svammelsurium

Jacques Heilmann konstruerade egentligen lokomotiv, men minst en automobil kom också från hans uppfinnarverkstad. Denna eldrivna tingest är lite svår att klassificera men den är intressant då det består av en traktordragande del med styrning och motor och själva ekipaget är satt på detta med en vändskiva. Ett patent som slog igenom först flera decennier senare på tyngre lastbilar och som tradare använder än idag. Heilmanns bil daterar sig från 1899.  



Jacques Heilmann byggde på 1890-talet ett par lokprototyper som också var intressanta, 1893 byggde han ett lok med ång/elektriskt driving, i princip samma slags driftsysytem som senare kom på de diesel-elektriska lok som vi ser dag. 

CF d L'Oeust no8001 byggdes 1897, med ång/elektrisk hybriddrift och var dessutom av så kallad "cab forward" design med förarhytten placerad längst fram, antagligen det första i sitt slag och även detta många decennier före sin tid.

Temat ROSA igen, denna gången med focus på rosa i racingvärlden.

Donna Mae Mims var en av sextiotalets mest kända kvinnliga förare,  och nämndes tidigare här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/june/carsstars-don-donna.html

Hennes "tävlingfärg" var rosa och körde inledningsvis mest engelska sportbilar, hon blev den första kvinna att vinna SCCA-serien 1963.


Donna med MGB


Under tiden med Don Yenko så kom hon naturligtvis att även köra Yekno Stinger, den racepreppade Corvairen som Don Yenko byggde för racing. Färgvalet var ganska begränsat men en Stinger lackades rosa.   


Donna med Austin Helaey Sprite, efter racignkarriären var hon ofta sedd som funktionär i olika racingsammanhang.  


Chevrolet Corvette var en modell som Donna var trogen från start 1953 och här är hennes rosa Corvette av 1979 års modell som hon körde fram til sin bortgång 2009.


http://www.post-gazette.com/pg/09282/1004146-122.stm


Lamborghini Countach är kanske inte den mest ultimata banracingbilen, men man måste ju prova. Donut King-sponsrad Countach på bana, någonstans i Australien.  


Denna Chevrolet sponsrades av kondomtillverkaren Excita för Formula Atlantic championship 1975


På Porsches museum står denna 917 prototyp som omgående fick smeknamnet Pink Pig, notera att den även försetts med styckningsschema!


Carol Burkett är mångårig profil i amerikansk NHRA dragracing, mer om hennes speciella liv finns att läsa här:
http://www.dragracecentral.com/DRCStory.asp?ID=193839


På europeisk mark, Sylvia hauser har härjat på dragracebanorna sedan tiderna begynnelse, under ett tag körde hon denna rosa Ford Sierra Pro Street.


"Snoop" var en Jaguar E-type Altered, i rosa skrud.  


Antagligen mer show än go, Chrysler 1961 i vilt modifierat utförande.


Mer business för bana, Chevrolet Corvette på okänd ort någonstans i USA.

Sight-seeing och shopping är två saker förknippade med New York och så har det varit länge. Dessa sight seeing-bussar står redo för avfärd med förväntansfulla turister 1904.  


Turen utgick från den tidens stora landmärke i New York, the Fuller building, som är mest känd som "the flat iron building" och var den första riktiga skyskrapan, byggd med stålskelett och armerad betong. Byggnaden stod klar 1902. 
De eldrivna bussarna var byggda av Electric Vehicle Company, som både byggde och skötte uthyrning/leasing av sina fordon i flera städer mellan New York och Chicago, och just i New York var majoriteten av alla fordon vid den här tiden eldrivna.

Det är alltid kul när man hittar äldre bilder med hembygdsanknytning, särskilt då dessa kanske inte fokuserar så mycket på bilden utan den bara "råkar" finnas där, som t ex Volvos reklamfoton från Hindås Station här:
http://svammelsurium.blogg.se/2010/december/reklam-runt-hornet.html

Detta är en ganska välkänd bild ur Volvos arkiv som publicerats i en rad böcker och magasin genom åren, men jag kan till och med på metern när se vart bilden är tagen. Vi är vid Bårekulla i Landvetter, år 1926.



