En nyårshälsning från...
... den underbara Sissel, och old lang syne, en av de äldsta kända låtarna som finns. En klassisk anglikansk nyårssång.
Nehi 1929
Nehi var en läsk från Chero-Cola lanserad i slutet av 20-talet. Rolf Armstrong hette konstnären som låg bakom denna stilistiska annons.
Superpippi som flyttfågel
En sällsynt fågel, den extrema Plymouth Road Runner Superbird skådas sällan på våra breddgrader.
Det här var resultatet av evolutionen inom Nascar stock car racing, bilarna hade gått från vara närmast standard "stock" till renodlade racerbilar. Vid slutet av 1960-talet hade man mer och mer börjat arbeta med aerodynamik, men det var svårt att implementera detta på den tidens standardkarosser. Enligt reglementet måste tävlingsbilarna ha samma profil och karossdelar som de vanliga salubilarna, vilket begränsade utvecklingen. Hos Plymouth löste man det på det sättet att sälja tävlingsbilen på gatan istället, Superbird var kläckt.
"Winged Warriors" kallas Superbird och syskonmodellen Dodge Charger Daytona. Officiella siffran säger att 1920 stycken Superbird såldes och drygt 500 stycken Daytonas. I Sverige finns en handfull av dessa.
Den enorma bakvingen har debatterats länge, hur verkningsfull var den? Utvecklades den för downforce och att undvila slipstream bakom bilen? Hur är den uträknad? Den har förvisso en klar effekt i båda fälten med dwonforce och slipstream, men det huvudsakliga skälet till dess form var att reglmentet föreskrev att bakluckan skulle vara öppningsbar.
Inredningen är ganska standard, bucket seats och fyrväxlad manuell spak i konsol. Den gick även att få med helsoffa och rattspak också.
Det är som sagt en sällsynt flyttfågel, den här Superbirden kom in i Sverige 2006. Begränsad tillgång och svindlande priser är två stora orsaker till att de inte blivit någon vanlig syn på våra vägar.
Volvoplanet på Torslanda
Fotot är taget 1963 och planet är en Piper PA-23 Apache "C", ett litet tvåmotorigt, fyrsitsitsigt plan med två 150hk Lycomingmotorer. Vid den här tidpunkten hade planet Volvos logotyp på fenan och fungerade som deras egna affärsplan. Planet är intressant av en annan anledning också, det skall vara detförsta svenska flygplan som ferryflögs för egen maskin över atlanten, och det skedde i juni 1956. Piloterna var Georg Lithander och Kapten Ulf Engelbrecht. Då ägdes maskinen av ett företag i Kungsbacka som hette L-Air AB. Planet registrerades son SE-CBL. 1958 köptes Pipern av Volvo som behöll den fram till 1965, sen hamnade planet på Gotland. SE-CBL bor idag i Västerås och mår efter omständigheterna bra.
The Melin Collection - Salt Lake Cadillacs
Vinterbild från 1951 och en ny skinande Cadillac series 62 står i vinterlandskapet. Nypris 1951: 3528 dollar.
Cadillac De ville 1950, forograferad i Salt Lake City vintern 1951.
En 1953 års Cadillac series 62, inte alltför begagnad hos en bilhandlare i Salt Lake City.
Året är 1959 och Ray Uliberry poserar vid sin Cadillac av 1955 års modell.
Programvärd på lokala TV-stationen KVTV, Gordon Owen , körde givetvis Cadillac.
Desmond Parker, också på KVTV körde en Cadillac av 1948 års modell.
I samma kvarter, Thelma Worsley med en helt ny Cadillac 1956.
Det var ganska tätt med Cadillacs på parkeringen till KVTV, Bruce Vanderhoof heter mannen med den här 54:an.
På någon annan plats i stan, Loius Gogo och hans 51:a series 62. Året är 1955, vilketär lätt att se då man i Utah hade årtal på nummerplåtarna, dom byttes varje år när skatten betalats in.
Kent Parker 1960 vid sin cabriolet från 1952.
En del av de nyinflyttade svenskarna passade på att köpa Cadillacs också, någonting som skulle varit helt otänkbart hemma i Sverige. En några år gammal Cadillac var fortfarande en bra och lyxig bil som var överkomlig att köpa för gemene man. Åretär 1955 och Nilös Ugander har en fem år gammal serie 62 sedan.
