Öppet i prototypverkstan
Lincoln Continental mk II kom att bli den dyraste och mest exklusiva bilen på USA-marknaden under dess korta produktion 1956-57. Den här studien daterar sig dock från 1954, och det fanns alltså planer på att göra en nedfällbar hardtop för mk II. Det blev dock aldrig aktuellt men systemet kom däremot på Ford Skyliner 1957-59. Notera även att på denna tidiga mk II studie har den fortfarande markerade bakskärmar.
Howard "Dutch" Darrin arbetade åt Kaiser-Frazer som var tidigt ute att laborera med glasfiberkarosser. Detta expermenterade man med under krigsåren innan de startade sin bilproduktion 1945. Året efter byggde Dutch denna glasfibersportbil med tydliga drag av de större Kaiserbilarna. Några år senare mynnade detta ut i den mer välkända Kaiser-Darrin Sports 1952, med glasfiberkaross.
Stora fyrdörrars tourer var sedan länge passé 1960, men då valde Lincoln att presentera just en sådan inför 1961, något de kom att vara ensamma om under 60-talet. Cadillac undersökta sjäkva möjligheten att lansera en likadan komkurrent på Fleetwoodvarainten , men av det blev det inget.På årsmodell 1961 byggde man också en helöppen fyrdörrars version på prov men av olika anledningar lät man Lincoln behålla marknaden för denna karosstyp för sig själva.
I europa, en lyxcabriolet på Simca Presidence hade kanske blivit uppskattad men trots det byggdes bara en prototyp 1959.
Likaså Buick Riviera 1963 som aldrig heller blev mer än bara en prototyp.
Austin Futura som cabriocoach? Denna gjordes på förslag av Jensen Motors, som tidigare byggt karosser och olika modeller åt Austin, men den här varianten blev det inget av.
Volkswagen typ3 1500 cabriolet byggdes 1961, men den här öppna modellen fick inte hänga med på premiärvsningen för nya typ 3 i augusti samma år, utan förpassades direkt till museet.
En ganska radikal ersättare för Karmann ghia togs fram 1965, men denna moderna kaross ratades och sattes på museum den också, och den ursprungliga Karmann Ghian fortsattte att leva nästan tio år till.
en omgång sällsamma Aprilias igen
Och i princip omedelbart satte karossmakara tänderna i den och klädde med egna alster:
Här kommer några till av de som specialbyggdes både för och efter kriget. Överst en "aerodinanica" coupe från Viotti 1938
Sedanen nedan komemr också från Viotti, följt av en Bertone cabriolet och en dito från Carozzeria Touring. Nästa cabriolet är byggd efter kriget, 1947, av Balbo.
En stationsvagn, Giardinetta på Apriliabas gjordes av Frua 1947, och har tidigare visats här:
udda-giardinettas.
Sedanen komemr från Touring, den smäctra roadstern kallades Gran Sport och ett par stycken av dessa byggdes av Ghia. Sist i raden en Aprilia som efterliknar storebror Aurelia väldigt mycket, elegant coupé från Vignale 1949
Den vita cabrioleten kommer från Langenthal I Schweiz, nästa bil som bär tydliga drahg av Studebakers Starlight coupéer från samma tid är ett verk av Monviso. Bertone coupe med modern kaross 1947 och sist en Ghia Gran Sport med lite annan grilöl än föregående.
P66 - Jensens strukna favorit
Bröderna Alan och Richard Jensen hade redan i unga år etablerat sig som skickliga karossbyggare, tidigt fick man kontrakt på sportiga karosser att leverera till Wolseley och Standard. Under senare delen av 30-talet kunde man realisera sin dröm om att skapap ett eget mårke, Jensens bilar var exklusiva, handbyggda och gjordes i blygsamma serier. Nu spolar vi raskt fram bandet till mitten av 60-talet, och de båda bröderna var nu både åldrade och vid dålig hälsa. I firman fanns nu yngre förmågor vid rodret, Brian Owen, ingenjören Kevin Beattie och den duktigt designern Eric Neale som kom från Wolseley. Nu skulle man ersätta den smått egendomliga modellen CV8 med en ny modernare vagn, och redan från början hade man tänkt återanvända namnet Interceptor, som redan funnits på en tidigare modell från 1949, som bara hade byggts i blott 88 exemplar. Richard Jensen tillsammans med Eric Neale lade upp riktlinjerna och grundformen för den blivande interceptorn, under arbetsnamnet "P66"
Beattie moderniserade CV8-chassiet, och Eric Neale kom upp med en snygg tvåsitstig cabrioletkaross till detta, och P66 stod klar precis för London motor show 1965.
