Mer Cadillacs med bagage
Dags för en omgång till av dessa särlingar.
Brooks_Stevens lät bygga den här specialaren efter sin design 1953.
Den här stationsvagnen som kommer från Victors Auto Service 1964 är väldigt lik den vagn som visades i förra inlägget i ett reklamblad från Edward A. Cantor.
National byggde mycket komersiella karosser såsom ambulnaser, förlängda taxibilar med mera, och även kombis på Cadillac, här en Calais från 1968.
Den här benämndes för Fleetwood Astro Wagon och är byggd av Custom Craft 1970.
Eldorado wagon, skapad av Customkungen George Barris. Fyra stycken av dessa skall Barris ha byggt totalt 1970, och just denna lär ha byggts på beställing av Dean Martin.
En annan Eldorado, 1972 från Wisco, kan man kanske kallade den för en Cadillac Nomad?
De Ville från samma år och samma firma, Wisco. Hur många dom byggde är obekant men dom gav iallfall ut egen katalog över dessa varianter.
Ur Wiscos katalog för 1974 hittar vi denna De Ville wagon.
Fleetwood Castilian byggdes i en del exemplar under några år och dom lär ha gått att beställa från fabrik, men arbetet utförsdes av Traditional Coach Works i Kalifornien. Alternativt kan det var så att Traditional var certiferiade att få göra denna konvertering med bibehållna garantier.
Denna Eldorado kallades för Comstock Sportwagon,och var ett verk av Formal Coach 1978.
De Ville 1979 från en verkstad som kallades Phaeton Coach.
En Fleetwood från 1981 som är ombyggd av ett företag med det något krångliga namnet Custom Coach Division of English Motor Car Ltd. Bakdelen togs oftast, som här direkt från Chevrolet Caprice Estate och skarvades på.
En sommardag i Örebro 1953
En Ferrari 212 Inter med coupékaross från Pininfarina, och folk beundrade inte bara bilen , många ville nog se en glimt av passagerarna också för de var inga mindre än den tidens hetaste par, den italienska superregissören Roberto Rossellini och hans hustru, vår egen Ingrid Bergman.
Roberto Rossellini var dessutom en av Ferraris bästa kunder, han hade en eller flera av varje tillverkad modell dittills. Just denna 212 Inter hade chassinummer 0265EU och och beställdes som gåva till sin fru Ingrid, karossen kom från Pininfarina och enligt order försågs med ett någorlunda rymligt bagageutrymme.
Men det dök inte bara upp en Ferrari i Örebro denna dag, utan TVÅ! För Inter coupén följde tydligen mest med som service och bagagebil, troligen då rattad av Ingrid. Roberto själv, han körde nämligen den här rena racerbilen hela vägen från Rom upp till Örebro, en 250MM.
Och vad gjorde man med dessa Ferraris i Örebro? Jo, här på Olaigtan 45 låg Sveriges enda Ferrariagentur som drevs av Tore Bjurström. Nu var det förvisso ingen stor ruljans på Ferrariförsäljningen i Sverige, den första bilen här såldes tidigare samma år, i januari 1953 och var en 340 med spiderkaross från Vignale. Den hade köpts av Severt "Kroken" Sundberg i Dalarna för att användas på tävlingar.
Blott en månad senare omkom Severt på ett israce i Burträsk med Ferrarin. Bilen räddades dock och skickades ner till Vignale där den nu fick en coupékaross och redan i Juni samma år dyker den upp i svenska register igen. Redan 1957 säljs bilen till USA, men sedan 1990-talet lär den vara tillbaks i Sverige igen.
1955 registrerades två Ferraris i landet, och 1958 tre stycken.
Khadaffis Kareta
Muammar Gaddafi var lika känd för sitt excentriska beteende som envåldshärskare av Libyen. Ett utslag av hans excentricitet som inte är så välkänt bland alla galna projekt och uttalanden, är att han faktiskt designade en bil.
