIM, som betyder revolutionen på turkiska. Nu skulle den motoriserade revolutionen ske, något försenad, i Turkiet också.
Det bör varit 24 ganska uppgivna stackare som fick denna omöjliga uppgift, dessutom på en budget som uppgick till 1,4 miljoner turkiska lira. Då motsvarande runt 200 000 amerikanska dollar... Detta är inte mycket att bygga bil på, och man skulle konstruera rubbet, motor, transmission, chassi, kaross från ingenting, på fyra månader.
"Utvecklingsavdelningen" liknade mer en hobbyhörna...
Otroligt nog lyckade man bygga fyra stycken fungerande prototyper, eller nästan fungerande, tre stycken blev vita och en svart. Det sägs att den svarta lackades ombord på tåget till Ankara på visningsdagen. Ingenjörerna hade arbeta i skift dygnet runt, direktiven var att den turkiska bilen skulle ha mått och utrymmen som de mest populära utlänska bilarna, Opel, Ford med mera detaljstuderades, två olika motoralternativ togs fram och en sidventilsmotor liknande den i Ford Anglia var lättast att tillverka. Två toppventilsmotorer togs också fram men verkar inte använts i någon av bilarna. I princip allt fabricerades i den temporära fabriken, förutom däck, fälgar och rutor, mätare togs från en Volkswagen.
I stor splendör skulle dessa bilar nu köras för egen maskin, den svarta avsågs att skjutsa president Gûrcel själv med inför militärparaden på Republikens dag. Det gjorde man också, i ungefär 100 meter innan bilen stannade. Man hade glömt en liten detalj, nämligen att tanka... En av de vita bilarna hade lite mer bensin i tanken och en inte helt belåten president fick kliva in i den istället för vidare färd mot cortegens mål, mausoleet där Turkiets landsfader Kemal Atatürk ligger begravd.
Denna incident gjorde Devrim till driftkucku i många år framöver, och bör bidragit starkt till att avliva hela projektet. En annan stor bidragande orsak var att det fanns helt enkelt ingen marknad för bilen, vanligt folk hade råd med bil helt enkelt, och de få som hade det köpte utländska fordon ändå. Av de fyra byggda Devrimbilarna skrotade man tre, tog ur motorerna och konverterade till stationära dieselaggregat i den lokverkstad man hade byggt dom, en Devrim sparades till eftervärden och den skall vara fullt körbar än idag. 2008 uppmärksammades den igen då en film om det hela, Devrim Arabalari, hade preimär.
Vid tiden för Devrims tillblivelse fanns förvisso viss bilindutri i Turkiet, Chrysler hade en mindre sammansättningsfabrik utanför Istanbul, främst för lastbilar. Några år senare kom man dock igång med en "egen" Turkisk bil, Anadol, som var utvecklad av Reliant i samarbete med Ford, 1968 bildades även Tofas, som började bygga Fiatbilar på licens. Idag byggs runt 1,2 miljoner bilar per år i Turkiet, så fiaskot med Devrim har man tagit igen med råge.
Nu blir det rosa igen
Tema rosa har förekommit här förut, dags för en lite kulörta inslag i denna diskrea nyans igen, denna gång tema racing.
Men först, Paris Hiltons rosa Bentley Continental igen, som verkar råkat ut för trubbel...
Rosa racingrover , en 3500 Vitesse, denna modell hävdade sig bra i racingserien på 1980-talet vilket tidigare beskrivits här: racerrovers.html
mycket bjärt Ferrari Enzo
Ferrari 512TR i hello kitty-tema
Lamborghini Murcielago.
Det finns inga begränsningar för hur man kan beställa sin Bugatti Veyron, och ingen övre prisgräns helller, cirka en miljon Euro är baspriset på dessa, och sen får kunden säga stopp, eller inte...
Kulören FM3 Panther Pink som fanns hos Dodge ett kort tag skrevs om här: pretty-pink.html
samma färgbytta hamnade sen i Australien, 1971 såldes 20 stycken Valiant Charger R/T i denna nyans där.
Och för din racerförar-wannabe hamster, Critter Cruiser.
Stranieri italiani
Italienska bilar med damer har varit en långkörare här, nu tar vi lite främmande italienare, alltså bilar med italienskt påbrå men byggda utanför, och de obligatoriska vackra flickorna därtill såklart.
Seat 124 var en spansk Fiat 124
Seat 132
Seat 133 var en märklig bastard, den liknade 126:an men var byggd på den äldre 850-modellen. Modellen i fråga till den här bilen är ingen mindre än Ursula Andress
Steyr-Fiat 1100, Österrike
1100:an byggdes vidare länge i Indien som Premier Padmini, här 1979
Fiat 126 fick ett förlängt liv i Polen, 20 år efter originalet upphörde gjordes Polski-Fait 126p ända fram till år 2000.
Mer öststatsfiats var ZAstava från Jugoslavien, 101 hette denna 128-variant där
Yugo Koral såldes i Italien som Innocenti Koral.
