svammelsurium

1967 byggde man tre specialupplagor hos AMC av Rambler Rebel wagon.

  

Dessa gjordes i begränsad upplaga åt valda delar av USA. Mariner hade båt och hav som tema,och såldes enbart på västkusten. Dessa lackades i Barbados blue, med sidor i simulerat vitmenad teak med nåtning som ett båtdäck. I den blåa inredningen fanns ankare och trossar inpräglade i säten och dörrsidor.  600 mariners gjordes för västra USA.


Briarcliff däremot såldes bara på ostkusten. Här var temat istället heraldiskt. Färgen var Matador red, med svarta grängade karossidor. Regaliemedaljonger med motiv av en riddarhjälm fanns på bakluckan, och inredningen hade svart vinyl med speciell textur som kallades "Antelope grain" Av dessa gjorde man 400 stycken.



Westener var ämnad åt mellersta USA, väster om Mississippi såldes dessa, här var temat just "Western". Alla dessa kom i färgen Frost White med sidpr i simulerat beige läder. Inuti var temat detsamma med sirliga präglingar i säten och dörrsidor i traditionell western-stil och man använde även vit "Antelope grain" vinyl i dessa Det speciella westener-emblemet föreställde en pony-express ryttare. 500 stycken gjordes av dessa.



detaljer från Westener
 

Och mariner.


Och alla tre tillsammans.


Dessa tre specialversioner lanserades 23:e februari 1967, i basutrustningen ingick 290" Torqcue Command V8 på 200 hästkrafter, automatlåda,styr och bromsservo, elstyrd baklucka, och "special duty" fjädring.

På 70-talet tog lilla AMC några djärva grepp med att blanda in kända modehus för att skapa några intressanta specialversioner till sitt modellprogram.  Trendkänsliga modeskapare fick fritt spelrum att skapa några egna kombinationer av färger och material, samt ett embelm på utsida som signatur. 

Levis package lanserades 1972 först till lilla Gremlin och var helt enkelt en inredning i jeanstyg, med alla attribut som kopparnitar och sömmar.


och även med en liten jeansficka i dörrsidorna.


Och en levis-dekal på skärmen. Levis package fanns även senare till både Concord och Pacer och även till Jeep.


1972 kom även sportiga Javelin med Pierre_Cardin package, som innebar en rätt djärvt tecknad interiör.


1972-73 gjordes totalt 4132 Pierre cardin Javelins, av dom vara bara 12 stycken i svart som denna. det speciella Pierre Cardin-emblemet symns på framskärmen.


SAmma tvåårsperiod erbjöd man även en Gucci Hornet Sportabout wagon, dessa verkar främst sålts i grönt, Gucci-emblem här också på framskärmen samt en tunn stripe i guld. 


Insidan var också här i djärva kulörer, och med Gucci-emblem på en kromad plakett på dörrsidorna och på brädan, sportratt ingick i paketet. 4835 sådana här Gucci Hornets såldes 1972-73.  


1974 fick man med Oleg_Cassini i utbudet, AMC Matador coupén fanns åren 1974-75 med detta trim package.



Alla Oleg Cassini matadorer hade vinyltak, och speciella kännetecken var grill och lyktsargar i kopparton, likaså de speceilla navkapslarna. Emblemen på framskärmarna var också disktinkta. Interiören var mer sober än de andra helt i svart med fällbara säten klädda i ett grovt tyg med elxoerade knappar, och emblemen broderade i nackstöden.


Totalt gjordes det 7982 Oleg Cassini coupéer 1974-75 innan den ersattes av ett "Barcelona" package de följande två åren. 
 

En jättelik reklamskylt i centrala Pyongyang gör reklam för en egentillverkad Nordkoreansk personbil. Det är en Fiat Siena som enligt uppgift licenstillverkas i landet, och heter då Pyeoghwa Hwiparam, även skåpbilen Doblo görs under namnet Pokkugi.  Hur eller var i landet dessa egentligen byggs är något oklart, och ännu mer diffust blir det genom att sydkoreanska Unification_Church  alltså Moon-rörelsen är inblandade i det hela.