Visionen med projektet är ganska diffus, som det mesta annat som kom från den libyska ledaren, men i slutändan framställdes två prototyper. Dessa byggdes inte i Libyen utan av Tesco i Turin, efter diktatorns anvisningar.Vem som hade mest inblandning av de båda parterna är lite oklart, men i mångt och mycket har man tydligen följt diktatorns anvisningar framförallt ifråga om form. Att få det hela till en fungerande bil var Tescos uppgift, en uppgift som säkerligen var ganska tuff.
Tesco förde diskussionen inte bara med Ghadaffi själv utan även det statsägda (i.e Ghadaffi...) Libyan Investment&Development Company, tanken var att bilen skulle byggas med så mycket material som möjligt framställda i Libyen, dessutom ställdes extremt höga krav på bilens säkerhet komfort och kördynamik, och av detta kan man tänkas att det någonstans fanns en plan på en eventuell produktion, inte bara show. Men ingen bil för massorna, allt igenom var exklusiva material, i inredningen användes vid sidan av de traditionella inslagen av trä och läder även marmor, från Libyen givetvis.
En överdådig excess att visa upp alltså, vilket så gjordes på Afrikanska Unionens toppmöte 2009. Denna Union som består av främst nordafrikanska stater, ja den grundades förresten av Ghadaffi den också.
Bilen mäter runt 5,5 meter i längd, under huven skall det finnas en sexcylindrig motor, oklart varifrån, men Lancia är en god gissning, även keramiska bromsar samt punkteringsfria däck ingår. Den kallas ibland för Saroukk el-Jamahiriya, som betyder ungefär den Libyska raketen. Ordet "Jamahiriya" refererar dock till Ghadaffis egen skruvade version av ett afro-arabiskt islam-socialistiskt statsskick, eller vad man skall kalla det, mer än till landet Libyen som sådant.
Tesco är inte så kända i designvärlden ,men gör mycket lösningar för stora tillverkare, konstruktionsritningar. prototypmodeller, produktionslösningar med mera inom det mest som rör bil, båt och flygtransport. Här ingår även uppdrag åt privata kunder som vill ha bilar specialbyggda.
Var de båda bilarna tog vägen sedan efter visningen 2009 verkar vara okänt, och någon vidare produktion ligger nog väldigt långt ner på dagordningen i det nya Libyen.
Prototyper från udda håll
På 30-talet började man mer och mer aktivt experimentera med aerodynamik, många experimentbilar byggdes och man började även använda vindtunnlar till utvärderingarna. Men inte bara bland de ledande tillverkarna och designstudios i väst, denna experimentbil byggdas 1934 av GAZ i Sovjetunionen.
Sitlren roadster från 1949 som inte nådde förbi prototypstadiet, från Eisenach i det nybildade Östtyskland, där den forna BMW fabriken låg. EMW kom de i princip piratbyggda BMW-bilarna därifrån att kallas och denna var baserad på EMW 340.
Phoenix 2SR-6 var en sportig vagn som daterar sig från 1955, detta projekt leddes av en engelsk officer i Egypten, som även hade planer på en begränsad serieproduktion men troligen blev det bara dennaenda Phoenix byggd.
Ilian var ett besynnerligt projekt som skapades av Darrin i USA, men var tänkt att bli en lyxbil som skulle byggas i Israel, inte så mycket är känt om detta projekt från 1962
En ganska dålig bild, men det går inte att hitta så mycket bättre på Marcovecchio från Argentina 1964.
Citroen 2CV byggdes aldrig som Break, men däremot så byggdes dom på licens av Saipa i Iran. Dom gjorde denna prototypen 1967 i egen regi.
Ett annat Citroen-derivat var Baby-Brousse, som liknade Meharin, men denna kommer från Elfensbenskusten och byggdes 1969.
I Egypten byggdes en bil som baserades på NSU från tidigt 60-tal och döptes till Ramses. 1972 satsade man på en större Ramses men någon produktion blev det inte av denna.