Mottagandet var blandat, men man beslutade sig att gå vidare och bygga en coupé på samma bas, och byggandet av den påbörjades tämligen omgående, till skillnad mot cabrioleten och föregående CV8, som hade glasfiberkarosser, så knackades denna fram i aluminium.
Här uppstod en schism mellan det gamla och nya Jensen, P66 drevs igenom av Richard Jensen och Eric Neale, Kevin Beattie och Brian Owen var av en annan åsikt. Dom ville ha ett italienskt signum på bilen. P66 var i princip helt klar för produktion, när hela projektet revs upp. Kevin åkte till Italien och fick på rekordtid fram en design från Carozzeria Touring, och ett kontrakt från Vignale att bygga den nya karossen, den "nya" interceptor presenterades 1966, mindre än ett år efter projekt P66 hade förpassats till soptunnan. Richard Jensen var inte vidare glad över detta tilltag, men en vilja hade han dock fått igenom i den nya Interceptorn, att i den även få till en fyrhjulsdriven variant, den avancerade FF som hade premiär året efter Interceptorn 1967, och då gick Richard Jensen även i pension.
Kevin Beattie synar den slutgiltiga ritningen till Interceptorn
Mer annorlunda Aprilias
Det speciella chassit var av plattformstyp, och var synnerligen speciellt för sin tid.
Här är fyra vackra karosser från Boneschi, de första tre från runt 1937-39 och denm sista kallades Gala coupe och kom 1948.
1946 dök en serie märkliga kreationer upp, dessa var byggda av Stabilimenti Farina, extremt avantgardistiska man knappast särskilt vackra. Dessa var formgivna av en ny ung förmåga som senare skulle bli mycket känd och flitigt anlitad designer, Giovanni Michelotti.
Lancia hade även en sammansättningsfabrik i Frankrike under ett par år, där Aprilian byggdes under namnet Ardennes, c:a 500 stycken producerades, plus 120 chassin innan den franska fabriken stängdes 1938. Den här karossen på Ardennes kommer från Pourtout.
Werners vackra Adria
Steyr-Daimler-Puch har en något rörig bakgrund, som ursprungligen daterar sig tillbaks till 1830 och det österrikisk-ungerska imperiet. Men låt oss spola fram bandet till 1950-talet och dess licenstillverkning av Fiat som började 1953. 1957 började man även bygga lilla Fiat 500 under Puchs namn. En skillnad var att dessa österrikiska Fiats fick en tvåcylindrig boxermotor på 16 hästkrafter.
Werner Hölbl i Wien såg en potential i en specialmodell av denna, såsom det florerade massor med sådana baserade på Fiat i Italien skulle det vara väl till pass med en liten sportig inhemsk coupé. Werner behövde inte ställa sin förfrågan till något av de kända formgivarna och designhusen, för han var utbildad fordonsdesigner själv, dessutom hade hans far en välförsedd verkstad med allt som kunde behövas för att bygga en kaross. Adria TS började ta form 1961.
Först byggdes två prototyper på 500-basen och den större 25 hästars boxern. Men test visade att hjulbasen blev väldigt kort i förhållande till prestanda, istället valde Walter att baserade den på den lite längre 700C stationsvagnen, och den slutliga Adria tog form 1962. Siktet var ställt på serieproduktion i Steyr-Puchs regi, men Fiats intressen i bolaget ställde dock till det. Fiat var mycket intresserade av coupén, men då ville dom använda Fiats egna motor istället, som var betydligt klenare och råare än Steyrs egen. Men pressen och allmänheten var i högsta grad positiv när den visades upp på utställningar, fast kalkylen skulle visa att den lilla Adrian skulle bli en ganska dyr bil, runt 40 000 Schilling, gentemot 500:ans baspris på 23 000.
