Racerrovers
Rovers SD1 hade mycket gynnsamma prestanda för sin tid vid introduktionen 1976 tack vare sin beprövade V8-motor, men det skulle dröja ett par år innan potentialen renodlades för racing. 1980 skrevs reglementet för BSCC, British saloon car championship, och man tillät motorer upp till 3,5 liter och detta passade Rover perfekt. Huvudansvarig för British Leyland motorsport, John Davenport lyckades sälja in konceptet hos styrelsen att låta utveckla just en 3500 för touring racing, en idé som det rådde viss skepsis till, men John lyckades övertala dom att 3500:an var rätt val.
Trots att det var en stor bil och ganska tung bil uppvägde en del fördelar hos Rovern, såsom mycket bra aerodynamik, chassi med bred spårvidd, och den lätta V8 motorn bland annat. Via David Price racing färdigställdes två bilar för säsongen 1980.
Detta gick över förväntan, Roverbilarna låg i tätstriden mestadels och kammade hem ett par vinster under säsongen, för 1981 satsade man ännu mera krut på det och etablerade ett samarbete med Tom Walkingshaw racing, TWR, som vid den här tiden var ett av de största namnen i brittisk racing.
Och detta gick nu ännu bättre, Rover vann sex av elva tävlingar på säsongen med sina två Group-1 bilar. Framgångarna smittade av sig och dess kölvatten lanserades nu Rover Vitesse på den vanliga marknaden, en prestandaversion av den vanliga standardbilen, Vitesse kom att bli en succé, och nästa version av de nu välkända racingbilarna kom att baseras på just Vitesse-modellen.
1983 års säsong med de nya bilarna gick om möjligt ännu bättre, såpass bra att BMW-stallet anklagade dom för fusk, en tvist som ledde till att Rovers mästarskapstitel togs ifrån dom, och rättegångar som drog ut såpass på tiden att man hade redan kommit en bit in på 1984 års säsong, när den slutliga domen föll, stoppade Rover sitt tävlande halvvägs in i säsongen. Trots att fabrikstallet var ute ur leken, så var det ändå en Rover som tog hem mästerskapet denna säsong. Andy Rouse hette föraren som kammade hem totalsegern med en TWR-Rover som kördes i privat regi.
Borta från hemmaplan tävlade nu Rover på kontinenten i European touringcar championship, här var den främsta rivalen Volvo, och det var två ganska osannolika kombattanter, den eleganta kilformade lyxbilen mot den präktigt svenska lådformade Volvon. Rovern hade mer fördel av sin låga profil och bättre chassi, men i slutändan kom man till korta mot Volvobilarnas turbo. För 1986 kom man med nya modifikationer på V8:an, ett slags dubbelplenum med dubbla gasspjäll, utvecklat av Lotus för bättre andning. Denna nya anordning satt även på standard-Vitessen detta år som reglementet föreskrev, minst 500 bilar måste byggas med i princip samma delar som tävlingsbilarna bestod av. På denna punkt hade Volvo råkat i blåsväder, man hade byggt 500 stycken, men strippat nästan alla efter kontrollen och byggt tillbaks och sålt dom som vanliga bilar...
Säsongen 1986 var nog den rörigaste någonsin, Volvo klarade sig utan reprimand för fusket med homologiseringen , men straffades tillsammans med Ford på ett par andra punkter. Segern skulle nu enkelt än en gång bli Rovers, om det inte vore för att FIA mitt under säsongen beslutade att göra om poängräkningen vilket ledde till att Rover fråntogs titeln. Med denna cirkus bestämde sig både Rover och Volvo att sluta delta i ETCC och andra FIA-sanktionerade tävlingar helt och hållet.
Men Rover fortsatte vinna ändå, fast i privat regi. 1987 tog Kurt Thiim hem tyska mästerskapen och Tim harvey gjorde det samma i BSCC hemma i England. I Sverige körde Kaj Bornebusch en ex-TWR Rover Vitesse i en rad nordiska tävlingar under 1987-88.
Aristokratiska katter i kraschfest
Ett "banger race" någon gång på Wimbledon, jaguarer, jaguarer, jaguarer...
Walters V-fyra
V4-motorer har inte varit så vanliga genom åren, SAAB är en av de mer kända och den motorn kom från Ford Taunus, och inna dess byggde Lancia både V4 och V6 motorer ganska tidigt. Men först var nog Walter Christie som var en mycket innovativ ingenjör och racerbilskonstruktör i början av 1900-talet.
Hans första concept började byggas redan 1904 och utvecklades i ett par omgångar, inför säsongen 1906 och deltagandet i den prestigefyllda Vanderbilt cup såg Christies racer ut så här. En enorm V4 på tvären längstfram, sammanbyggd med växellådan som drev på framhjulen, extremt värre för över 100 år senda alltså. V4-motorn sades lämna drygt 100 hästar men troligen mer, och var på hela 20,6 liter, alltså över 5 liter per cylinder!
Den 25:e maj detta år sattes fartrekord med detta monster för bensindrivna bilar på Empire City i New York, fartrekordet löd på 164km/h. En annan innovativ detalj på bilen är däcken, Walter Christie hade patent på en ny typ av däck som man kunde byta utan attt behöva demontera hela hjulet, fälgbana och däck kunde bytas kvickt under loppets gång, viktigt då punkteringar var mycket vanliga.
Carls racerbil
De första racerbilarna var sällan några slimmade smäckra skapelser. Aerodynamiska egenskaper låg långt fram i tiden och enda sättet att övervinna vikt och luftmotstånd var med brutal kraft. Det enda sätter att få ut mer kraft var att bygga motorerna större.
Carl G Fishers muskedunder byggdes av Premier, ett ganska kortlivat bilmärke, för att ställa upp i Vanderbiltcupen 1905. Nu kom inte ekipaget till start på grund av för hög vikt men det gör den inte desto mindre intressant för det.
Motorn var på 847 kubiktum, det vill säga nästan 14 liter och hade fyra cylindar. Dessa stod på ett öppet gjutet vevhus i aluminium, och hölls på plats med ett slags profiler bultade i detsamma. Och dessutom hade motorn en överliggande kamaxel, med helt öppen mekanism och drevs av en vinkelvxel med kardan.
En ganska avancerad maskin för sin tid, och räckte till att ge ungefär 100 hästkrafter vilket var en hög efffekt på en bilmotor år 1905. Denna bil skall enligt uppgift bara startat i en tävling sent i november 1905, i Indianapolis.
Car Fishers egna racingkarriär var inte heller så långlivad, han ställde upp i en del lopp 1904 och 1905 men sen började han syssla med andra saker, till exempel starta upp det vi idag kallar Indy 500.
Mer om den mångsidiga entreprenören Carl_G._Fisher här.
Julkllappstips, Plymouth dragrace game
Det här måste ju varit 1968 års häftigaste brädspel, the Plymouth dragrace game.
Detta fanns inte i handeln utan gavs bort som en slags promotion hos Plymouths återförsäljare, med start sent 1967 och enligt en del uppgifter fanns det kvar att tillgå in på 1969.
En del spel delades även ut på evenemang och träffar av ingen mindre än legendaren Ronnie Sox, som hade en stor del i spelet, det var ju hans fabrikssponsrade GTX som bland annat prydde omslaget.
Sex små plastbilar följde med spelet, två GTX, två Roadrunners och två Barracudas att spela med.
och spelkort, totalt 54 stycken och en hel del bilder på både Ronnie Sox, Buddy Martin och deras racerbilar. Dragracing var enormt hett 1968 och är så än idag i USA, inte bara för inbitna fantaster utan även bland gemene man.
Spelplanen är tydligen en slags dragstrip...
ET clock, speed clock och "racing spinner dial"... Det fanns även ett slag indexlista för olika S/A dragraceklasser som var anpassat för spelet. Det verkar varit ett ganska invecklat spel, instruktioner medföljde men inte lyckats hitta något därifrån hur detta speciella spel egentligen fungerade.
Detta fanns inte i handeln utan gavs bort som en slags promotion hos Plymouths återförsäljare, med start sent 1967 och enligt en del uppgifter fanns det kvar att tillgå in på 1969.
En del spel delades även ut på evenemang och träffar av ingen mindre än legendaren Ronnie Sox, som hade en stor del i spelet, det var ju hans fabrikssponsrade GTX som bland annat prydde omslaget.
Sex små plastbilar följde med spelet, två GTX, två Roadrunners och två Barracudas att spela med.
och spelkort, totalt 54 stycken och en hel del bilder på både Ronnie Sox, Buddy Martin och deras racerbilar. Dragracing var enormt hett 1968 och är så än idag i USA, inte bara för inbitna fantaster utan även bland gemene man.
Spelplanen är tydligen en slags dragstrip...