Einar Asp 1955 med en fin 49:a.
Evert Johnsson 1955, med en maffigt stor, series 61, den lite enklare modellen som behöll denäldre karossen ett tag, med tre fönster per sida.
Japanen med italienska drag, Compagno.
Daihatsu är för oss ett ganska obskyrt och lite okänt märke, sen ett tag tillbaka finns de inte ens längre i Europa. Men deras rötter sträcker sig ända tillbaks till 1907, det Daihatsu som vi känner det bildades 1951, och man tillverkade små trehjulingar och små nyttofordon i liten skala. Japansk bilindustri var överlag tämligen småskalig på denna tid men inom några år skull det ändra på sig. Små billiga folkbilar behövdes, inte bara i Japan utan men planerade för export också. Men för att lyckas med det krävdes något mer än bara motorer och mekanik, man behövde design också, något som man inte var lika finslipade på. Japanska bilar på den här tiden så med våra ögon milt sagt lite egendomliga ut. I början av 1960-talet vände man sig till europeiska designfirmor för att få lite hjälp med formen, för Daihatsus del blev det Vignale som fick hjälpa till med ritandet. 1961 stod den första prototypen klar, men den kom att ändras en hel del innan den nya modellen kom 1963, och kallades Compagno.
För turinmässan 1963 byggdes två specialare i mycket modern stil, coupén ovan och en spider på samma bas.
Produktionscompagnon däremot var mer i tidens mode med en välproportionerad tvålkoppsform, med klart italienska drag. 1964 började man sälja Compagnon i Europa, som en av de tidigaste japanska modellerna i den här delen av världen. Daihatsu togs över helt och hållet av Toyota 1968 och Compagnon fick stanna kvar i modellutbudet fram till 1970.
Charlie Browns julmirakel 1943
Det är den 20:e december 1943 och kapten Charlie Brown i 8th Air Force är riktigt illa ute. Hans B-17 bombare är totalt sönderskjuten, flertalet av besättningen inklusive han själv är sårade, akterskytten död. Syrgasen fungerar inte och ammunitionen är slut, men vad värre är, Charlie Brown flyger dessutom åt fel håll, djupare och djupare in mot fiendeland.
Bombplanet linkar fram på bara trehundra meter höjd och väcker mycket uppmärksamhet. Luftwaffe ger order om att skicka upp ett plan för att göra slut på den för gott, uppdraget faller på löjtnant Franz Stiegler som lyfter med sin Messerschmitt Me 109 för att följa efter och skjuta ner Browns B-17. Ganska snart får han syn på det ensamma bombplanet, han kommer allt närmare och förväntar sig att dom skall öppna eld, men ingenting händer. Stiegler beslutar sig för att gå närmare och ta en titt, och då börjar han inse hur illa det är ställt. När han flyger upp jämsides möts han fortfarande inte av eldgivning, istället kan han tydligt se hur stora bitar ur planet har blivit bortskjutna, stora delar av stjärtpartiet saknas, nospartiet är nedsmetat med blod, och inuti försöker besättningsmännen mer eller mindre sårade hjälpa varandra att hålla varann vid liv. Franz Stiegler fattade ett beslut, med handen signalerade han till piloten att han skulle följa med, och dirigerade honom på rätt kurs. Först försökte Stiegler få dom att gå ner på ett tyskt flygfält, men Brown fattade vinken och skakade på huvudet. Istället flög nu Stieglers Messerschmitt sida vid sida med den stora bombaren och eskorterad dom ut över Nordsjön istället, med kurs mot England. Där saluterade han dom med vingtippning och vände tillbaks till sin bas.
Denna märkliga episod strax före julen 1943 kom inte att offentliggöras vare sig från US Air Force eller Luftwaffe, då, utan först många år senare kom historien att rullas upp. 1986 var den då pensionerade överste Brown på ett möte för flygveteraner och berättade om just denna upplevelse, och beslutade sig för at försöka ta reda på vem den tyska gentlemannapiloten var. Efter fyra års efterforskningar hade han inte kommit särskilt långt förrän det damp ner ett brev avsänt från Kanada, skrivet av, just det, Franz Stiegler. Han hade flyttat till Kanade 1953, Charlie Brown bodde i Miami, och de två kom att bli mycket nära vänner för resten av livet, Båda två gick ur tiden 2008.
