De förgätna del 40 - Chevrolet Hurst Camaro, sunshine special
Så även Chevrolet Camaro 1970. Hurst Camaron var en reguljär Z/28 som detta år fick Corvettes 350 LT-1 motor på 360 hästar. Men den försågs med ett par prototypsaker från Hurst, dels en ny växelväljare för automatlådan, och ett soltak, med en uppfällbar vindavisare, dessutom lackades den gul och kom att kallas för the sunshine pecial.
Nu är chansen att hitta en Hurst-Camaro rätt liten , för det byggdes bara en enda.
Detta var på beställning av Funnycar-föraren Dick Jesse, och Hurst tog tillfället att prova ut lite nya attiraljer. Soltaket, det togs upp av Chevrolet själva och fanns som option senare på deras Compact-modeller. Växelväljaren kom också i produktion och salufördes av Hurst under många år framöver.
De förgätna del 39 - Heavy Chevy
Den hade en del gemensamt med SS-paketet, men kännetecknades även av speciella stripes, svartlackad grill, hoodpins, svarta Rallye-wheels med kromade muttrar och andra detaljer, motoralternativen var V8:or och desamma som hos SS-bilarna förutom att det inte gick att få största 454"-motorn til Heavy Chevy.
1971 så kostade en Malibu coupé med V8 från $2980, och SS-package hela $357 extra. Heavy Chevyn var då ett budgetalternativ på $142 ovanpå standard coupén vars utgånsgpris var $2807.
Dessa bilar hade optionkoden YF-3 i tillvalslistorna och 1971 såldes det 6727 stycken, 1972 fanns Heavy Chevy kvar i oförändrat pris och utförande, och försäljningen ökade till 9508 bilar.
Men då SS är mer bekant i sammanhanget så har troligtvis väldigt många Heavy Chevys försvunnit i samband med renoveringar och återuppstått som Malibu SS-bilar istället.
Vanlitg dessa år var att bredda utbudet med speciella "decor-groups" och med små medel skapa nya modeller som just Heavy Chevyn. Den Chevelle-baserde El Caminon gick 1972 att få i utförandet "Flame by Chevy" fast verkar som väldigt få såldes. Även de större modellerna som Silverado,Blazer och Suburban fanns i liknande skepnader ett kort tag 1972.
De Förgätna del 38 - Dodge D/Dart
D/Dart var en standardbil med 273" Commando-motorn som man försåg med ny förgasare, kam, ventilfjädrar och nogranna balanseringar samt headers. Till och med luftrenaren modifierades för att få ut sådär 40 hästkrafter extra ovanpå 273":ans 235 originalhästar. Detta och en 4-växlad manuell låda, 8 3/4 bakaxel med Sure Grip-differential var en stark drivilna i den lätta Darten, som även lättades ytterligare med att all onödig inredning som mittkonsol, isolering, värmepaket, radio och annat togs bort. Så även bältena förutom för förarplats.
På beställningslistan hette dessa "sales code 699" -Super Stock Dart, alla levererades vita med röd inredning, och utan garanti. Namnet D-Dart fick den genom att den byggdes specifierat just för klasserna D/Stock i dåtidens NHRA och AHRA-serier. 50 stycken uppges ha byggts av dessa, ett litet fåtal har överlevt och det är svårt att verifiera en äkta D/Dart, då man paralellt tillhandahöll ombyggnadskit med i princip samma delar till hugade spekulanter 1966.
De förgätna del 37 - Mustang Ferguson 4x4
Brittiska Ferguson är mest kända som traktortillverkare, och därifrån förfinades deras patenterade karftöverföringssytem till att kunna anpassas i personbilar. Fyrhjulsdrift hade innan varit förbehållet lastbilar och otympliga terrängfordon. Ferguson gjorde det brukbart i bland annat Jensens GT-sportvagn FF, och en hel del konverteringar av Ford Zephyrs och Zodiacs och Transit för brittiska polisen.
1965 byggde Ferguson om två Mustanger till fyrhjulsdrift. Då deras fördelingslåda tog liten plats var modiferingarna av kardantunnel och infästningar inte så stora. De fick hjulupphängningar och dämpare avsedda för Shelbys. Tanken var att genom Ford erbjuda en reguljär modellserie av dessa fyrhjulsmussar, men kostaden för konverteringen landade på runt 1400 pund vilket blev för dyrt för marknaden.
En annan sak var att vänja folk vid hur diametralt annorlunda denna bil betedde sig mot en standard-Mustang, man testade prototyperna grundligt men kom inte fram till nån bra kompromiss för denna både rätt tunga och neutralstyrda bil. Men väggreppet var det absolut inget fel på, inte ens på snö och is. Men det var ovant för de som fick prova ut det.
1969 byggde man trots det ytterligare fyra fyrhjulsmussar som utprovades noggrant. Men fortfarnde en helt annorlunda bil bil att köra enligt samtida tester. den superba väghållninge skulle anses vara perfekt för racing, men då bilen saknade naturlig "respons" och var fullständigt neutralstyrd så föll den inte det klientelet i smaken heller. Prestandan var det dock inget fel på, på halt underlag (!) mättes 0-100 på 7,67 sekunder, och toppfarten som kom att automatiskt begränsas av Ferguson-diffen angavs til 210km/h
Överlevande bilar? ingen vad jag vet.