ET clock, speed clock och "racing spinner dial"... Det fanns även ett slag indexlista för olika S/A dragraceklasser som var anpassat för spelet. Det verkar varit ett ganska invecklat spel, instruktioner medföljde men inte lyckats hitta något därifrån hur detta speciella spel egentligen fungerade.
Black,Decker,Eddie och Duesenberg
Eddie O'Donnell körde för Fred Duesenbergs stall och här är Eddie med fru inför förberedeelserna för loppet på Unionstown i Pennsylvania, juni 1920. Frun visar upp en nymodighet, Black&Deckers portabla luftkompressor.
Black&decker gjorde sig 1917 sig ett namn med att ta patent på en elektrisk borrmaskin med pistolgrepp, samma princip som snart 95 år senare är oförändrat. Dom satsade också hårt på sponsring, och med detta så följde dom även Eddie och hans tävlingkarriär säsongen 1920, och denna avslappnade bild är en del ur denna reklamkampanj.
Det gick bra för Fred Duesenbergs racerbilar på Unionstown, hans bilar tog de tre första platserna, Eddie slutade trea. Samma år Satsade Duesenberg på att börja bygga personbilar, som skulle snart bli de mest luxuösa fordon som gick att köpa i USA på denna tid. Säsongen 1921 tävlades det också framgångsrikt med vinst på Indy och blev även det första amerikanska bilmärke som vann ett Grand Prix i Europa. Fast Eddie O'Donnell kom inte att vara med om detta, han omkom på Beverly Hills Speedway Classic race i november 1920, i en tragisk olycka där även Louis Chevrolets lillebror Gaston Chevrolet förolyckades.
VCET reunion 2011
Västsvenska cupen i ET-racing, VCET var en populär lokal dragracecup som somnade av för några år sen, lite tråkigt tyckte vårgårda Motorklubb och SHRA Borås som bjöd in till en återträff på Vårgårda flygfält.
Glada miner i depån, och en hel del glada återseenden, det är bara några år sen de sista VCET-körningar var men redan känns det på något sätt nostalgiskt.
Sylvia Karlsson som syns ovan gasade friskt med sin Mustang, Stefan kör sen många år tillbaka den oranga Dustern på riktigt bra tider med.
Krister är en annan VCET-veteran som har behållt bilen, även om Darten nu mer är "civil" så fick den bekänna fär ett par epor på vårgårda.
Detta är en familjesport, Ritsesons är ett utmärkt exempel på detta. Alex kör i vanliga fall Volvon, men denna tävling hade pappa Lennart lånat bilen och mamma lånade dotterns Firebird, så Alex fick chiefa och coacha båda föräldrarna denna helg istället för att köra själv.
mera familjeliv på banan , Team Popcorn , kända för sin illgula Pro-Street Mercedes och sina popcorn i depån är nu inne på att fålla in tredje generationen i dragracing, Victor körde för licens med Juniordragster.
Tokfjöla racing på väg mot line-up, desamma för Ritsesons. Tävlingen samkördes med lite allmänhetens åkning, Blackrace Pro, som påbörjades redan på lördag eftermiddag och kväll. Kvillert har kört Nissan 200SX förr och dök upp för att prova sin nya Misubishi Lancer Evo. Udda bilar dyker också upp på Blackrace Pro, Triumph TR7 roadster.
Michael Brickler kör 502" jättebigblock i Sin Dodge Dart 65:a, två ekipage som hängt med länge, Juhanis tuffa kompressormatade Camaro och Stefan med sin Duster. Mer mopars, fin Road Runner från 1968.
Den här Alpina-BMW:n har synts flitigt på vårta BR-körningar i Göteborg, och fort går den också. Mer udda tyskt som rörde på sig bra, Porsche 928. Ritsesons Volvo testar lite och en bil som var ny i sammanhanget, Pro Streetbil baserad på Ford Consul Capri
Bröderna Lundberg körde tidigare en Ford roadster i VCEt nu var manpå plats för att testa sin nya Firebird. Juhanis Camaro igen och Sylvia gillar att gasa hårt med Mustangen. Framhjulsburnout med Volvo bjöd på en massiv rökridå.
I depån skruvas det kontinuerligt, och det skruvas upp en och annan kork också. Lundbegarnas nya motor få lite översyn av expertisen och Team popcorn har fått popcornmaskinen på plats.
Å söndagmorgonen anlände Walmraing med sin nya Funnycar för att uppvisningsköra under dan.
Souvenirjakt i depån, Johan hade med sig vinnartröjan från Knalledraget 2000, som fler verkar vilja göra anspråk på.
Alex ger mamma Angela i Firebirden lite tips i väntan på första start.
Johan Johansson välkänd Ford Falcon-åkare dök denna helgen upp med en helt nyinköpt Dodge,. och kom även att vinna Bracket-serien med denna. Lundbergarna med Firebiren, Perkman och den röda Novan tillhör också VCET-veteranerna, och Ulf Henrysson, mer känd som "Spenat" är back in business med Nasty Piston-mustangen som premiärkörde här förra våren http://en-smafuktig-lordag-pa-vargarda.html
Kenneth med Popcorn-Mercan är ursprungligen i Götene, den snabba pickisen hör hemma i Göteborg, Stefan med Dustern komme rfrån Uddevalla och Stefan Andreasson med den lilla Vegan med jättekompresson är från Boråstrakten.
Ritsesons med Firebirden, Tingströms från MDRF dök upp med den tuffa Novan på söndagen, Caprin vänatar i kö och Tokfjölas locostbygge rullar fram.
Peter Svensson uppvisningsåkte med sin Top Fuel bike, galet snabb, på 402 meter har han kört 5,93 med monstret.
Då fästet på vårgårda är obefintligt så såg det ut så här hela vägen upp mot mål för Peter, 6,50 skunder med FULLT hjulspinn är rätt imponernade
Marcus Wålm har tagit plats i funnyn för en uppvisningsrepa
Det dyker alltid upp lite oväntade udda ekipage på en sån här tillställning, bland atlla fräna racerbilar så stack den här halvbuskiga VW Golfen verkligen ut med en toktrimmad turboförsedd diesel under huven med "skorsten"
Altered-pilot från Götet
Alternativ altered, Brolles locost-bygge från Borås.
Och med lite guumirök från den tuffa ovanliga Caprin så tackar vi för Vårgårda VCET reunion denna gång, alla inblandade är helt överens om att detta måste vi göra om igen, nästa säsong.
Glada miner i depån, och en hel del glada återseenden, det är bara några år sen de sista VCET-körningar var men redan känns det på något sätt nostalgiskt.
Sylvia Karlsson som syns ovan gasade friskt med sin Mustang, Stefan kör sen många år tillbaka den oranga Dustern på riktigt bra tider med.
Krister är en annan VCET-veteran som har behållt bilen, även om Darten nu mer är "civil" så fick den bekänna fär ett par epor på vårgårda.
Detta är en familjesport, Ritsesons är ett utmärkt exempel på detta. Alex kör i vanliga fall Volvon, men denna tävling hade pappa Lennart lånat bilen och mamma lånade dotterns Firebird, så Alex fick chiefa och coacha båda föräldrarna denna helg istället för att köra själv.
mera familjeliv på banan , Team Popcorn , kända för sin illgula Pro-Street Mercedes och sina popcorn i depån är nu inne på att fålla in tredje generationen i dragracing, Victor körde för licens med Juniordragster.
Tokfjöla racing på väg mot line-up, desamma för Ritsesons. Tävlingen samkördes med lite allmänhetens åkning, Blackrace Pro, som påbörjades redan på lördag eftermiddag och kväll. Kvillert har kört Nissan 200SX förr och dök upp för att prova sin nya Misubishi Lancer Evo. Udda bilar dyker också upp på Blackrace Pro, Triumph TR7 roadster.
Michael Brickler kör 502" jättebigblock i Sin Dodge Dart 65:a, två ekipage som hängt med länge, Juhanis tuffa kompressormatade Camaro och Stefan med sin Duster. Mer mopars, fin Road Runner från 1968.
Den här Alpina-BMW:n har synts flitigt på vårta BR-körningar i Göteborg, och fort går den också. Mer udda tyskt som rörde på sig bra, Porsche 928. Ritsesons Volvo testar lite och en bil som var ny i sammanhanget, Pro Streetbil baserad på Ford Consul Capri
Bröderna Lundberg körde tidigare en Ford roadster i VCEt nu var manpå plats för att testa sin nya Firebird. Juhanis Camaro igen och Sylvia gillar att gasa hårt med Mustangen. Framhjulsburnout med Volvo bjöd på en massiv rökridå.
I depån skruvas det kontinuerligt, och det skruvas upp en och annan kork också. Lundbegarnas nya motor få lite översyn av expertisen och Team popcorn har fått popcornmaskinen på plats.