Men det finns ju inte mycket som kan överraska i det bisarra Nordkorea, jättereklam för personbilar i ett land där privatbilism är förbjudet är ju helt logiskt. Bara statstjänstemän och utlänningar får framföra fordon under mycket strikta former. 
Men så finns det ju såklart taxi. Rätt gott om dom, och även om dom saknar skyltning så är dom rätt lätta att känna igen, för det är baraatt stoppa den första gröna Volvo 144 man ser!

Pyongyang kryllar (Eller, nåja...) av gröna medfarna Vovlo 144:or, dessa köptes in nån gång opå 70-talet begagnade från Volvo i Sverige, som enligt uppgift aldrig fick betalt för dom...





På bilden ovan, nåt sällsynt, trafikljus! dom är inte många i Pyongyang, men förresten så brukar varken dom eller all den pampiga gatubelysningen vara inkopplade ändå.  Istället har man i den enorma rusningstrafiken satsat på kvinnliga trafikpoliser som står och dirigerar dig i korsningarna. Näpet så det förslår i landet långt bortom verkligheten.

en gång i tiden var förbränningsnmotorn ingen självklarhet, alternativa drivkällor är inget nytt. Det fanns gott om både elbilar och ångbilar under automobilens första decennier, och så fanns det även propellerdrivna bilar.

Zeppelinfabriken i Friedrichhafen provade ut en propellerdriven farkost 1911, egentligen en snösläde med bilkaross.  


Propellerdrivet pansarbilsexperiment från första världskrigets första del, Sizare-Berwick Wind Wagon.


redan före första välrldskriget hade en händig fransk officer i främlingslegionen byggt ett par prototyper till propellerbilar. I den algeriska öknen var detta ett mycket framkomligare fordon är dåtidens bilar, men någon uppföljning av dessa blev det inte, här är kapten Lafarque med sin andra prototyp 1912.


samma år hemma i frankrike demonstrerade greve Bertrand de Lessepps en propellerbil i Paris.



Diverse propellerdrivna snöslädar kom att experimenteras med och nå viss framgång i Ryssland, där vägnät saknades i större utsträckning. 3-KA är från 1921.


dessa farkoster kallades "Aerosan" och användes en hel del för militärt bruk, denna Aerosan är från andra världskriget och har "hittats" av tyska styrkor på östfronten 1943



 Röda armén hade även del mindre öppna aerosans, med en förare och en skytt, i hur stor utsträckning dessa användes är oklart. Sen byggde säven större trupptransportfordon av lite olika typer, också dom lite känt om. Detta är iallfall en GAZ-98.


Tyska Wehrmacht byggde också Aerosans, Trippel som var vana vid att bygga amphibiefordon och annat kosntigt byggde ett par prototyper med propeller, hjul och medar.


Och en prototyp från Tatra, där man använde en kaross och motorn från personbilen T87. 90-hästars V8:an back drev en propeller istället. V855 hette denna och finns bevarad idag.



Inte bara Sovjet och tyskland experimenterade med militära propellerslädar, den svenska pansarsläden Sländan från Landsverk var en formidabel skapelse som utprovades under 40-talet.


Sländan var vattentät, vägde nästan fem ton och drevs först av en 500 hästras flygmotor som visade sig vara underdimensionerad. Den rörde sig faktiskt inte ur fläcken på första försöket. En större motor monterades och sländan fick ruggiga prestanda. Försöken avslutades 1948 och Sländan försvann spårlöst.

Tillbaks till Ryssland, på 50 och sextiotalet byggdes en hel del sådan här monstruösa "Sever" baserade på Pobeda GAZ M20. Sever hade skidor och en Tupolevmotor på ryggen , något eller ett par hundra stycken skall ha byggts för svåra sibiriska förhållanden. 


Propellerbilar för civilt bruk blev aldrig någång framgång heller. Franska Leyat är de enda som lyckades nå en någorlunda kommersiell framgång med sina helica-bilar under 20-talet. Och kudne marknadsföra dessa med ett antal hastighetsrekord, 1927 nådde en Helica 170 km/h, och detta med en motor på bara åtta hästkrafter.

Leyats "Helicycle" prototyp daterar sig från 1914.



den öppna helican byggdes i plywood, och vägde bara 250 kilo.


