svammelsurium

Stressig lördag, först race på Viared och sen måste man ju hinna festa till det ibland mellan varven också och det gjorde vi rätt så bra på Dansereds gård på lördagkväll.

I stort sett hela gänget runt gården var där, och givetvis vinthunden Olle, den charmiga jycken som vi ibland brukar kalla Ratata av vissa anledningar, fast mest när matte Johanna inte hör på.
   

Så blev det romprovning. Nu vet vi att världens i särklass bästa rom kommer från Mauritius och heter Green island Spice Gold. Suveränt, nån som skall till Maurtius det närmaste får gärna ta med en flaska till mig.

   
   

Sen var det dags för nästa flaska Rom, Ulfs bror i Australien hade gett honom den här Bundaberg Rhum, som skall vara australiens finaste. Hur de andra smakar då vågar man itne tänka på, för Ulf har försökt göra slut på flaskan i tre år... Och vi lyckades faktiskt inte med det denna gången heller!

Hur som helst en fantastiskt rolig afton att skratta sig igeno,  tack alla som var där och gjorde det så kul.

En av de första på plats efter Halifax-bombarens krasch i Skällared vid Landvetter var den då 16-årige Knut Lincoln. Hans far Arthur var även chef för brandförsvaret på orten vid denna tid.

Knuts äldre bror var inkallad som flygtekniker på F7 Såtenäs och dagen efter skrev Knut ett oerhört detaljerat brev till honom om föregående natts dramatiska händelser.

_ _ _ _ _

Vi fick med oss bårar, filtar sjukvårdsväskor, yxor osv. Så kom vi då ner för den branta backen, genom det lilla stället i sluttningen och fram till ån vid Nilssons. En del gick över spången, bland dom jag, andra följde åkanten nedströms ett 50-tal meter. Där låg det, planet. I en enda knyckla mitt i ån. I det svaga lyktskenet skymtade flygplanskroppen rakt över ån, från den ena stranden till den andra. Vattnet plaskade och glimmade i planet, från ficklampor och lyktor. Inget rörde sig eller gav några ljud ifrån si. Allmän förvirring. Där glimmar ljuset i ett k-pist torn på ryggen av den största delen av planet. Kulsprutorna, fyra stycken, pekar svarta fram ur det trasiga glaset.

"Se där"

"Lys där!"

"Är det inte en som ligger i vattnet?"

"Var då?"

"Där, nedanför kroppen, lys bättre"

Det är bara en avbruten trädstam som lyser vitaktig i lyktskenet. Eller kanske löv på en kvist. Nej, det är inget människoansikte. Konstigt att det inte finns några gubbar ombord. Det varken hörs eller syns något levande. Vi ser bara den tunga mörka flygkroppen där rakt över ån och de tillknycklade plåtarna som ligger överallt. Söndertrasad metall, rester av träd, stora hela gråa ytor och ett obeskrivligt virr-varr av plåt, fanér, duk, glasskärvor och trävirke.

Och så detta plaskande och rinnande kalla vatten överallt mellan vrakdelarna. Det hela är så overkligt, spöklikt i det irrande svaga lyktskenet. Denna obeslutsamhet och förvirring bland alla de skugglika figurerna som rör sig hit och dit på stranden, Några vill krypa ut på planet och bland metallskrynklorna, där ute i ån. Ett par har fått tag i yxor och börjar röja och preja bland resterna på den främmande metallfågeln.

"Nej, nej! Det kanske finns bomber, det kan finnas nåt sattyg som exploderar"

"Låt bli det där!"

"Ja men då skulle de väl exploderat när den störtade förstår du väl!"