Fergusons sinnrika differental passade smidigt i Mustangen , prislappen gjorde det dock inte
De förgätna del 36 - Shelby Europa
Upphovsmannen var Claude Dubois som redan hade Shelbys agentur för Europa baserad i Belgien, 1970 fick han beskedet att det itne skulle bli några fler Shelbys, men fick förhandlat fram en kompromiss att kunna fortsätta förse marknaden med nya Shelbys, baserade på den nya Mustangkarossen.
Fortfarande fanns dom i GT350 respektive GT500 utförandena men med tillnamnet Europa, huvudsakligen fastbacks med 351"Clevland motorn men minst en kom att förses med 429" SCJ -motor. Till saken hör att hemmamarknaden USA hade drabbats av hårdare krav på bäde säkerhet och utsläpp. Nånting som man slapp på dessa Europa-modeller. därför åkte dessa Shelbys på en "one-way ticket" de fick inte exporteras tillbaks til hemlandet.
Shleby Europa fanns bara att få genom Claude Dubois agentur, de allra första köptes genom en dealer, Bob Ford Inc i Detroit, de senare kom direkt från Ford som halvfabrikat och färdigställdes hos Dubois. Nu blev det inte speciellt många, 1971 pch 72 gjordes totalt bara 14 stycken, inkluderat två cabrioleter som syns nedan.
Idag känner man till åtta survivors, tre stycken skall det finnas i Sverige, den gröna cabben ovan har också svenskt förflutet, den kopparfärgade gick innan i Norge, nu ägs båda två av Rauno Harvima i Finland.
Jo, så byggdes det en speciell europa-Shelby prototyp med, GT250, och vad var nu detta? Jo en 1971 års Mercury Comet som Claude försåg med en 289" som fick racing-toppar från Ford GT40 och lite annat som gav den lilla bilen en effekt på över 350 hästar. Den gick ett par år som Claudes egen bruksbil inna den såldes vidare. Köptes tillbaka i slutet av sjuttiotalet men kom tyvärr sedermera att skrotas.
De förgätna del 35 - Dodge La Femme
La Femme var ett tillbehörspaket som hade tagits fram av nån framsynt marknadsavdelning för att just tilltala kvinnor. Och vad gjorde man då 1955 med en Dodge Custom Royal för att den skulle falla frun i huset i smaken?
Jo först och främst lackade man den i vit och rosa kulör, med matchande rosa inredning...
Detta förgyllda emblem syntes på framskärmarna.
Sen så plockade man ihop en rad speciella accessoarer just för damer, bland annat så fanns en speciell krok för handväska, ett rosa paraply, ocjh även ett rosa regnställ. Nedan syns en specialdesignad handväska i guldbrokad som innehöll förutom puderdosan i bild, ett cigarettetui, tändare, läppstift, och en del annat. Dessa accesoarer var framtagna av det förnäma Evans i Illinois, så det var riktigt fina saker man fick med för de 143 dollar extra La Femme paketet kostade.
1955 års la femme bjöd på rosa och vit inredning som för 1956 kom att ändras till nedan, en slags vävning med inslafg av guldbrokad och lavenderfärgade trådar, På sätesryggen sattes det även unika förvaringsfack för just La Femme. Däremot försvann den speciella handväskan ur utrustningen.
Nedan 1956 års Dpdge La femme i Sapphire White och Heather rose, som var enda färgvalet på dessa. De gjordes 1955 och 1956 enbart som hardtop coupé.
Styr och bromsservo ingick likaså elhissar och radio med självval, det skulle vara lätt för damen att hantera en bil, tyckte man hos Chrysler i mitten av femtiotalet, men tyckte damerna det då? Svaret torde vara nej. man vet inte hur många La Femme det gjordes på dessa två år, men uppskattas vara mindre än 300. Som en involverad i arbetet på den tiden uttryckte det i en intervju långt senare "Vi sålde faktiskt några stycken, ingen hallick eller homosexuell med självrespekt kunde låta bli den"
Så man lärde sig läxan och lanserade aldrig nånting liknande igen, eller? Jo, det gjorde man hos Volvo 2002! Då lät man ett gäng kvinnliga designers och ingengörer få fria händer att designa ett concept av kvinnor för kvinnor. Med den välmennade men lätt missriktade tanken att kvinnors syn på bilar, bilism och formgivning är så mycket mer rationell och praktisk än den annars förhärskande manliga aspekten på det.
Så vad kommer då en grupp högutbilade kvinnor fram till då? Jo , en hopplöst opraktisk sportcoupé med 230 hästkrafter under huven men, med pedaler som skall göra det möjligt att köra i högklackat!!!!
Säg hej och hejdå till Volvo YCC, vad skall man med manschauvinism till när feministerna frodar fördomarna om sig själva så bra helt på egen hand,.
De Förgätna del 34 - Mercury Cougar 500
Ett kort repotage då detta är den enda kända närbilden på 1968 års Mercury Cougar 500.
det handlar alltså om ett "regional dealer promotion package" som verkar ha funnits i Atlanta-regionen förutom ett par exemplar som eventuellt såldes i Washington DC. "500"-emblemet sitter på framskärmen och verkar komma från Fords Torino 500, flaggan återfinns annars på Mercury Cyclones runt dessa år.