En julhälsning från
...Hobbe och Kalle, eller mer en väldigt skruvad liten bildsaga i Kalle&Hobbestil, gjord som en slags hyllning till Bill Watterson.
Ett krocktest 1964
På 1960-talet var krocktester och säkerhetsutvärdering ett ganska nytt område. Få hade tillgång till riktiga testanläggningar, så man löste det ibland på lite annourlunda sätt. Som hos Porsche till exempel, där man hyrt in en kranbil och hissat upp en 904 i...
...KRASH! "datainsamlingen" består av en enkel super-8 kamera... Porsche 904 tillhör en av sportbilsvärldens absoluta rariteter 904GTS byggdes i 100 exemplar jämt, och betingar idag svindlande summor.
Dagens julhälsning.
Dagens hälsning kommer från AC cars, alltså dom som bland annat byggde Cobran med mera. Mindre känt är att dom en gång i tiden också¨gjorde andra grejer vid sidan som, som dessa golfset, 1950.
Mer om AC, från trehjulingar till Cobra här: http://svammelsurium.blogg.se/2013/june/fran-tre-till-fyra-hjul-med-ac.html
Från bakluckor av olika slag.
Kombibilar visaas gärna med vidöppet bagage, och ibland visar man även lastkapaciteten på bilar som på som saknar i princip detsamma.
Kombi som inte fanns, Alfa Romeo 75 gjordes bara som prototyp
Kombi som inte fanns 2. Citroen CX med jättelucka i hatchbackstil specialbyggdes av Caruna i Schweiz.
Kombi som inte fanns 3. Vauxhall Cresta kunde fås som estate på beställning, från Martin Walter.
Baklucka som knappt ens fanns, AMC Gremlin 1970
Inte var det så mycket bättre på MG Midget heller.
Austin A40 Farina/Futura fick kritik för sin lilla lucka bak i brevinkaststorlek, efter något år ändrade man på det och gjorde ett rejälare gap. Utrymmet innanför verkar dock inte varit mycket att skryta om dock.
Autobianchi Primula var tidigt ute med rejäl hatchback.
Överambitiös lastning i Fiat 128 3P
Öppningsbar bakruta demonstreras på Moskvitch 427.
Baklucka eller? Zündpp Janus såg likadan ut fram som bak med en lucka i varje ände.
Dagens julhälsning.
Kommer från Carl Gustav LIndstedt och Lill-Babs.
Segervagnen i Sverige 1957
Pobeda betyder seger, och när den presenterades 1946 anspelade man på just segern i kriget, som enligt Sovjet hade vunnits helt och hållet av dom själva. I historieskrivningen kallades det inte ens "andra världskriget" utan bara "det stora fosterländska kriget" Segerbilen från GAZ fick dock inget vidare segertåg utomlands. I Sverige såle man som mest drygt 30 vagnar 1952, dess bästa notering. Annonsne från AB Gradur är från 197 och dom lyckades sälja blott tre stycken av dessa detta år.
Dagens julhälsning
Kommer från A&P coffee 1956
På stranden
Maserati valde lite annorlunda att presentera Merak och Bora så här 1975.
Lite mer naturligt känns dock Renaultmodellerna 15 och 17 i denna miljö, 1979
1966 års tuffaste hybil, Shelby GT350 Hertz.
Chevrolet Camaro 1973
På äventyr med Chrysler Newport 1967
Citroen DS, med de speciella USA-lamporna, i solnedgång 1971
Ford Capri 1976.
En Ford Pinto undersöks noga, på stranden 1971.
På en svensk stenig strand står Saabs nya 99GL 1976
Pontiac Firebird 1984
Mercury Montego i vattenbrynet 1972
Och i Sverige samma år, 1800ES.
En julhälsning från...
Casa de Cadillac i Sherman Oaks 1959.