"Nä, det är inte säkert Det vet en aldrig, dom kan ha rackartyg som inte exploderar förrs efter några timmar, en måste tat försiktig iallfall"

"Dom har visst fåt tag på en, Han är däruppe på gården säger dom, han lever visst"

Ryktena surrar, de går från man till man, han kröp ut själv säger dom, jag vet inte, det var visst innan vi kom hit. Nu kommer det en bil, från gårdarna i Skällared. Det går en liten väg ner mot ån. Billyktorna sända sitt starka sken över platsen. Bilen rullar fram några meter, från åkanten. I strålkastarljuset syns den långa biten av kroppen som ligger tvärs över ån. Alldeles i vattenlinjen syns nationalitetsmärket,, några olikfärgade ringar. Jaha, då var det sant att det var engelskt, planet.

Det kommer fram ett finger ur dunklet, petar till mig och säger nåt om att jag kan ju snacka engelska.

"Gå upp å tala mä'en, så vi får reda på hur många de är"

Javisst ja i den allmänna förvirringen kanske ingen tänkt på att fråga'n. Jag springer bort efter åkanten mot spången Här är det bäst att akta sig Det är bestämt nån nedfallen ledning nånstans har de sagt. Halka inte! Upp för slänten, här är stugan, här är gången. Tveksamt går ja in i köket. Några gamla är där.

"Är han inne? Lever han? Är det någon som kan prata med han?"

"Javisst lever han, Han är därinne i kammern, nä de är ingen som kan prata me han nu"

Jag öppnar dörren, kliver in, Skolmössan i näven och den vita larmrocken på. Där sitter han. Huvudet ombundet. Det lyser lite rött ovanför vänstra örat. Ett fruntimmer plåstrar om högra benet, smalbenet. Han sitter vid bordet grå i ansiktet, av olja och vad det nu kan vara. Nu dricker han kaffe ur sin kopp. Han lutar sig nedåt framåt när han dricker och jag står där tveksam undrande, så försöker jag tala engelska. Han sätter sig upp, lyssnar ler lite, ser sympatisk ut, karlen.

"How many were you?" säger jag stapplande

"Eight together, Eight together, yes, in the machine, three or four. Han visar med fingrarna.

"Yes, we have found it, not anyone in it, not anyone yet" sager jag.

"Four parachute" han visar hur man håller linorna till en fallskärm.

"Yes, I understand, I understand"

"You understand?"

"They seek in the machine, but they have not found anyone yet, they still seek" säger jag,.

"Yes, they seek, good" svarar han

Så går jag, jag minns inte om jag sa Thank You, kanske jag gjorde, kanske inte. När jag kommer ut får jag syn på pappa, jag talar om vad jag hört. Pappa kanske vet redan, jag tror nästan det. Så springer jag ner till ån, till flygmaskinen. Det är inte så många här vid den här sidan nu. Polisen, Skoglund, Gunnar på tappen å jag, kanske nån till. Skoglund har en liten ficklampa Han går ut på planet, ut på en av bitarna, jag och Gunnar följer med Vi spejar, vi håller oss fast för att inte glida av, det är glatt. Vi står bestämt på vingfästena vid flygkroppen. Skoglund lyser in i ett hål som visst är kabinen.

"Där ligger en!"

"Huvudet är ner i vattnet, han är nog död"

Tappe-Gunnar tränger sig fram och tittar Jag ser inget än. Jag kryper fram på vingen eller vad det nu är kvar av den. Där ligger en björk i främre delen av kabinen Jag får låna ficklampan lyser in i kabinen. Där syns säten tycker jag, virr varr av allt möjligt, saker jag inte känner till.

Där längst fram bland björkkvistarna lyser svagt från instrumenten på kontrollbordet. Svagt grönaktigt lyser det. Men några människor syns inte. Jag klänger mig tillbaka lite. Nu ser jag också den, som dom hittat förut.

Jag ser bara två ben som sticker upp. Dom har stövlar på, svarta. Vattnet blänker därnere i kabinen. En del grejer och skräp flyter ovanpå . Karln därnere sitter helt upp å nerpå. Vattnet går väl över hela överkroppen, som vi inte kan se. Skoglund ropar på pappa.