Det enda man vet om dessa är att det såldes 54 stycken, alla tillverkade mellan maj och juni 1968, samtliga vita och de flesta med den stora R-code 428" Cobra Jet motorn. Det var allt, till och med Cougar-registret i USA har i flera år efterlyst mer information om dessa, men utan framgång.
Mercury Cougar introducerades 1967 som en lyxigare komplement til Ford Mustang, 1968 såldes det totalt 113726 Cougars.
De förgätna del 33 - Chevelle RPO Z-16
Chevelle kom på marknaden 1964, och senare halvan av modellåret så kunde man få den med 327"-motorn på 300 hästar och SS-paketet. 1965 såg den nya bigblockmaskenen på 396" dagens ljus och man lät göra en serie på 200 Chevelle SS som kom att kallas RPO (Regular Production Order) Z-16.
Den speciella svarta panelen på bakstammen särskiljde Z-16 från de övriga
Under skalet skiljde det sig desto me,r 375 hästars 396" som fick lite "dress-up" med kromdetaljer och emblemen på skärnarna talade om vad man hade att göra med.
För att tåla effekten från den vässa motorn som i Z-16 utförande kalldes "mark IV" så byggdes dessa på cabrioletes styvare ram, 11 tums ventilerae bromstrummor, specialgjorda fram och bakvangsdetaljer , 12t tums bakaxels togs från de större modellerna och smalnades av, masiv krängningshämmare installerades och funkade så bra att diffspärr i bakaxeln fakrtikst inte behövdes. Med 3:31 i utväxling och räckte för att skicka iväg bilen från 0-100 på 6,5 sekunder, kvartsmilstider talar om runt 15 sekunder. Mark IV motorn var en civiliserad version av den så kallade "mystery engine" som med framgång körts säsongen 1963 i NASCAR-serien.
Z-16 kom bara i tre färger röd, svart eller gul, svart inredning med bucket seats, AM/FM radio, bälten, stoppad instrumentpanel med varvräknaren ovanpå som syns på bilden. Mark IV-motorn var varvvillig och räknaren gick ända upp til 6000 varv och en hastighetsmätare graderad ända till 160mph.
Z-16 var en officiell produktionsbil, trots att det bara gjordes 200 exemplar,alla verkar vara byggda februari-mars 1965 och samtliga verkar varit försedda med "mag wheel simulate" navkapslar. Prislappen var rätt saftiga $3932 mot den vanliga Malibu coupéns baspris $2377. Det gjordes nästan ingen reklam för den heller, den fanns för dom köpare som visste va dom ville ha.
Den alla första produktions-Z16 syns nedan, den var gul med svart vinyltak och såldes till Dan_Blocker, ja just det "Hoss" i bröderna Cartwright.
Andra celebriteter som tidiga Z-16 Cheveller "öronmärktes" för var racerförare som Phil Hill, AJ Foyt, Briggs Cunningham, samt även Bob Peterson. Vid sidan av dess 200 Z-16 coupéer så byggdes det faktiskt en enda cabriolet, den gick till Bunkie Knudsen som då var chef för Chevrolet Motor division
De förgätna del 32 - Dodge Omni GLH
Farbror sid. hade en intressant kommentar i förra inlägget, varför gjordes så underbara bilar i USA runt 1970 och vad gick sen egentligen åt pipan?
Utan att fördjupa oss i det så kan man istället konstatera att muskelbilsepokens galna storhetstid kommer vi aldrig se igen , men det har då och då gjorts försök att återuppliva fornstora dar i modernare tappningar. Ett sånt var att bygga krutpaket på lilla Dodge Omni.
Dodge Omni som presenterades 1980 var en rest av Chryslers europeiska eskapader, man hade redan på sextiotalet köpt upp Simca/Talbot bit för bit och sedermera den enegelska Rootes-concernen. Omnin var syskonmodell till det som vi på denna sidan atlanten kallade Talbot Horizon. En sån där bil som såldes i massor men som ingen tyckte om...
Dodge Omni America 1987, såldes även som Plymouth Horizon och i Kanada under namnet Dodge Expo. 
För att göra nånting åt den trista lilla Omni, så lät man Carrol Shelby hitta på nånting med trollet och så tog man fram Omni GLH som hade premiär 1984. GLH hade i standardutförande 110 hästar och med turbo så kramade man ut 147 hästkrafter ur 2,2 liters motorn. Med tanke på att den Peugeotbaserade fyran hade modesta 60 hästar i grundutförande, så är det rätt imponerande, och det i en bil som vägde 960 kilo. 
Omni GLH var en raket, fast en rätt dyr raket $7620 mot standardens $5970 var en hel del extra. 6513 av 74127 Omnis var GLH:s 1985. Året efter gjordes 3629 GLH-bilar.
Shelby bytte ut rätt mycket i motorn, stabilitetsproblem med all effekt gjorde att man 1985-86 gjorde omfattande aerodynamiska förbättrigar, spoilers och kjolar är alltså inte bara för syns skull.
