Dags för pausunderhållning
Lite bekanta i bygden
Tvetus är den mindre killen till höger, och förtjänar attskrivas några rader om, mer Skillingmarking än Tvetus kan man inte bli. Då tideräkningen utgår från "före jakten" och "efter jakten". Brännvin dricks rent, då virke bara tar plats...
Jag lärde känna Tvetus hösten-00 då jag på nåt sätt blev fyllechaffis på hans något bedagade Chevrolet -55:a. Hur som helst så har vart utan jobb ett tag men har blivit satt i nåt kommunalt åtgärdspaket inom "arbetsmarknadsenheten" som deet så vackert heter. Hans uppdrag: att vattna blommor på alla offentliga platser, rondeller, parker och refuger i hela kommunen mellan Charlottenberg och Koppom.
På hemväg fick jag givetvis se han på jobbet , i Koppom och vattna blomlådor med slang från ett tanksläp. Att han inte trivdes nåt vidare med sin arbetsuppgift behöver väl inte nämnas.
Hur som helst så undrade jag va tusan gör du om det spöregnar då?
"Jo, då vattner jä blömmer ock!"
Skönt att veta att arbetsmarknadspolitiska åtgärder fungerar ungefär likadant över hela landet.
måndagsträff i Arvika
Abosolut minst var denna trehjuliga brittiska Berkeley från 1959 och absolut störst var min egen Plymouth Gran Fury...
dock var jag förvånande nog inte mest långväga besökare, det dök upp en Saab från Karlshamn också!
En fantastiskt fin Chevrolet Impala från 1964, ännu ett exemplar som kommit ur cirkulation på ett tidigt stadium, svensksåld med blott 1200 mil på mätaren. Och franska paddor trivs i svensk sommar, mycket fin D Special rullade in med. Trevlig liten träff, med betoning på liten, då våra veckoträffar hemmavid har vuxit till rätt stora företeelser så kom det ett femtontal bilar till muséet den här måndagen i Arvika.
Vi tittar in på arvika fordonsmuseum
När man är i faggorna så får man inte missa det trevliga motormuseumet i Arvika, vars samling växer lite varje gång. Dock saknade jag en del bilar jag tittat på där förr men en del nya intressanta hade gjort entré.
http://www.arvikafordon.nu/utstallning.htm
Senaste nyförvärvet som dom med all rätta är stolta över är den oerhört sällsynta och pampiga Marmon från 1933
Marmon 16 från 1933 hade en V16 motor i aluminium på 8 liter, runt 400 byggdes de tre sista åren Marmon fanns på marknaden, Museet rymmer ytterligare en Marmon , en mindre sexcylindrig från 1929.
Mer så har museet begåvats med en riktigt ovanlig sak, en Invicta Black Prince coupe från 1946. Invicta startade 1925 och gjorde sig kända för sportiga lågbyggda bilar och hade stora framgångar på racerbanorna också. Efter kriget kom flertalet brittiska märken aldrig mer igen men Invicta gjorde iallafall ett försök med en helt ny modell, Black Prince.
En egendomlig vagn med individuell torsionsfjädring, inbyggda elstyrda domkrafter och en slags hydrokinetisk kraftöverföring utan egentlig växellåda. Fråga mig inte hur det funkar för det kunde knappt nån förklara när bilen var ny heller. Men så byggdes det bara runt 15 stycken av denna modell också.
En Stanley model 740 från 1924 står där också. Stanley var tidigt ute med ångdrivna bilar och kom i bilismens barndom att slå flera rekord med denna typ av drivkälla. Medans alla andra började fokusera på den traditionella bensinmotorn så höll Stanley envist fast vid ångkonceptet fram till the bitter end 1927.