Italiensk men ändå inte, OSI 20MTS var egentligen en Ford Taunus i mycket vackert fodral.
"Bakkie" kallas dessa käcka pickuper i Sydafrika, och 128 Bakkien byggdes av Alfa Romeos fabrik där på 1980-talet. Denna är från 1981.
Sovjetfenor
Tre mycket kapitalistiska vagnar parkerade utanför socialismens plantskola, det enorma universitet i Moskva. Närmast en Imperial 1960, Mercury 1960 och en Cadillac Fleetwood från 1961, troligen ingick dessa tre fordonsinstitutet NAMI:s bilpark.
Mopars på mässa! Det hölls en amerikansk utställning i Moskva 1959 där man visade upp Amerika från sin bästa turistsida och de senaste bilarna. En mycket märklig mässa för jag misstänker turistutbytet mellan de båda stormakterna var något begränsat. Här står ändå Chryslers seanste modeller i form av en Plymouth Belevdere, Dodge och i bakgrunden en De Soto Fireflite. Plymouthen kom senare att övertas av filminstitutet Mosfilm.
En annan Plymouth 59:a, privatägd. Den tillhörde av operasångaren Sergei Lemeschev.
Mercury Montrery 1958, ägd av ingen mindre än Galina Ulanova, en av världes främst ansedda ballerinor.
Skinande blank och troligen helt ny Buick Super 1958.
Plymouth Savoy 1957
Och en de Soto Diplomat 1957, som i princip var en Plymouth med De Sotofront. Dessa byggdes enbart för exportmarknaden och minst en hittade ända till Moskva.
Japans ambassadör i Moskva åkte pampigt med Chrysler New Yorker 1957.
Imperial 1957, med oidentifierade nummerplåtar.
Buick Le Sabre 1959
Cadillad 1960 med diplomatskyltar från Guinea, den nyss självständiga afrikanska republiken var nära knuten till Moskva och politbyrån, men president Tourés representanter på plats körde alltså lyxigt amerikanskt.
Och en vinterbil, spanska ambassadens Cadillac 1959 står slarivt parkerad vid en snödriva.
Piu Rosso
Rött är klassikst på italienska bilar, arvet från tävlingsbanorna och den tiden varje nation hade sin egen tävlingsfärg.
SOm tävlingsbil hamnade många Lancia Fulvia HF, poluär bil i rally under många år.
Rött men mer civiliserat, Lancia Fulvia sedan 1967
Engelsman på vift, Austin A40 Futura byggdes på licens av Innocenti, de tidiga som den här hette A40S, senare hette dom IM3 och IM4.
Vackra Innocenti C hade också brittiskt påbrå då den var baserad på Austin Healey Sprite
Lancia Appia Vignale 1958
Och lika elegant såg Fiat 1500 Pininfarina spidern ut.
Med fler dörrar, Fiat 1200 Gran Luce 1957
Pininfarina special på Fiat 1100, 1948
Kompakt och illröd, Fiat 850
ALfa Romeo Giulia Sprint 1956
Och en modernare namne, som i Alfasud Sprint
Röd alfa Romeo GTA med rödhårig modell, ingen mindre än Luciana Paluzzi, även känd som bondbruden Fiona Volpe.
Sovjetchevor
Det var gott om USA-bilar i moskva på Sovjettiden, här är ett axplock olika Chevroleter i i vimlet.
En tvådörrars 2-10 från 1954 i gott skick, troligen en före detta diplomatbil som kommit i privata händer. Ser som om den är fotograferad någon gång på1960-talet.
2-10 från 1955
Och en flottare Bel Air från samma år, tvåtonslackad. Notera avsaknaden av backspeglar.
En basic 2-10 från 1956.
Fyrdörrars hardtop Bel Air 1956, radioantenn men inga backspeglar...
spegellös Bel Air 1959.
Prydlig Bel Air 1964, från Luxemburgs diplomatiska beskickning i Moskva.
Den här Impalan tillhörde polska ambassaden 1965.
Den här Impalan torde nog varit Moskvas mest hårdbevakade bil, för det här var New York Times reportagebil.
Tuff och lyxig Chevrolet Caprice från 1969, med concealed headlights-grill, som var tillval på dessa.
En Bel Air från Belgiska ambassaden 1970, utanför det välkända Gastronom.
Impala 1971, den här kommer kördes av personal från Irakiska ambassaden.
Italienblandning
Det outtröttliga temat, italienska flickor och italienska bilar från reklamens värld.
Från sportkombins tidevarv, Lancia Beta HPE 1976
På modernt vis sportig med stuvutrymmme, Alfa Romeo 147GTA
Mer elegant lastavdelning på Lancia Appia, special från Viotti 1959
Betydligt mindre lastutrymme, Fiat 850
Fiat i lyxig tappning från Canta, byggd på Fiat 1100 1957
Höstmode 1967 med Lancia Flavia coupe.