Sisu A45 tog knappast några skönhetspriser, just denna från 1978 är lite mer speciell då det är en prototyp som försågs med Chevrolet V8, men något mer blev inte av det försöket. Sisu har byggt lastbilar i Finland sedan 30-talet men är ganska okända utanför hemlandet.
Volkswagen Pine var en prototyp till en mellanklassbil baserad på Ford EScort, och varför den var det beror på att detta var ett verk från Volkswagen i Brasilien 1989.
Efter murens fall blev gamla Östtyskland fullkomligt överkörda av den nya fria marknaden. De gamla manufakturerna som vilat i ett statligt protektorat var nu illa ute i denna nya tid. 1990 visade IFA upp denna ganska moderna prototyp til en lätt lastbil som kallades 1318, men trots det kom IFA att försvinna ganska snart efter det.
Mer från det nya öst, RX Vilgas var en sportvagnsprototyp från Estland 1993, tydligen kom viss produktion igång, då den även setts under namnet Rex.
Kazwa ser misstänkt lik ut en stylad Renault Espace, minibussprojekt från Indien 1998, som det iten är så mycket känt om.
Snarlik minibuss men från Turkiet, IMZA byggdes av Jetpa i Istanbul med en storslagen vision om exportsatsningar och licenstillverkning utomlands, men något mer har inte hörts av det. IMZA visades 1999.
Celta Spider från år 2000 var aldrig menad att sättas i produktion utan var en ren designstudie, från Chevroleti Brasilien. Celta är brasiliens motsvarighet till vår Opel Corsa och en storsäljade på hemmamarknaden.
DDR SP4 är en sportvagnsprototyp som bär ganska klara drag av McLaren F1, byggd i Dominikanska Republiken 2006.
Optimal Energy Joule, elbil från sydafrika visades 2008, och en förserie lär ha börjat byggas under 2010.
Kina är i dagsläget världens största bilproducent. Deras modeller och tillverkare är en salig röra som byter namn ofta och denna sportbilsprototyp från DongFeng visades upp 2006.
Lugnt tempo i Crewe
Här är en grupp bilarbetare som säkert inte klagar över sin situation, att bygga Bentleys får ta den tid det tar fjärran från löpande bandets stress. Och arbetet må varit ett av de mest prestigefyllda i brittisk bilindustri. 
Skickligt hantverkskunnande och tålmodighet torde vara de största kraven för att platsa i det här gänget, för att få ynnesten att för hand bygga ihop en av de mest exklusiva bilar som gick att köpa, Bentley Corniche cabriolet.
Tålmodighet bör varit en bra egenskap som Bentleykund också, inget lämnas åt slumpen och ingen bil levereras förrän allting är perfekt och rigoriöst testat.
Mellan 1971 och 1984 byggdes bara 77 stycken Corniche cabrioleter, denna modell var baserad på Rolls Royce Silver Shadow/Bentley T-type som kom redan 1965. T-type cabrioleten var inte heller någon dussinvara med 41 byggda. Från 1984 bytte man namn på den till Continental och behöll den i samma grundutförande fram till 1995. När man bygger världens bästa bilar behöver man inte uppdatera sig så ofta. 
Eldragning, lustigheterna är många över de engelska Lucas-systemen, men i dessa bilar såg man nog till att hålla Lucas förbannelse på avstånd. 
Arbetsmiljön kan nog beskrivas som ganska avslappnad, men så byggde man bara 77 stycken av dessa på 13 år... 
Lucas strömlinjeformade
En egendomlig skapelse som sågs rulla omkring i England 1922. Det var i den här tiden med flygets frammarch som man mer och mer insåg vikten av aerodynamik, och en del bilkonstruktörer började exprimentera med detta. Colin Lucas, välkänd arktitekt ville ha en bil efter eget huvud och tillsammans med Oliver North kosntruerade han denna skapelse. Som de lät bygga hos en verkstad med det otroliga namet Robin Hood Engineering i Kingston Hill.
