mer från baksätet
Mysigt ombonat i Cadillac Fleetwood 1973, interiören kallades för Medici velour.
Och lite ljusare kulör med Medici Cloth, i Fleetwood.
Cadillac Fleetwood 1975.
Stämningsbild genom bakrutran i Ford Mustang fastback 1965.
Amerikanska Ford Granada var mycket plyschmysig inuti.
Mer utrymme åt alla håll i den större Ford LTD.
Experimentbilen Ford Aurora med vändbara säten och hörnsoffa (!) bak.
Elegant och allt klätt i finaste skinn, Jaguar XJ6
Och så här lyxigt och rymligt åker man i Bentley Arnage RL450, det var en 45 centimeters förlängd Arnage, en specialmodell som gjordes 2001-2002 i ganska få exemplar.
Snabb leverans
Här står mannen som har som jobb att bocka av leveransklara Ford RS200, han har inget evighetsjobb heller för det gjordes som namnet antyder, just 200 stycken av dessa små monsterbilar. RS200 var en så kallad homologiseringsbil, 200 stycken krävdes det att det producerades för att få tävla med dom. De som inte hanmade i rallyskogarna, såldes till privatpersoner. En mittmonterad och Cosworthpreppad BDT-motor med turbo stod för kraften, i snällutförande på c:a 250 hästar. I racerkostym, 415hk. Men det fanns mer potential i den lilla 2,1 litaren, effekter på bortåt 800 hästkrafter var fullt möjliga och det klämdes ur dom ibland också. Fords satsning var främst menad för värstingklassen Grubb B i rally, men den förbjöds 1986 när de sista RS200 byggdes, fast dessa maskiner hittade snart vägen till andra sporter, som banracing, rallycross med mera där flera av bilarna tävlas med än idag.
Moscow midsize
Buick Special från 1963 någonstans i Moskva. Nummerplåtarna säger att detta är en diplomatbil från Nordrhodesia , landet som numera heter Zambia.
Polska diplomatskyltar på en Chevelle Malibu 1964.
Chevelle 1965, privatägd, men inte från Moskva utan från det närliggande Vladimir Oblast.
En ovanlig Mercury Comet Caliente coupé 1965, av bilarna att döma i bakgrunden är detta någonstans i diplomatkvarteren.
Brasilianska ambassadens Buick Special 1966.
Chevelle 1966.
Ford Fairlane 500 1966 som fått slita hårt i det tuffa ryska vinterklimatet.
Fyrdörrars Buick Skylark 1968, från Japans ambassad.
Ford Fairlane parkerad brevid en Volga, 1968.
Finska diplomatkåren åkte bland annat Oldsmobile Cutlass 1968
En fyrdörrars hardtop Oldsmobile Cutlass 1970, i bakgrunden skymtar en Volvo 145, exotiskt å det förslår i Moskva.
En Oldsmobile Cutlass 1970 tämligen långt från Moskva och diplomatvärlden, den är registrerad i det avlägsna Sakhalin, den stora ön som ligger norr om Japan utmed ryska stillahavskusten.
Caprice 1977, det blev en märklig rockad i GM:s sortiment när man bantade sina bilar. Caprice räknades som full-size men 1977 var den faktiskt mindre och lättare än midsize-seriens Malibu.
Brittiska bromsar
En Morris J2 van gör reklam för All british Lockheed hydraulic brakes, ett bromssystem som länge kom att vara standard på nästan alla europeiska bilar. Så värst urbrittiska var dom dock inte, utan ett företag som hette Automotive Products förvärvade licensen från Lockheed i USA att få ensamrätt på denna innovation på den europeiska marknaden. Hydrauliska bromsar hade först använts av Fred Duesenberg på en tävlingsbil 1914, men något patent på det tog han aldrig. Det gjorde däremot Malcolm Loughead som kom upp med ett liknande system 1918. Sådär tio år senare hade många gått över till de moderna effektiva bromsarna, och 1929 bildades den engelska avknoppningen under tidigare nämnda AP. Malcolm och hans bror Alan kom itne göra så mycket mer avtryck i bilhistorien, men däremot inom flyget, för bygga flygplan hade dom gjort i Santa Barbara, Californien sedan 1912. Bröderna Loughead ändrade så småningom sitt efternamn till det idag mer kända Lockheed, ett namn förknippat med de mest extrema flygplan som gjorts genom historien, och med bromsar.
Färgglada Taunusdamer
Mer Taunusbilder från förr, i damsällskap.
Taunus 12M 1963
Taunus 12M 1960 i USA.
Taunus 15M 1967
Taunus 17M en glåmig dag i Köln 1964
Betydligt bättre väder, Italien 1962
En annan Italienkoppling, den vackra och sällsynta OSI 20MTS, byggdes på Taunus.