Så drömmen om att serieproducera Adria TS gick om intet, men ändå hanns det byggas 18 exemplar av den innan Werners projekt slutligen förpassades till bilhistoriens kuriosaavdelning. Av dessa skall två stycken fortfarande finnas kvar.
En annan design frön Hölbl från dennatid Gamma-64 baserad på NSU
Och den vackra OSI 20MTS var också till stor del Hölbls verk.
Werner Hölbl själv kom att gå vidare till Opel, där han var delaktig i att ta fram Opel GT. Sen kom han att arbeta med bland annat OSI , där han låg bakom den vackra 20MTS coupén som gjordes på Ford Taunusbas. från 1972 öppnade han eget kontor och Werner är än idag verksam inom industridesign.
Arvet efter Corvair
Chevrolet Corvair med sin svansmotor och moderna tvålkoppsdesign var en verklig särling vid introduktionen 1960, inte bara med amerikasnak mått mätt. Den visade sig dock vara mer radikal än genial, och trots innovationer som turbo, förbättrad bakvagn med mera så kom den segdragna rättstvisten med Ralph Nader att effektivt döda försäljningen. Trots kraftigt sviktande siffror höll Chevrolet igång Corvairen i nästan tio år, man kunde inte lägga ner modellen under processen för då skulle man förlora prestigen. Ett mycket egendomligt och närmare unikt fall i bilhistorien. Ända in i slutet skissades på en helt ny generation Corvairs.
färdig fullskalemodell daterad till 1967 och kunde blivit Corvair 1970, så bidde inte men delar av den togs till andra mdoeller, taklinjen med den svepande bakdelen kom på Chevelle 1973.
En annan modell från samma år, fronten är i princip identisk med Pininfarins variant på Corvair som setts några år tidigare, men resten av karossen är i princip den kommande 1970 års Camaro.
Elisabeths törnrosasömn
Femtiotalet var en tid för bildrömmar och drömbilar. På kontinenten fanns många små firmor och karossmakare som kunde uppfylla folks drömmar om en bil som var utöver det vanliga. Man arbetade mot både tillverkare som ville ha utställningsbilar och privatpersoner med stadd kassa som man skräddarsydde bilar åt. I Sverige såg vi sällan dessa exklusiva drömbilar men en som bör gjort det var Gösta Wennberg som var bosatt i Monte Carlo.
1952 tog han kontakt med designern Michelotti om att rita en exotisk coupé, men som svensk ville han prompt ha den baserad på en Volvo, ett PV445 leveranschassi hittade till Turin, och för själva byggnationen anlitades Vignale, som i sin tur lejde ut jobbet till Allemano. Den färdiga bilen döptes till Elisabeth och visades upp för Volvo 1953. Tanken var att kanske bygga denna model i en liten serie för att säljas genom Volvo, men Assar Gabrielsson och Volvoledningen var inte imponerade, PV445 chassiet var för högt så baksätet var omöjligt att sitta i. En ny bil beställdes, och denna gången tillsåg Volvo att en bottenplatta från en PV444 landade hos Vignale, som klädde den med en lite mer vågad aluminiumkaross. Följdriktigt kallades denna Elisabeth II
Här är Elisabeth II idag...
Insidan ser något rörig ut under alltihopa finns det, eller har funnits... en PV444 bottenplatta.
I motorummet finns mest bara barr, mossa och kvistar...
En hel del av Elisabethbilarnas tillkomst är höljt i dunkel, hur inblandade var Volvo egentligen i projektet? En annan egendomlig detalj är att chassinumren är omvända, ettan hette GW2 och tvåan GW1... dom stod även klara båda två inom en väldigt snäv tidsram.
Hur som helst blev någon småskalig serieproduktion aldrig av, och det verkar även som att Gösta själv tröttnade på sina specialare rätt snabbt. Elisabeth I övertogs av hans dotter och denna bil slutade sina dager efter en dikeskörning i volda Västerbotten i början på sextiotalet. Tvåan, som registrerades i Sverige i april 1954, såldes till en privatperson, en herrfrisör i Boden vid namn Gösta Thamsten. Han körde bilen flitigt som bruksbil ända till slutet av sjuttiotalet då den ställdes undan i väntan på renovering...