Motorn var också den efter egen idé, en stående roterande stjärnmotor med fem cylindrar som drev bakhjulen via en vertikalt monterad kombinerad enhet som var växellåda, koppling och bakaxel i ett.
North och Lucas designade denna idé med avsikt att sälja tillverkningsrättigheterna, men av det blev intet, Luvas fortsatte sin karriär som arktiekt och var en av modernismens förgrundsgestalter i detta område.
Samtida med Lucas experimentiella design var den mer välkända Rumpler Tropfenauto, flygplanskonstruktören Edmund Rumpler i Tyskland presenterade den bisarra skapelsen 1921.
Vem som sneglat på vem under utvecklingsarbetet är svårt att säga, då bilarna stod färdiga nästan samtidigt, men Rumplers bil kom iallfall i produktion, något hundratal skall ha byggts åren 1921-25.
Italienskt, damernas drömbilar
Drömbilar, conceptbilar, de rena fantisiernas utmarker där tillverkare och formgivare får leka fritt och visa upp sina alster utan någon tanke på att rationaliersing och produktionsmässighet. 
Alfa Romeo P33 från Pininfarina 1968
Abarth Scorpione, Pininfarina 1970
Carabo från Bertone 1970 
Ferrari Pinin 1980 från Pininfarina, ursprugligen byggdes som ren mock-up utan drivlina, men numera har den fått det också, och sålden nyligen på auktion:
http://www.rmauctions.com/CarDetails.cfm?SaleCode=FF08&CarID=r103 
Modulo , extrem stilstudie från Pininfarina för Ferrari 1970 
Tapiro var buggd på Porsche 914 av ritad av Giugiaro, Ital Design.
Lancia Stratos från Bertone sattes faktiskt i produktion, främst för tävlingsbruk, men så här såg prototypen ut. 
Maserati Medici från Ital Design 1974
Alfa Romeo tipo 33 stradale 
Alfa Romeo Visconti 2005. 
Ferrari P6 Pininfarina 1968. 
Ferrari Rainbow från Bertone 1976. 
Issima av Franco Sbarro var baserad på Alfa Romeo och hade två V6-motorer, visad 1996.
En tur på Daytona beach 1908
Daytona Beach upptäcktes tidigt av motorfolket som en plats att tävla och köra rekordlopp på den långa platta sandstranden, detta tog sin början på det närbelägna Ormond beach som nämndes här: hot-rod-anno-1903.html.
Det skulle vara intressant att veta mer om vad dessa damer i den chaufförskörda Packarden gjorde på Daytona beach en sommardag 1908. För dom har åkt en liten bit också, bilen är nämligen registrerad i Ohio, vilket ligger sådär 170 mil bort. En tur på 170 mil i dåtidens amerika som till stora delar saknade vägnät måste varit ett äventyr som tagit flera dagar i anspråk.
Pakarden model 30UA hade en fyrcylindrig motor på hela 7 liter och gav 30 hästkrafter vid 650rpm. Fyra karosstyper fanns att välja på och totalt byggde Packard 1303 bilar detta år. limousinen var bland de dyraste bilarna man kunde köpa vi denna tid och hade en prislapp på häftiga 5600 dollar.
Supporterbuss 1913
En bild från den tidiga bilismens ålder i Sverige. Enligt den lilla information som fins runt bilden är det anhängare till IK Göta som är på väg till det stora evenemanget Dagbladsstafetten i Stockholm. Denna stafett grundades 1913 och det är troligen detta år bilden är tagen. Lastbilen är en Scania från tiden 1911-13 av typen CLb.
Stenlagda gator och massiva hjul gjorde nog detta till en skakig upplevelse för IK Götas supportrar och antagligen för de flesta av dom var det nog en helt ny upplevelse att få ynnesten att få åka automobil.
http://www.dagbladsstafetten.se/historik/
Ford lilla explosiva
Trots att motorn var en liten fyra som togs från Engeska Ford Escort, fick Pinton snabbt ett rykte att vara eldfängd...