Taunus GT 1971
Vinces Vega.
Ford Vega Special kom till 1953, och kan då antas tagits fram för att konkurrera med Chevrolet Corvette, men så var inte fallet. Det tog sin början redan 1950 då man utlyste en designtävling i Motor Trend. Vinnande bidrag kom från Vince Gardner, som tidigare hade arbetat under Gordon Buehrig, och varit mer eller mindre ansvarig för den legendariska Cord 810.
Det vinnande bidraget hade godkänts av Vince Gardner och Henry Miller vid Motoramamässan i Los Angeles 1950, men detta innebar inte att projektet skulle genomföras, Henry Ford II bidrog dock med 500 dollar för att ta fram en skalmodell. Gardner själv var den som kom att driva projektet vidare, han tog med sig modellen till Detroit och tjatade sig ända in på Henry Fords kontor, där han fortsatte tjata oavbrutet tills Henry lät skriva ut en check på 8000 dollar, Vegan kunde bli verklighet. Byggandet av den kom dock inte att ske hos Ford utan i en lokal i Hollywood, där Vince själv stod för det mesta av arbetet. Till sin hjälp hade han Phil Weiand som redan var kunnig motortrimmare och välkänd i den spirande hotrodrörelsen i Kalifornien. Vegan blev inte klar i en handvändning, två år tog det att färdigställa den. En del nyfikna i grannskapet följde projektet nyfiket, som mångmiljonären Howard Hughes, som möjligen kan skjutit till några dollar vid behov, och några andra grannar var Groucho Marx och Red Skelton som ibland kikade in i verkstan. Även Henry Ford II kikade in med jämna mellanrum för att se hur det fortskred.
Det verkar som om man inte hade någon susning om konkurrenten Chevrolets nya Corvette, inte till en början i alla fall. Den presenterades i januari 1953, Vegan stod klar något senare. Det innebar att Ford var frånåkta, även om Corvetten med sin sexa var ganska timid som sportvagn betraktat så var Vegan ännu mer modest, med en liten 2,2 liters sidventilsåtta på cirka 60 hästkrafter. Även om den skulle kommit i produktion så hade det tagit minst ett år till att finslipa den. Istället kom Vegan att visas upp i samband med Fords femtioårsjubileum på http://en.wikipedia.org/wiki/Ford_Rotunda, där den kom att bli utställningsobjekt under en period innan Vince Gardner fick tillbaks den. Och det var tursamt då Rotundan brann ner till grunden 1962. Vegans öde är lite diffust, troligen behöll Vince den fram till sin död 1976, och den kom att återupptäckas i slutet av 1990-talet då den renoverades av Fran Roxas och idag återfinns den på Pack Auto museum i Carrolton, Texas.
uppställning med A-laget
Brittiska polisen har genom åren haft en rad lite udda fordon, dom här här trafikpoliserna har svårt att dölja sin förtjusning över sina nya tjänstefordon, MGA roadstrers, som antagligen var menade att användas för motorvägspatrullering.
Tunga fordon i återvändsgränden
Bussar och lastbilar som inte blev annat än försök och prototyper.
Strömlinjeformad Skoda från 1938, såhär slimmade blev dock inte bussarna då eller senare.
Scammell hette tillverkaren som byggde de största ocj tyngsta lastbilarna i England. 1929 byggde man ett exemplar för riktigt tunga transporter, den här prototypen hade lastkapacitet på 100 ton.
Kaiser-Frazer började bygga bilar efter kriget, och man byggde även en prototyp till en buss. Någon merKaiserbuss blev det itne men detta exemplar sattes dock i reguljär trafik och rullade ända in på 60-talet.
En annan snitsig buss från öst, Ungersk Ikarusprototyp från 1958
Ryska ZIL gjorde fordon i alla storlekar, denna mindre lastbil E169 kom dock aldrig i produktion.
Sexhjulsdriven prototyp från Östtyska IFA-Robur 1975.
Inte ens menad för trafik på planeten jorden. 1963 var rymdkapplöpningen igång och Grumman byggde denna "mo-lab" som ett experiment på hur ett fordon för astronauter på andra planeter skulle kunna tänkas se ut.
I framtiden på 1960-talet skulle vi inte bara åka till andra planeter, vi skulle köra turbinbilar också, GM, Kenworth och flera andra provade drivkällan i tunga lastbilar med, så även Freightliner med denna Turboliner prototyp som kördes hårt tvärs över kontinenten 1965.
En Leyland från 1953 med lågbyggd hytt.
En prototyp från Ford ute på prov 1973, Elba hette denna då, men med en del ändringar kom den senare i produktion som Transcontinental.