Och fanns även att få med täckt kabin, totalt kan mellan 30-50 sådana här byggts och sålts åren 1919-27.


och Leyats rekordvagn från 1927.


denna är troligtvis från Italien och totuleras Garbaccio propeller car, 1913.





McLaughlin i kanada byggde vanligtvis Buick på licens, men 1926 gjordes även en prototyp till propellerbil.


Men det är glest med propellerbilar genom historien, förutom en hel del mer eller mindre lyckosammahemmabyggen, men så sent 1955 konstruerades denna Aerocar i Argentina med planer på serieproduktion. Den togs även till USA med sikte på att förlägga produktionen dit, men det gick om intent. Motorn var en 100-hästars sexcylindrig motor från Chevrolet, propellern bak satt helt oskyddad och kunde nog göra livet spännade för oförsiktiga fotgängare...

våran härliga Clive "Alive" Bengtsson, upptäckt och blivit känd av Anders "Bostic"Envall och Dockhouse productions fyller i år tio år i etern.




Clive har det bra, hans stackars kollegor hos VAZ däremot har inte riktigt lika bra avtal...

Små jänkebilar som bland annat Crosley skrevs det om här: http://sma-jankare.html

Och här har vi just en Crosley-dealer i Rochester, New York . Året är 1948 och Mack Motors har bunkrat upp med ett rejält lager av dessa små Crosleys.


Crosleys var mer avancerade än vad man förleds att tro, de var bland annat först 1947 med en stationsvagn med hel stålkaross, något som de stora tillverkarna inte kunde erbjuda förrän flera år senare.  Dessutom kallade man den "Sports utility" ett begrepp som är mer bekant för oss i nutiden. den lilla motorn var på 720cc och gav 26 hästar, men hade överliggande kamaxel vilket dom också var ensamma om i USA på denna tid. Ensamma var de också att montera skivbromsar runt om på dessa små udda skapelser.

Man må tvista om 1961 års plymouth är ful eller snygg, den är definitivt annorlunda iallfall. Men en ytterligare en sak gör den lite speciell, och det är en sak man inte tänker på så mycket idag. 1961 revolutionerade det annars så konservativa märket Plymouth världen med att för första gången använda en växelsströmsgenerator.  Året efter var det standard i alla Chrylsers bilar och inom några år hade i princip hela bilvärlden gått över till växelström istället för likströmmen.

1925 hade man börjat sätta ihop T-Fordar i Berlin och 1931 invigdes Fords nya moderna fabrik i Köln där man producerade bilarna mer i egen regi än att bara plocka ihop från lådor. Här rullar den första "heltyska" Forden ut från bandet 1931.  



Det var i huvudsak amerikanska ford model A, men råvaror och bearbetnings skedde itll stor del på hemmafronten, 1932 började man även tillverka model Y , som även byggdes i England. Denna Y, eller Köln som den tyska versionen kom att kallas var den första Forden som utvecklats enkom för tillverkning och marknad utanför USA, och fler skulle det bli.

model Y Köln med cabrioletkaross av Deutsch.


Ford Volkstyp var ett märkligt mellanspel som byggdes mellan maj 1933 och augusti 1935, vid Hitlers maktövertagande kom regimen genom det nybildade Reichsverband der Automobilindustrie, RDA , att påbjuda utvecklinge av billiga folkbilar, det som i förlängningen kom att beteckas just "Volkswagen" Fords bidrag var att erbjuda denna Volkstyp. Karossen byggdes i duk på plywood-stomme, fotsteg, kofångare och mycket annat utelämnades för att hålla kostnaden nere, byggde inte i någon större skala.


1933 kom också den större Ford Rheinland, som delade mekanik med den vanliga amerikanska model B, som också tillverkades i Köln på licens.


Rheinland, liksom model Y blev inte någon större succé, och lades ner 1936 efter bara 5575 hade byggts.

Ford Rheinland med elegant cabrioletkarosseri från Drauz.


1935 kom Ford Eifel att efterträda model Y , och var syskonmodell till den Engelska model CX.


Redan året efter presenterades en ny Eifel som liknade mer de amerikanska modellera, fast iett mer modest format. Kom att röna större popularitet än sina föregångare, och tillverkades ända fram till 1940.