Volvos första modell ÖV4 brukar felaktigt benämnas som "Jakob" dom hette aldrig så, däremot hade de tio prototyperna lite olika smeknamn, som sjöjungfrun, trollungen, orrekojan med mera, en av dessa var Jakob.
Och det är högst troligt att just denna bil som var ute på en provtur i Landvetter en sensommardag 1926 är den mytomspunna Jakob. 
Utveckligen från prototyper till produktion gick ganska fort. I september 1925 tog beslutet om att bygga en förserie, Bofors byggde ramarna, Penta motorerna, i maj hade man börjat bygga ihop det hela med karosser från Adolf Freyschuss karosseri i Stockholm. Den 19:e augusti knöts SKF till projektet och det är därifrån bilarna fick namnet Volvo och den 27:e oktober flyttade man in i en lokal som SKF ägde för att börja bygga de nya Volvo-bilarna.  
Jakob och de andra provvagnarna hade ännu inget namn, men de hade registrerats både som GL och Larson, efter  Gustaf Larson, initiativtagare till projektet.  

Med automobilen kunde man ta sig ut och beskåda naturen och fortfarande ha finkäderna på. Inga leriga stigar, nedsmutade hästar och övriga vedermödor med att hålla de omsorgsfullt välskräddade dresserna rena.

Det här sällskapet åker i en stor Lozier, som är registrerad i Maine, och ägd av fru E-P Ricker från South Poland i denna delstat. Det är antagligen hon som sitter i vänstersätet och låter sin gubbe som omväxling få köra, annars var kvinnliga bilister en sällsynthet vid denna tid.  


Lozier var en lyxbil av dignitet, dom byggdes i Plattsburg, New York och hade introducerats på marknaden 1905. Den kostade runt 5000 dollar vilket i dagens penningvärde är närmare en miljon kronor, och det var bara chassiet, karossen var extra. En Lozier tog en andraplats i det första Indy-500 loppet 1911 men trots att man nu hade kunnat pressa priserna så sjönk försäljningen och Lozier tappade mark, samma år lämade deras chefsingenjör F.C Chandler firman för att starta egen biltillverkning och 1913 lämnade två av familjen Loziers söner styrlsen för att också starta egen tillverkning i Cleveland, Ohio 1916. Hal kallades dom sin bil, men företaget blev väldigt kortlivat, dom lade ner redan 1918, medan Lozier hade tagit ner skylten för gott året innan.  

Inte mycket känt om denna specialare som visades upp 1939, men det är en Plymouth convertible sedan med en hardtop helt i transparent syntetmaterial, akrylplast, som i dagligt tal också kallas plexiglas.



Troligtvis inte ens ett alster från Plymouths utvecklingsavdelning, utan det kan mycket väl vara nånting från utomstående eller som underleverantörer skapat för att visa möjligheterna med de nya metoderna att göra plastmaterial, notera även att bilen har helvita däck också.

Några år längre fram visade Plymouth upp ett mycket väldetaljerat chassi helt och hållet i genomskinlig plast. Här kunde man detaljstudera alla bilens inre mekanismer och hur motordelarna rörde sig. Detta fantastiska föremål visades upp på Chicagomässan i februari 1952.  


Redan 1939 byggde Pontiac en hel bil med genomskinlig kaross:
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/vi-tittar-igenom-pontiac.html

Lite mer av de där modellerna som aldrig blev av, men iallafall så långt att de fick lämna ritbordet men förvisades till ett evigt liv i limbo, eller på museum, eller längst ner i källaren. Fokus på vad som finns i den tyska bilhistoriens gömmor.