Finalen 1986 bjöd på en extra häftig GLH, GLH-S, en specialupplaga byggd i bara 500 ex. Den gjordes hel och hållet i Shelbys regi men såldes genom det vanliga nätet av Dodge återförsäljare. Fanns bara i svart och med ännu större Garrett-turbo uppskruvat till 12 psi, större intercooler, uppgraderat insprutningsystem och effektivare tändboxar höjde effekten nu till 175 hästar. Prislappen höjdes också $11000 gick det på, men då ingick AC, servo, radio, ställbara Koni-dämpare och mycket annat. 
Namnet GLH då? jo det stod rätt och slätt för Goes Like Hell och GLH-S betydde helt enkelt Goes Like Hell - Some more!
De Förgätna del 31 - Valiant Super Bee
Sista Coronet Super Bee 1970 ovan, och i Charger-kostym 1971 nedan.
Men Super Bee sagan tar inte slut där, 1971 hade man även lanserat Super Bee-optionet på sina modeller byggda i Mexico. Från Lago Alberto-fabriken kom en rad udda hybrider vid sidan av de reguljärna Dodge/Chrysler modellerna. Plymouth såldes inte i Mexico, men systermodellen till Valiant, Dodge Dart byggdes där, och fick behålla 1967 års kaross fram till 1976. med tillägget att Dodge Dart Sport/Demon modellerna såldes med Plymouthfront och andra detaljer.
Heche en Mexico, 1972 års Super Bee närmast och till höger en 71:a. den sista har striping påfallande lik 1970 års USA-Super Bee, 72:an har fältade stripes över C-stolkparna snarlikt samma års Plymouth Roadrunner/Satellite. Huvstripes med dubbelscoop var standard på dessa hybrider, under huven satt en Chrysler 318" med fyrportsförgasare.
Vilken utgångsbas man använde verkar inte förefallit så noga i Mexico, 72:an ovan bär den vanliga Dart-fronten och den egna Super.Bee-huven medan 71:an verkar ha fått Plymouth Dusters grill med Duster 340:s huv. fast dessa hade till en början bara 318" motorn
Två Super Bees, den gula en 73:a som verkar fått Dodge Dart Sports bakdel, stripsen på Super Bee ändrades från år till år, motorn på 360" tillkom runt 1974. 360" motorn gav hela 300 hästar jämt, vilket var betydligt mer än i sina motsvarigheter norr om gränsen, där 360" fanns med 220 hästar i maxutförande. Mexico hade ju inte heller omfattats av smog-kraven som ströp effekterna i USA.
Den röda är en 75:a med det årets dekor, fast verkar i grunden vara baserad på en 1973-74
Plymouth Duster.
1975 års Super Bee framifrån visar att karossen härstammar från Dodge Dart Sport, men grillen från en 73 års reguljär Valiant, Dustern som delade kaross med denna hade en egen front. Scoopen är typiska för just den mexikaska Super Been och sågs inte på någon USA-modell.
När A-body serien Dart/Valiant gick i graven 1976 så fortsatte man i Mexico att tillverka Super Bee, nu på den nya Volare/Aspen serien men man behäll dock namnet Dart, även om de försågs med Plymouts grill.
1976 års modell med gamla karossen med Dart Sports front. Huvmonterad varvräknare istället för dubbelscoopet. Dekoren dock påfallande lik amerikanska Plymouth Duster 360 från 1975.
1977 års Super Bee med nya karossen, i grundutförande skall detta då enligt uppgift heta Dodge Valiant Volare Sport, och med stripes , spoiler och 360" motor så hette den fortfarande Super Bee.
1978 Super Bee, 1977 års Plymouth Volare baklampor, parat med Dodge Aspens front. Basmodellen såldes fortfarande som Dodge Dart, alternativt Dodge Volare
1979 års Super Bee, en Dodge men med Plymouth Volares grill, och med attribut från Volare Super Coupe som fanns detta år i USA. fortfarande 360" motor på 300 hästar medans i USA samma motor var nedbantad till 150. 1980 kom Aspen/Volare med ny front, och så skedde även på de mexikanska modellerna. och det var sista året för dessa egendomlga små Super Bees.
Dock fortsatte man i Mexico att använda Dart-namet efter 1981, men då på den nya större Chrysler Le baron/Dodge Diplomat-serien.
För övrigt just nu finns två mexico-Super Bees till salu på: www.usabil.nu
De förgätna del 30 - Buick GS-X
Buicks mellanklassare Skylark fanns runt 1970 att få i en mängd olika versioner , Skylark 350, Skylark GS, GS350, GS400 som ersattes av GS455 samt GS California. Detta krönte man 1970 med att lansera värstingen GS-X 
detta performance-paketet kostade hela 1186 dollar vilket gjorde att GS-X kostade runt $4500, vilket var nästan vad en Corvette roadster kostade samma år.
För detta fick man massor med godis dock, utanpå hamnde en huvmonterad varvräknare, spoilers fram och bak, extra breda fälgar, sportiga speglar, bucket seats, skivbromsar fram och förstärkt chassi. Dock fanns det enbrat två färgval, Apollo white eller Saturn Yellow, inredning enbart i svart. 