...som aldrig blev av. 1983 sprang radarparet Anders "Bostic Bolero" Envall och Chris Condor från Bilsport på bilen, fortfarande i Göstas ägo, men nu i ganska sorglig skepnad. Kort därefter försvann den unika bilen från Norrland och där upphör spåren av Elisabeth II.
Från Bilsport, Anders "Bostic" Envall och Chris Condor ramlade över bilen 1983, sedan försvann den från Norrland
Men Elisabeth II försvann inte, hon flyttade bara söderut, närmare sin gamla hemtrakt Göteborg. I trakten av Hindås har hon sovit sin törnrosasömn sedan den hämtades norröver för närmare 30 år sedan. Karossen plockades ned och strippades från färg, men sedan somnade Törnrosa om och renoveringen avstannade. Karossen är i riktigt bra skick och här kan man se hur oerhört skickliga dom varit hos Vignale, det mjuka aluminiumet bär nästan inga spår av bearbetning, inga fil och raspmärken, tennspackelsjok eller likande skavanker, om man inte visste bättre kan man tro den är maskinellt tillverkad i pressverktyg. Dessutom är metallen av hög kvalité för den är nästan helt oanfrätt även efter nästan 30 år utan färg utomhus. Lite värre är det med karosstommen av Superleggeratyp, och troligtvis har större delen av bottenplattan blivit ett med naturen.
Korrrekt motor, en B4B Sport saknas, frisör Thamsten hade nån gång låtit byta ut den mot en B18, men i övrigt uppges allting finnas till bilen
Den första Elisabeth, som egendomligt nog har chassinummer GW2, och är definitivt borta
Elisabeth II här med italienska nummerplåtar, notera huvemblemet som säger "G.W" För Gösta Wennberg.
några nedkrafsade streck 1956
från ett första utkast, via skisser, ritningar, modeller, fullskalemodeller och alla turerna som en form ändras, ratas eller utvecklas under resans gång till färdig produkt, så brukar det inte finnas så mycket kvar av själva ursprunget.
Men det här fallet är ett lysande undantag, de här strecken klottrades ned av David Holls på en bit papper 1956, och dom strecken gick i princip oförändrade i produktion på Cadillac 1959. De fenor som mest av alla fått symbolisera femtiotalsbilar och höjdpunkten på fenepoken.
Ghias dubbelkommando
Ghia Selene från 1959 var en ren experimentbil med en klyftig lösning på höger respektive vänsterstyrning. Ratten svingades helt enkelt över på en snygg pivot i mittkonsollen. Helt nytt var det inte då detta redan fanns i en del flygplan innan, men på marken kom detta dock inte att få någon uppföljning.
Om det var förvirrande med höger och vänster på insidan så var det nästan samma på utsidan, men höger är framåt på den här skapelsen.
Med extra dörrar
Kupémodeller blir oftast vackrare än de praktiska fyrdörringarna, och ibland spånas det fram lite eleganta mellanting, men få har någonsin kommit i produktion.
Buick Riviera som hardtop sedan stannade blott på modellstadiet, men vilken häftig bil detta skulle blivit.
Lincoln Continental II hade klassiska tidlösa linjer, och hade inte gjort sig helt oäven som sedan.
Ford mustang fanns också planer på att göra med fyra dörrar, denna mock-up stod klar redan 1963, men kom inte längre än så.
Facel byggde karosserna till den vackra Ford Comete, och visade även upp en fullt fungerande fyrdörrars Comete, som dock aldrig kom i produktion.
Vad som däremot kom i produktion 1967 var en Thunderbird med fyra dörrar, något kompromissfyllt med felhängda bakdörrar, och blev en av de mest horribla skapelser som Ford prånglat ut. Fyrdörrars Thunderbirds blev ingen succé och barmhärtigt nog tog man bort landau sedanen 1971.
auto speciali
Specialbilar från Italien denna gång, med vackra damer till såklart
Modulo var en studie från Pininfarina, som i detta tolkade hur en Ferrari skulle kanske kunna se ut i framtiden. Vid premiären 1970 såg den ut som om den rullat rakt ut från en science fictionfilm, extrem var den då och det är den fortfarande.