Å söndagmorgonen anlände Walmraing med sin nya Funnycar för att uppvisningsköra under dan.
Souvenirjakt i depån, Johan hade med sig vinnartröjan från Knalledraget 2000, som fler verkar vilja göra anspråk på.
Alex ger mamma Angela i Firebirden lite tips i väntan på första start.
Johan Johansson välkänd Ford Falcon-åkare dök denna helgen upp med en helt nyinköpt Dodge,. och kom även att vinna Bracket-serien med denna. Lundbergarna med Firebiren, Perkman och den röda Novan tillhör också VCET-veteranerna, och Ulf Henrysson, mer känd som "Spenat" är back in business med Nasty Piston-mustangen som premiärkörde här förra våren http://en-smafuktig-lordag-pa-vargarda.html
Kenneth med Popcorn-Mercan är ursprungligen i Götene, den snabba pickisen hör hemma i Göteborg, Stefan med Dustern komme rfrån Uddevalla och Stefan Andreasson med den lilla Vegan med jättekompresson är från Boråstrakten.
Ritsesons med Firebirden, Tingströms från MDRF dök upp med den tuffa Novan på söndagen, Caprin vänatar i kö och Tokfjölas locostbygge rullar fram.
Peter Svensson uppvisningsåkte med sin Top Fuel bike, galet snabb, på 402 meter har han kört 5,93 med monstret.
Då fästet på vårgårda är obefintligt så såg det ut så här hela vägen upp mot mål för Peter, 6,50 skunder med FULLT hjulspinn är rätt imponernade
Marcus Wålm har tagit plats i funnyn för en uppvisningsrepa
Det dyker alltid upp lite oväntade udda ekipage på en sån här tillställning, bland atlla fräna racerbilar så stack den här halvbuskiga VW Golfen verkligen ut med en toktrimmad turboförsedd diesel under huven med "skorsten"
Altered-pilot från Götet
Alternativ altered, Brolles locost-bygge från Borås.
Och med lite guumirök från den tuffa ovanliga Caprin så tackar vi för Vårgårda VCET reunion denna gång, alla inblandade är helt överens om att detta måste vi göra om igen, nästa säsong.
Dodge med knuff, på Indy 1971
Det första riktiga Indy 500-loppet skrevs nyligen om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/may/for-100-ar-sedan-i-indianapolis.html
Nu hoppar vi 60 år fram i tiden och på den långa ovalbanan Indianpolis Motor Speedway hände en bisarr incident före starten vid det berömda loppet 1971. Under det flera timmar långa Indy 500 är det utrymme för otaliga tillbud och incidenter, men denna gång stod en pace car , alltså säkerhetsbilen för den allvarligaste olyckan, före tävlingen!
Dodge-handlaren Eldon Palmer hade fixat fram ett antal Dodge Challengers som pace cars och huvudbilen, Official pace car" körde han själv. Att köra pace car går undan det med just vid depåån hade han satt upp markeringar för att se var han skulle börja bromsa nånstans. Men strax före start hade någon tagit bort dessa, och när pacen gick in i depån bromsade Eldon för sent och för hårt. Med reultat att bilen krashade in i pressläktaren vid depåns slut. 22 personer skadades när läktaren brakade ihop, några allvarligt men mirakulöst nog omkom ingen. Passagerarna i Eldons bil klarade sig också oskadda, dessa var självaste banägaren Tony Hulman, astronauten John Glenn och ABC:s sportreporter Chris Schenkel.
Loppet vanns förresten av Al Unser
http://svammelsurium.blogg.se/2011/may/for-100-ar-sedan-i-indianapolis.html
Nu hoppar vi 60 år fram i tiden och på den långa ovalbanan Indianpolis Motor Speedway hände en bisarr incident före starten vid det berömda loppet 1971. Under det flera timmar långa Indy 500 är det utrymme för otaliga tillbud och incidenter, men denna gång stod en pace car , alltså säkerhetsbilen för den allvarligaste olyckan, före tävlingen!
Dodge-handlaren Eldon Palmer hade fixat fram ett antal Dodge Challengers som pace cars och huvudbilen, Official pace car" körde han själv. Att köra pace car går undan det med just vid depåån hade han satt upp markeringar för att se var han skulle börja bromsa nånstans. Men strax före start hade någon tagit bort dessa, och när pacen gick in i depån bromsade Eldon för sent och för hårt. Med reultat att bilen krashade in i pressläktaren vid depåns slut. 22 personer skadades när läktaren brakade ihop, några allvarligt men mirakulöst nog omkom ingen. Passagerarna i Eldons bil klarade sig också oskadda, dessa var självaste banägaren Tony Hulman, astronauten John Glenn och ABC:s sportreporter Chris Schenkel.
Loppet vanns förresten av Al Unser
För 100 år sedan i Indianapolis.
Den 30:e maj 1911 stod hela 40 ekipage på startlinjen för det första Indy 500 loppet som det heter idag, då kallades det International 500-Mile Sweepstakes Race.
Race på Indybanan hade körts redan 1909, men 1911 organiserades det för första gången i stor skala.
Och man använde för första gången en "pace car" på en tävling, denna gång blev det en Stoddard-Dayton som här ses under en provkörning av banan.
Träning, kvalkörning, pole position och allt annan som är bekant än idag ingick i det första Indy-loppet. Kvalet bestod i att man skulle uppmätt en genomsnittsfart på 120km/h över en kvatsmils, 402 meters distans på raksträckan. 
Några av förarna, från vänster Bob Burman, Louis Disbrow, Jack Tower och Joe Grennon, lite mer kända namn i startfältet var bröderna Louis och Arthur Chevrolet som skrivits om här:http://carsstars-louis.html 
Inte ens det första Indy-loppet var en helamerikansk föreställning, Chevroletbröderna var fortfarande schweisiska medborgare, Ralph_DePalma tävlade uner italieskt flagg, och så återfanns en norsk immigrant i startfältet, Gil Andersen, som slutade på elfte plats med sin Stutz. Detta innebar nåäst sista placering då bara tolv av de fyrtio ekipagen fullföljde loppet. 500 miles runt indybanan tog runt 7 timmar, idag tar det c:a 3 timmar. 
I övrigt känns upplägg och organisation välbekant från dagens tävlingar, om än i lite primitivande form, såhär såg det alltså ut i depån 1911.
Läkare, sjuksköterskor och ambulans fanns på plats likaså ett komplett medical center. 
Och redan då liksom nu hade pressen tillgång till egna speciella "official press cars" 
Sex timmar och 42 minuter efter start stod Ray Harroun som segrare i det först Indy 500-loppet, Ray var ingenjör hos Marmon och hade utvercklat denna "Wasp" för detta event. Vad som var speciellt med Harroun och bilen var att han körde solo utan färdmekaniker som annars var brukligt vid denna tid. Dessutom hade Waspen försetts med en speciell finess som ingen hade sett förut, backspeglar. Mekanikers huvudsakliga uppgift när det inte gällde att fixa bilen var just att hålla utkik efter medtävlande bakåt.
Ray Harroun innehar än idag ett särskilt rekord i Indys historia. Ray kvalade dåligt och hade startplats 28 i fältet. Än idag har ingen förare kört upp från en plats så långt ner och vunnit ett lop på Indianapolis Motor speedway. 
Darracqs i kvadrat med massa kubik 1905
Något ovanligt, dels för att det är ett färgkort från 1906 , dels för att det är en en Darracq som kommit lite i skymundan. Föraren Victor Hemery och hans mekaniker Victor Demogeot vann den prestigefyllda Vanderbilt cup med denna maskin 1905. Den gigantiska maskinen kan misstas för en sexa men är fyrcylindrig, med pargjutna block. Volymen var imponerande 14,5 liter och den uppges haft en effekt på närmare 200 hästkrafter. Detta låter riktigt spännande när man tittar närmare i bakhjulen där bilens enda broms sitter med sina pyttesmå trummor...
Av kortet att döma så tävlades den maskinen med under 1906 också, men redan i december 1905 stod Darracqs mest monumentala racer färdig, med en V8 byggd av två fyror och en total volym på hela 25,4 liter. Men bromsarna verka föga uppdaterade
den 30:e december körde Victor Hemery den här till ett nytt hastighetsrekord på 176,4km/h i Arles , Frankrike. Strax efterår tog man maskinen till Ormond Beach (http://hot-rod-anno-1903.html) för nytt rekordförsök, denna gången stannade klockan på hisnande 197km/h. Där kom bilen även att köras av Louis Chevrolet som visades här: http://carsstars-louis.html
1909 pensionerades Darracqen, och sov törnrosasöm i närmare 100 år innan den återigen kom ut renoverad till sin forna standard. Här vid Prescott Hill (?) och det verkar inte vara något för klena nerver att ge sig på att hantera den här besten...
