svammelsurium

Mellan åren 1912-1935 byggde Stutz i Indianapolis lyxiga och snabba vagnar i exklusivt små serier med mycket hög kvalité och höga prestanda I samklang med ytterst eleganta karosser. 

1970 återupplivades namnet Stutz, och i samma anda skulle man nu erbjuda kunderna lyx och prestanda i stor dos, dock inte så diskret som förr,. Chassi, motor och mekanik togs från Pontiac Grand Prix, karossen handknackades, detaljer och inredning  gjordes i de finaste materialen efter kundens önskemål. Riktpriset var runt 40 000 dollar, alltså mer än tio gånger högre än den Grand Prix den baserades på.

Dessa nya Stutz var bara för de som ville synas, och hade råd med det.  Vilka var Stutz främsta kundkrets? Ett litet axplock.

Den första Stutz-bilen gick till ingen mindre än Elvis Presley, han kom att bli stamkund då han kom att köpa fyra stycken till.

Dean Martin köpte också Stutz 1970. första bilen råkade dock illa ut rätt omgående... observera nummerplåten!   Totalt kom Dean Martin att äga tre Stutz.

              

Robert Goulet hade två stycken.

När han inte hoppade över hus, bussar, raviner och annat på motorcykel så gled Evel Knievel runt i en av sina två Stutz.

Liberace blev aldrig känd för diskretion och måttfullhet, såklart han körde en rosametallic Stutz.

Men även coola killar som Isaac Hayes gillade Stutz med

Och Sammy Davis Jr likaså.

Men vem är Kungen av Stutz då? Jo den titeln bode gå til Shan av Iran, för han ägde inte mindre än tolv stycken!

Åren 1970-1987 byggdes totalt runt 500 Stutz, utöver dessa coupéer som hette Bearcat kom 1980 även en 4-dörrars sedan och en cabriolet kallad Blackhawk.

Året är 1921 och lokalen är väldig speciell och olik mekaniska maskinhallar från denna tid. En enkel lätt konstruktion vars stomme består av för av ståtprofiler som kan fogas samman i olika kombinationer. På denna kan man sedan klä med panel, glas eller annat material i prefabricerade element.

Detta sätt att bygga funktionella lokaler på såg dagens ljus med Crystal Palace redan 1852. Även om den enorma hallen var 560 meter lång och 140 meter bred, så tog den bara åtta månader att sätta upp i Hyde park utan att använda ställningar eller kranar, hela konstruktionen var lätt, stark och genialiskt självbärande.

Så i denna nya fräscha hall 1921 byggd enligt konstruktör Paxtons system, i Cricklewood utanför London kan vi här se de allra första Bentley-bilarna bli till.   

När kom man egentligen på idén med att lacka bilar rosa?
Jag vet inte men en av de mest kända celebriteterna som valde denna kulör var Elvis Presley, när han 1955 köpte en ny knallrosa Cadillac Fleetwood 60 Special.


Nu var denna färg inte så ovanlig, skarpa pastellfärger var inne på femtiotalet, och Elvis cadillacköp förgicks faktiskt med flera år av ingen annan än Alice Timander som redan 1951 stega in hos OStermanns i Stockholm och beställde en knallrosa Cadillac cabriolet!  Detta måste vart en häpnadsväckande syn i Stockholmstrafiken i början på femtiotalet. Inga färgbilder finns tyvärr av "Calle" som hon kallade den. Bilen finns inte heller längre då den rasade ut för ett stup i Marocko under en semesterresa några år senare.

Vill man synas skall det vara rosa, och detta tog man efter hos GM med en rad specialbilar, 1959 beställde Harley Earl själv en bil till sin fru, är man chef inom General Motors så kan man få den hur man vill, och "Pink Lady" som den kom att kallas var en Pontiac Catalina som fick den större Bonenvilles trim och utrustning, bucket seats och all utrustnign och lite till man kunde få 1959.



Kollegam Bunkie Knudsen hakade på och beställde "Pink pearl" 1964, en rosa Corvette.

 

1961 visade Buick up en "show car" som passande nog döptes till Flamingo



1966 kom nästa rosa show car från GM, en fyrdörrars öppen tourer, Chevrolet Caribe.