Denna sportiga Borgward/Hansa visades på mässor 1951, byggd av Rometch som även gjorde en hel del specialare på VW-bas, men någon Sport-Borgward blev aldrig av.


Redan 1951 byggde Porsche en fyrsitsig GT-coupe på försök, modell 530 kallades den men projektet skrotades ganska omgående.


På andra sidan järnridån byggdes EMW i BMW:s gamla fabriker, 340 var en uppsnofsad 327 från före kriget och här är en av varianterna som ratades till denna facelift som ägde rum 1953.


EA53 var en av många Volkswagenprototyper och försök till att lansera en mer modern bil än den redan ålderstigna typ 1, denna version daterar sig från 1954.


Samtidigt tog man även fram en transportbil för postalt bruk. Denna typ-1 hybrid med skåp från 1954 är första utkastet till det som senare blev Fridolin


projekt EA97 från Volkswagen 1957, en typ 1 med modernare utseende. 


Mer från öst, Zwikau P70 föregick Trabanten som DDR:s folkbil, och minst en sportig coupe på denna gjordes 1958


1957 gjorde Schweiziska Beutler denna vackra coupe åt Maico, men någon fortsättning blev det inte. Motorcykeltillverkaren Maico lade ner sin småbilsproduktion efter bara tre år 1958.


Wendler byggde också ett karossförslag åt Maico samma år, en roadster som blev föga elegant.


vad som nästan blev av, detta är första fullskalemodellen av Ford Taunus P3 som den såg ut 1959, inför premiären 1960 hade den ändrat på en del punkter, dock är denna väldigt futuristisk för sin tid.  


En fyrdörrars Porsche ansågs också futuriskt 1960, denna prototyp designad av Ghia fick tummen ned och dert skulle dröja nästan 50 år innan Porsche själva byggde en sportsedan.


1960, och Volkswagens EA53-design har ändrat utseende några gånger, inte heller någonting liknande det här kom att sättas i produktion.


1963 och EA53:an igen, nu har den vart hos Ghia och fått en uppsnofsning men inte heller detta kom att återanvändas på någon produktionsbil.


SAmtidigt utvecklade man EA158, även den från Ghia och vissa likheter kan man skönja här med vad som skulle komma på Volkswagens 411/412-modeller en bit senare.   


En mycket vacker Kadett fastback coupe byggdes av Vignale 1965, men nästa generations Kadetter där denna karossform återfanns var inte lika graciös i linjerna.  


1969 och NSU utvecklade sin sista modell, som inte ens fick heta NSU utan så fort K70 kom i pruduktion döprtes de om till Volkswagen, en stationsvagn planerades också men den kom aldrig att bli av.


Ghia har och har haft länge även ett nära samarbete med Ford, och denna "Wolf" visades 1972 och här ser man tydligt hur Ford Fiesta såg ut i sitt första utkast.

En serie bilder från en ganska intressant långresa genom Sverige, mycket är oklart om vilken rutt resan hade och hur många som var inblandade. Men såsom det det för ändamålet står textat på bilarna är det tidningen Julstämning som tydligen lottat ut platser i denna långresa som tog plats år 1912.

Bilarna var Stockholmsregistrerade men det verkar inte finnas några bilder från Stockholmstrakten i samlingen, här är dom däremot vid Stadskällaren i Kungälv. Bilen närmast hör inte till sällskapet, det är en O-registrerad bil som troligen är en Opel. De andra två vagnarna i expeditionen, som man kanske borde kalla en tur längs det svenska vägnätet då, är en fransk Mors och en engelsk Daimler. Två rejäla och stryktåliga bilar av sin tid, som kunde ha en rimlig chans att klara av en långresa på våra vägar utan alltför mycket oförutsett krångel.


Här är Morsen fotograferad i Åmål.


Och i Trollhättan, en tredje bil verkar varit med på resan, men som sagt så är idag ganska lite känt om hela denna eskapad. 