Av kortet att döma så tävlades den maskinen med under 1906 också, men redan i december 1905 stod Darracqs mest monumentala racer färdig, med en V8 byggd av två fyror och en total volym på hela 25,4 liter. Men bromsarna verka föga uppdaterade
den 30:e december körde Victor Hemery den här till ett nytt hastighetsrekord på 176,4km/h i Arles , Frankrike. Strax efterår tog man maskinen till Ormond Beach (http://hot-rod-anno-1903.html) för nytt rekordförsök, denna gången stannade klockan på hisnande 197km/h. Där kom bilen även att köras av Louis Chevrolet som visades här: http://carsstars-louis.html
1909 pensionerades Darracqen, och sov törnrosasöm i närmare 100 år innan den återigen kom ut renoverad till sin forna standard. Här vid Prescott Hill (?) och det verkar inte vara något för klena nerver att ge sig på att hantera den här besten...
En sommardag på ringen 1926
En solig dag i Eifelbergen i västra Tyskland, och här pågår febril aktivitet, vad som anläggs här är inget mindre än den legendariska Nurburgring, som stod färdig våren 1927.
Totalt var banan hela 28 kilometer lång och hade 187 kurvor, denna kortége torde nog vara de första bilar som körde runt "ringen" innan hela banan belades med asfaslt. Bilen i täten ser ut att vara en Opel 4/14, som också kallades "Laubfroch" Lövgroda, av oklar anledning.
Det första racet som kördes på nya Nurburgring var dock ett cykelmästerskap, den 19:e juli 1927.
Arbetet påbörjades i september 1925, så hela projektet gick med rekordfart, banan har sedan dess byggts om och sektionerts vid flertalet tillfällen.
Totalt var banan hela 28 kilometer lång och hade 187 kurvor, denna kortége torde nog vara de första bilar som körde runt "ringen" innan hela banan belades med asfaslt. Bilen i täten ser ut att vara en Opel 4/14, som också kallades "Laubfroch" Lövgroda, av oklar anledning.
Det första racet som kördes på nya Nurburgring var dock ett cykelmästerskap, den 19:e juli 1927.
Arbetet påbörjades i september 1925, så hela projektet gick med rekordfart, banan har sedan dess byggts om och sektionerts vid flertalet tillfällen.
stora grabbarna tränar med smått
Bilbanor är roligt för alla åldrar, och det tycker dessa koncentrerade gentlemän också, för här ser vi inga mindre än veteranen Stirling Moss med Dan Gurney, Jackie Stewart och Graham Hill. Stirling hade redan slutat tävla men de resterande tre hörde till formel-1 eliten vid tiden början på 70-talet.
dragsters anno dazumal
Dragracing i organiserad form uppstod efter kriget, innan dess hade hastighetstävlingar förekommit främst på saltöknarna, och med hot rod-kulturens begynnelse under sena 40-talet så blev dessa övningar mer urbaniserade och över kortare distanser. I sin mesta basic form, från ett rödljus till ett annat.
Hot rods, var mestadels trimmade förkrigsfordar, och med dessa startade fenomet dragracing på allvar.
Jack Chrisman och brorsonen Art var hot-rod och dragrace pionjärer. Så här såg det ut runt 1947
Någonstans 1950, Fordar i olika stadier av modifiering, trimtrick nummer ett var att lyfta i Mercurys vassare motor, vilket samtilga desssa tre har.
Från Scappoose, Oregon Ford 32:a året är 1952.
1951 grundades National Hot_Rod_Association för just dragracing, nu började man sätta upp nationella reglementen och klasser för olika fordon, för nu nöjde sig killarna itne bara med att trimma gamla Fordar, helt egna kreationer såg dagens ljus, den renodlade dragstern.
I just Oregon hade man kört regelbundna dragrace sedan 1949, 1953 dök Don Van Dorn upp med denna dragster försedd med en Mercury 276" motor.
från samma tid, frontmotordragster med Mercury sidventils-V8, personer och plats okänt.
Buzz Rileys "Mickey Mouse special" 1954 med Oldsmobile "Rocket" motor. Med denna presterdeas tider runt 12 sekunder på kvartsmilen och slutfart på närmare 180km/h.
Ett team med Ford roadster runt 1955, denna typ av dragsters var fortfarande dominerande.
Det sägs att Micket Thompson var först med att sätta motorn bak i en dragster, men det fanns de som hade förekommit honom med det. "Ugly Duckling" dök upp på NHRA-event 1956 med Don Millard som förare, Ford V8 på 277" bak gacv slutfarter på 170km/h.
ett gäbng glada ungdomar med sitt bygge på Kohular airstrip Ontario, Kanada 1956. Det skulle ännu dröja ett par år innan vanliga dragsterchassin blev såhär extremt långa. Lösningen för styrning och rattstång ser... intressant ut.
Så går vi då till en av de absolut tidigaste dragsters som specialbyggdes för sitt ändamål, Art Chrisman köpte denna redan 1947, redan då hade bilen en lång och brokig tävlingshistorik i sprintrace och saltökenkörningar.
#25 stratde sitt liv som en Miller banracer men byggdes om av Harrry Lewis runt 1935 för att köra saltökenrace med, den blev en "lakester".
Flera racers modifierade den innan Art Chrisman kom över den 1947. Art körde också några vändor i saltökentävlingarna med den innan det blev dragracing för den gamla Millern. Hjulbasen var ganska kort så runt 1950 förlängdes chassit, en strokad 304" Fordmotor sattes i med dåtidens värstingförgasare, Strombergs 97:or. Dessutom körde Art motorn på ren nitrometan. Med detta nådde man 140mph alltså 225km/h på SAnta Ana drags 1953.
#25 finns kvar än idag renoverad till det skick Art Chrisman hade den under tiden 1947-50.
Baktill bränsletank och quickchange Halibrand-bakaxel på äkta hotrod vis. Framvagn och styrning hade tagits från en Franklin från 1923. Rullbågen kanske inte är så mycket att hurra över men det fanns iallafall en. Fokusering på säkerhet låg fortfarande i framtiden.
Hot rods, var mestadels trimmade förkrigsfordar, och med dessa startade fenomet dragracing på allvar.
Jack Chrisman och brorsonen Art var hot-rod och dragrace pionjärer. Så här såg det ut runt 1947
Någonstans 1950, Fordar i olika stadier av modifiering, trimtrick nummer ett var att lyfta i Mercurys vassare motor, vilket samtilga desssa tre har.
Från Scappoose, Oregon Ford 32:a året är 1952.
1951 grundades National Hot_Rod_Association för just dragracing, nu började man sätta upp nationella reglementen och klasser för olika fordon, för nu nöjde sig killarna itne bara med att trimma gamla Fordar, helt egna kreationer såg dagens ljus, den renodlade dragstern.
I just Oregon hade man kört regelbundna dragrace sedan 1949, 1953 dök Don Van Dorn upp med denna dragster försedd med en Mercury 276" motor.
från samma tid, frontmotordragster med Mercury sidventils-V8, personer och plats okänt.
Buzz Rileys "Mickey Mouse special" 1954 med Oldsmobile "Rocket" motor. Med denna presterdeas tider runt 12 sekunder på kvartsmilen och slutfart på närmare 180km/h.
Ett team med Ford roadster runt 1955, denna typ av dragsters var fortfarande dominerande.
Det sägs att Micket Thompson var först med att sätta motorn bak i en dragster, men det fanns de som hade förekommit honom med det. "Ugly Duckling" dök upp på NHRA-event 1956 med Don Millard som förare, Ford V8 på 277" bak gacv slutfarter på 170km/h.
ett gäbng glada ungdomar med sitt bygge på Kohular airstrip Ontario, Kanada 1956. Det skulle ännu dröja ett par år innan vanliga dragsterchassin blev såhär extremt långa. Lösningen för styrning och rattstång ser... intressant ut.
Så går vi då till en av de absolut tidigaste dragsters som specialbyggdes för sitt ändamål, Art Chrisman köpte denna redan 1947, redan då hade bilen en lång och brokig tävlingshistorik i sprintrace och saltökenkörningar.
#25 stratde sitt liv som en Miller banracer men byggdes om av Harrry Lewis runt 1935 för att köra saltökenrace med, den blev en "lakester".
Flera racers modifierade den innan Art Chrisman kom över den 1947. Art körde också några vändor i saltökentävlingarna med den innan det blev dragracing för den gamla Millern. Hjulbasen var ganska kort så runt 1950 förlängdes chassit, en strokad 304" Fordmotor sattes i med dåtidens värstingförgasare, Strombergs 97:or. Dessutom körde Art motorn på ren nitrometan. Med detta nådde man 140mph alltså 225km/h på SAnta Ana drags 1953.