"Yxor! Hit med en yxa"

"Såja försiktigt"

"sådärja, åhej"

Nu har dom fått fram honom "Var är båren tag hit den! Ställ båren här på land! Lägg upp honom!"

Nu ser jag ansiktet, det är blekt, blod rinner ur näsan. Det är nog inget hopp. Han har ju varit under vatten i snart en halvtimme.

"Han är nog död"

"Ja visst är han död"

"Hugg i nu, nu bär vi! Släpp inte!"

"Men konstgjord andning, är det ingen som kan konstgjord andning?"

"Bär in honom på logen!"

"Ta in honom i köket, in i värmen!"

Dom ställer ner båren villrådiga. Vart ska han hän? Någon tar av honom fallskärmen. Den har kommit ur sin packning och släpar efter, vit, som ett fint lakan, som en liksvepning. Nu ligger den där i snön brevid vägen mellan husen, vit glänsande som en svanehanne. Dom bär honom uppför backen mot förstugan.

"In i köket, in i värmen med honom"

"Nej för guds skull, släpa inte in en i köket, ni kan väl inte släpa in en död i köket. Dom gamla får ju slaget. Bär ut honom på logen eller ut i lillstuga"

"Det är låst, finns det ingen som har nyckeln?"

"Jo här kommer den"

"Sådär ja, bär in honom nu, vi måste försöka med konstgjord andning. Känn han är ju varmer än"  

Så bär de in honom i rummet i lillastugan, som är en del av logen och lagården. Jag står utanför, så kommer Torsten Johansson som får fatt på Kvist-Allan och mig

"Kom med" säger han

"Har ni nån lykta?"

"Ja, Allan har en"

"Det måste finnas ett bakre kulsprutetorn" säger Torsten

"Det finns det på den typen har jag för mig, kanske det finns nån kvar där"

Så springer vi fram över spången och utefter åkanten

"Akta ledningarna! Ni kan få en stöt!"

"Ta hit lyktan, man kan komma ner och titta här"

Jag kryper ner för den ganska branta kanten , bland hallonris och trädkvistar.

"Akta dig så du inte kommer ner i ån, Strömmen är stark!"

Jag håller mig nog fast! Lyser med lyktan, därinne invid strandkanten, inkilat i leran skymtar jag glas och svarta stänger, det är det aktre k-pist tornet med sina kulsprutor. Jag lyser och tittar men ser inget innanför glaset. Ingen levande syns till.

"Nä man kan inte se någon här, men det är i alla fall det bakre k.pist tornet"  säger jag när jag klättrar upp.

Så kommer då en hemvärnsman med K-pist.

"Alla som inte tillhör brandkåren får ge sig iväg, Nå hör ni inte?"

Ja så går vi. Vi behövs inte nu. Hemvärn, statspolis, landsfiskal kommer drällandes. Tiden går, vi brandgubbar går omkring lite planlöst.

Det här är alltså en nedkortad version av Knut skrev till sin bror den 14:e januari 1945, jag har brevet i sin helhet också, men har hoppat över två kapitel i inledningen här.

Att skriva brev var man noga med på den tiden minsann.  En del dialekt skymtar igenom, och komma används flitigt, överlag en mästerlig återgivning av en ung skolgrabb som vart med den kvällen.

Knut är numera pensionär, Nilsson på gården, han som bjöd piloten på riktigt kaffe i kammaren, bor kvar där än idag.

Knut gjorde även en skiss över planet där det låg i ån som han bifogade i brevet.

Har tidigare skrivit om ett stycke våldsam hembygdshistoria här: http://hembygdsforskning-en-valdsam-historia.html

Nu dags för en annan incident i bygden som skedde ett stenkast härifrån den 13:e januari 1945, då kriget kom väldigt nära landvetter i form av ett störtande bombplan.

Krigsslutet var relativt nära men striderna hade långt ifrån trappats ner. Detta gällde även 58th bomb squadron som var baserade på Stornoway, där denna episod har sin början.