I Mellerud, varhän sällskapet drog fram blev det folksamling, bilar var ännu en ganska ovanlig syn på våra vägar, och i många landsorter kan det hända att man aldrig ens sett en. En karavan på två-tre bilar samtidigt var en stor tilldragelse. Morsen ser ut att få en välbehövlig tvätt vid uppehållet i Mellerud.


Sen kommer ett uppehåll i bildsviten, reserutten häremellan är inte känd men nu dyker sällskapet upp nåognstans vid en träbro i Norra Hälsningland. Daimlern är nu i täten.  


Och här tas det paus vid Norra Dellen, Hälsingland, vart man sedan åkte är höljt i dunkel eller hur lång färden var. Det var säkert en spännande tur för de inbjudna vinnarna, men samtidigt strapatsrik.


Mors var ett ganska välkänt framskt märke på denna tiden, grundat 1895, och gjorde sig ett stort namn i tävlingssammahang tidigt på kontinenten. Men redan 1908 gjordes konkurs, bolaget rekonstruerades av André Citroën, och Mors bilar kom att fortsätta kunna tillverkas ända fram till 1925, när det till slut helt gick upp i Citroën. 
Daimer hade startats i Coventry redan 1896 för att licensbygga de tyska Daimler-bilarna för England. Ganska tidigt kom man att bli oberoende av moderbolaget Daimler och gick egna vägar. 1960 köptes man upp av Jaguar och kom i fortsättningen bygga premiummodeller av deras sortiment, för att helt absorberas till att bli ett slags lyxtillbehör med namnskylt på Jaguars modeller.  
Tidningen Julstämning grundades 1906 och ges alltjämt ut än idag av Mediabolaget.   

Den lokala Dodgehandlaren sponsrar en årlig festival som kallades Parade Ciranda Teuto Riograndense i staden Taquara som ligger i Rio Grande do Sul, Brasilien.

Detta är 1978 års Dodge från Chrysler do Brasil och är egentligen ärvda kläder och lånta fjädrar. Längst till vänster en Dodge Gran Sedan, som egentligen är 1967-69 års Dodge Dart, denna kaross byggde man på i Brasilien ända fram till 1982. De andra Dodgarna är lite modernare, men strängt taget ingen Dodge utan en brittisk Hillman Avenger som licensbyggdes som Dodge Polara 1977-82. Detta genom att Chrysler hade köpt upp Rootes-concernen i England , och deras Avenger såldes även i Nordamerika under namnet Plymouth Cricket.   


Polaran byggdes även i Argentina, där den senare blev en Volkswagen och byggdes fram till 1988, hemma i Europa bytte modellen också namn under sin levnad. Hillman fasades ut och de sista åren såldes den som Talbot, Sunbeam och Chrysler beroende på vart den såldes, och modellen försvann 1981.

En trafikolycka någonstans i Kållered söder om Göteborg 1937.


Ett hastigt möte som resulterat i en dikeskörning och en vältning. Bilen på sidan är en Ford model A eller kanske en model AA som Fords lätta lastbilschassi hette, och denna är försett med ett busskarosseri.

Det gick inte så fort på den här tiden och tur var väl det.

Duesenberg byggde redan från start otroligt exklusiva och dyra bilar, 1920 fick man betala mellan 5750 och 7500 dollar beroende på modell och då hade man trots det sänkt priset med runt en tusenlapp från föregående år. I paritet till detta så kostade en T-Ford tourer runt 300 dollar!

Duesenberg hade en återförsäljare på Sunset Boulevard i los Angeles, och denna firma lät Beverly Auto Body Works bygga en servicebil för eget bruk, vilket torde blivit den dyraste pickupen genom tiderna.


Duesenberg model A byggdes 1922-1927 i dryga 600 exemplar, sen föjde model X som bara gjordes i c:a 12 exemplar under 1927. Den första december 1928 presenterades den mest legandariska och välkända av Duesenbergs, model J.  Trots denna modells ryktbarhet och status ända in i vår tid, så byggdes antagligen mindre än 500 stycken av dessa fram till 1937.