Vid denna tid hade även tidnigen Playboy börjat med traditionen att förära sina "Playmate of the year" med var sin bil, givetvis specialbeställda i rosa, men hos till exempel Ford, så hakade man på och erbjöd färgen "playmate pink" på sina Mustanger åren 1965-69.

Några playmates och deras bilar, 1967 Sunbeam Tiger, 1968 med AMC AMX, 1973 Marilyn Cole med sin Volvo 1800ES. Denna bil skall enligt uppgift finnas i Holland idag, dock omlackerad i svart. Slutligen 2008 års Playmate Jayde Nicole, med sin nya Cadillac CTS, dock inte rosa utan numer tyvärr mer körsbärsröd metallic...
   

Playmate Pink Mustanger, och en märklig Mercury i samma kulör, detta var ett verk från Mercurys återförsäljare i Denver, som erbjöd ett "color of the month" paket, februari 1968 föll färgvalet på just playmate pink, men bara tio stycken lär beställts på detta vis.
   

Så till England och brittiska armén för ett märkligt mellanspel i den rosa lackeringskonstens historia, där det handlade om allt annat än show, utan en rent funktionell betydelse.


Brittska specialstyrkan SAS använde dessa för uppdrag i ökenområden, rosa visade sig vara en perfekt kamouflagefärg. hela 72 stycken såna här "Pink Panther patrol cars" skall ha levererats 1968.

Men show för hela slanten 1969 och Jay Ohrbergs makalösa kreation "Pink Panther" som mäter nästan åtta mneter i längs och användes för "the pink panther show" under de äår derien sändes.


På Chicagomässan 1970 syntes dessa två, till vänster Dodge Challenger cabriolet, till höger en Ford Thunderbird i rosametallic.
 

Men Dodge tog steget fullt ut och erbjöd den nya kulören til bilköparna, som komplent till serien "high impact colors" som redan inan lanserats. fanns att få till compact och mid-size serierna, hos Dodger hette färgen "Panter pink" hos Plymouth "Moulin rogue" men hade samma färgkod, FM3


Färgen dök upp sent på modellåret, efter chicagomässan i februari 1970, FM3-bilarna byggdes officiellt bara från 11:e februari till sista juli 1970, dock så har bilar levererats senare i denna färg, även en handfull 71:or, men då saknar dom koden "FM3" på chassibrickan.

Äkta bodytag där koden FM3 på tredje rader visar att den är äkta rosa, 1970 års Plymouth Cuda cab, Dodge Dart Swinger 340, och Plymouth Duster.
   
   
Plymouth Roadrunner cab och coupe, Dodge Coronet Super Bee , samtliga från 1970 och sist en av de väldigt få 71:or som beställts med detta, en bara två Dodge Challenger i Panther pink.  



1972 beställde AMC-handlaren i Beckey WV, fyrtio stycken bilar, mest AMC Hornet, men ett par Javelins och två sådana här AMX. specialfärgen var en rosa kulör som faktiskt användes av Willys i slutet av femtiotalet och hette Coral Mist. 1960 såldes Jeep Cj-5  även i denna rosa/vita kombination.
 

Ibland räcker det inte med rosa, är man riktigt exhibitionistisk, som till exempel Liberace, så kan man ju toppa det rosa med att klä resten av fordonet i en mosaik med speglar också. Här är Liberaces custombyggda "Rollswagen" Folka med Rolls Royce-grill.


2004 gjorde man spelfilm  av sextiotalsserien "Thunderbirds" med Sophia Myles som lady Penelope rattandes den nya "FAB-1" som skulle påminna lite om just en ny Ford Thunderbird.



Men det verkar bli glest mellan rosa bilar de senare åren, finns inte myclet alls i den vägen, borsett från 2006 så lanserades Smart Fortwo i nordamerika i en speciell "limited Pink edition" Men givetvis kan man än idag specialbeställa exklusivare bilar helt enligt kundens önskemål, så som Paris Hilton häromåret när hon beställde sin Bentley Continental GT coupé helt i rosa med matchande inredning.

 


Nu, skall jag nog vila ögonen lite, på nån brun medaljongtapet eller nåt, puh.