Jenny upp och ner
En dag på tryckeriet 1918 gick någonting galet. Det här tvåfärgade frimärket av 24 cents valör trycktes i två etapper. Först den röda ramen och sen togs arken till en annan vals för att lägga den mörkblåa mittsektionen. Ett ark hamnade då på fel håll och ett av världens mest eftersökta rariteter föddes i detta ögonblick. Av de 100 frimärkena i arket skall 94 stycken fortfarande existera, ett enda av dom är stämplat och postgånget.
Märket är intressant av en annan orsak också, det föreställer en Curtiss Jenny, ett av tidens mest framgångsrika konstruktioner av från Glenn Curtiss firma. Jenny flög första gången 1915 och blev snabbt ett populärt plan för skolning spaning och är bland de allra första flygplanen som kom att bli ett slags allmänflyg. 6813 av dessa populära Jennys byggdes. Den 15 maj 1918 användes för första gången flygplan för postbefordran, och det var givetvis med en Jenny. Och för att uppmärksamma detta skapades det här frimärket med nämnda plan som motiv och var även avsett för just flygpost. Därav dess höga valör, 24 cent var ett häftigt porto, då normalportot vid den här tiden var 3-4 cent. Flygpost var alltså dyra saker, och inte minst i fallet med detta berömda feltryck, ett "Inverteed Jenny" frimärke värderas idag till runt 1 miljon dollar!
Importjättar
Cadillac Fleetwood behöll sin konservativa form några år efter de nya efterkrigsmodellerna hade kommit. Fleetwood 75 var en enorm bil, 5,76 lång och en matchvikt på 2,3 ton. Men dessa två är snäppet större, de är byggda på commercialchassit som hade 136 tums hjulbas, och då mäter dessa två gigantiska åk sådör 6,5 meter vardera.
På det chassit fick man plats med både två och fyra dörrar extra, de här två är sexdörrarsbilar, byggda av Hess&Eisenhardt. 1947 levererade Cadillac inte mindre än 2623 commercialchassin och tre stycken med vanlig längd. Många av dessa blev begravningsbilar, ambulanser och även "shuttles" som dessa. Ofta användes de av hotell och flygplatser för bekväm personbefordran.
Hess&Eisenhardt var bland de största på att konvertera Cadillacs, och det skall ha byggts 87 stycken sådana här sexdörrars av dom 1947. Unikt att hitta två stycken och plocka hem till Sverige.
Skicket skvallrar om att en av dom kommer bli reservdelsbil, frågan är bara vilken...
Spackellagren är episkt tjocka och närmast föremål för geologiska studier...
Vid något tillfälle har man till och med börjat spackla in huvkråkan också...
Parisare i New York
Panhard, ett av bilvärldes äldsta märken profilerade sig på senare år som ett udda märket med ännu mer udda och innovativa lösningar. Dersa framgång på USA-marknanden bör varit tämligen blygsam, men på New Yorkmässan 1960 visade dom ändå upp hela sortimenentet med PL17 varianter. Av någon anledning har man också smugit med en Pichon-Paratbyggd Dyna Junior coupé av äldre modell. Några år senare syntes Panhard inte alls på salongerna då de absorberades av Citroën och försvann 1966.
Oldsmobile 1932
Oldsmobilekatalogen 1932, sobert och sparsmakat.
Convertible Eight, 413 exemplar byggda
Patrician sedan, med några dollar över den vanliga sedanen kostade den 1090 dollar.
Med bara drygt 20000 bilar sålda av 1932 års modell låg Oldsmobile långt ner i statistiken. På första plats låg Chevrolet med 313 000 byggda. Oldsmobile var ganska dyra bilar också i prisspannet 825-1090 dollar var det dubbelt så mycket som Fordarna.
Cars & Stars - Mercury
Dan Gurney, välkänd racerprofil som även gav namn åt specialmodeller av Cougar och Cyclone. Gurney Special Cougars fanns 1967-68 och 1969 en vassare variant av Cyclone Spoiler fick hans emblem Men här står han vid en Marauder X-100, som var en slags fullsize-muskelbil. Mer om den modellen här: http://svammelsurium.blogg.se/mercury-marauder-x-100.html
Billy Welu heter den här profilen som poserar vid en Mercury Monterey. Welus gebit var dock inte racerbilar, utan bowling.