Stornoway var en vindpinad bas på Hebriderna långt från ära och redlighet, men härifrån hade man ett bra läge för att anfalla de tyska konvojerna över Nordsjön. För detta användes tungt bombflyg av typen Handley Page Halifax, som vid denna tid även utrustats med en avancerad nymodighet, nämligen radar.

Gruppen där JP329 ingick, flugen av flight lieutenant Georg Davidson lyfte klockan 14:45 för rutinmässigt avsökande av nordsjön efter fientliga fartyg. Man medförde extratankar då spaningsområdet sträckte sig från norra Skottland, Islands sydkust ända in mot Norge och Kattegatt. Efter fem timmars flygning inträffade det som blev början till slutet. Vänster vinge träffas av luftvärnseld och ena motorn fattar eld.

 Piloten girade brant vänster för att gå ner på 450 fots höjd, men sen gick det riktigt galet, planet fortsatte sjunka då roderna inte längre svarade som de skulle. Planet slog i vattnet med stjärten först, smällen slet av större delen av stjärtpartiet samt radarkåpan under buken. Mot all förmodan så studsade planet upp igen och piloten återfick kontrollen, men nu brann inte bara motorn utan även inne i flygkroppen.  Branden ombord släcktes, elden i babords inre motorn dog ut när bränslet strypts  men nu började även den andra motorn som skadats i beskjutningen krångla och tappade kraft.

Trots detta och våldsamma skakningar kunde planet med två döda motorer ta sig upp till 2000 fot och börja söka sig in mot land. Branden blossade upp igen och nu blev man ytterligare beskjutna utanför kusten, I princip alla instrument ombord var nu förstörda och inget annat alternativ än att söka nödhamn i Sverige återstod. Om man nu skulle klara sig dit, instrumenten var utslagna och så även kommunikationsmöjligheter som radio och lampor. Så när man närmade sig ljusen som antydde var Göteborg var blev man återigen beskjutna av svenskt luftvärn.

Bomberna fälldes utanför kusten, men trots tre försök att lokalisera flygplatsen så hittade man den inte i den dåliga sikten, och nu blev det bråttom, för planet började falla i bitar omkring dom och bränslet läckte ut i allt större mängd. På tusen fots höjd beordrades besättningen att hoppa, alla utom piloten och färdmekanikern Dennis Boweren gjorde detta när man passerat Göteborg med det nästan okontrollerbara planet. Nu tog man sikte på nästa samling ljus som dök upp i kvällsmörkret. Piloten styrde förbi tätorten för at hitta nåt lämpligt fält utanför bebyggelsen och ser plötsligt en höjd komma emot planet. Han missade höjden precis men brakade in en rad kraftledningar och ett träd. Planet slog i marken och kasade nerför slänten för att krascha rakt ner i en å.

Planet blev otroligt sönderslaget, piloten tog sig ur men hade problem att ta sig upp för den isiga strandbanken, men fick snart hjälp med detta och förd in i värmen i närmsta hus som var mindre än femtio meter bort.

Färdmekanikern Dennis Boweren hade inte samma tur han satt hjälplöst kvar svårt skadad i vraket. Han drogs ur strax efteråt av frivilliga som rusat till platsen men hans liv stod inte att rädda

Resten av besättningen togs omhand av Hultin i Backa alla sex klarade sig oskadda och fick förplägnad innan de forslades med landsfiskalens hjälp till polisstationen, Piloten togs omhand av militären efter ett kort förhör och togs till militärsjukhus för att få skadorna omsedda. Alla sju överlevande från JP329 fördes senare till Korsnäs i Dalarna som var interneringsplats för i huvudsak brittiska flygare, men de behövde inte stanna länge för de blev hemskickade redan den 6:e mars.

Planet var otroligt sönderslaget, i Göteborgsposten dagen efter antogs det varit en tvåmotorig De Havilland Mosquito!

Efterspel.

Piloten hade ju släppt bomberna över kusten, trodde han, mekanismen fungerade inte på grund av planets omfattande skador så han hade halva lasten med apterade bomber kvar ombord när han kraschade planet!