På motorsidan den största 455" bigblock maskinen försedd emd fyrportsförgasare, förvånande hade denna maskin lägre komp än standard GS, men iafall 5 hästkrafter extra, vilket inte låter mycket men motorn var mycket mer varvillig än standard och gav en jämnare effektkurva. ännu mera effekt , och framför allt vägde motorn ungefär 80 kilo mindre än Chevrolets bigblock. Tiderna på strippen visade i samtida tester på runt 13,30 sekunder, viktbesparingar gjorde mycket skillnad.
På pappret 360-370 hästkrafter fick man om man valde till paketet Stage I, vilket de flesta köparna gjorde. Nu fanns det inte så många köpare då man avsåg att hålla bilen lite exklusiv med att bygga en liten serie. 1970 blev det 678 GS-X byggda vara hela 400 försågs med Stage I
Ännu mindre upplaga byggdes det följande år 1971, nu fanns GS-X att få i andra färger, fortfarande med stripes och målade partier runt lapor och annat som året innan. Man kunde också välja och vraka i GSX-paketet och detta innebar även att den gick att få med standardmotorer, den speciella 455 fanns kvar och så även stage I, men mankunde alltså få GS-X med standard 350".. Totalt blev det bara 124 GS-X för 1971. 
Sista året 1972 var GS-X paketet kvar som alternativ till GS455 serien, inga större förändringar, värstingen 455" Stage I fanns fortfarande att tillgå, men även standard 350" maskinen på 260 hästar samt den vanliga 455":an med antingen manuell eller automat. Hur som helst blev det enbart 44 stycken byggda av finalårets GS-X. 
De förgätna del 29 - Chevrolet Firenza Can Am
För att få ställa upp i tävligar för produktionbilar krävde reglementet att 100 bilar färsigställdes och såldes till kund. Därför blev det jämt 100 byggda av den lilla Chevrolet Firenza Can Am coupe.
Coupén baserades på den engelska Vauxhall Firenza, som i sin tur hade mycket gemensamt med Opel Kadett. I denna lilla nätta coupén hamnade det nya hjulupphängningar med grova krängningshämmare, rullbåge, fyrväxlad Muncie-låda med diffspärr från Borg Warner, och mycket annat godis, man tog bara de bästa bitarna man hittade från USA och stoppade i Firenzan.
Kronan på verket var motorn, originalets 1,9 liters fyra ersattes med en femliters V8 från Chevrolet, den kortslagiga 302" motorn som hade utvecklats till Camaro Z/28 för just racingsatsningar. I den lättade och uppstyvade Firenzan som vägde knappt under 1100 kilo gav 300 hästars Z/28-motorn rent ruggiga prestanda. Den drog 130km/h på första växeln, 170 på tvåan. Vad den gjorde på högsta växeln vet nog ingen för mätaren slutade långt innan dess.
Prislappen på 5800 Rand avskräckte inte folk trots att det var dubbelt så mycket som näst-värstingen Firenza GT, och med bara 100 byggda är detta en hett eftertraktad modell idag, åtminstonde på hemmaplan för få exemplar har hittat ut från Sydafrika.
Kapstadstrollet i full fart i rätt miljö, på racerbana, och de speciella "Can Am 302" dekalerna som visade att det här var ingen gubb-Firenza, vid sidan av Rambler S/C390 Hurst antagligen det mest övermotoriserade som byggts.
De Förgätna del 28 - The Kingston Eight Cudas
Inte bara dealers i USA specialbeställde sina vagnar, 1973 beställdes sju Plymouth Cudas och en Barracuda av en återförsäljare på Teneriffa av alla ställen. Alla identiska i "Forest metallic green" med svart vinyltak, grön inredning, bucket seats utan mittkonsol, rattautomat och 340" motor. SAmt även kilometergraderad mätare och varvräknare. Allt från ordinarie optionlistor.
Guldstriping är troligtvis inte original, men det står i specifikationen nåt om "code 000" upper door frame delete paintwork. 
Nånting hände med återförsäljaren och de åtta bilarna stod kvar osålda i flera år, fram till 1978 då Kingston car Company i London köpte upp dom. Därefter referreras dessa åtta special-Cudas från Teneriffa som "The Kingston Eight".
Till och med Kingston hade svårt att bli av med dom, den sista lär ha sålts så sent som 1982. Idag känner man till sex av dom.
De Förgätna del 27 - Dodge Bengal Charger
John Kneer var ett hängivet fotbollsfan, och för säsongen 1968 skulle det nya hemmalaget Cincinnati_Bengals ha spelpremiär i American Football League.
Detta föranledde Kneer att beställa hem 50 Dodge Chargers lackade i en speciell orange ton, som normalt inte fanns att tillgå i Dodge ordinarie sortiment. ALla dessa fick dessutom svart inreding, vinyltak och svarta sportstripes på bakdelen som i övrigt var förbehållet R/T-modellen. Motorerna var standard 318" och 383" ett fåtal Chargers med sexa lär ha kommit med i Bengal-affären också. Det orange-svarta färschemat var ju givetvis Cincinnati Bengals matchfärger.
Att det blev 50 bilar beror på att det var minimibeställningen hos Dodge för att få dom lackade efter eget önskemål, dessutom på plats hos Kneers försågs dom med ett speciellt "Bengal Charger" emblem på framskärmarna.