#25 finns kvar än idag renoverad till det skick Art Chrisman hade den under tiden 1947-50.
Baktill bränsletank och quickchange Halibrand-bakaxel på äkta hotrod vis. Framvagn och styrning hade tagits från en Franklin från 1923. Rullbågen kanske inte är så mycket att hurra över men det fanns iallafall en. Fokusering på säkerhet låg fortfarande i framtiden.
en regnig kväll på Sebring 1965
Antagligen ett av de värsta scenarion som ett race körts i, 12-timmars på Sebring 1965. Bilarna är idag legendariska, här plöjer Shelby Cobra Daytona coupen körd av Bob Bondurant förbi, fler bilar som plöjer förbi i vattenmassorna är Porsche 904GTS, Ferrari 250LM, Ford GT40, Chaparral 2E med flera. Just en Chaparral med Jim Hall/Hap Sharp som förare stod som vinnare efter regnkaoset. Varvtiderna låg på runt 12 minuter mot normala 2:20.
Gran Turismo i Göteborg
I gågna helgen var det ett väldigt speciellt evenemang i stan, Gran Turismo-cirkusen kom till byn, och det är ingen dålig cirkus det handlar om. Superbilsägare och representatner inte bara från Sverige utan även Norge, Danmark, Tyskland Estland med flera kom till stan emd sina bilar för att umgås och köra på bana, platsen var STCC-banan på Bananpiren och man bjöd även på fri entré för alla nyfikna att beskåda detta.
Enda objudna gästen var dock vädret i form av ett massivt lågtryck med isande blåst och regn uppehöll sig på platsen under lördagen... men det stoppade inte detta gasglada gäng i någon vidare utsträckning.
Två Ferrari Californa prydligt parkerade vid ingången.
deltagarköerna ser ut som följer, Ferrari, Porsche,Lamborghinis i långa rader. Enda Bentleyn på plats var denna vita Continental GTC, Nissan GT-R är itne så fel i gänget som man kan tro, med nästan 500 hästkrafter är det ett krutpaket som dessutom är en av världesn snabbaste standardbilar runt Nürburgring.
Lamborghinis fanns det gott om, och att supersportbilar skall vara röda är helt passé antingen skrikgult eller knallorange som dessa Gallardos och den brutala Murcielago SV i mitten.
Eller i sobra diskreta kulörer, mer Gallardos i olika varianter.
Mer blandat på plats, Aston Martin DBS, och den helt nya Ferrari 599GTO, Ferraris snabbaste vägvagn någonsin 670 hästar i V12 motorn garagterar en toppfart på 335km/h. Wiesmann är en outsider, och en kaxig sådan, två stycken de enda två som hittills typats i landet visdades upp på både show och bana. Porsche Panamera är en imponernade pjäs på många sätt, en fyrdörrars porsche som faktiskt känns "rätt" denna stod på besöksparkeringen.
Så blir det lite kramkalas med Mikael Persbrandt som dök upp med sin råa Nissan GT-R
Autropa visade upp sina bilar i vitt, här nya Ferrari Italia med en MASerati Grancabrio i bakgrunden. Gul Lotus Elise S med en Lamborghini Gallardo från den estniska återförsäljaren var på plats. Porsche Carrera GT är en värstingbil, specialmodellen med V10 motor byggdes 2003-06 i 1270 exemplar. Ferrari i klassiskt rött, 550 Maranello är en ganska stor och elegant modell.
Lamborghini Diablo Spyder tillhör de mer ovanliga modellerna, bara cirka 200 öppna diablo byggdes totalt mellan 1995-98 och denna hör hemma i Norge. Ett annat udda fordon, Ariel Atom som bäst beskrivs som fyrhjulig motorcykel. Motor från honda CRX som försetts med kompressor. 300 hästar i 600 kilo bil låter ruggigt. Och det bjöds på mycket race på den plaskvåta bana, det är ingen tävling mer en slags defilering i väldigt högt tempo. Som pace car användes denna söta Fiat 500 Abarth som försetts med näpna små blåljus på taket.
Norske profilen Bård Eker på banan med sin Koenigsegg CCR, Bård inte bara äger en Koenigsegg, han äger ju dessutom halva bolaget också.
Föraren av denna nya Ferrari Italia upptäcker hur blött det egentligen kan bli på en racerbana i den här delen av landet.
Båda Wiesmann-bilarna på banan, äldre klassiker i form av en Ferrari 328GTB provade också på det spännande väglaget, samt denna ferrari 360 Modena.
Lamborghini Gallardo Superleggera, Lotus Evora, En Gallardo på till på sladd och ett gäng Porsche GT3:or jagar efter Bentleyn.
Bårds Koneingsegg igen och Diablo spydern. Ferrari 599 Fiorano och en Nissan GT-R halkar febrilt omkring i regnet
Fabriksnya 599GTO:n bekänner färg, och ursprungsmodellen 599GTB Fiorano irätt näst i raden. Porsche Carrera GT:n med sin rappa V10 motor har ett distinkt motorljud som överröstar alla Ferrrais och lamborghinis. Två Nissa GT-R plöjer fram i vattnet, Persbrandt i den röda bakom.
En upplevelse för alla sinnen att uppleva dessa makalösa maskiner dundra förbi i kaskader av vatten, trots blöta fötter så var det väl värt att lägga en dag på detta evenemang.
Enda objudna gästen var dock vädret i form av ett massivt lågtryck med isande blåst och regn uppehöll sig på platsen under lördagen... men det stoppade inte detta gasglada gäng i någon vidare utsträckning.
Två Ferrari Californa prydligt parkerade vid ingången.
deltagarköerna ser ut som följer, Ferrari, Porsche,Lamborghinis i långa rader. Enda Bentleyn på plats var denna vita Continental GTC, Nissan GT-R är itne så fel i gänget som man kan tro, med nästan 500 hästkrafter är det ett krutpaket som dessutom är en av världesn snabbaste standardbilar runt Nürburgring.
Lamborghinis fanns det gott om, och att supersportbilar skall vara röda är helt passé antingen skrikgult eller knallorange som dessa Gallardos och den brutala Murcielago SV i mitten.
Eller i sobra diskreta kulörer, mer Gallardos i olika varianter.
Mer blandat på plats, Aston Martin DBS, och den helt nya Ferrari 599GTO, Ferraris snabbaste vägvagn någonsin 670 hästar i V12 motorn garagterar en toppfart på 335km/h. Wiesmann är en outsider, och en kaxig sådan, två stycken de enda två som hittills typats i landet visdades upp på både show och bana. Porsche Panamera är en imponernade pjäs på många sätt, en fyrdörrars porsche som faktiskt känns "rätt" denna stod på besöksparkeringen.
Så blir det lite kramkalas med Mikael Persbrandt som dök upp med sin råa Nissan GT-R
Autropa visade upp sina bilar i vitt, här nya Ferrari Italia med en MASerati Grancabrio i bakgrunden. Gul Lotus Elise S med en Lamborghini Gallardo från den estniska återförsäljaren var på plats. Porsche Carrera GT är en värstingbil, specialmodellen med V10 motor byggdes 2003-06 i 1270 exemplar. Ferrari i klassiskt rött, 550 Maranello är en ganska stor och elegant modell.
Lamborghini Diablo Spyder tillhör de mer ovanliga modellerna, bara cirka 200 öppna diablo byggdes totalt mellan 1995-98 och denna hör hemma i Norge. Ett annat udda fordon, Ariel Atom som bäst beskrivs som fyrhjulig motorcykel. Motor från honda CRX som försetts med kompressor. 300 hästar i 600 kilo bil låter ruggigt. Och det bjöds på mycket race på den plaskvåta bana, det är ingen tävling mer en slags defilering i väldigt högt tempo. Som pace car användes denna söta Fiat 500 Abarth som försetts med näpna små blåljus på taket.
Norske profilen Bård Eker på banan med sin Koenigsegg CCR, Bård inte bara äger en Koenigsegg, han äger ju dessutom halva bolaget också.
Föraren av denna nya Ferrari Italia upptäcker hur blött det egentligen kan bli på en racerbana i den här delen av landet.
Båda Wiesmann-bilarna på banan, äldre klassiker i form av en Ferrari 328GTB provade också på det spännande väglaget, samt denna ferrari 360 Modena.
Lamborghini Gallardo Superleggera, Lotus Evora, En Gallardo på till på sladd och ett gäng Porsche GT3:or jagar efter Bentleyn.
Bårds Koneingsegg igen och Diablo spydern. Ferrari 599 Fiorano och en Nissan GT-R halkar febrilt omkring i regnet
Fabriksnya 599GTO:n bekänner färg, och ursprungsmodellen 599GTB Fiorano irätt näst i raden. Porsche Carrera GT:n med sin rappa V10 motor har ett distinkt motorljud som överröstar alla Ferrrais och lamborghinis. Två Nissa GT-R plöjer fram i vattnet, Persbrandt i den röda bakom.