Två 250 kilos bomber hittades vid bärgningen , senare återfanns en till femtiometer därifrån, en fjärde misstänks funnits med men har inte återfunnits.

Dennis Boweren begravdes på Landvetters kyrkogård under en ceremoni där kistan bars av officerare från Göta flygflottilj. Senare kom kvarlevorna att flyttas till Kvibergs kyrkogård.

Ännu en olycka drabbade JP329 efter bärgningen. Vid skrotningen som företogs av Åvikens metallindustri uppstod en eldsvåda när man skar ner planet och kvarvarande bränsle antändes. 

Sporrhjulet som slets av när man slog i vattnet utanför Bohusläns kust återfanns 1993 då den fastnade i en trål.

Nedslagsplatsen som det ser ut i November 2008. Nu syns inget, men så sent som för 10-12 år sen kunde man faktiskt skönja bland vegetationen var planet hade dragit fram, då träd var lägre och lite glesare just där. Tvättstugan till vänster är byggd senare då den förra blev flisor av JP 329:s framfart den där vinterkvällen den 13:e januari 1945.

Efterspel 2

På Aeroseum i Göteborg så visar man nu även upp historien om JP329 och även tillvaratagna delar av planet ställs ut.

Berättelse från hembygden.
Min väns far är en person som liksom bekräftar alla fördomar man kan ha om finnar. Det finns inget man kan överdriva för verkligheten överträffar slltsom oftast dikten. Därav kallar vi honom för "Papa Saatana"

Papa Saatana har även ett pragmatiskt förhållande till svensk trafiklagstiftning, och följande utspelade sig när han återigen vart av med lappen men blåste iallfall förbi en fartkontroll i ungefär dubbla hastigheten vid Partille. Nånstans borta i Sävedalen får dom till slut stopp på honom och hans P1800, och börjar med att begära att få se körkortet. Varpå han svarar på sjungande finlandssvenska:  "Jamen, varför jagar ni mig ända härute för då? Det ligger ju redan på stationen!"

Febril aktivitet råder på Dansered under andra delen av november, då är det dags att plocla upp julpyntet igen. En rolig men slitsam tradition, det är rätt många meter belysning och övrigt jox som skall testas igeom och sättas upp.

Ulf och Björn gör den årliga tributimitationen av Iwo Jima 1945,  Vill till att det är vindstilla när månen ska resas.


På håret att hamna på spåret? ingen fara det är nog hela 20 meter ner till järnvägen, man fastnar nog i träna nåt tiotal meter ner inann dess.
 

Repirs från fjolårets verk, lite mer tomtar och annat har tillkommit i år, det lyser så grant så över bygden nu ända tills det skall ner igen nån gång i januari.

Banverket har inte tid, lust eller råd att underhålla våra gamla stationshus runt om i landet, och våran kommun är inte intresserade av göra vid nånting som sker utanför sådär 800 meter utanför kommunalhuset

Alltså fick det bebodda och fullt fungerande huset sin dödsdom. Nu var det länge sen några tåg stannade i Härryda, men diverse verksamheter och hyresgäster har huserat där sen dess. Det lustiga är att helt plötsligt så anses det otjänligt att bebo en sådan lokal då dom nyligen upptäckt att stationshuset ligger intill en järnväg...

Kåken var i rätt bra skick. Men prestige går ju alltid före förnuft. En vän tog kontakt med banverket och erbjöd sig köpa hela klabbet, men fick nobben. Det skulle rivas till varje pris. Huset hade ju varit perfekt för kanske billiga ungdomslägenheter, småföretagare, kontor eller liknande men det fick vi ju då alltså inte att kanske få en utkomst till förmån för kommunen av stället, men alltså så valde man att kasta ut massor med skattepengar på att riva det och forsla bort bråtet.

Me dom har vanan inne,  Den lilla söta banvaktstugan i Landvetter mittemot kyrkan lät man först renovera grundligt innan man rev den för ett par år sen...