Ett par av Bengal-bilarna var riktiga R/T-bilar, Chargern ovanär idag den enda kända Bengal Charger R/T:n som finns, totalt kan det finnas en handfull Bengal Chargers kvar totalt.
Det skall ha gjorts ett par Bengal Chargers på 1972 års modell också, inget är känt om dom förutom detta emblem som de sägs ha haft på framskärmen.
De Förgätna del 26 - Ford Capri RS3100
Snart kom RS-modellerna av capri som bjöd på lite mer prestanda, och de användes flitigt i olika former av racing. Fords special avdeling arbetade febrilt med att hela tiden ta fram nya tillbehör och annat för just den växande racing verksamheten och inför 1974 års säsong så skulle man presentera den ultimata Caprin, man hade tröttnat på BMW:s irriterande dominans och för att få tävla med den nya modellen RS3100, så måste minst 1000 nyggas för vanligt gatbruk. RS3100 var den sista av den första generationens Capris, och gjordes parallelt med den nya generation-2 Caprin.
RSS3100 hade en vässad Weberförsedd 3,1 liters V6 på 148 hästar, toppade över 200km/h, kom med spoilers fram och bak, gick inte att få med några extra tillbehör alls. Och dessutom begränsade sig färgvalet till bara sju olika kulörer, dock kom samtliga med guldstripes. Små "bumperettes" i svart istället för hel kofångare fram, svart grill och unika fyrekrade magnesiumfälgar kännetecknade denna modell.
Men det kunde börjat bättre. Premiären för RS3100 skedde 18:e oktober 1973. Sför samma dag basunerade OPEC ut sitt oljeembargo. All oljeexport ströps, ransonering hotade och världskrisen var ett faktum. I ett enda svep blev prestandabilar helt ointressanta, Den nya heta RS3100:an blev över en natt iskall. Av de planerade 1000 stycken blev det bara 248 stycken. Flera månader senare stod de flesta fortfarande osålda.
I Juli 1974 skeppades 50 stycken iväg till Australien där man skulle försöka promota dom att kunna användas i deras racigncirkus främst på Bathurst. Ford of Australia tog tveksamt emot bilarna och en del modifierades och tävlades med, runt hälften såldes som gatbilar. Dessa kallades nu Capri "Spa Special"
rejäl bakläpp, dubbla utblås, mycket svart och guldstripes, attribut som bara dessa 248 byggda RS3100/Spa Specials hade.
De Förgätna del 25 - Ford Falcon 429 Drag pack
Inför 1960 års modell så lanserades en ny bilklass i USA "compacts" med tjuvstart av Studebaker året innan.
Falcon hette Fords deltagare i compact-klassen och var en rätt slätstruken liten bil som sålde bra, även på exportmarknaden. Halvvägs in i modellåret 1963 presenterades Falcon Sprint som var lite sportigare och fick lilla V8:n på 260". Falcons modeller rullade på utan några genomgripande förändringar ända fram till 1970. Vid denna tid stod bilindustrin i USA för ett paradigmskifte, de större bilarna blev större, mellanklassmodellerna fler och småbilarna, "compacts" mindre. Ford presenterade nu den nya småbilen Pinto som var väsentligt mindre, men behöll ändå Falcon i programmet, 1970 års modell var mestadels osålda 69;or Samtidigt kom en Maverick som baserades på Falcons chassi.
När den gamla Falconen tog slut gjorde man nåt så egendomligt att man flyttade över namnet för sista delen av 1970 års modeller till den större Fairlane/Torno serien. Lillfalken blev en väldigt stor falk. 
Modellutbudet begränsades till 2-dörrars, 4-dörrars och en stationsvagn, nån hardtop coupe eller cabrolet fanns inte, den byggdes bara under de sista månaderna för produktionsåret, och kallas därför 1970½ års modell. Runt 26000 totalt lär ha gjorts. Vanligaste motorn var rak sexa, men då Falcon nu hade flyttat till Fairlane/Torinoklassen så gick dess motorer och utrustningsdetaljer att beställa till Falcon också.
Så då gick det alltså att beställa en Falcon med 429 Super Cobra Jet motor och Drag pack option. Detta innebar förutom monstermotorn Cobra jet som sades i underkant ge 375 hästkrafter, en diffad bakaxel med 4,30:1 i utväxling alternativt mindre hysteriska 3,91:1, traction bars, oljekyl, mekaniska lyftare med rullkam, högre komp, och en 780cfm förgasare bland annat. 
Det finurliga i kråksången var att de Fairlane och Torinos som utrustades med Boss respektive Cobra jet 429" motorn utsattes för dels krav på avgasrening samt bränsleekonomi och var även lätt nedtruimmade för försäkringspremiens skull. , av nån anledning undgick Falcon-bilarna detta, och kunde leverera full prestanda, 0-100 avverkades på runt 6 sekudner och kvartsmilen på 14,5 sekunder. Drag-Pack och 429" beställdes dock bara till blott 90 Falcons, 38 av dom hade C-6 automatlåda.