Äldst bland motorvagnarna i Arvika är en Humber "Humbrette" från 1903, dom har även fått in en Mitchell från 1919, ett märke som få känner till då dom tog ner skylten redan 1923. Men inte bara ovanliga bilar finns där, ett exemplar av den legendariska och oerhört vackra BMW 328 roadster från 1938 står där också. Modernaste fordonet är den biffiga rallybilen MG Metro 6R4 från 1986, som kördes av Arvikasonen Per Eklund framgångsrikt i rallycross. Det här trollet har mittmonterad v6:a på över 400 hästar och byggdes för rally grupp-B, men den klasen förbjöds under 1986, och flertalet av de bilarna fick fortsatt karriär i rallycross istället.
En annan känd Arvikabo var Leif "X:et" Ahl, en begåvad mekaniker som bland annat ifrågasatte varför man måste sitta upp på en motorcykel när man får lägre tyngdpunkt genom att ligga på den...
Så tillkom världens första "kneeler"-chassi, just i den form som alla idag använder inom sidvagnsracing och dragbikes.
Det, och många andra tekniska egensinnigheter var han upphov till och sålunda finns en hel del av hans kreationer bevarade på museet. 
Mer unika racing maskiner som finnes här är bland annat TFfa-racern, som byggdes 1954 av tidninge Teknik för alla i samarbete med föraren "Lill-Ors" Bohlin, en mycket avancerad motorcykel som dock bara startade ett enda GP-lopp.
Med mer lokal anknytning så finns denna Union 50/A1 och två Union motorcyklar till utställda. Union byggdes i Charlottenberg och dess upphovsman Birger Berggren var inte bara fabrikör och konstruktör, han var även framgångsrik tävlingsförare också. 
Vårt mest kända MC-märke tordu ju vara Husqvarna, till höger en av våra mindre käna märken som under ett tag var en stark konkurrent till den förstnämda, EBE som tillverkades i Åmål åren 1918-1929.
Så avslutar vi med en bild på en annan stolthet i samlingarna, den oerhört vackra Cadillac 370A coupe från 1931 som museets begåvats med nyligen också. 370A hade V12 motor medans den större 452 hade likt Marmon en V16. Denna coupé renoverades av Hans Emerén i Vikarbyn och arbetet med det visade som följetong i TV för några år sen, resultatet blev perfekt. 
Men det finns en skattgömma på museet som är lika intressant som fordonen själva. bildarkivet. Det har samlats in ett enorm material från Arvika med omnejd på originalbilder från den första bilen i stan 1905 till sextiotalet. Där finns pärmar med hundratals bilder som skildrar staden, landsbygden, bilarna och folket som åkte eller körde dom, en fantastisk kulturhistorisk skatt som absolut inte heller får missas när man beöker muséet.
Litt fra marken
grusvägar finns det gptt om, utanför Skillingsfors. Vår sjö, Nordsjön i Högsäter, och med det lilla båthuset på dekis vid älvoset. Förr var det här öppna hagar, där man kunde bada och stå och fiska vid åmynningen , nu kan man knappt ta sig dit ut... Och nätterna är underbart ljusa, kortet taget kvart i tolv på natten!
på Bruksgården i Skillingsfors är det liv och rörelse, här fikar kaffe å lyssna på byaskvaller. Kaffe 10 kronor, för en hel kanna alltså. Folk kommer långväga för deras kanongoda våfflor. Trots att turismen växer och trakten blivit alltmer populär så blir man dock hela tiden påmind att det är en avfolkningsbygd. bilder från Sundhagsfors, nedlagt bruk, nedlagd butik och den nedlagda lanthandeln, som jag minns håll igång iallafall inpå åttiotalet.
I pastoratet som innefattar Skillingsfors, Sundhagsfors, Boda, Klevane och Högsäter bodde det på 40-talet närmare 3000 personer här som levde främst av skogsbruk och vad som behövs omkring det, här fanns även skola, post, provinsialläkarmottagning, flera lanthandlare, järnväg med mera. Idag finns det 350 bofasta och inget av föregående.