KAZ 608B Kolida ser produktionsmässig ut, men av någon anledning kom denna ryska lastare aldrig att serieproduceras.
MAZ Perestroika 1988 var inget annat än en ren konceptbil.
Tomt i lokalen 1942
En Lincoln har försett med flaggor och får lite extra puts. Bakom den är det tomt, och kommer så vara i drygt tre och ett halvt år framöver. Det är den 31:a januari 1942 och i princip all civil produktion upphörde vid den här tiden, kriget krävde stora omställningar. Detta är den sista Lincolnen före produktionsstoppet, 6547 stycken hade hunnit byggas av 1942 års modell från att den introducerades i september 1941.
Lord and Lady Imp
Hillman Imp fick heta Sunbeam Imp i USA och att den lilla svansmotorbritten inte riktigt hörde hemma i den amerikanska bildjungeln på 1960-talet det förstod nog Rootes själva, så byggde två riktigt knasiga showbilar. I november 1964 visade man två specialare som kallades Lady Imp och Lord Imp. Dessa två freakbilar gjorde nog inte så mycket att förbättra Hillman/Sunbeams diminutiva framgångar i USA. Frågan är om dom ens var allvarligt menade, ändå togs saluprospekt och presskit för återförsäljare fram, och till och med ett rekommenderat listpris, 3700 dollar skulle en sån här bil gå lös på. Det var ungefär vad en Buick Electra coupé kostade, fast i den fick man dock ingen hårfön...
Lady Imp ser diskret ut på utsidan.
Lord Imp hade nautiskt tema, och simulerade träsidor på båtvis
Inuti Lord Imp, stormönstrat med nautiska symboler och sätesklädsel i mönster efter semaforflaggor...
Under brädan skymtar en VHF-radio! Japp en riktig sjöfartsradio ingick, och mer än så, kompass, starkhornstuta med mistlursljud, samt en elektrisk rakapparat...
Lady Imps navkapsel med det engelska riksvapnet i centrum, på Lord Imp fanns ett ankare.
Sjöfartsmotivet gick igen överallt på Lord Imp, dörrhandtagen i en slags stiliserad tamp.
På Lady Imp, mer åt bijouterihållet.
Interiören i Lady Imp gick i storblommigt. I den lilla mittkonsolen ryms två sminkdosor för hår och hudcrèmer, vidare ingick en hårfön och en telefon! Alla reglage var gjorda i porslin.
Stora förvaringsfack i dörrsidorna och matchande shoppingväskor följde med.
Seglivade sextionian
Chevrolet Camaro 1969 är en av de mest igenkännbara muskelbilarna från tiden, men vad som inte riktigt stämmer på den här bilden av en Camaro RS/SS är att det står 1970 i fronten. Det kom inte ny Camaro som planerat hösten 1969, dels beroende på en storstrejk under våren som försenade det mesta, samt att Fischer company hade problem med att ta fram formar för den nya karossen. Detta ledde till att den nya Camaron inte kunde börja säljas förrän i slutet av februari 1970, och kom att benämnas "1970½". Den populära föregångaren fortsatte man bygga troligen ända fram till julen 1969, ett par månader efter en modell normalt avslutar sitt modellår.
Bilens minspel
En lustig grej som simmat omkring på internet ett tag, "ansiktssuttryck" på diverse olika kända bilar.
På parissalongen 1919
Tre små bilar visas upp på parissalongen, som var den första bilmässan efter det förödande världskriget som tekniskt sett inte var över ännu, vapenstilleståndet trädde i kraft i november 1918, men fredsfördraget underteckandes inte förrän i juni 1919. Tio år tidigare hade den talangfulle unge ingenjören Ettore Bugatti öppnat sin egna verkstad i Molsheim, Tyskland. Nu var det 1919 och Molsheim låg helt plötsligt på den franska sidan gränsen. Än var bilarna därifrån ganska okända och tillverkningen väldigt liten. Men några år senare skulel det ändra på sig, med racingframgångar, och hela europas socitet stod i kö för att köpa sig en Bugatti från Molsheim. Bugatti är sedan dess intimt förknippad med Frankrike, trots att det egentligen hade startats av en italienare i Tyskland.
I skyltfönstret 1920
Crow-Elkharts showroom i New York 1920, ganska enkelt, närmast spartanskt ungefär som Crow-Elkharts bilar. De startade 1909 i Elkhart, Indiana och gjorde fyr och sexcylindriga touringbilar som var ganska ordinära för sin tid. Crow-Elkhart blev aldrig något större märke i sammanhanget och några år senare skulle den här försäljningshallen stå tom, då Crow-Elkhart försattes i konkurs 1923.