Eifel kom att göras i en rad specialutföranden av utomstående karossverkstädem såsom Karmann, Hebmüller, Deutsch och Drauz.
Här en elegant cabriolet från Deutch.


Sportig roadster från Hebmüller på den tidia Eifel-modellen.



Och en Eifel roadster från Gläser.


Vid sidan av så byggdes även den större amerikanska Forden med V8 motor i Köln.
även dom kunde fås i lite egna versioner som inte fanns i Amerika, här en Ford från 1937 cabriolet byggd av Deutch.



1939 dök en helt nyutvecklad Ford upp från Köln, den kom i produktion innan krigsutbrottet och hette Taunus. Modellen återupptogs efter kriget och Fordarna kom att byta skepnad många gånger under årens lopp men namnet Taunus kom att bestå ända fram till 1976.

Arbetstempo och produktionstakt verkar inte tas på något större allvar i den här fabriken. Men så här såg det oftast ut på pionjärtiden, mer hantverk och smedja än standardiserad mekanisk verkstad.

Vad som är anmärkningsvärt är dock att detta är Fiat-bilar som sätts ihop, men inte i Italien utan i Fiats egna filial i Pougkeepsie, New York State. Redan 1908 hade man alltså startat Fiat Incorperated där för att bygga sina bilar för den växande amerikanska marknaden.



Fiat-fabriken i New York var igång bara ett drygt decennium. När man upphörde tillverkninge där såldes inventarierna till den inte helt okända Fred Duesenberg, som fraktade maskinparken till sin fabrik i Elizabeth, new Jersey.

Motivet med gamla bilar vid gamla bensistationer är oerhört populärt, så jag får väl bjuda på en lite annorlunda sådan. Denna taxi är en Volga GAZ-M24, en vagn som presenterades 1968 och görs i modifierat utförande än idag under namnet GAZ 3102. En rysk långkörare alltså. Denna Volga taxi står vid en Intertank-station och vi är i Öst-Berlin, DDR,1973.

"Takgök" eller fixlight som den egentligen hette sågs på Volvo PV i början på femtiotalet. Denna takmonterade blinkers försvann dock redan 1952.


Men dock inte glömd, för 1965 återkom idén med en takgök, hos Ford som provade ut en mer rejäl version på Mustang 1965.

Fords "Video-pod" hade inte bara blinkers på spröten, där fanns även ett bromsljus och den stora lådan innehäll en vidvinkelbakspegel. Den sades även ha en viss spoiler-effekt i höga farter. Spoiler,blinkers,spegel,bromsljus-gök alltså. Men stannade dock kvar på prototypstadiet.

Bilden är tagen 1938 och Krigshögskolan Karlberg har emottagit en leverans av Adler Trumph Junior. Adler var som bekant ett tyskt märke som var rätt populärt i Sverige, men lite är känt att dom dessa år också byggde dessa på licens i Norge, i Kambo-Moss. Men huruvuda dessa armé-Adlers är av tyskt eller norskt ursprung är inte bekant.  Men ett annat antagande är väl att Opel Kadett hade varit för fyndigt för armén att köpa in.

På 80-talet experimeterades det friskt hos General Motors med att ta fram rappa prestandabilar som kunde matcha de äldre klassiska muskelbilarna. Nu satstade man mer på hi-tch och aerodymanik för att få prestanda ur betydligt mindre motorer. 

Hos oldsmobile hade man sin Cutlass Hurst coupe som begåvades med en 180 hästars 307" maskin, och denna stod som grund för conceptet som fantaslöst kallades FE-3X, men fick omgående namet Darth Vader-Olds.

 

Darth Vader var en extremt slimmad Cutlass coupe, med mycket aerodymmiaks detaljer på och under skalet. Motorn försågs med Ram-Air induction och en fyrportsförgasare, styrd av en uppgraderad styrbox. Dessutom försågs den med topplock av aluminium , av vilka man bara gjöt upp fyra satser. Effekten ökades till synes måttligt från 180 till 200 hästar men det räckte gott i sammanhanget med bilens övriga modifikationer 
Kraftöverföringen sköttes av en femväxlad manuell låda. Hjulupphängning och stötdömpare modifierades med speciellt framtagna grejer från Koni och Hurst. Avgassytemet var nytt och minutöst uträknat för bästa flöde.