American Motors Corperation bildades 1954  genom sammanslagningen av Nash och Hudson. Bakkgrudne var att dessa i sammanhanget små tillverkare inte hängde med i femtiotalets uppskruvade tempo och utveckling. Packard och Studebaker skulle också varit med i AMC men drog sig ur samarbetet i sista stund. Uppgiften att leda det sjunkande skeppet AMC på rätt köl igen föll på George W Romney.



Nash/Husdon, AMC hade ett brett sortiment udda bilar, ovan ser vi den lilla märkliga Metropolitan som byggdes hos Austin i England för Nash räkning, denna kom att behållas under Romneys ledning, lika så den lilla Rambler som hade återintroducerats 1950 som en compact-nash, tio år innan compact-bilarna egentligen kom. och dessutom en "sub-compact" som Moetrpolitan i programmet kan det dragits på smilbanden åt då, men i början av sjuttiotalet log man inte längre när importen av småbilar kom igång på allvar. Insåg Romney nånting som andra inte såg?
 
Jag vill nog tro det, även efter att Romney lämnade AMC 1962 så fortsatte man med ett modellprogram som var i princip oförändrat, under senare delen av femtiotalet hade det börjat dyka upp mer och mer "foreign cars" som man sa, inte så mycket av dom, än, men industrin i Europa hade återtagit full kapacitet efter kriget, I asien hade kapaciteten mångdubblats sen före krigsuttgrottet.  Fortfarande fanns det skyddstullar, men frågan var hur länge det skulle vara. När importvågen kom igång på allvar under sextiotalet och tidigare sjttiotalet och priserna dumpades var AMC i princip de enda som hade konkurrenskraftiga modeller mot dessa.  

Runt 1958 gjorde man rent hus i mdoellfloran, Nash och Hudson ströks som märken, Nashs stora Ambassador fick nu bli en Rambler, ryggradeni det nya AMC, Metropolitan hängde med till 1962 utan några förändringar, Ramblers lilla American blev istället mindre och billigare. För AMC gällde det attt överleva vid sidan av de tre stora amerikanska bilkoncernerna som hade näst intill obegränsade resurser till utveckling. För Romney och AMC var varje dag en kamp mot dessa giganter, vilket man kan anta ger en viss symbolik til dinosaurierna på hans skrivbord.  



Romney betraktar sina 58:or  Rambler American, Rebel och Ambassador, En klippa i Romneys team var chefen för designavdelningen, den dynamiska Richard teague, som värvats från Packard. Om modellerna ut kan ansetts lite slätstrukna så var det desto vildare inne på ritbordet. Här bollar Romney idéer med Teague
   

Nåt som det fästes särskild vikt vid var interiören i bilarna, här står dussintals med sätesprototyper i bakgrunden. AMC rred vidare på Nash specialitet med fällbara säten, nånting unikt på den tiden , dessutom var bilarna då bäddbara. Säkerhet och ergonomi var två andra ledord hos AMC som man fäste stor vikt vid.


Så progressiv och framsynt som han var som företagsledare med att föra American Motors framåt i den stenhårda konkurrensen, lika ultrakonservativ var han privat. Dels som medlem i det republikanska patriet där han med samma entusiasm drev en rekationär linje. Dels var han samtidigt president i Mormonkyrkan av jesu sista dagars heliga.

I samspråk med senator Estes Kefauer, en brännade fråga 1958 som engagerade Romney var nya lagstiftningar mot kartellbildningar, nåt som dessa båda drev på hårt i senaten. Oavsett vid senatsförhör eller diskussioner i bara skjortärmarna på produktionsavdelningen så förefaller han lika hemmastadd. Efter ännu en hård dag på kontoret så är det inte fel med en tupplur i en Rambler Ambassador på väg hem.  Bygger man bäddbara bilar så skall man ju utnyttja det till fullo eller hur.
   

Romney lämnade AMC 1962 efter välförättat värv och kastade sig in i politiken, 1963 blev han staten Michigans Guvenör, för att senare ge sig in i presidentvalskampanjen för 1968, vars kandidatur för republikanerna emellertid gick till Richard Nixon.  1969-1973 kom han iställeet att vara president över inrikesdepartementet

                                 
                                George Wilcken Romney, 1907-1995