En morsom søndag i Magnor
Jag fick höra att lördagen hade slagit alla tidigare rekord, och den stora travbanan det hålls på inte räckte till. Jag var där på söndagen som beskrevs som ganska lugn, men dock bjöds det på mycket spännande maskiner och fordon.
Tonvikten ligger på lastbilar och traktorer samt övriga bruksmaskiner, tändkulemotorer, skördare med mera, men även en stor mängd personbilar, motorcyklar och mopeder finns givetvis på plats med. Som nämnts innan så är mycket av traktor och lastbilsmodellerna i Norge av stor del sånt som vi nästan aldrig ser i Sverige så det är väldigt inrtessant även om man inte ens är så särdeles insatt i traktorer att få se udda märken och ibland ännu mer udda konstruktioner.
Engelsk David Brown från 1960, traktortillverkaren David Brown hade nåt tiotal år tidigare även köpt upp Aston Martin, och gjort det något mindre konkursmässigt än förut, Astons modellnamn "DB" kommer just från David Brown. den andra röda maskinen till höger är en av mina traktor-favoriter, den sinnrika Bukh traktorn. Bukh kommer från Danmark och dess egenhet var att deras 1-2 och fyrcylindriga motorer kunde byggas ihop med varann efter behov.
Nordtrak Stier från tyskland, årsmodell1954, fyrhjulsdriven. Och en ovanlig österrikisk Steyr 180, årsmodell 1951.
Inte alla traktorer ser ut som traktorer, tyska Agra har en ledad teleskopaxel som bärande del, vilket gör att fram och bakvagn kan röra sig separat från varann, men ändå driva på alla fyra.lämplig i skog och terräng. Och min favorit, Lanz Bulldog, charmig funktionell traktor som gjordes från 1921 med få förändringar fram till 1960. Bulldogen hade en encylindrig gigantisk tändkulemotor liggandes med cylindern framåt, slagvolymen var 11 liter! Så när en Bulldog står på tomgång står den liksom och hoppar fram och tillbaka på stället. måste ses och upplevas
Mer ovanliga tyskar, Zettelmeyer från 1941, och brevid den står en Porsche Allgaier-traktor i typisk orange färg. Den gröna till höger är en Deutz från 1951, och brevid den står ännu en Porsche traktor, en Junior Diesel från 1954, flertalet sådana var representerade på Magnor.
Militärfordon är populära med, Här är Nils-Ivar från Skillingmark vid sin Dodge weapon carrier som ursprungligen kommer från Norge, till höger fler Dodge och en GMC lastbil från kriget. Norge verkar vara en outsinlig källa för sådana här fordon. Via marshallhjälpen efter kriget så sändes stora mängder sådana här fordon till Norge och många har överlevt än idag,
Mer från den tyngre delen av Magnor, lass, leie og rutevogner. Bland dom var majoriteten äldre Volvo, Scanias och av nån anledning Mercedes. Men även lite mer ovanliga som den maffiga Magirus från 1954. dessa såldes även ett kort tag av ANA i Sverige men blev aldrig nån framgång. luftkyld diesel V8 från Deutz borgar för speciellt ljud. Den gröna lastbilen är en Steyr 586 från 1961. Steyr är inte så vanliga utanför sitt hemland, Österrike
.
En av flera äldre charmiga MAN-lastbilar, denna från 1963, och en amerikan i gänget, International S-160 från 1957.
Definitivt störst var denna Peterbilt, enligt uppgift från 1972, men de ändra sällan nåt i onödan på dom genom åren.. mercedes lastbilar är av nån anledning väldigt vanliga i Norge en av flera var denna fint välhållna L1418 från 1971.
Givetvis var en stor drös personbilar på plats, här en Chevrolet från 1934 och en ovanlig Oldsmobile från 1941.
Chevrolet av 1935 års modell är något man nästan aldrig ser av nån anledning. men här en oerhört fin svart coupe från det året. Till höger en annan ovanlig vagn, en Terraplane KU sedan från 1934.