En upplevelse för alla sinnen att uppleva dessa makalösa maskiner dundra förbi i kaskader av vatten, trots blöta fötter så var det väl värt att lägga en dag på detta evenemang.
En lördagkväll på viared
Racedags på Viared med SHRA Borås, riggandet inför detta sköts bland annat av Tokfjöla-klanen, men även normala människor är med och organiserar.
Hur ligger det till med framförhållning och deltagande på dessa Blackrace? Jo man aldrig från gång till gång, denna kväll kändes som att den skulle bli rätt lugn och tummar började rullas. Vid femtiden då det drog igång stod tre bilar och väntade...
Men det blir ju aldrig som man tänkt sig, och tur är väl det, för körande droppade in i en jämn ström hela kvällen och totalt över 40 deltagare.
Ensam BMW 335i med nummer 2 i rutan rullar fram mot start.
Men allt efterhand så blev det full fart på viaredsrakan, och mycket gummirök i traditionell anda.
Amazon i charmigt oskyldig tvåtonslack visade sig gå snabbare än vad det såg ut, Chevlle 67:a rullar fram i bakgrunden
Mesigt avgasrör? näe, innanför det lilla originalblåset mynnade ett större 2½ tums system ut, det är sånt här som är det lilla extra på "sleepers"
Lahderantas camaro är en välkänd syn i Boråstrakten, och en mycket väl avvägd gatbil, och i händerna på en erfaren Bracket-räv som Juhani så klarar den av att torka av det mesta motståndet.
Och så får vi inte glömma att lägga in en motion till DR-utskottet i SBF, att för säsongen 2011 så skall all startpersonal vara utrustade med bananer!
Hur ligger det till med framförhållning och deltagande på dessa Blackrace? Jo man aldrig från gång till gång, denna kväll kändes som att den skulle bli rätt lugn och tummar började rullas. Vid femtiden då det drog igång stod tre bilar och väntade...
Men det blir ju aldrig som man tänkt sig, och tur är väl det, för körande droppade in i en jämn ström hela kvällen och totalt över 40 deltagare.
Ensam BMW 335i med nummer 2 i rutan rullar fram mot start.
Men allt efterhand så blev det full fart på viaredsrakan, och mycket gummirök i traditionell anda.
Amazon i charmigt oskyldig tvåtonslack visade sig gå snabbare än vad det såg ut, Chevlle 67:a rullar fram i bakgrunden
Mesigt avgasrör? näe, innanför det lilla originalblåset mynnade ett större 2½ tums system ut, det är sånt här som är det lilla extra på "sleepers"
Lahderantas camaro är en välkänd syn i Boråstrakten, och en mycket väl avvägd gatbil, och i händerna på en erfaren Bracket-räv som Juhani så klarar den av att torka av det mesta motståndet.
Och så får vi inte glömma att lägga in en motion till DR-utskottet i SBF, att för säsongen 2011 så skall all startpersonal vara utrustade med bananer!
depåunderhållning
I en racerdepå brukar det oftat pågå febril aktivitet men detta var tydligen inget som påverkade Porsche-stallet något nämnvärt inför Monza Grand Prix. Bilden är troligen från 1967-68 och visar stallchefen och racer-eminensen Fritz_Huschke_von_Hanstein som roar sig med att spela kina-schack med sina deciplar.
I kepsen till höger i bild är vår egen Joakim_Bonnier , Vic_Elford, Gerhard_Mitter och Udo_Schultz bland andra följer spänt spelets gång.
Racedags på Säve med reflektion
Så har vi kört vårt årliga evenemang med rattlåsracing på Säve, ja det är vad rally och banracingfolk lite elakt brukar kalla vår sport, rattlåsracing. Men då brukar vi kontra med kommentaren att måste man svänga så går det för sakta...
Sjusnåret på morgonen, Daniel kollar så han verkligen fått med sig allting för tidtagningen från Stockholm. Senare börjar lite utställningsbilar rulla in, Dodge Chargers på löpande band. Strippen-eventet har klassindelningar för det mesta så här blandas normala bilar och de lite mer extrema som denna fina snabba Camaro racer.
För att göra blandninge total så körde vi denna gång även mopeder och motorcyklar. Folkabubblor går också att skrämma upp rejält och så kördes ju även en hel del jänkejärn som denna välbekanta röda Plymouth Duster och en fin grön Plymouth GTX, båda av 1971 års modell.
Och humor är ju en viktig del av racing.
Mopedåkarna har sina egna klassindelningar också , och kreativiten är som synes stor bland dom med.
mer gummirök med amerikanskt förtecken, Chevrolet Caprice som också härjar flitigt på våra körningar på Piren. Och Volvo 740 är populärt trimobjekt, två herrgårdsvagnar och en lite mer avancerad hisingetraktor. Kristian Sjögren kör den här 740:n i Comp-klassen på tävling vanligtvis.
I klassen Street extreme hamnar de saker som är lite för extrema för att leka med dom övriga, dom som har nummerskyltar och sånt alltså. Totte från Skara http://www.smokingtire.se/ ville testa sin råa altered, som har Fiat Topolinokaross.
Totte på startlinjen, altereden protesterade högljutt och var lite ovillig att ta sig till mållinjen... men det handlade mest om test n'tune för deras del inför den nästkommande helgen på mantorp där den gått betydligt mycket bättre , good luck till badluck racing team!
Vissa bilar är vassa rean från fabrik, som den sällsynta Alpina-BMW B7, och dodge Magnum med SRT-8 hemi-motor. Audi S6 med V8 och lite tuning går ruggigt fort i diskret förpackning.
Audi S2 är en annan modell från Ingolstadt som går att skrämma upp till imponerande prestanda, fyrhjulsdrift hjälper till mycket. Mer klassiskt racestuk, Chevelle från 1969. Volvo Amazon med inte så särskilt mycket amazondelar kvar. Och ett smart drag, vill du synas? ta med dig firmabilen och anmäl till race!
KLassen V8 gör sig redo på plattan...
...som sköttes eminent av Linda och Linda.
Och tidtagningen lika professionellt av Daniel Azzari under bar himmel.
Men varför i hela fridens namn sitter vår tidtagare ute i det fria vid ett picknickbord?
Jo det kommer en någotsånär förklaring till det här.
Dragracing i Sverige har ökat explosionsartat under 2000-talet, det är större än någonsin med fler licenstagare, fordon, banor, körtillfällen och uppmärksamheten runtomkring. Detta tillsammans generar mer tillväxt inom sporten i form av spons och utbyggnad av banor, nya koncept, nya klasser och utveckling av reglementen.
Det låter ju positivt, det känns positivt men dock har det en liten hake som bäst kan beskrivas som växtvärk.
Skall man tala negativa termer så kan man kalla det sönderetablering. Alla skall ha en bana, har grannkommunen fått tillstånd till race så skall vi ha det också. Och faktum är att turordningen runt tillstånd och upplåtelse har lättats väsentligt de senare åren vilket är positivt, och samtidigt kanske inte...
För vad som inte hinns med är att tänka på förare/team, numeriskt växer det inte fram så mycket som det borde för att kunna utnyttja alla körtillfällen, och ingen har möjlighet att ligga ute på körning varje helg. Bilar kräver massor av tid och omsorg när dom står stilla också. På arrangörssidan är problematiken densamma. Vi har en enorm kompetens inom alla uppgifter på och omkring ett evenemang, men alldeles för få av dessa kompetenta ledare och funktionärer för nyckelpositioner.
Publiken växer, men tyvärr inte heller i samma tempo, vilket naturligtvis innebär inkomstbortfall för arrangörer, då samma gäng entusiaster liksom förarna kan välja och vraka mellan flertalet körningar varje helg.
Man hänvisar ofta med argumenten hur det ser ut i USA, där man kan hitta dragstrippar i de flesta småhålor, och hur väletablerad sporten är därborta och hur duktiga dom har varit på att driva racing på alla nivåer framåt geom flera decennier.
Men vi är inte i USA, vi bor i ett litet land med mindre invånarantal än flera stora amerikanska städer, och har dessutom väldigt kort sommar.
Kontentan är att folk och material inte räcker till, varken i förarled eller arrangörsled, så tillika sådana tjänster som finns runt omkring för att få ett arrangeman att funka. Banpreppning, maskinpark, tidtagare och sådant där. Större delen av kunnig rescuepersonal var upptagna dels på Agroma nats i Malmö och MSDR i Borlänge. Tidtagningen från Nitroz vi brukar hyra in var också den med personal och hela tjillevippen i Borlänge, dock fick dom med kort varsel vaskat fram en reservanlägging i lite nedbantat format och en frivillig eldsjäl som kunde ställa upp och sitta en dag i det fria på Säve.