De Förgätna del 24 - Dodge Dart Hang ten
Hos de flesta amerikanska biltillverkare så har det emellanåt lanserats så kallade "mid-year models", då nästkommande årsmodell i regel presenteras på hösten innan så är till exempel Ford Mustang och Plymouth Barracuda två exempel på "mid-years" då de presenterades i april månad. Vid denna tid på året har också många passat på att lansera lite extra tillvalspaket och och andra specialmodeller. Dom som varit mest flitiga på sådana "Spring Special" modeller torde vara Chrysler. sommaren 1974 kom surfarbilen Dodge Dart Hang 10. 
Dodge Darts sport coupé som delade kaross med Plymouth Duster fanns redan att beställa med nåt som kallades "convertriple" det vill säga fällbart delat baksäte samt främre passagerarstols ryggstöd för att få någorlunda drägligt lastutrymme. Detta spann man vidare på och lanserade Hang 10 för den inbitne surfaren. För 243 dollar extra så fick man även en unik inreding och trendiga stripes. Alla Hang Ten var vita med speciell dekor. 
Motormässigt en standarbil med slantsexa alternativt 318" V8, den lär ha gått att få med 360" också. Sollucka var ett option som aldrig riktigt uppskattats i USA, men gick att få hos Dodge Dart, hos Hang 10 var den inte standard men många kom att förses med detta iallfall.
Inredningen var väldigt speciell, röd matta med helt egen dekor längs dörrsidor och i sätena, de randiga partierna var dessutom i en slags nylon som sägs vara samma typ av material man gjorde badkläder av. Allt vitt var vanlig vinyl, det skulle vara lätt att hålla rent i en bil ämnad för stranden.
Hang ten hängde med andra halva av 1974 års modell och hela 1975 då dekoren längs bakskärmen ändrades en aning i övrigt inga skillnader. För att få sin bil med "Hang 10" som hade koden A63 så fick man även kryssa för "convertriple" tillbehöret, det fällbara sätet som även innefattade lastskydd med betecknignen C73 för 91 dollar extra, som synes på lappen nedan, en "window-sticker" som följer med bilen från fabrik för att visa hur bilen är beställd. Även ett lite egendomligt Hang 10 reklamblad, det är från kanada, varför man i hela fridens namn nu lanserade en surfarbil där...
De förgätna del 23 - Ford T-5
Där var nämligen namnet "Mustang" patentskyddat av Krupp AG, som bygde en dumpertruck under detta namn...
Krupp erbjöd Ford att köpa rättigheterna tillnamnet för det egentligen väldigt låga $10 000, men istället så valde man av nån outgrundlig anledning at rätt och slätt sälja Mustanger i Tyskland under namnet T-5. Det märkliga modellnamnet har ingen speciell betydelse, men var ett av projektnamnen för Mustangen under utvecklingsskedet.
Vad som sklijde de tyska T-5;orna var givetvis emblemen, allt som det stod Mustang på togs bort, rattnavet, navkapslarna, handskfacksluckan fick blanka inlägg, och alla yttre emblem byttes ut. Noteras bör också hur slående likt T-5 emblemet är det reguljära Mustang Gt emblemet. til vänster från en 1966 års T-5 och till höger syns T-5 emblemet som satt på 67-68 års GT modeller.
1967 års Ford T-5 cabriolet, 151 sådana byggdes, och med coupe och fastbacks så blev det 758 T5:or detta året.
Alla T-5 bilar byggdes i USA, för premiäråret i huvudfabriken i Dearborn, men under 1966 så flyttades produktionen över succesivt till sammansättningsfabriken i Metuchen. Även om man vid det här laget också satte ihop Mustanger vid Fordfabriken i Nederländerna så kom inga T-5:or därifrån. Motor och övriga utrustningsalernativ var i princip oförändrat gentemot vagnarna som stannade på hemmaplan, av nån anledning verka de flesta av 165-68 års modeller levererats med De Luxe Pony inreding som standard. På motorsidan verkar det som om ingen T-5 byggts med de större extrema motorerna som Cobra jet 428 och Boss-utförandena. Det lär till och med varit exportförbud på dessa värstingmaskiner.
I Tyskland gjordes även egna broschyrer och instruktionsmanualer, på tyska, för T-5, modellen blev där liksom annorstädes väldigt populär, men det fanns en möjlighet att få sin T-5 som en "riktig" Mustang och det var genom de amerikanska militärbaserna. Dom hade egna kanaler för bilförsäljning och kunde alltid erbjuda sina soldater och anställda på baserna runt om i världen nya bilar till bra rabatterade priser. Att sedan soldaterna hade näst intill gratis bensin gjorde ju inte saken sämre heller. På tyska militärbaser kunde personalen betälla en T-5 och sen alltså få en Mustang levererad med riktiga beteckningar.
T-5 beteckningen fick hänga med rätt länge, okänt hur många som i slutändan är riktiga T-5:or men det såldes sådär runt 4-500 per år i Tyskland, en rätt bra siffra. Broschyren ovan från 1975.
Krupps rättigheter till Mustangnamnet löpte inte ut förrän i december 1979, och efter det var det fritt fram för Ford att efter 15 år få använda sitt eget namn på sina bilar i Tyskland också.
De förgätna del 22 - Plymouth Mod Top specials
Ett av det mer originella "trim packages" som nånsin lanserats hos Chrysler var "Mod Top" och fanns tillgängligt huvudsakligen till Plymouth Satellite, men senare har det framkommit att fler modeller utrustades med detta.