Bland de riktigt gamla bilarna återfanns givetvis både T-Ford och A-Ford främst i nyttoutföranden som lätta lastbilar, kranbilar och så, som vi inte heller riktigt ser så ofta här. Även så kördes det runt på området en del med denna svarta orenoverade tourer från 1922. Det är faktiskt en Opel. Den andra tourerbilen till höger är från 1926 och det är en Fiat, två märken som still going strong.
Mer Opel, lika populära i Norge som här hemma Opel Kapitän som ambulans från 1962, och en modernitet i sammanhanget, den lyxiga Citroen SM med V6 motor från Maserati, årsmodell 1974..
Ännu mera Opel, fast en modell jag aldrig sett tidigare, namnet Olympia återupptogs åren 1967-70 och var egentligen en lite lyxigare Kadett med annan grill och vinyltak, fanns även med 1900 motorn från Rekord. Blev ingen succé och ersattes 1971 med Ascona. Och en prydlig Chevlle Malibu från 1970 parkerad brevid min kärra på travbanan.
Cadillac 56:or kommer man minsann inte ifrån ens i Norge, här med charmig husvagn baktill. Enda bilen tror jag som vart nyare än min, Chrysler Newport från 1978. Chrysler fick behålla den stora C-karossen ett år efter dom upphörde med riktiga full-size hos Plymouth och Dodge.
Inte nog med Mopar-träffen i Töcksfors dagen innan , så fick man se mer trevliga mopars på Magnor, dessa två rätt ovanliga modeller, 1966 Dodge Charger och den egendomliga 1961 Plymouth Fury.
Inte bara mopars förstås, finfin Mercury Turnpike Cruiser från 1957 stod bland traktorerna också. Norrmän verkar ha en speciell förkärlek för Mercurys, det finns många fina exemplar där.
För att gå till ytterligheter så är den blåa lådan en VAZ 1500S från 1976. Inte bara Mercurys utan även ryssbilar är tämligen vanliga där också. Detta på grund av att Norge länge hade ett handelsavtal med Sovjetunionen. praktiskt taget ett fisk-mot-bilar program.
Detta är skälet till att kapitlet norsk bilindustri är tämligen magert. Alla försök till att starta sånt gavs kalla handen av norska regeringen, då detta handelsavtal var såpass viktigt för fiskindustrin, och för att hålla ryssarna lugna.
Så var det mot slutet för dagen dags för alla utställare att köra ärevarv på travbanan, vilket var väldigt kul Här väntar traktorerna på start med en enorm Field-Marshall från 1951 längst fram i täten. sedan lastbilarna, personbilarna och motorcyklarna. Det bjöds även på race med veteranspeedway på grusbanan och en mängd andra trevliga uppvisningar av maskiner, marknad med mera.. På det hela taget en fantastiskt trevlig dag och jag kommer med stor säkerhet återkomma till Magnor nästa gång som blir 26-27 Juni 2010.
En trevlig lördag i Töcksfors
Denna värmlandstrippen visade sig vara planerad helt rätt vecka, för denna helgen hade Chryslerklubben sin årliga träff förlagd till Töcksfors, som ligger sådär 8-9 mil söderöver från Skillingmark, men man åker definitivt inte enklast dit genom att rakt söderut, upptäckte jag. Tog vägen över Påterud över ÖStervallskog ner mot Töcksfors, och den består högst av en femtedel asfalterad väg, resten är grusvägar som går högt över höjderna och ner i dalarna där dom slingrar sig runt myrar och tjärn. Dessutom hade det regnat också.
Väl i Töcksfors så måste jag leta reda på nånstans att blaska av bilen som såg för jävlig ut... Och hittade rätt omgående Thord och Svein , gamla bekanta från Nääs och andra träffar, i färd med att just göra detta. Dom hade också upptäckt de värmländska vägnätets fantastiska förmåga att så att säga följa med bilen.... 