Pinton hade en otäck tendens att explodera vid påkörning. Bensintanken satt dåligt skyddat och tester visade att bränslepåfyllningsröret gärna rycktes loss även vid mindre kollisioner. Mer bränsle på elden blev det bokstavligen när det visade sig att Ford kände till problemet men forsatte bygga bilarna utan någon ändring, och det nånstans fanns en tyst intern policy, att det vara billigare och ta stämningarna vid olyckorna än att konstruera om bilen!
Turerna blev många och långa i debatten runt Pintons säkerhet, först 1978 lät man göra om bensinröret på befintliga bilar som återkallades, men dock så visade flera undersökningar på att risken för explosion egentligen inte var högre vad som kunde antas vara normalt. Man kunde påvisa 27 dödsfall i samband med brand som uppkommit vid påkörning.
Hur det nu låg till med Pintons otäcka benägenhet verkar det inte påverkat folk i allmänhet då modellen såldes i över två miljoner exemplar 1971-1980.
Främlingar i Detroit 1957
Dessa fordon är för alla nog ganska välkända, och hade även börjat säljas i liten skala i USA några år tidigare. Just denna sändning av 137 stycken Volkswagens anlände den 8:e oktober 1957 rakt till den amerikanska bilindustrins medelpunkt, Detroit. Skeppningen av dessa sköttes av det svenska Wallenius-fartyget Traviata.
Fiat med nya ögon
Där påtvingades denna lilla italienare dels kraftigare kofångare och dels större lampor, som fick flyttas upp en del. Lagen sa att de måste sitta på ett visst minimiavstånd från marken.
Nu blev inte lilla Fiat 500 någon stor succé i det stora landet i väst, åren 1958-62 sålde man ungefär 300 sådana här glosögda små Fiats.
Range Rover trappar upp
Glenfrome of England, startades i Bristol i slutet av 70-talet, efter ett försök till en sportbil så koncentrerade man sig på att bygga om Range Rovers, som denna ovan "cerremonial review vehicle". Målgruppen för ett dylikt fordon borde vara tämligen smalt, kungligheter, statschefer och påven...
Bland mer eller mindre bisarra Range-Rover konversioner så gjorde man en del praktiska fordon också, Glenfrome Portway var en sexdörrars Range Rover som var fölängd 36 tum.
Lord Vader vill ha sin Celica tillbaka!
Star wars filmerna skapade en hype utan dess like 1977, det utimata fyndet för den inbitne måste vara att hitta den försvunna Star Wars-Celican. 1977 var denna Toyota Celica högsta vinsten i "Space Fantasy Sweepstakes", en tävling för Star Wars fans, som 20th Century Fox låg bakom.
Bilen byggdes av Delphi Auto design i Costa Mesa och modifierades med alla tidens knep, samt försågs med motivlack med star wars-tema. Någon Toyotahandlare i Kalifornien lär ha ställt bilen till förfogande, men vem är inte klarlagt, likså är det också okänt vem som kammade hem första vinsten när tävlingen var till ända vid årets slut.
Och vart finns bilen nu? Just nu verkar det pågå intensiva efterforskningar både bland bilentusiaster och Star Wars fantaster i att klarlägga denna speciella bils vidare öden. Bland annat hos Hemmings.com
1977 var okså ett särskilt år för Toyota Celica, för då byggde man den miljonte bilen sen starten 1970.
Noll Auto 1956
Den här pampiga byggnaden låg i Pasadena, Kalifornien och här såldes Packard av Noll Auto.
1956 var inget bra år för Packard, trots nya, moderna och eleganta modeller såldes bara 28835 bilar, nästan el halvering mot föregående år. Året efter hade man upphört tillverka egna bilar, utan istället såldes modiferiade Studebakers med glasfiberdetaljer och Packardemblem, bara 4809 kunder ville ha en sådan 1957. Dessa Studebaker-Packards kom att föja med 1958 också men efter bara 2622 bilar drog man proppen ur det anrika märket Packard i juli 1958.