Le Spitfire
Fransk annons för Triumph Spitfire, med festlig referens till vad den här jaktkärran bäst skall användas till.
Vauxhalls sportbilsförsök
Vauxhall försökte återta sin sportiga image men det kom inte så mycket längre än så här.
Vauxhall tillhör de riktigt gamla anrika brittiska märkena, och en gång i tiden hade man rykte om sig att bygga välbyggda bilar. Öppna stora tourers med sportig karaktär, och man var även framgångsrik i motorsport. Men det var då det, efterkrigstidens Vauxhalls var förvisso pålitliga och omtyckta, men man hade nu koncentrerat sig på rena personbilar i mellanklassen, och fick ganska snabbt tråkstämpel. Nu kom 1960-talet och en epok som kommit att bli intimt förnippat med just brittiska sportbilar. MG, Jaguar, Lotus, Austin-Healey, Jensen, till och med Daimler byggde sportbilar. Men inte Vauxhall, det vilel David Jones på designavdelningen ändra på. Man hade just utvecklat nya Vivan, och till denna sportbil var det tänkt att använda överblivna saker som inte hamnade på Viva, som en induviduell bakvagn till exempel. Projekt HA Roadster togs fram udner 1963. Tanken var att konkurrera med denpopulära MGB och Austin Healey Sprite. Arbetet gick ganska fort, den här fullskalemodellen togs ut i dagsljus för en närmare granskning sommaren 1963, och här bestämde man sig för att gå vidare med projekt HA. Lermodellen togs in i studion igen, och fick en interiör, lite övrig finputs och lackades upp för att likna en riktig bil och kunde visas upp redan i augusti 1963.
Den här fronten kan nog ses som urtypen för den senare Firenza ”droopsnoot”
Allt verkade gå som smort, och nu påbörjades arbetet med en fullt fungerande prototyp, mitt i det arbetet fick man besök från USA, ingen mindre än den legendariske designchefen hos GM, Harley Earl tittade in på visit, och han gillade vad han såg. En del från grunddesignen ändrades, främst för att kunna husera en VX4/90 motor och få bilen laglig för trafik. Våren 1964 stod den helt klar och kunde visas upp för först Harley Earl, som gav tummen upp. Sedan togs den till Vauxhalls testcenter där den fick provköras och gås igenom. Testerna var genomgående positiva och Vauxhalls egna sportbil skulle kanske snart komma att serietillverkas. Men så blev inte fallet, av någon anledning bestämde man sig för att montera ner den enda prototypen och skrota hela projektet.
Mycket märkligt, hade det funnits plats för HA roadstern på marknaden? Kanske det, men så blev det inte. Men nu hade man byggt en helt ny designstudio, och i den tog man fram ett helt nytt Koncept, en Vauxhall GT, som tydligen fick några delar ärvda från HA:n, men var tänkt att byggas på den kommande Victor FC101 modellen istället, och lira i en helt annan division, en exklusiv sportbil med påtagligt italienska linjer. Den kom dock inte längre än till fullskalemodell, och sedan skrotades hela GT-projektet.
GT, skulle kunna tas för en De Tomaso, men var helt och hållet en ”in-house” produkt.
Här jämför man den pretentiöst nog med en Aston Martin i studion.
Eller på sätt och vis inte, för även om den försvann in i historiens dimmor så hade man i den nya studion redan påbörjat nästa sportbilsprojekt. Tre amerikaner, Leo Pruneau, Wayne Cherry och Judd Holcombe och australiensaren John Taylor började skissa på en närmast renodlad supersportbil, XVR. Det var nu oktober 1965, och man hade fått för sig att visa upp en färdig fungerande bil på Genevemässan i mars 1966... Man inte bara lyckades med detta, man byggde hela tre stycken bilar, en rullande bil med metallkaross och två motorlösa med glasfiberkaross. Och skulle Vauxhall nu lansera en fullblodssportbil då? Nej, efter den turnerat runt på mässorna 1966 skrotades den enda fungerande bilen...
XVR var riktigt häftig med udda lösningar för dörrar och motorhuv.
De tre XVR-bilarna granskas på gården av Leo Pruneau och kompani.
1978 visades Equus upp, men var en ren konceptbil.