Sjusnåret på morgonen, Daniel kollar så han verkligen fått med sig allting för tidtagningen från Stockholm. Senare börjar lite utställningsbilar rulla in, Dodge Chargers på löpande band. Strippen-eventet har klassindelningar för det mesta så här blandas normala bilar och de lite mer extrema som denna fina snabba Camaro racer.
För att göra blandninge total så körde vi denna gång även mopeder och motorcyklar. Folkabubblor går också att skrämma upp rejält och så kördes ju även en hel del jänkejärn som denna välbekanta röda Plymouth Duster och en fin grön Plymouth GTX, båda av 1971 års modell.
Och humor är ju en viktig del av racing.
Mopedåkarna har sina egna klassindelningar också , och kreativiten är som synes stor bland dom med.
mer gummirök med amerikanskt förtecken, Chevrolet Caprice som också härjar flitigt på våra körningar på Piren. Och Volvo 740 är populärt trimobjekt, två herrgårdsvagnar och en lite mer avancerad hisingetraktor. Kristian Sjögren kör den här 740:n i Comp-klassen på tävling vanligtvis.
I klassen Street extreme hamnar de saker som är lite för extrema för att leka med dom övriga, dom som har nummerskyltar och sånt alltså. Totte från Skara http://www.smokingtire.se/ ville testa sin råa altered, som har Fiat Topolinokaross.
Totte på startlinjen, altereden protesterade högljutt och var lite ovillig att ta sig till mållinjen... men det handlade mest om test n'tune för deras del inför den nästkommande helgen på mantorp där den gått betydligt mycket bättre , good luck till badluck racing team!
Vissa bilar är vassa rean från fabrik, som den sällsynta Alpina-BMW B7, och dodge Magnum med SRT-8 hemi-motor. Audi S6 med V8 och lite tuning går ruggigt fort i diskret förpackning.
Audi S2 är en annan modell från Ingolstadt som går att skrämma upp till imponerande prestanda, fyrhjulsdrift hjälper till mycket. Mer klassiskt racestuk, Chevelle från 1969. Volvo Amazon med inte så särskilt mycket amazondelar kvar. Och ett smart drag, vill du synas? ta med dig firmabilen och anmäl till race!
KLassen V8 gör sig redo på plattan...
...som sköttes eminent av Linda och Linda.
Och tidtagningen lika professionellt av Daniel Azzari under bar himmel.
Men varför i hela fridens namn sitter vår tidtagare ute i det fria vid ett picknickbord?
Jo det kommer en någotsånär förklaring till det här.
Dragracing i Sverige har ökat explosionsartat under 2000-talet, det är större än någonsin med fler licenstagare, fordon, banor, körtillfällen och uppmärksamheten runtomkring. Detta tillsammans generar mer tillväxt inom sporten i form av spons och utbyggnad av banor, nya koncept, nya klasser och utveckling av reglementen.
Det låter ju positivt, det känns positivt men dock har det en liten hake som bäst kan beskrivas som växtvärk.
Skall man tala negativa termer så kan man kalla det sönderetablering. Alla skall ha en bana, har grannkommunen fått tillstånd till race så skall vi ha det också. Och faktum är att turordningen runt tillstånd och upplåtelse har lättats väsentligt de senare åren vilket är positivt, och samtidigt kanske inte...
För vad som inte hinns med är att tänka på förare/team, numeriskt växer det inte fram så mycket som det borde för att kunna utnyttja alla körtillfällen, och ingen har möjlighet att ligga ute på körning varje helg. Bilar kräver massor av tid och omsorg när dom står stilla också. På arrangörssidan är problematiken densamma. Vi har en enorm kompetens inom alla uppgifter på och omkring ett evenemang, men alldeles för få av dessa kompetenta ledare och funktionärer för nyckelpositioner.
Publiken växer, men tyvärr inte heller i samma tempo, vilket naturligtvis innebär inkomstbortfall för arrangörer, då samma gäng entusiaster liksom förarna kan välja och vraka mellan flertalet körningar varje helg.
Man hänvisar ofta med argumenten hur det ser ut i USA, där man kan hitta dragstrippar i de flesta småhålor, och hur väletablerad sporten är därborta och hur duktiga dom har varit på att driva racing på alla nivåer framåt geom flera decennier.
Men vi är inte i USA, vi bor i ett litet land med mindre invånarantal än flera stora amerikanska städer, och har dessutom väldigt kort sommar.
Kontentan är att folk och material inte räcker till, varken i förarled eller arrangörsled, så tillika sådana tjänster som finns runt omkring för att få ett arrangeman att funka. Banpreppning, maskinpark, tidtagare och sådant där. Större delen av kunnig rescuepersonal var upptagna dels på Agroma nats i Malmö och MSDR i Borlänge. Tidtagningen från Nitroz vi brukar hyra in var också den med personal och hela tjillevippen i Borlänge, dock fick dom med kort varsel vaskat fram en reservanlägging i lite nedbantat format och en frivillig eldsjäl som kunde ställa upp och sitta en dag i det fria på Säve.
En dag på Moholm
Utanför Moholm, vänster efter Ingenstans och strax bortom Ingenting ligger ett av kronans gamla nedlagda reservflygfält, alltså ett perfekt ställe för högljudda aktiviteter, som dragracing.
På denna tävling var det ett minst sagt blandat startfält, test n'tune gällde mest för allt från gatbilar till Super Smallblock-kärror som ovan. "All-in" så att säga, utan klassindelning, för sedan avslutades dagen med tävling i form av bracket-stege med prispengar i potten. Kul, anspråkslöst och väldigt mycket körning för de deltagande.
Juhani från Borås tidigt ute med sin Camaro mot upp-liningen. Tjörn-Lef justerar ltie på sin Camaro. Avslappnade racers från Göteborg, Syclone-Robban tar det lugnt i depån. Mer körsunga Göteborgare, Andeers Bostic Envall, Impala, familj och team var på plats redan kvällen före.
Några bilar som det snackades mycket om i depån, Välbyggd Mustang, hög finish och jättekompressor genom huven. Och ännu mer uppmärksamhet tilldrog sig runt Niklas Enanders trimmade tvåtakts-SAAB. Ruffig Mercedes från tidigt femtiotal i ladugårdsfyndskick har fått Chrysler smallblock inplanterad, skall bytas mot tyngre doningar vad det lider. Och ett par ekipage, däribland denna Pontiac 48:an anlände ända från Åland.
I uppliningen , Triumph Herald som går under namnet Harald Hedning, Chevrolet Chevelle från 1965 och Bostics Impala SS, tre olika sätt att åka fort alltså. Sen hittar vi Alexandra Jeppson vid en nyare Thunderbird, Alexandra har kört dragrace i många år och nu skall lillasyster Rosalinn skolas in i sporten. Syclonen på startlinjen, man siktade på att köra under nio sekudner denna dag, men snabbaste tid blev 9,09 med lastbilen, vilket ändå är mycket respektabelt.
Harald Hedning-heralden på startplattan, och Chevellen likaså. Bostic bjuder på långa burnisar, Impalan gick skapligt men hade dock inte alla hästarna hemma denna dag. Men den höll iallfall. Ännu en Göteborgs-Cheva, Kaj med den tuffa 57:an dök upp också.
Antikrundan, Mercan har hittat något jämngammalt att ställa upp emot, en Dodge från 1948.
Burnande blåa bilar, Toyota Corolla från 1981, diskret yttre med mycket avancerat under skalet lurar många. Mustanger såklart, kompressor-Mussen igen och välkänd profil från Götet, "Spenat" Henrysson i ny racerbil som ju även vistats här:http://smafuktig-lordag-pa-vargarda.html Jens-Peter och Johan Johansson från Uddevalla på väg mot start också med Mustang.
Stalltips för Mustanger, MDRF-gänget får tips och trix från erfarne Ford-åkaren Johan. Mekvänligt under huven på Chevelle-skåpet, som syns i uppliningen brevid Niklas SAAB. Nej den burnar inte, men det ryker minst lika mycket när tvåtaktarn drar iväg på högsta varv.
Välfyllt fikabord hos Envalls. Välfyllt bord som alltid, tackar så mycket för kaffe och tilltugg!
Kärnpunkten i dragracing är inte vrålande motorer och rykande däck utan den ligger mer här, i depån med fikabordet. Dragracing är en öppen sport, för både deltagare och publik. Den sociala andan är viktig, här tävlar man inte bara mot varann, utan stundom hjälps åt med tips, verktyg, delar och övrigt för att få saker och ting att gå lite bätttre och lite snabbare. Detta förhållningsätt genomsyrar vår sport, och fikabordet.