Mod Top, ett storslaget exempel på när marknadsundersökningar görs på fel bas på fel sätt av fel folk med fel insikter. Sommaren 1969 och man skulle piffa upp Plymouths småtråkiga mid-size sortiment med en lite mer ungdomlig appeal. Det gällde att pejla ungdomstrenderna och det gjorde dom hos Plymouth, och lanserade helt ogenerat det sanslösa Mod Top Special, som bestod i huvudsak av ett skrikigt storblommigt vinyltak! 
Inte bara taket utan även inredningen färgmatchades också, "color-keyed" kallades det och blomstermönstret återkom i sätesklädseln. Dock kunde det väljas bort, eller tvärtom, vanligt vinyltak med blommig inredning. Cabriolet skall ha funnits att beställa i detta utförande, men antagligen byggdes aldrig någon. 
Och som om det inte vore nog, så fick man med en tjusig nyckelring också!
Främst var det Plymouth Satellite coupéer som utrustades med detta, hela 1637 såna beställdes. Och det är de mest kända av dom , verkar som om samtliga bilar var blåa eller vita med blått tak och inredning. Även mod-top klistermärket som fanns i bakre sidorutan på vissa modeller.
men syskonmodellerna hos Dodge gick också att få med detta, tydligen var de flesta av dom i grönt färgschema istället, här en av de mest sällsynta en av 18 Dodge Coronet Super Bee från 1969 med Mod Top, i väldigt grönt. 
Det fanns i gult också, huvudsakligen på A-karosserna, det vill säga Barracuda, Dart och Cuda-bilarna; här en ovanlig Barracuda 340 Formula S med i gult, näst mest vanliga mod-toppen 937 Barracuda 69:or gjordes med detta. Dock verkar dom sakna emblemet som fanns på Satellite, itsället satt mod-top klistermärket i bakre sidorutan. Denna har även full Mod-Top inredning också. 
340 Formula S var Barracudans mesta prestandapaket, en 340 med fyrportsförgasare, men Mod Tops kunde kombineras med alla motoralternativ
En mod-top bil går att få äktheten bekräftad genom att kolla fender tag-skylten och ännu hellre build-sheet om det finns kvar gömt i bilen. Modellerna ovan Satellite och Barracuda är de två vanligaste som utrustades med Mod Top, bland de mest ovanliga, DOdge Coronet Super Bee med 8 respektive 18 i coupé och hardtop utförande, 14 Dodge Dart GT hardtops och 16 Dart GTS gjordes också med detta.
Utvöver det Dart Swingers gick att få med det också, totalt gjordes så många som 2792 Mod Tops 1969.
Nedan den enda käna Mod-Toppen i Sverige, Satellite coupé från 1969 som renoverades för en del år sen, det blommiga vinyltaket nytillverkas faktiskt idag. 
Mod tops fanns kvar i utbudet under 1970, men ytterst få valdes med detta, då återfanns mod-top enbart på den nya Cuda/Barracuda modellen, mindre än 80 sådana tros ha sålts med detta
Min personliga reflektion, jag är förvånad över att det såldes så många Mod Tops ändå, alltså man vbille föryngra sin kundkrets med en häftig och trendig modell, och flower power regerade på amerikanska västkusten detta år, så långt var det rätt tänkt. Men denna tilltänkta köpkrets var nog vare sig pengar eller ens en take på att köpa sig en ny bil...
Håll i er , det är nu bekräftat att en CUDA COUPE MED HEMI 426 levererades 1970 i grönt med gult mod top-package! Bilen är under renovering, hoppas på bilder snart.
1971 så fanns dock ett annat märkligt tillval hos Plymouth på deras stora Fury Gran coupé, the Paisley top, 70-talet var här... 
De förgätna del 21 - Mustang Limited 600
Motoralternativen till dessa var hela nio stycken att kombinera med ovanstående och dessutom otaliga option samt GT-versioner.
Nu räckte tydligen inte detta alltid då många återförsäljare beställde hem bilar efter sina egna idéer och lanserade "egna" modeller på lokal nivå. Detta handlade oftast om rena "dress-up" kits, lite emblem, några stripes och begränsat val av inredning och färger så vips hade man en specialmodell att erbjuda kunderna.
Inför sommaren 1969 i månaderna maj och Juni närmare bestämt fanns en sådan modell att köpa i Philadelphia, Limited Edition 600.
Ja, det var ju som sagt sommaren 1969... med trendriktig reklam. Limited Edition 600 fanns inte som cabbe utan bara coupé och fastback, motoralterbnativen verkar huvudsakligen varit den sexcylindriga 200" motorn. Min teori är att dealers fick dessa billigt då Ford hade överproduktion på den motorn, då suget efter V8 i dessa bilar var på topp dessa år. Dock fanns den även att tillgå med 351" H-code motorn med tvåportsförgasare, men inget större.
Färgvalen inskränkte sig till två,men var desto mer intressanta.
"Groovy Green" som syns till vänster och det speciella Limited edition 600-emblemet sitter på en "Flower Power Red" Mustang. 503 stycken skall det ha sålts av dessa väldigt speciella Philadelphia-Mustanger.