Kungschrysler
En inte alltför diskret vagn i Köpenhams gatumiljö under 1960-talet. Nummerplåtan skvallrar om att det är inte vem som helst som äger den heller, utan den tillhör kungafamiljen. Chrysler New Yorker town & Country var en exklusiv kombi, och sällsynt, för det gjordes bara 671 stycken niositsiga Town & Countrys och 624 stycken utan extrasätet.
En Moskovit på Sverigebesök
Ett reklamfoto som åtminstonde försöker andas lite kontinental karaktär, fast det är en Sovjetisk Moskvitch 408, i centrala Stockholm och reklambudgeten känns lite skral. Gröna interimskyltar skvallrar om att den tillhör en bilhandlare, då mest troligt Matreco i Sollentuna, som länge hade hand om i princip all ryssbilsförsäljning i Sverige.
mera rosaaktigt
Rosachock igen! rosa bilar, och bildelar och tillbehör.
Rosa Jaguar XK140 på omslaget till Carlife, december 1955, i presentförpackning.
Lilla tyska Goliath Tiger, ur amerikansk reklam 1959
Retrobilen Nissan Figaro såldes även i en lien upplaga utanför Japan, då främst i England. Om rosa fanns som originalkulör är däremot tveksamt.
Rosa nyttobilar, Tjorven, kanske för att dela ut kärleksbrev?
Rosa londontaxi är svår att missa,
I England givetvis, var annars kan man åka rosa Daimler efter sin hädanfärd?
I Sverige, företaget Passup utför husshålsnära tjänster, och har rosa Skodabilar som firmabilar.
Loadrunner kallas de sexhjuliga Citroën CX-bilarna, lastkapaciteten är enorm.
Mer åt det bisarra, Marco Amoretti och Marcolino de Candia tyckte det skulle vara en lysande idé att åka Italien runt till havs, med en rosa Maserati. Det tyckte inte italiensska kustbevakningen.
till sist..
Streets of Moscow
Mer amerikanare i Moskva.
Ett lite annorlunda möte utanför teatern, En välbehållen Packard från 1952 och en Lincoln Continental.
Chevrolet Bel Air 1956, privatregistrerad och något bedagad
Pontiac Bonneville 1966
Ford Galaxie 1963 med polska diplomatskyltar
Plymouth Duster 1970, i sällskap med en rad andra exotiska bilar. I bakgrunden Volkswagen typ 3 Variant, typ 1 och en Fiat 500. Brevid Dustern två Volvo 140:or.
Plymouth Satellite 1971
Och en Sartellite wagon från 1971. Här i saluhörnan hos en bilhandlare, Opel Rekord och Volkswagen Passat i sällskap.
Ford Torino i vimlet 1974
Plymouth Gran Fury 1975, tillhörande finska ambassaden
Några år senare från finska ambassadens bilpark, Oldsmobile Cutlass Salon 1979
Vräkig Ford Thunderbird 1978
En fullpackad Dodge Dart, som egentligen inte är amerikansk, utan detta är en spanskbyggd Barreiros-Dodge, med spanska nummerplåtar. Året är 1967 och till skillnad från sina amerikanska syskon kudne Barreros-Darten fås som fyrdörrars GT, med speciellt vinyltak.
Den vassa eggen från Sant Agata
Lamborghini har en tjur som symbol, och dess modellnamn brukar röra sig kretsarna runt tjurfäktning, så hur platsar då Espada in? Jo, det är tjurfäktarens svärd.
Lamborghini Espada var en relativt rymlig GT-bil, med en V12 motor på fyra liter fram. På bilden syns inte direkt någon febril aktivitet på fabriken och det var det inte heller, 1271 Espadas byggdes under åren 1968-78.
Volymmodell
Vid första anblicken ser det ut som en vanlig BMW 750iL, en närmare titt avslöjar att grillen ser mer ut att höra hemma på en 730i.
Bakifrån ser det mer egendomligt ut, en svart räfflad bakstam avslöjar att det är något fuffens med den här bilen.
Så börjar vi räkna under huven, en,två,tre,fyr... sju,åtta,nio...ähhh, en,två,tre,fyra,fem... fjorton,femton... SEXTON!
BMW smidde planer på att göra den ultimata autobahnkryssaren med något som inga konkurrenter hade, en V16-motor. I något utslag av obegripligt tyskt skämtlynne kallades det för projekt Guldfisk, och motorn började arbetas på under hösten 1987 och redan i börn av 1988 stod den klar att testas. Det kom att bli en 6,7 liter stor motor med sextoncylindar i ett aluminiumblock. Effekt låg på 408 hästar och gav 637Nm vid 4900 varv. Dock kom inga BMW-köpare att få nöjet att susa fram bakom en sextoncylindrig maskin, utan guldfisksmotorn kom att stanna vid ett enda exemplar mer i ett egensyfte, för att visa vad man kunde bygga.