Vad var det egentligen som fick Vauxhall att dra igång hela tre sportbilsprojekt, nästan ända fram till final för att sedan dra proppen ur dom en efter en i en tid när marknaden skrek efter häftiga sportbilar? Kan det vara så att GM bestämde att det bara fanns plats för en sportbil i Europa och det blev Opel GT? Kan man kanske insett att trots man var kapabel till avancerad styling inte riktigt hade mekanik och motor för det? Visserligen kom man några år senare att göra lite sportigare varanter på Firenza och Magnum, men någon renodlad sportbil kom aldrig att byggas i Luton.
Så småningom kunde Vauxhall ändå erbjuda en sportbil, som egentligen var en Opel som var en Pontiac... Byggd på GM:s Kappaplattform i USA och fick lite olika maskeringar runtom i världen.
Pontiacs och en Packard
Bonneville var namnet Pontiac använde på en exklusiv specialcabriolet 1957 som gjordes i 630 exemplar. Året efter kom Bonneville som en vanlig modell i programmet, och 1959 utökades det med en fyrdörrars sedan, eller Vista sedan som Pontiac kallade typen. 38696 stycken gjordes och nu har en av dom anlänt till Sverige.
Och här en fyrdörrars hardtop Bonneville från 1966.
En Packard från 1939 i objektform. Det här är den sexcylindriga modellen som lite omväxlande brukar namnges som Packard Six, eller 120, eller series 1700 lite beroende på. 24350 Packardsexor gjordes 1939 och var deras storsäljande modell.
Mercedes från södern
Det här är modellen vi aldrig fick se i Europa, men under några år på 1970-talet byggdes Mercedes 220D som pickup, i Argentina. Hur många som byggdes och vilka år det handlar om är dock inte helt känt.
Med Ford på stranden
Taunus, och lite blåsigt på standen 1963.
Falcon Futura speglar sig i vattenbrynet 1964
Och på campingutflykt med Falcon 1969
Lite tuffare strandraggarbil 1969, Ford Mustang Grandé
Mustang på stranden igen, nu är året 1978
Ford Bronco lanserade som en lite tuffare fritidsbil för friluftsfolk, 1966
...and a little more jazz, Ford Maverick Grabber 1971
Ford Pinto 1977
På en strand i England, Ford Capri.
Öppet med Ford Escort 1985
Strandmotiv i fonden är desto mer ovanliga idag, det är inte många ställen i världen alls man får köra bil på stränderna längre, men 1997 smög man ner en Ford Ka och tog promotionbilder.
Tjänstebil 1897
Panhard & Levassor tillhör bilvärldens absoluta pionjärer, och hade redan på 1890-talet en någorlunda seriemässig tillverkning av diverse bilmodeller. "Système Panhard" blev ett begrepp för sättet att placera motorn fram och drivning bak via en växellåda. Bilen ovan är den första automobilen i militär tjänst. Franska armén provade på nymodigehetn och köpte in ett par exemplar på prov 1896-1897. Dessa var nog mest för lite bekvämare transort av officerare till mässen och enklare inspektionsrundor än av någon mer strategisk nytta.
Italreklam.
Några bilder till från ymnighetshornet av italienska bilmodeller och modeller i skön samklang.
Fiat Dino Spider, Fiaten som nästan var en Ferrari, den byggdes till och med hos Ferrari.
Alfa Romeo Giulia 1750 i Holländsk miljö
Och från andra sidan jorden. FNM i Brailien licensbyggde Alfa Romeo, JK1500 hette denna.
Fiat 128 Sport Coupe, USA.
Fiat 500
Och modernade snitt med Fiat Barchetta
Lancia Delta cabriocoach är en sällsynt syn. Selene kallades denna och byggdes av Baronti i totalt tre exemplar
Testudo är engetligen en Chevrolet Corvair, stilstudie från Bertone 1963.
Lamborghini Marzal med helglasade måsvingedörrar.
Och Michelottis Mizar för Lancia hade fyra måsvingar.
Mooney 1968
En utstyrsel som kanske inte är helt praktisk i flygsvängen, men annonsen för Mooney från 1968 är ganska tuff ändå. Monneys M20 serie blev en långkörare som introducerades 1955 och tillverkades ända fram till 2008.