För 25 år sedan på Talladega
Idag är det 25 år sedan SAAB:s uppmärksammade rekordkörning som kom att gå under namnet "The long run"på Talladega genomfördes. 
The Crazy Swedes kallade banpersonal och funktionärer det svenska gänget som kom till Alabama International Motor Speedway i Talladega i Oktober 1986. Med sig hade dom tre helt vanliga SAAB 9000 Turbobilar som plockats rakt av bandet i Trollhättan och forslats över, med den tokiga idén att slå inte bara ett utan flera rekord med dessa på en av USA:s snabbaste ovalbanor.
Idén bakom The crazy Swedes spektakulära körning kom från Olle Granlund, ingenjör och projektledare hos SAAB, som ville visa upp nya 9000 modellens tillförlitlighet och han verkar inte tvekat en sekund på denna bils förträfflighet. För idén var att låta ett par bilar köra 10000 mil dag och natt med gasen i botten, det var steg ett av planen. Två, att få igenom den totalt galna idén hos SAAB:s ledning och övriga sponsorer. Tre, att hitta ett gäng som var villigt att ställa upp på det hela.
Olle verkar inte saknat övertalningsförmåga för projektet fick klartecken och hösten 1986 åkte han, ett stort team mekaniker och ett 30-tal förare från SAAB över till Alabama och Talladega. Med i gänget hade Olle dessutom fått med sig rallyförarna Bertil Johansson och Kjell Olofsson, rallycrossmästarna Göran Johansson och Anders Norstedt, samt SAAB-legendaren Eric Carlsson ”på taket”
Den 7:e Oktober 1986 flaggades de tre bilarna iväg, för att gå i mål 20 dagar senare, då hade man kört slut 36 uppsättningar däck, gjort av med över 80000 liter bensin, och slagit flera av de rekord man var ute efter. Snabbaste bilen hade genomfört körningen med en snittfart på 213,299km/h inklusive alla depåstopp för tankning, förarbyten, service med mera. Med detta hade man även slagit 19 internationella rekord enligt FIA:s reglemente för 2-liters motorer med överladdning samt två världsrekord. De sista gällde att man den 22:e oktober hade klarat 50000 miles med en snittfart på 213,868km/h och slutligen fyra dagar senare avverkat sträckan 10000 mil med snittfarten 213,299km/h.
Man slog inte av på takten vare sig på natten eller vid dålig väderlek, även vid ösregn hölls pedalen nere, och för att förarna inte skulle slappna av så hade bilarna försetts med en stor grön ”feglampa” som slocknade tvärt om man lyfte det minsta på gasfoten. Trots detta skedde hela äventyret i princip helt utan incidenter.
De tre rekordbilarna finns kvar. Nummer ett står på Talladega International Speedway Museum. Bil nummer två står på Saabs museum i Trollhättan, och den tredje finns på Saab Automobile USA Heritage Collection i Sterling Heights, Michigan. Här är #2 på Elmia Custom Motor Show 2009.
Olle Granlund bakom ratten 1966. 
Olle Granlund hade själv en aktiv tävlingskarriär under 60-talet samtidigt som han var ingenjör hos SAAB, bland annat var det genom hans försorg tvåtaktaren byttes ut mot en V4 på SAAB 96:an, och var sedermera projektledaren för 9000 modellens ersättare, 9-5. Efter pensioneringen är han fortfarande märket troget och aktiv i föreningen SAABveteranerna.
http://www.saabveteranernatrollhattan.com/
Sunbeam Sceptre och SRN6
Sunbeam Sceptre var en Humber Sceptre som var en Hillman Hunter som egetligen hette Arrow och byggdes av Rootes och kom att bli en Chrysler som ersattes av Talbot. Rörigt? Ja det var det när spik efter spik sattes i kistan för brittisk bilindustri under 70-talet.