Däcken var av specialtyp med för extrema farter, BF Goodrich stod för dom och har specifikationn 255/50VR16, som sattes på lättviks split-fälgar från Gotti.

Darth Vader var inte ämnad att sättas i produktion, men man byggde inte bara en Cutlass FE-3X, utan även en Firenza och en Calais med på samma concept, här är Darth Vader med sina syskon 1985.


Senare under 1985 byggde man en Darth Vader 2, med lite mindre modifikationer känns den mer produktionsmässig men var alltså även den ett slags rullande laboratorium.



Oldsmobile kom under denna tid att ägna mycket tid åt just aerodymnamik, skaparen av Darth Vader/FE-3X bilarna var Bill Porterfield som senare byggde concepten Aerotech med vilka Oldsmobile slog flera hastighetsrekord med. Fyra olika Aerotech byggdes, den första kördes i Augusti 1987 av NASCAR-legenden A.J Foyt på en testbana och nådde 414km/h. Vilket är respektabelt då motorn var en fyrcylindrig turbomaskin på 2,3 liter och förhållandevis blygsamma 250 hästar.

Chrysler har genom decennierna haft mycket samarbete med de italienska designhusen då främst Ghia som nämnts. Men då Chrysler numera är i greppet av FIAT så syns det nu en ann an vinkling av det hela.

På Detroitmässan nyligen visade Chrysler "sin" nya Delta.



Fräck, innovativ och säregen, men inget som Chrysler åstadkommit. Det är rakt av en Lancia Delta som fått ny grill och ett Chrysleremblem...


Forza Mopar?

Arctic Cat Enterprises, en av USA:s ledandetillverkare av snöskootrar, låg bakom projektet med "Boss Cat" 1971.



Boss Cat drevs av en 800cc Hondamotor som i sin tur var kopplad till ett "turbonique" som var en slags raketdriven turbin som när den sattes igång, gav extra kraft på drivaxlarna. Uppskattningsvis gav denna kombination runt 1000 hästkrafter! Man skulle slå hastighetsrekord på kvartsmilen, 402 meter.
Säsongen 1972 testades Boss Cat, då uppnådde man 200km/h på ungefär halv effekt innan saker gick galet, föraren Dale Cormican undkom oskadd, Boss Cat gjord det inte, då den fattade eld och totalförstördes.





Men man hade samtidigt börjat bygga på Boss Cat 2, nu driven av en 327" Chevrolet motor med metanolinjektering. Detta och avsevärt bättre aerodynamik skulle slå deras egna rekord. Nu hade man även automatiska brandsläckare ombord, vilket man dragit lärdom av från den första Boss Cat. 



Brandsläckarna kom till användning med, Boss Cat 2 fattade eld vid två tillfällen under försökskörningar.  
på ett NHRA-event i Coon Rapids, Minnesota i mars 1972 nådde föraren Charlie Lofton 208km/h med Boss Cat II.

återigen har nån klurig ingenjör upptäckt karbonpapprets förträffligheter, men det blir inte alltid så lyckat att efterapa en vinnande design.

Chrysler New Yorker 1961.



Mitsubishi Jupiter Junior utility truck, 1964.

det har inte alltid byggs stora vräkiga vagnar i USA, man har under åren pruducerat massor med smått också.

Ett tidigt exempel på en småbil var Trumbull från Bridgeport, Comnnecticut.  Detta var snäppet över "cycle-cars" och under T-Forden men föll på det att spårvidden var för smal. Vid tiden 1913-14 så var större delen av landsbygdens vägnät i stort sett bara hjulspår, och den lilla Trumbull passade inte in i dom. Hoppet stod då till att exportera den till Europa. England hade visat intresse och Trumbulls marknadchef skeppade själv över den första ordern bilar 1915. Olyckligtvis skedde detta med fartyget RMS_Lusitania.