Kriminalhistorisk krönika ur Härrydas undre värld..

En legend i hembygden hoppusslad från andrahandsuppgifter då de mesta i dennes karriär utspelat sig när jag inte var sopeciellt gammal. En del kryddat en hel del utelämnat, och kronologin har jag inte heller så mycket koll på, men iallfall. Det tidigaste jag känner till om denna JH torde vara när han och hans bror "hjälpte" sin far att odla i potatislandet. Det hände sig så att där blev varannan rad King Edward varannan mer suspekta grönsaker som inte ingår i vanliga kostcirkeln så.
Planen var lika enkel som bra, vem på bonnvischan skulle se skillnad på den gröna blasten som nåt annat. Jo en, längre bort igenom bodde en kriminalkommissarie, tillika chef för narkotikaenheten på Mölndalspolisen, han åkte vägen förbi just den åkerlappen till och från jobbet, och kunde snabbt identifiera vegetationen där.

Så går det några år, säkert inte helt utan nya kråkor i straffregistret men som jag i vart fall inte känner till.
 Det finns dumma planer som garanterat går i stöpet, det finns desperata planer som är förmenta att gå i stöpet, sen finns det dumma och desperata planer också. Ett sådant var nog rånförsöket mot posten (som inte längre finns) i Härryda.
JH tog enligt uppgift taxi till posten, säger åt chauffören att vänta här ett tag, går ur med nåt tillhygge eller vapen, drar en damstrumpa över huvudet och knallar in. Nu höll kassörska på att tömma postboxar och noterade inte busens ankomst vilket gjorde att han fick påkalla lite uppmärksamhet, när hon noterar den strumpförsedde besökaren så utbrister hon "nämen J, va konstig du ser ut idag" Det går ju åt skogen redan här, JH rusar efter oklara meningsutbyten ut till taxin som han ju då inte kan betala...

Kapitel ett i ligisthandboken , råna inte postkontoret hemma på mammas gata.

Anledning till följande två moment eller dess omständigheter eller när vet jag inte men skall försöka pussla ihop nåt. I samband med en större bjudning nånstans så gjorde JH inbrott, om det var i anslutning till bjudningen eller brevid vet jag alltså inte, hur som helst så slutar det med att han tar till flykten genom att stjäla en av gästernas bilar, framför dussintals vittnen. Och kommer iväg med en riktigt exklusiv sak. några säger Maserati, några säger Aston Martin, eller nåt annat. hur som helst en oerhört iögonfallande likaledes ovanligt speciellt fordon , nån säger enda exemplaret i landet av den  modellen vad det nu var för nåt.

Hur som helst så har han antingen ett "jobb" eller så skall nåt bevis undanröjas eller så flög fan i honom för färden med lyxbilen slutar i Landvetter där han tänder eld på en villa. Men lämnar den nystulna bilen kvar på platsen. 

JH:s sejourer är alltid korta men intensiva, det blir ju inte så mycket tid att ställa till det för sig och andra när man åker fast för i princip varje eskapad som genomförs. I denna svit skall det även ingått ett bankrån i Landvetter (återigen bakläxa på kapitel ett)

Nåt går inte fullt så bra denna gången heller, grannar, däribland min vän Tommy som då bodde nästan brevid banklokalen,. och annat folk ser allt som händer när JH och hans kumpaner stormar ut, Dom rusar förbi Tommy med AK4:or i högsta hugg när ledaren under sin svarta mask utbrister i farten "Tjänare Tommy!" å rusar vidare.