På denna tävling var det ett minst sagt blandat startfält, test n'tune gällde mest för allt från gatbilar till Super Smallblock-kärror som ovan. "All-in" så att säga, utan klassindelning, för sedan avslutades dagen med tävling i form av bracket-stege med prispengar i potten. Kul, anspråkslöst och väldigt mycket körning för de deltagande.
Juhani från Borås tidigt ute med sin Camaro mot upp-liningen. Tjörn-Lef justerar ltie på sin Camaro. Avslappnade racers från Göteborg, Syclone-Robban tar det lugnt i depån. Mer körsunga Göteborgare, Andeers Bostic Envall, Impala, familj och team var på plats redan kvällen före.
Några bilar som det snackades mycket om i depån, Välbyggd Mustang, hög finish och jättekompressor genom huven. Och ännu mer uppmärksamhet tilldrog sig runt Niklas Enanders trimmade tvåtakts-SAAB. Ruffig Mercedes från tidigt femtiotal i ladugårdsfyndskick har fått Chrysler smallblock inplanterad, skall bytas mot tyngre doningar vad det lider. Och ett par ekipage, däribland denna Pontiac 48:an anlände ända från Åland.
I uppliningen , Triumph Herald som går under namnet Harald Hedning, Chevrolet Chevelle från 1965 och Bostics Impala SS, tre olika sätt att åka fort alltså. Sen hittar vi Alexandra Jeppson vid en nyare Thunderbird, Alexandra har kört dragrace i många år och nu skall lillasyster Rosalinn skolas in i sporten. Syclonen på startlinjen, man siktade på att köra under nio sekudner denna dag, men snabbaste tid blev 9,09 med lastbilen, vilket ändå är mycket respektabelt.
Harald Hedning-heralden på startplattan, och Chevellen likaså. Bostic bjuder på långa burnisar, Impalan gick skapligt men hade dock inte alla hästarna hemma denna dag. Men den höll iallfall. Ännu en Göteborgs-Cheva, Kaj med den tuffa 57:an dök upp också.
Antikrundan, Mercan har hittat något jämngammalt att ställa upp emot, en Dodge från 1948.
Burnande blåa bilar, Toyota Corolla från 1981, diskret yttre med mycket avancerat under skalet lurar många. Mustanger såklart, kompressor-Mussen igen och välkänd profil från Götet, "Spenat" Henrysson i ny racerbil som ju även vistats här:http://smafuktig-lordag-pa-vargarda.html Jens-Peter och Johan Johansson från Uddevalla på väg mot start också med Mustang.
Stalltips för Mustanger, MDRF-gänget får tips och trix från erfarne Ford-åkaren Johan. Mekvänligt under huven på Chevelle-skåpet, som syns i uppliningen brevid Niklas SAAB. Nej den burnar inte, men det ryker minst lika mycket när tvåtaktarn drar iväg på högsta varv.
Välfyllt fikabord hos Envalls. Välfyllt bord som alltid, tackar så mycket för kaffe och tilltugg!
Kärnpunkten i dragracing är inte vrålande motorer och rykande däck utan den ligger mer här, i depån med fikabordet. Dragracing är en öppen sport, för både deltagare och publik. Den sociala andan är viktig, här tävlar man inte bara mot varann, utan stundom hjälps åt med tips, verktyg, delar och övrigt för att få saker och ting att gå lite bätttre och lite snabbare. Detta förhållningsätt genomsyrar vår sport, och fikabordet.
racinghelg
sommarsäsongen är intensiv, fredag genomförde vi Blackrace-körning på hemmaplan och på lördag var det race på Vårgårdafältet. Båda dagarna bjöd på strålande solsken och en hel del kul kärror.
Återigen dök det upp rätt mycket amerikanskt på Piren, trevligt värre men framför allt är det blandningen av bilar som är det roligaste på våra evenemang, det finns så mycket olika idéer om hur man skall åka fort och än är inte allt uppfunnet. Inte bland de snabbaste men bland de fränaste, Peters Ford fairlane 68:a värmer upp lite.
Den här Capricen dyker upp rätt ofta också, under huven gömmer sig bland annat en kompressor.
Inte helt lätt att känna igen det här bygget med det är faktiskt en Maserati! Opel GT är inte heller någon vanlig bil och så även Alpina-BMW:s fast denna fina Alpina B7 brukar dyka upp regelbundet hoss oss.
Wanklar är inte helller så vanliga, här en mazda RX-7 med just denna geniala motor. BMW Z3M och Anttonis Opel Ascona med nayre Calibra-motor går riktigt bra. Nissan Skyline är idag en rätt vanlig syn, men för bara några år sen var det nästan sensation när en sådan syntes. Säljs i stort sett bara hemma i Japan och England då dom inte byggs vänsterstyrda alls.
Corvette och Camaro två Chevroletmodeller som varit populära i racingsammanhang i flera decennier.
Så packar vi ihop efter den här fredagkvällen och beger oss till Vårgårda på lördagen.
På Vårgårda har man lite större möjligheter att köra kärror av grövre kaliber, så man passade på att göra lite test&tune med några bilar från egna klubben samma dag. Marcus körde några testrepor med sin fräna Altered
Och Gustav grunar på vart växlarna tre och fyra tog vägen i sin Pro Street Camaro.
Bland gatbilarna syntes två välkända Plymouth Duster från Kungsbacka. Niki från gamla grottköpingsgänget körde Kadett med mycket pulver och Kajs Dodge Charger med 426" hemi kördes flitigt också.
En av dagens snabbaste, Audi Quattro,
Gustav med Camaron http://teamprowest.blogg.se/ laddar på för en repa.
Mopars på startlinjen prydlig Plymouth Road Runner och Peter Lundgrens Duster.
Och en kul skapelse, Super Saloon Toyota Celica testade på att köra rakt fram för omväxling skull.
Lite burnoutbilder måste ju visas såklart.
Prowest-Camaron kör igen, två hemibilar fanns på plats denna löradg, fast den här Satelliten var med mest som depåprydnad. Walmracing hade fräckast push-car, Plymouth Prowler. Marcus hoppar snabbt ur altereden i banslutet efter en resa, när det är över 30 grader ute vill man komma ur de tjocka branskyddskäderna fortast möjligast.
Återigen dök det upp rätt mycket amerikanskt på Piren, trevligt värre men framför allt är det blandningen av bilar som är det roligaste på våra evenemang, det finns så mycket olika idéer om hur man skall åka fort och än är inte allt uppfunnet. Inte bland de snabbaste men bland de fränaste, Peters Ford fairlane 68:a värmer upp lite.
Den här Capricen dyker upp rätt ofta också, under huven gömmer sig bland annat en kompressor.
Inte helt lätt att känna igen det här bygget med det är faktiskt en Maserati! Opel GT är inte heller någon vanlig bil och så även Alpina-BMW:s fast denna fina Alpina B7 brukar dyka upp regelbundet hoss oss.
Wanklar är inte helller så vanliga, här en mazda RX-7 med just denna geniala motor. BMW Z3M och Anttonis Opel Ascona med nayre Calibra-motor går riktigt bra. Nissan Skyline är idag en rätt vanlig syn, men för bara några år sen var det nästan sensation när en sådan syntes. Säljs i stort sett bara hemma i Japan och England då dom inte byggs vänsterstyrda alls.
Corvette och Camaro två Chevroletmodeller som varit populära i racingsammanhang i flera decennier.
Så packar vi ihop efter den här fredagkvällen och beger oss till Vårgårda på lördagen.
På Vårgårda har man lite större möjligheter att köra kärror av grövre kaliber, så man passade på att göra lite test&tune med några bilar från egna klubben samma dag. Marcus körde några testrepor med sin fräna Altered
Och Gustav grunar på vart växlarna tre och fyra tog vägen i sin Pro Street Camaro.
Bland gatbilarna syntes två välkända Plymouth Duster från Kungsbacka. Niki från gamla grottköpingsgänget körde Kadett med mycket pulver och Kajs Dodge Charger med 426" hemi kördes flitigt också.
En av dagens snabbaste, Audi Quattro,
Gustav med Camaron http://teamprowest.blogg.se/ laddar på för en repa.
Mopars på startlinjen prydlig Plymouth Road Runner och Peter Lundgrens Duster.
Och en kul skapelse, Super Saloon Toyota Celica testade på att köra rakt fram för omväxling skull.
Lite burnoutbilder måste ju visas såklart.
Prowest-Camaron kör igen, två hemibilar fanns på plats denna löradg, fast den här Satelliten var med mest som depåprydnad. Walmracing hade fräckast push-car, Plymouth Prowler. Marcus hoppar snabbt ur altereden i banslutet efter en resa, när det är över 30 grader ute vill man komma ur de tjocka branskyddskäderna fortast möjligast.