Engelska AUstin Seven var en tidig "världsbil" som kom att byggas på licens av både BMW i Tyskland och Nissan i Japan. Och även i USA under namnet American Austin med lite mer amerikanifierad deisgn. Första året 1931 såldes 8558 bilar, vilket kom att vara toppnoteringen under dess tioåriga existens.
nedan 1933 års American Austin coupe, 1935-36 byggdes inga bilar men 1937 återuppstod den under namnet Bantam. den lilla bilen fanns med en rad olika karosser som denna egendomliga men flotta lilla skåpbil som kallades Boluevard Delivery 1940 och sist en Bantam Speedster från 1941. Bantam kom inte mer bygga bilar, men räddades undan fullständig ruin genom att utveckla prototypen till Jeep, som dock kom att byggas till största delen av Willys och Ford.
  

1937 tog ett par konstruktörer som innan arbetat för flygmotorfabriken Franklin fram en prototyp till en småbil, en trehjulig framhjulsdriven coupé med luftkyld fyrcylindrig boxermotor. Lewis Airomobile hette den , men bara en prototyp färdigställdes och fyra till hade påbörjtas när man gick i likvidation.



Desto bättre gick det för Powel Crosley, som egentligen var radioelektriker. 1939 presenterades den lilla Crosley som gick att få i olika versioner som cabriolet, stationsvagn, varubil eller coupe.

1939 Crosley convertible


   
Ovan, 1941 års Crosley Parkway delivery, och en sedan från 1946. Crosleyn hade en liten 720cc motor med överliggande kam, 26 hästkrafter räckte åt den lilla bilen. 1950 års Pickup syns i raden och den lilla roadstern Hotshot som blev relativt populär byggdes från 1949. Crosley upphörde 1952.

Under kriget var det produktionsstopp på personbilar, men från Carter Motor corperation i SAn Diego lanserades denna "Town Shopper" enligt en uppgift redan 1943, en annan 1948, hursomhelst är det oklart om det blev någon produktion av det.



Efter kriget fick Crosley konkurrens av flera företag som försökte sig på småbilar,från Kalifornen kom Bobbi-Kar 1947.



Bobbi-Kar var relativt avancerad med plastkaross, och individuell hjulupphängning, men efter ett fåtal byggda flyttade man tillverkningen till Huntsville, Alabama där den återuppstod som Keller.

Keller Super Chief visades 1948, snarlik Bobbi-Kar och fanns även som stationsvagn.  


När 1949 års modeller visades upp såg den mer ut som en vanlig bil trots sin lilla storlek.


Sen hände inte så mycket mer, allt som allt tros bara 18 stycken Keller blivit byggda. runt 1950 exporterdes dock en del Keller-bilar som aldrig fördigställts, och som kom att monteras ihop och säljas av PLM i Antwerpen, Belgien.
Då var den lilla Playboy mer framgångsrik, mellan 1946-51 byggdes man närmare 100 exemplar av denna lilla roadster i Buffalo, New York, inkluderat ett litet antal stationsvagnar. Playboy drevs av en 40 hästars fyrcylindrig Continental-motor och hade automatlåda.


1946 dök den abnormt lilla King Midget upp, såldes främst som byggsats och såg mest ut som en trampbil. för 270 dollar fick man chassi, axlar, hjul och monteringsanvisning, den var gjord för en liten encylindrig motor.



1952 presenterade man en större tvåsitsig modell, som även gick att få färdigbyggd. denna modell blev en långkörare, först med en 6 hästars motor.  Nedan King Midget series 2 från 1956


1957 kom series 3 med hydrauliskt bromssystem på alla fyra hjulen och en motor på nio hästkrafter.
King Midget kom att tillverkas ända fram till 1970, och totalt i över 5000 exemplar.


James V martin hade redan på 20 och 30-talet kommit fram med några helt egna prototyper som aldrig föll i god jord. Det gjorde inte hans "Stationette" från 1950 heller. Bilen byggdes helt i trä och hade inga egna hjulaxlar, fasta framhjul, och med motorn bak styde och svängde man med det direktdrivna bakhjulet.  Detta för att göra den så billig som möjligt. han lyckades inte denna gången heller sälja in sin prototyp hos någon intressent.
 