Bilen ovan är egetligen en Humber Sceptre men på vissa utländska marknader såldes denunder namnet Sunbeam då det var lite mer välkänt, Sceptren var toppmodellen i Arrow-programmet, Rooteskoncernens stora modell som byggdes från 1967 fram till 1979, de sista åren bar dom Chryslers namn.
Hur som helst, jag har aldrig kört eller åkt i någon av ovanstående modeller, ganska få idag har nog gjort det då många dog skrotdöden tidigt. Finansiella problem brukar ofta leda till bristande kvalitetskontroll och när hela bilmärken försvinner, så gör även servicenätet det också.
Men när jag såg bilden ovan kände jag igen den andra farkosten, för den har jag minsann åkt! Svävare, hoovercrafts var förut en ganska vanlig syn längs Englands kuster, idag är de flesta (eller alla?) pensionerade. Hoovern i bakgrunden är en SRN-6 som gick för British Railways/Seaspeed mellan Portsmouth och Ryde på isle of Wight, och den sträckan avverkade den raskt då marchfarten låg på runt 50 knop!
lagens långa arm 1913
En Scania Vabis av typen S3 hade införskaffats, med ett karosseri med längsgående bänkar som medgav att en större patrull kunde medfölja. Bilar var fortfarande inte särskilt vanliga i vårt land, 1913 fanns det knappt 5000 bilar i hela landet, en rätt stor del av dessa rullade i Stockholm. Så det gällde för polisen att hänga med i utveckligen, för bilismen började nu sent om sider vinna mark i vårt land, både bland hederliga medborgare och tjyvar.
Bakkien från Pretoria
"Bakkie" är sydafrikas ord för dessa personbilspickuper, en typ som är mycket populär på hemmplan. Ford Cortina sågs aldrig som pickup här men 1971-77 byggdes mk3 Cortina som "Bakkie" av Ford South Africa i Pretoria. senare fick den mk4:ans front och från 1980 byggdes den på den nya mk5 och gick även på export främst till England där den hette Ford P100, och i detta utförande hängde den gamla Cortinan kvar till 1988. Då ersattes den av Ford Sierra P100 som kom att sättas ihop i Portugal fram till 1993 främst för den engelska marknaden.
Pionjärer med diesel på Daytona
Clessie Cummins, en bondpojk från Indiana, startade då en liten firma för att licenstillverka och även utveckla främst små dieselmotorer, med tiden fick han idén att pröva på att sätta en diselmotor i en vanlig personbil. 1930 försågs en begagnad Packard med en av hans egna konstruktioner, en model U marindiesel och visades upp på New Yorkmässan.
Så "världens första persondieselbil" nedan var egentligten inte först, men 1935 gjorde Clessie Cummins en PR-turne med denna Auburn genom att köra från kust till kust.
Samtidigt var man i full gång med att prova ut hur väl diesel kunde funka i racerbilar, 1931 ställde man upp i Indy 500 med en specialbyggd Duesenberg, försedd med Cummins model U motor. Föraren Dave Evans fullföljde loppet och kom i mål på 13:e plats. Men vad som var remarkabelt med hans insats var att bilen gick aldrig i depå på hela loppet!
Nästa stora racersatsing kom 1934, då körde Dave Evans inte för Cummins, utan rattade "Silver Comet" som var framtagen och sponsrad av en grupp mekanikerskolor som fokuserade just på diseselmotorer. Motorn kom från Cummins konkurrent Waukesha, här har man samlats för rekordkörning på Daytona Beach 1934.
Bill Evans satsade på att slå rekordet för dieseldrivna landfordon, och det gjorde han också med 209km/h den 16:e februari 1934.
Clessie Cummins hade fått tag i en talangfull förare som också hette Cummins, Bill Cummins, som trots det inte var släkt. Vädret och mekaniska problem gjorde att hans rekordförsök på Daytona fick vänta till den första mars, och då putsade han Evans rekord till 212km/h, och nån månad senare till 219km/h.