Silver Fox från OSI var också ett nåt sätt att tänka bil, i katamaranform, 1967. Några fåtal katamaranliknande racerbilar hade konstruerats före, men nytt i denna var spoilers, och att hela kupédelen användes som detta.
En annan skapelse som stal showen på mässorna 1970, jämte Modulo var Bertone Stratos. En extrem kil som såg ut att göra 300 blås redan när den stod still. Den hade inga dörrar utan istället öpnnade man vindrutan och klev in. Till skillnad från Modulo, så kom Stratos att utvecklas vidare och knoppas av i två varianter som faktikst kom i produktion.
Ett år senare stod en nästan produktionsklar prototyp klar, namnet behölls men karossen gjordes mer praktisk, då det skulle bli en renodlad tävlingsbil. Den slutgiltiga Stratos byggdes 1974-75.
Nästa variant av Stratos kom att bli Countach som också den stod klar 1971. Nästan lika extrem som originalet var det nog knappt någon som tänkte att den här osthyveln skulle kunna bli en bil på riktigt, men det blev den. 1974 började Lamborghini bygga Countachen och så gjorde man ända fram till 1990.
1970 sågs också en en annan extrem skapelse på mässorna, Abarth Scorpione visade också på ett radikalt nåt formspråk för decenniet. Men denna kom dock inte längre än att bli just utstä'llningsföremål.
1978 visades Lancia Sibilo från Bertone, den tillhör inte något av mästarens mästerverk, men ur den här bruna glasfiberhögen kom det att födas andra idéer.
1979 kom Bertone Tundra med klara drag av Sibilon, samma linjal och vinkelmall användes, men nu ett steg närmare en vanlig bil. Ursprungsidén var ett förslag för Volvo, men till coh med dom tyckte den var för kantig, och bollen rullades vidare till Citroën, som plockade upp den och knådade om den lite , ett par år senare kom Citroën BX.
Linjalen var formgivarna favoritverktyg uder 70-talet, eller kanske blev dom av med alla andra redskap i budgetnedskärningar? Hos Pininfarina grepade man linjalen och gjorde Giovani på Autobianchi A112 1973.
Då var sextiotalet betydlgit kurvigare, den här komme rockså från Pininfarinas drömfabrik och var egentligen menad som ett projekt för BMC 1968. BMC kom dock inte att realisera några radikala idéer då, eller senare heller för den delen. Istället så hamnade den hos Citroën som behövde en ny fräsch design för sitt "projet G", och inte långt efter presenterades Citroën GS.
Lite längre tillbaks i tiden, 1964 och en Abarth Spider också signerad Pininfarina, här ser vi lite liknelser med den senare Fiat Dino, och en viss del känns också igen i föregående BMC-proposition.
När det inte blir som det var tänkt
Så är det kanske bättre att man tänker om ibland, vilket man gjorde när Oldsmobiles 59:or var i vardande. Bakdelen verkar redan klar, men fronten hade man uppenbart lite olika idéer om under processens gång.
Från Budd till Britannia, prototyper
Budd body company hade på 20-talet växt sig till en internationell verksamnhet och levererade karosser till ett flertal stora tillverkare. Den här blien var ett projekt för att visa vad man kunde göra, och har en självbärande kaross helt i stål, 1929. Bakom detta stod ingenjör William Muller och den här bilen evolverade till hans egna projekt, Ruxton som presenterades året efter. Budd-Muller prototypen hade helaluminium-V8 och framhjusdrift, för formen stod Joseph Ledwinka, som var kusin till den mer kända Hans, verksam hos tatra.
En vagn som det ser väldigt mycket ut som Joes kusin, Hans Ledwinka varit och pillat i, en Skoda med luftkyld boxerfyra på 1,5 liter bak. 932 hette den här prototypen och provades ut 1932
En 932 till byggdes samma år, den fick en mer normal kaross, dock något airflow-inspirerad, motorn satt bak rots kylarmaskering fram, en slags testmula kanske?