Nästan bil, trehjuling från Lambretta
Bara obetydligt större än Lambrettan, Fiat 500
Citybil i 500-klass på modernt vis, Lancia Ypsilon.
Och helt andra bullar, nya brytala Lamborghini Aventador på mässa 2011
Och såhär presenterades Masertik Merak 1976
Balzers bagage
Riktiga kombibilar var det ont om på 1920-talet, antingen var de obekväma öppna lastbilar eller stora sedaner ombyggda med bakdörr elelr liknande, de var ända ganska ovanliga. Ville en handelsresande åka bekvämt så kom den här lösningen från karosserifirman Balzer, som byggt den här specialkofferten på en Mercedes Benz 260 Stuttgart coupé från 1928.
Kubotas concept
Kubota är mest kända hos oss för mindre traktorer, grävare stationära motorer och liknande, bolaget har anor ända tillbaks till 1890. Det dröjde dock ända till slutet av 1960-talet innan man började exportera sina slitstarka små maskiner, främst till Amerika. 1970 visade man dock den här egendomliga pjäsen som är en.. ja vad är det för något? En fritidstraktor? en terrängbil? något ens användbart? I princip ingenting är känt om denna märkliga farkost från Kubota och ingenting av den verkat gått i produktion heller.
Karibiskt tema hos Nami
På utställning men inte för allmänehetens ögon står en av USA:s dyraste bilar 1956, Packard Caribbean convertible. 6000 dollar kostade en sådan här ny, och bara 276 stycken byggdes av den exklusiva modellen. Just det här exemplaret hamnade dock väldigt långt ifrån sin tilltänkta kundkrets för den hamnade hos NAMI i Moskva.
NAMI var den sovjetiska forskningsbyrån för bilutveckling, en instans där gränsen mellan utveckling och industrispionage inte var så noga med.
Att NAMI köpte in Packardbilar var inte så konstigt, den ryska statslimouinsen ZIS-110 var baserad på en äldre Packardvariant, nu skulle man ta fram en modernare variant för ZIS. Förutom den Caribbeanen så stod även en mer normal Packard Patrician hos institutet också.
Redan 1957 hade man en första prototyp klar för nya ZIL-111. '
ZIL -111 byggdes några år inan designen ärvdes av den mer kända GAZ-13 Chaika som kom att byggas ända in på 1980-talet. mekaniskt fick dessa också en del finesser från Packard såsom automatlåda med tryckknappsmanövrering.
Den flotta Caribbean verkar dock slutat sina dagar på ett ganska ovärdigt vis, på ett upplag någonstans i Moskva...
Grigio italiano
Italienskt tema igen, annars färgstarka modeller och fordon här i gråskala
Lamborghini Miura på utställning, damerna slåss om vem som skall få sitta i.
Giulia GTA race ready i montern
En Abarth 2400 med Ellenakaross provsitts på utställning 1962.
Maserati Indy
Smäcker Ferrari 250GT Berlinetta
Två exemplar av Fiats flotta 1200 Gran Luce från 1959
Och nya Fiat 1800 kombi från samma år
1971 bytte Lancia Flavia namn till 2000, här en berlina från detta år
Och Lancia 2000 coupe 1971.
Alfa Romeo Alfetta 1973, som tillverkades ända fram till 1987.
Sist men inte minst, ovanliga Alfa Romeo Giulia GTC, 946 exemplar byggdes och karosserna kom frånCarozzeria Touring.
En Aero på resa
En Aero Minor med tjeckoslovakiska plåtar och texten "prague-Stockholm" i rutan, troligen är bilden tagen i Stockholm, för bakom kameran står modefotografen nummer ett, Kary H. Lasch. Han var förvisso född i Prag men bodde hela sitt yrkesverksamma liv i Stockholm. Aero Minor sålde relativt bra i Sverige av den totala produktionen på runt 10 000 bilar gick ungefär 2000 till Sverige, kanske är detta från någon slags PR-resa till det kalla nord för dessa bilar?
Barris snösläde
Snabba snöskotrar berättades om här: snabbast-på-snön-med-boss-cat.
En till i gemet var denna "Ice Kutter" med kompressormatad V8 och i allt väsentligt en dragster på medar. Ice Kutter var ritad och byggd av customlegenden George Barris, men huruvida den kom att tävla eller köras verkar inte finnas någon vidare information om
Flickornas Morgan på Blasieholmen 1949
Morgan kan sannerligen inte varit något stort märke i 40-talets Sverige, denna bild är tagen på Blasieholmen i Stoockholm 1949 av den världsberömde Svensk-tjeckiska fotografen Kary H. Lasch. I vilket syfte är dock okänt, notera att bilarna även är skyltade med P för Älvsborgs län. Hur många, eller få Morgans som såldes här då är också okänt, men året efter, 1950 sålde man fem vagnar, och för hela femtiotalet drygt 40 bilar totalt. Kanske dessa tre är de enda tre som såldes här 1949?