Det var reserverat plats på parkeringen vid Töcksfors köpcenter för våra bilar, dock är det så att fyrtio rutor inte riktigt rymmer fyrtio av den här typen av bilar... det blev trångt, och senare rätt utspritt på ytorna runt omkring, men det ordnade sig fint iallafall.
Chrysler New Yorker från 1968, och en ovanlig Plymouth VIP från 1969, VIP var en kortlivad prestigemodell av Furyn.
Sällsyntheter, den allra första Chryslern som bar namet 300, exklusiv prestandavagn som presenterades 1955., hemimotor på 331 kubiktum med dubbla fyrportsförgasare gav den här specialmodellen 300 hästar, den gjordes i 1725 exemplar.
Och en ännu mer sällsynt 300L cabbe från 1965. tillverkades bara i 440 exemplar, samtliga 300L hade stora 413" motorn med lite extra godis som borgade för 360 hästar.
I och med närheten till Norge dök det upp mycket intressanta fordon därifrån också, bilar vi annars inte får tillfälle att se så mycket på våra svenska träffar. Som denna magnifika Chrysler 300 Hurst från 1970. Värstingmodell som bara byggdes i 485 ex, och som jag skall skriva mer om senare.
Det var några år som Chryslers såg lite lätt egendomliga ut, som den gråa Imperial Crown sedanen från 1962 med sina friliggande lampor, och 1961 års Plymouth Fury till höger, dock utan att vara ful så är den rätt väldigt egen. Och om man tycker de ser egendomliga ut på utsidan, så är det modest i jämförelse med dessa vagnars inredningar. 
Maffig Plymouth Superbird från Norge mullrade in också. Den enorma vingen sägs vara en aerodynamisk finess för tävlingsbanorna att ge downforce, stabilitet i sidled samt också flöjla luften för att slippa baksuget bakom bilen i höga hastigheter på samma gång. Fast det mest praktiska skälet var egentligen att det faktiskt skulle gå att öppna bagageluckan. Detta var ett krav för att kunna använda biltypen i NASCAR:s stock-serie.
Nästan lika sällsynt som Superbird är Dodge Challenger T/A , runt 2400 byggdes för att typa den till SCCA:S Trans Am series racing med 340" motor ock sixpack-arrangemang. Notera även avgasröret som mynnar ut framför bakhjulet. den piffiga färgen heter "Top banana yellow"
Äldst på Töcksforsträffen, Chrysler Royal från 1937 i väldigt patinerat skick.
Men bland både vackra och sällsynta modeller så måste jag säga att den mest spännande bilen att få se på träffen var nog denna. Den australiensiska Valianten!
Jag känner till dom här märkligheterna från södra halvklotet rätt väl, men trodde inte jag skulle få en livs levande "Aussie Val" häruppe. Detta är en Valiant VG från 1970, högerstyrd givetvis, och den har egentligen karossen som vi känner till som Dodge Dart från 1967, men den kom till återanvändning flera år framöver i Australien.
Fronten är en inhemsk design, och misstänker strålkastarna kommer från Hillman Hunter/Singer Vogue som ju ingick i Rootes-koncernen vilket ägdes av Chrysler vid denna tid. Motorn är helt unik, raksexa med hemitopp, på 245 kubik. Och för att understryka sin integritet så står det en tydlig dekal på ventilkåpan "built solely in Australia by Chrysler" 
Tackar allihopa från klubben som dök upp och gjorde detta till en oerhört trevlig dag i solskenet, och kul att få träffa folk från andra delar av landet och även från andra sidanb kölen.
Så måste vi ju avsluta med en bild på Svein och hans giraff också
Märkligheter från Norge
Det rör sig om två stycken Commer C-series, brittiska mindre lastbilar från 1956 respektive 1958, modeller vi sett oerhört få om ens några av i Sverige. men i Norge rullar en hel del märkliga typer och modeller som aldrig setts här. Förklaringen till det förklarade en av Commer-ägarna att efter kriget fick Norge stort understöd av marshallhjälpen. det var framföör allt en skriande brist på kommersiella fordon, traktorer och jordbruksredskap. Så det skeppades mycket surplus lastbilar och jeepar dit, och det följde senare med subventionerade vanliga civila modeller som bland annat dessa käcka små Commer-lastbilar.