Emile Claveau tillhör de mer gåtfulla formgivarna, ingen verkar veta vad han egentligen hade för bakgrund, eller vad han sysselsatte sig de långa perioderna mellan sina automobila designer, för under hans karriär från 1920-talet till slutet av 1950-talet presenterade han blott fyra alster, samtliga banbrytande och avancerade. Descartes visades upp på parissalongen 1946, då hade det gått 16 år sen hans förra verk.
Samtidigt på andra sidan atlanten visade Gary Davis upp sin extrema och futuristiska trehjluling. För att bygga dessa hade han köpt upp en stor fabrikslokal vid van Nuys. Davis Divan var intressant nog bred över mitten för att kunna sitta fyra i bredd, motorn på 47 hästar kom från hercules, extrema prestanda utlovades. Mycket annat utlovades också till både finansiärer, spekulanter, anställda och till och med Pentagon, men inte mycket blev som det var tänkt. Runt 15 Davisbilar byggdes och när fabriken stängdes 948 kastade man Gary i fängelse för fiffel och bedrägerier.
Playboy var samtida med davis, men en mer konventionell småbil. Även hör grusades dock förhoppningarna till storskalig produktion på ett tidigt stadium, knappt 100 stycken lär ha byggts, och detta är just prototypen till den lilal serien.
Till Tjeckoslovakien och Hans Ledwinka igen , T601 Monte Carlo var en prototyp till en tvådörrars T600 , ett par stycken med lite olika utseende byggdes 1949.
Ford Zephyr som pickup blev aldrig någonting av i Good ol' England, men däremot togs idéen upp av Ford i Australien som byggde sina "utes" på mk I Zephyren ända fram till 1960.
Tillbaks til Tjekoslovakien och Tatra, 604 Lidovka var ett småbilsförsök omkring 1954 som det inte blev så mycket mer av.
Grodögonen på plats, resten av karossen börjar ta form hos Jensen i West Bromwich. Detta är en protoyp till vad som kom att bli Austin Helaey Sprite, daterad 1957. Jensen hade byggt Austin-Healeybilarna inna men Sprite kom däremot att byggas hos MG i Abingdon.
Donald healeys bilar i samarbete med Austin blev mycket framgångsrika, sämre gick det för Acland Geddes Britannia GT, en bil som kunde blivit något, men det stöp efter bara fem tillverkade, vilket skrevs närmare om här:
britannia-gt.
Nybakat från Norfolk
På en nedlagd RAF-bas i Hethel, Norfolk bakar man inte skådebröd, utan här gjuts karosserna till Lotus Esprit. Karossen var klika fiffig som extrem i sin form, karossen göts i två halvor som sammanfogades i en accenturerad midjelist. Sen sattes hela kakan på ett backbone-chassi och försågs med Lotus egna 2-liters motor bakom cockpit. Esprit presenterades på parissalonegn 1975 och om att byggas i fem generationer ända fram till 2004, i dryga 10 000 exemplar.
Mercury Mockup
Fotografteringsdags hos mercury division i designstudion, med en ganska så typisk posé för reklambilder 1957, men nånting ser inte riktigt ut...
Nej, damen sitter inte i en riktig bil utan i en mock-up, eller en "buck" som en sådan här vagga kallas. En fullskalemodel av interiören för nya mercuryn och för den måste det även göras en broschyr inför lanseringen.
Med dessa bilder som grund kunde sedan skickliga reklammakare trixa till det att det ser ut som inuti en riktig bil, något liknade som vi såg inan hos Buick här:
i-studion-1953.
Camaro Sportwagon
En modell som inte så värst mycket längre än från ritbordet till modellstudion, Camaro wagon.
Översta utförandet ser nästan lite europeiskt ut. I det andra under formning i studion mer sportig med attityd som sig bör för en Camaro, notera även hur sidorutorna svänger upp på taket, någonting som senare sågs på Greenwood-konvertingarna av Corvette:
http://corvette-som-kombi.