Så är det lugnt ett tag, nånting som jag däremot vet mer om hände i slutet av 80-talet och återigen tillbaks till hembygden för att låta historien upprepa sig. Det hade kunnat gå vägen, det var iallfall spektakulärt om inte annat. Som taget ur en film så planeras kuppen med stort K, timing, planering, rekning allt gicks igenom noggrant.
JH och hans kumpaner gick igenom allt minutiöst denna gången. Målet var värdetransporten med kontanter som skulle komma som första fordon till lastterminalen bakom ICA-butiken på helgmorgonen. För detta så satt dom och kurade under lastbryggan hela natten för att invänta gryningen . Flyktbil fanns undangömd med väntande chaufför som skulle dyka upp i rätt ögonblick.
Lastbilen kommer in på terminalområdet och dom skrider till verket. Dom stormar fram och upp på lastbryggan på var sin sida om lastbilshytten med dragna vapen. Det är bara det att det inte är värdetransporten, det är bara en grönsaksleverans som råkat komma på tok för tidigt. Medan detta går upp för dom i samma takt som paniken närmar sig, så närmar sig även flyktbilen med dörrarna öppna. Nu går det på tok på riktigt, vapen avlossas, flyktbilschauffören skräms av detta och börjar dra ifrån, fortfarande med öppna dörrar. JH skall hoppa ner till den flyende flyktbilen, men missbedömer avståndet, missar bilen, slår i asfalten och bryter benet.

Efter att sen fått gott om tid för sitt ben att läka så tycker man att man borde tänka över sin karriärsituation, och det kanske han gjorde, på sitt eget vis. För nästa kupp blev det också just en värdetransport. Detta bör ha skett väldigt kort efter frisläppande från den statliga försorgen, men nu skiljde sig mönstret lite, då denna kupp skedde i ända bort emot Mölnlycke... Behöver jag berätta att det också gick sådär?  

En bekant berättade för mig att i början på 80-talet så hyrde han och några ett mekgarage för sina racerbilar i Lexbydal utanför Partille. Mannen som ägde lokalerna var en äldre man som i sin krafts dagar lär varit en jättelik uppenbarelse, historierna om dennes eskapader förr i tiden är tämligen mustiga.

Karl var altså så stor att polisen kunde inte handklova honom, dom hade försökt nån gång men klovarna räckte inte runt handleden. Vid nåt tillfälle hade han och hans bror vart osams och börjat slåss, vilket tydligen inte hörde till ovanligheterna. Länsman var kallad till platsen och och det resulterade i att först slängde han länsman i det vattenfyllda diket, och sen välte han ner polisbilen efter honom i detsamma. Slut på diskussionen.

En annan gång skulle han ta tåget in till stan en fredagkväll, då stannade fortfarande tågen i Lexbydal, och det fanns en stins också. Stinsen sa att han missat tåget, och att nästa tåg mot Göteborg inte stannade vid den här stationen.
-"Men det stannar väl om du vinkar på det då? " Jo, förklarade stinsen, men det skall inte stanna här så jag vinkar inte.

Då tog gubben stinsen i nacken, lyfte upp honom och höll honom ut över spåret och sade lugnt -"Det är nog bäst att du vinkar lille vän"

En kund som uppenbarligen inte varit helt nöjd... Mycket synlig från motorvägen vid Björrödsmotet vid landvetter

Augusti = kräftor
Vart inbjudet till gänget i Skällsjöås igen på kräftskiva. Vis av en tidigare kräftskiva där så kollade jag igenom checklistan, kräftor, OK, öl, OK, snaps, OK, whisky OK, det mesta smakar, men ingen jävla konjak denna gången!  
Förra gången så hade vi konjaksprovning, inte den klyftigaste idén heller att inleda en sån klockan två på natten...

 
 
Det berömda vandrande partytältet i Skällsjöås har fått vara med om mycket, tackar allihop för en trevlig kväll med kräftor, nubbe och, hum, jojjes suspekta lakritsshots, men vi lyckades iallfall hålla oss unadn Görans konjak.

En sen kväll vara jag nere vid godisbutien och ett par kom gåendes med nåt i koppel som såg på avstånd ut som en tetig hund som haltade, det var ingen hund i andra ändan av kopplet, det var en... häst!



En Falabella , världens minsta hästras som mäter som mest 78 cm i mankhöjd, hur söt som helst.