Commer i korthet, tillverkat enbart lastbilar från 1909, köptes upp av Humber 1931 och kom därigenom att ingå i Rootes gruppen som senare köptes upp av Chrysler på 70-talet och Commers modeller såldes nu med Dodge-emblem innan nästa vändning då Peugeot upp Chrysler Europe. Från 1979 så byggde man istället Dodge-modeller fast med Renault-emblem
Vad gjorde dessa Commer.bilar i Charlottenberg då? Äuhm, dum fråga vad norrmän handlar inför fredagen där, men skälet till att dessa fina bilar var med var nämligen helgen stora begivenhet i nejden, Veterandagene på Magnor nån mil in på andra sidan gränsen, mer om det senare.
Att norrmän handlar mycket över gränsen från oss känner vi ju till, men Charlottenbergs sprillans nya köpcenter fick mig nästan att tappa hakan: Det är fullständigt enormt,. 31000 kvadratmeter! och cementen har knappt hunnit svalna i grunden innan det planeras att utökas med ytterligare 5000m2!
Tänk då att detta är på en ort med ungefär tvåtusen invånare.
För tre år sen såg det ut så här på samma plats, tallskogen där i bakgrunden alltså, är den platts jättekolossen ligger nu. Statoilstationen finns fortfarande kvar, bild från 2002 med min Caprice brevid en norskregistrerad dito.
Märkligheter i Norge
En något svåråtkomlig rastplats i Vestmarka...
Mot Morokulien
Norr om Skillingmark ligger Morokulien, en plats jag allt som oftast paserar när man är uppe i trakterna. Det är för mig mycket enklare att köra genom Norge mot Charlottenberg än att ta sig dit från den svenska sidan.
1914 restes här ett fredsmonument för att tillstyrka den 100-åriga freden mellan Sverige och Norge, men för att göra detta så köptes marken loss av den svenska freds och skiljedomsföreningen och dess norska motsvarighet. Monumentet skulle byggas och bekostas tillsammans på gemensam mark. Ett unikt projekt, speciellt året 1914 då Europa stod på randen till det första världskriget. 
Monumentet står precis på gränslinjen,och de sex hektar runtomkring står under en unik autonom juristiktion. Under andra världskriget var detta den enda plats svensk-norska par kunde ingå giftermål. Här gäller egna regler för handel och kommers, och både svensk och norsk polis har befogenheter här. Det finns en amatörradiostation som tekniskt sett ligger i Norge men är den enda utländksa station som har svensk anropskod.
Namnet Morokulien kom till 1959, och upphovsman till det var Lennart Hyland och Randi Kolstad i radioshown "Över alla Gränser" Föervånansvärt nog så erkände både svenska och norska regeringarna självstyre i Morokulien, men bara för en vecka.
Sen återgick ansvart till det norska Fredslaget respektive svenska freds och skiljedomsföreningen, så var det fram till 2005 då det nu står under ansvar av Eda respektive Eidskogs kommuner, men med verksamhet och sin speciella integritet som mikrostat oförändrad.
En tripp mot Skillingmark
Från Göteborgstrakten så tar man sig dit upp antingen via E6 över Uddevall och Norge, eller av en dum och korkad ovana jag har, ta inlandsvögen riksväg 45 upp. 45:an är en av landets värsta vägar trafikmässigt, emellanåt toksmal där långtradarna ångar rakt emot en i 90km/h. bitvis breddad med vägren vilket gör att den är "nästan" fyrfilig, och då används mittremsan främst för omkörning, åt båda hållen!