En septemberdag på Rotundan 1957
Ford hade uppfört en egen hall för att ha visningar och utställningar i den märkvärdiga Ford Rotunda. Byggnaden uppfördes 1936 och kom under en lång period vara ett USA:S främsta turistmål. den fjärde september var det på Rotunda som den nya Edsel hade premiär, en elegant och väregisserad show som det innebar på den tiden.
I en annan del av Rotundan kunde man även ta del av deisgnerns arbete i utvecklingen av nya Edsel, en del av formgivarstudion byggdes upp, komplett med en havfärdig mock-up av bilen.
Dock gick det som det gick med Edsel, fiaskot blev till Ford stora huvudvärk och den lades ned redan 1960. Den pampiga Ford Rotunda brann ner till grunden 1962.
Harley Earl
Harley Earl föddes i Hollywood 1893 in i ett familjeföretag som byggde vagnar och karosser, och senare även karosser för bilar. Harley själv började sin bana här och hade ett enastående öga för design. Någonting han antagligen var först med i området var att använda lera för att skulptera fram modeller för sina designer, en metod som senare kom att bli helt dominerande i varenda designstudio världen över. Och man kan nog säga att de var dessa lerklumpar som tog honom till toppen.
Harley med den första produkten från en för ändamålet avsedd designstudio, La Salle 1927.
Industridesign och fordonsdesign är två ganska sentida begrepp, först på 1920-talet började man fokusera på detta. Termen industridesign lär använts första gången 1919 och under 20-talet lade General Motors styrelseordförande Alfred Sloan fram förslaget att skapa en särskild avdelning för just design. 1927 skapades General Motors Art and color section, och Harley Earl handplockades för att driva denna studio. Detta genom att Lawrence Fisher, på denna tid chef över Cadillac division hade uppmärksammat Harleys arbeten med att just modellera fram karosserna i lera innan man började själva arbetet.
Det första verket som så att säga skapades i en för ändamålet avsedd designstudio var Cadillacs syskonmärke La Salle som presenterades 1927.
Det finns ingen annan epok som motsvarar den här i formgivningens utveckling, bilarna gick från att i slutet av 20-talet fortfarande vara ganska T-Fordslika till att tio år senare vara en helt genomtänkt helhet där skärmar, lampor, emblem, kylarmaskering med mera hade inkorpererats till en samspelt form. Och den som bokstavligt talat satte stenen i rullning var Harley Earl. Men nu var det sällan just ”Misterl” som han kallades som höll i ritstiftet, han knöt till sig ett stort team av lovande unga designers, 1935 kom till exempel Bill Mitchell i i studion, redan 1938 blev han huvudansvarig för Cadillacs formgivningsavdelning och 1959 tog han över rodret för hela Art and Color section, som nu hette Styling section efter Harley.
George Lawson, Frank hersey, Roy Brown, Virgil Exner är några av de mest kända formgivarna som började sin bana här, Harley Earl själv var den allsmäktige som övervakade, godkände eller förkastade förslag och utkast. Man hade på bara ett decennuim tagit karossformgivning från hemsnide till industriell skala. Design hade blivit en handelsvara, ett konkurrensmedel och Harley Earl själv såg till att hans team och General Motors skulle vara på toppen av näringskedjan. Design skulle marknadsföras hårt, och en väg med att skapa reklam om sitt varumärke var att bygga ”dream cars” för att visa hur framtiden skulle se ut. Den första i en lång rad av dream cars, eller conceptbilar som vi kallar dom idag var Buick Y-job som visades 1938
Buick Y-job 1938, jämför med den drygt tio år äldre La Salle ovan vad som egentligen hände på detta decennium.
Harley håller föredag i sitt "Argonaut office" 1948
Den extrema futuristiska Y-job väckte stor uppmärksamhet, men den var inte bara för show, den fick också stå modell för framtidens bilmode, grundformen återkom på Buicks modeller efter kriget. Innan Y-job var Harley Earl också drivande bakom ”Parade of progress” en slags rullande show där GM visade upp teknik och design på turnéer runt om i Amerika, detta hade rullats igång 1936 med en flotta av specialbyggda bussar som kunde förvandlas till utställningshallar eller öppna scener. 1940 uppgraderades Parade of Progressflottan med tolv helt nya bussar som kallades ”Futurliners” designade av Harley Earl, och liknade inget annat. Förutom denna storslagna parad som rullade på fram till femtiotalet skapade Harley även en annan utställning som hette Motorama, också det ett evenemang som kom att rulla på många år framöver. Motorama var mer än bara en bilutställning, nya bilmodeller och dream cars visades upp i eleganta miljöer med stora luftiga ytor, en välregisserad show in i minsta detalj där helheten var av betydelse, design var mer än bara form, det var en livsstil.