James V Martin var senare involverad i projektet med "Tri-car" som inleddes av GM-ingengören Richard Keane, av detta blev det intet, rättigheterna såldes och det är oklart vad som egentligen hände när Tri-Car rann ut i sanden. Men ett exemplar på patentet dök upp från Basson industries på Martins design 1954.


Den första småbilen i stor skala kom dock att tas fram av Nash, redan 1950 hade man utvecklat en prototyp, 1953 började man tillverka Metropolitan hos Austin i England för den amerikanska marknaden. Totalt byggdes lite över 95000 exemplar mellan 1953-62.


Nash blev AMC och man experimenterade under 60-talet lite med en ersättare för Metropolitan, fastså radikal som Armitron från 1967 blev aldrig något.



Samtidigt hos General Motors experimenterade man också med små kompakta city-bilar, XP-883 var snarlik Armitronen men mer produktionsmässig.


Beach Buggyn slog stort i USA på 60-talet, ett annat AMC-experiment menat för Jeep var en slags fabriksbyggd buggy, JEEP XJ-001 syntes 1970.


Det kom att bli mer och mer sällsynt för småskaliga entreprenörer att ge sig in i bilbranschen, men en entusistisk uppfinnare i Idaho , Don Stinebaugh presenterade 1975 den lilla Leata.  Ramen byggdes i stål av en annan firma, kaross i glasfibier från Stinebaugh själv. Riklig instrumentering och valnötsträ fanns inuti. En motor från den bra mycket större Ford Pinto gav lilla Leatan skrämmande prestanda. 22 stycken byggdes plus tre pickuper.



Samma år visade Ford upp sin lilla show-car Flashback på Detroitmässan, sammanträffande?  


Efter oljekrisen 1973 spåddes elbilen återigen en framtid, hur det gick med den saken vet vi med facit i hand, men i Florida byggde Sebring-Vanguard denna modellen under namnet Citicar åren 1974-77. Runt 2500 byggdes. 1979 återupptogs tillverknigne nu under namnet Comuta-car, coh såldes fram till 1982.


David Edmonsom började redan 1970 att experimentera med små lätta konstruktioner för att delta i "economy-runs" 1979 påbörjades fullskalig tillverkning av  HMV Freeway. Problem med finansiering förseande byggandet och trots orders på över 1000 bilar skall det totalt kanske gjorts 350 Freeways fram till 1981, av dessa hade 15 försetts med elmotor, resten med små dieslar eller 16 hästars bensinmotor.


En modernare efterföljare till Freeway får man nog kalla Corbin Sparrow. premiärvisad 1998, produktionen började 1999 i Holister, Kalifornien. Den eldrivna trehuligne vägde lite över 600 kilo, toppfart 120km/h.  285 Sparrows byggdes 1998-2002.    

Från Spokhane, Washington kommer lilla Tango, från början tänkt som byggsats, delarna till dessa tillverkas i England. Första satsen levererades 2005 till George Clooney, men strul ledde till att Tango nummer 2 inte kunde levereras förrän 2008.  


Tango är 99cm bred, och lite över 2 meter lång, eldriven. Komplett färdigbyggd T600 har en prislapp på över 100 000 dollar. Försäljningen går trögt, en mindre billigare Tango lär vara  under utveckling.  

1992 visade Volvo upp conceptbilen EEC, vars design senare kom föras vidare på Volvo S80.



Men innan dess kom designen att dyka upp på andra sidan jorden, i Brasilien och det mystiska projektet med Emme. 

 

Emme skulle ha V8 motor från Lotus, och bli en snabb lyxig sedan var det tänkt av företaget Megastar som låg bakom projektet. 
Nu blev det inte riktigt som man tänkt sig, eller så kanske det blev som man tänkt sifg i allfall. projektet med Emme 420 och 422T var byggt på ett luftslott med skalbolag, bulvanköp och en salig härva med bedrägerier. Man hävdade att Emme hade utvecklats i hemlighet under nästan tio år i Schweitz i samarbete med Lotus, av vilket ingetdera stämde. Vilka som låg bakom projektet egentligen är också oklart, men med dessa okända  huvudmän försvann många miljoer dollar av investerade pengar.  Totalt byggdes iallfall 12 stycken Emme-bilar vad man känner till.