Brukar dock åka västerut efter Mellerud där trafiken är lite lugnare, på en väg som i nån kvällstidning blev framröstad som Sveriges roligaste körväg. Slingrigt ock kullrigt upp mot den berömda ocj unika akvedukten i Håverud. världens enda "treplanskorsning" för båt, tåg och landsväg.
MAn passerar den nu nedlagda järnvägen upp mot Håverud ett flertal gånger, trafikerades med rälsbuss inpå åttiotalet, jag har nån gång skakat fram den vägen i rälsbuss från Bengtsfors av nån anledning, men sådana är borta. Dock trafikeras spåret flitigt i dagsläget, men bara av dressiner som man kan hyra längsmed linjen.
Två glada dressinresenärer på semester hälsar så gott.
Från Bengtsfors, Håverud,Gustavsfors,Bäckefors,Årjäng går fäörden upp över Koppom mot Åmotfors som är sista delen av det vanliga Vämland som vi känner det innan man åker över Adolfsfors till Skillingmark.
Börjar med att orientera mig mot 61:ans café, för att upptäcka att det var borta.
Vidare in mot centrumgatan i staden där inget förändrar sig, Åmotfors "Storgata" har länge kännetecknats av en närmast orörd fyriotals funkis-folkhemstil. För att upptäcka att den gamla järnaffärn blivit pizzeria... dom urblekta neonskyltarna som suttit på den vitrappade fasaden sen 1940 var borta dom med.
Nåväl går och handlar, gör lite ärenden och sätter mig på "nya" 61:an för att ta en fika. Då stannar en svart Mercedes, och Kajsa hälsar glatt. -"Jag hört då jämt å Marita på banken som sett att du köm te bygda"
Jag hade lyckats vara inkognito i Åmotfors i nästan 20 minuter alltså.
Mot Skillingmarken, var Skillingmark börjar och slutar är ganska diffust, men en gång var det en så klallad landskommun, men i första kommunreformen 1952 gick den samman med Järnskog och Köla, och i sjuttiotalets reform bildades Eda kommun med säte i Charlottenberg. Man kan säga att Skillingmark har än idag sina gränser österut mot Köla, Järnskog och Östervallskog i söder, och Norge år väster. Nu har väl dessa kommunreformer inte haft nån stor folklig betydelse under decennierna, för det hade inte unionsupplösningen 1905 heller.
Men häruppifrån kommer min släkt på mammas sida, därigenom har jag ankytning till denna märkliga region som inte är en region eller,kommun eller socken, utan nåt slags limbo i gränslandet Svrige/Norge.
Och där har vi ett litet hus, i "Hôsätte" eller Högsäter som det står på skylten. Dom borde verkligen införa tvåspråkiga skyltar däruppe som i Finland eller Kanada. Skall man till exeempel till "Bôôe" så får man leta efter en skylt det står Boda på.
Ett smakprov på 'markan, det som definitivt sklijer skillingmark från resten av Värmland
"Hä va härt jämt knôkkete å knövete di siar aum de värå lättä öm fjöln pa bue lidn"
Ja å höcken nôuten brôshel kärn tjafset å gört ein ömmlet ock"
Det gick krångligt och långsamt och måla om panelen på lillstugan sa de, ja och de dumme drängen gjorde det slarvigt och dåligt med.
Dock så är detta språket näst intill utkonkurrerat av normal halvbegriplig värmländska i dagsläget.
Stugan, på bygden känd som Bua, ursprunligen uppförd 1781, men då i Östervallskog, flyttad hit till Högsäter på femtiotalet. och tillbyggd med köksdel, verandan och dom lätt missprydande moderna dörrarna är nytillskott från fjolåret dock.
Några hundra meter ifrån ligger det gamla "Tullgarn" bland de sista husen innan riksgränsen, namnet kommer efter morfarsfar som var gränsuppsyningsman och fadern före honom som var gränsryttare som bodde på denna gård. Välhållet än idag, och en jämförelsebild från 1925 där Gränsuppsyningsman C.A Rhöse med familj stolt visar upp sin nyinköpta öppna Chevrolet