Futurliners med parade of progress, ett annat av Harleys visionära genidrag.
Harley med Le Sabre 1951, jetåldern på hjul.
Motorama 1955, en storslagen show. Manus, regi och producent: Harley Earl.
Harley och hans team satte standarden inte bara på inom fordonsdesign, utan även hur produkten skulle lanseras, visas och marknadsföras.
Den nya tiden skulle avspeglas i bilarna, efter krigsårens stillestånd inom industrin var man på banan igen i slutet av 40-talet, vid den här tiden stod flyget för den ledande tekniska utvecklingen och detta kom 1948 att få en symbolik i fordonsvärlden, Cadillac försågs med två små fenor på bakskärmarna, som förde tankarna till jaktplanet P-38 Lightning. Nu dominerade en ny typ av flygplan, jetplanen, något som Harley Earl var djupt fascinerad av, och i hans studio skapades dream cars som efterliknade dessa i mångt och mycket. Experimentbilarna Firebird 1,2 och 3 var ett projekt som Harley deltog väldigt aktivt i, de liknade mest jaktplan utan vingar och var dessutom turbindrivna, på rent flygmanér försågs dom även med elektronisk ”drive by wire” styrning, varken det eller turbinmotorn kom att få någon kommersiell betydelse men man hade visat vad man kunde göra i teknikens frontlinje där Harley ville vara hela tiden.
Firebird 1,2 och 3 var Harleys favoritprojekt, extrem design med extrema material helt utan begränsningar
Jetåldern avlöstes av rymdåldern under 50-talet, och dess attribut kom flitigt att användas i bilarnas mode, karosserna blev lägre, bredare och hade mycket stilierade inslag av rymdfarkosters attribut, detta kulminerade 1959 mer ”rocket design” än fenorna på Cadillac blir det inte, eller för den delen baklamporna hos Buick som är helt sonika två stiliserade raketutblås.
Och dessa kreationer krönte toppen på Harley Ears karriär och livsverk då han vid slutet av 1958 gick i pension och lämnade över hela studion till sin talangfulla adept Bill Mitchell som varit studion trogen ända sen han kom dit som 20-åring 1935. Harley drog sig tillbaka till West Palm Beach, Florida, där han avled 1969.
I en liten studio 1948
I bokstavlig mening en liten studio, för vi är hos Murray Ohio Manufacturing Company, som tillverkade dessa små söta trampbilar för barn. Firman hade startats redan 1910 i Detroit, men flyttade till Cleveland, Ohio 1919, och man tillverkade cyklar, trädgårdsredskap, delar till bilindustrin och även leksaker som dessa trampbilar.
Det intressanta är hur avancerat designarbete det låg bakom Murrays trampbilar, hela processen med skalmodeller i lera med olika varianter i detaljering och färdig finish är påfallande likt proceduren i vilken mer välrenommerad deisgnavdelning som helst. Men så är det inte heller vem som helst som står och filar på dessa näpna modeller för han heter Viktor Schreckengost, och var ett av de mest betydande namnen inom industridesign vid den här tiden. Viktors karriär var lång, och flera av hans adepter kom genom tiderna att få betydande positioner inom fordons och industridesign. Schreckengost själv fick på sin 100-årsdag 2006 en hedersmedalj för sina insatser av president George W. Bush.
http://en.wikipedia.org/wiki/Viktor_Schreckengost
Skisser från GM Styling section 1955
Lite tidigare alster som kommit från GM Art and color section, senare omdöpt till Styling section visades här:
från-ett-skissblock-1938. och här:
mer-från-harleys-skissblock.Nu går vi några år framåt i tiden, 1955 och dessa alster är signerade Homer laGassey.