1919 byggde Buick totalt 65997 bilar, majoriteten av dessa var av model H-45 tourer av vilken gjordes i hela 44589 exemplar. Bilar med prefixet X var avsedda för export och här är just en HX-45 någonstans i Stockholmstrakten någongång anno 1919. 2595 HX-45:or gick på export och dessa var ofta som visas här, högerstyrda, i Sverige såldes inte mindre än 57 Buicks detta år.

Lite stationsvagnar av ovanligare slag har tidigare publicerats här:

Från England
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/egendomliga-engelska-estates.html
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/udda-fran-uk-mer-wagons.html
Italien:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/august/udda-giardinettas.html
Ferrari
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/ferraris-familiara.html
Cadillac
http://svammelsurium.blogg.se/2009/april/cadillac-lastasnan.html

Nu tittar vi österut, bakom järnridån och lite mindre kända modeller därifrån, med skåp.

Tjeckiska Aero Minor som byggdes av Jawa efter kriget blev ingen större framgång bara runt 14000 byggdes åren 1946-51, av dom var antagligen ett litet fåtal i kombivarianten.


Moskvitch 400-serie byggde rakt av på Opel Kadetts förkrigsmodell, när man tågade hem efter kriget fick man med sig i stort sett hela Opelfabriken. Den gamla kadetten hölls det då liv i bakom järnridån ända fram till 1956, och byggdes även som stationsvagn vilket aldrig Kadetten hade gjort. 


Likaså kom även DKW F8 att byggas på övertid i det nya Östtyskland, licenser och rättighter struntade man friskt i och även här gjordes en helt egen kombiversion av F8:n, med påbyggnad av stående träribbor och pegamoidtak, denna är från 1951.



Ett egendomligt projekt från IFA som det är väldigt lite känt om. För att matcha Volkswagens framgång med typ 2 bussen på andra sidan muren, så byggdes en slags kopia på densamma.  Ett litet antal skall ha byggts 1951, karossen troligtvis till stora delar av trä och det hela ser rätt mediokert ut. Först 1961 kom Östtysklands "egna" Barkas ut och fyllde behovet av små skåpbilar.


Större delen av BMW hamnade också på fel sida järnridån, och där fortsatte man i skymundan att bygga BMW:S förkrigsmodeller, efter ett tag ändrade man namnet till EMW och man uppdaterade den gamla 327-modellen med lite karossändringar och kallade den EMW 340. Här fanns dels en vanlig stationsvagn som var menad för mer praktiska tjänster som nedan.


Och även ett slags panelskåpvagn, med träpåbyggnad liknande den på IFA F8.  



AWZ Zwickau P50 var en kortlivad model som var en slags felande länk mellan IFA F8 som den efterträdde 1955, och den betydligt mer välkända Trabanten som kom i produktion 1957, Zwickau-bilarna byggdes bara 1955-58 och en kombimodell fanns bara som prototyp.


Sachsenring P240 var DDR-elitens prestigebil, men bara 1382 skall ha byggts totalt 1956-59 och av dom ett ytterst fåtal specialbeställda som stationsvagnar för östtyska statstelevisionen.  


Pionier från Polen, 1953, inga data kända.


Tatra 201 hette denna specialversion av Tatraplan 600, specialbyggdes för ambulansbruk 1949.


Moskvitch 411 var en stöddig kombi med permanent fyrhjusdrift, nånting som behövdes på det illa eftersatta ryska vägnätet, denna är från 1959 och är dessutom en varyvagn med igenlagda rutor och bakdörrar
 

KMZ i Kiev är mest kända för sina Dnepr-motorcyklar, men byggde ett litet antal nyttofordon med motorcykelmotorn som bas, KMZ-4 var en skåpbilsprototyp från 1961


wartburg byggde en käck variant på sin 311 stationsvagn som i detta lyxiga utförande hette Tourist, och gick även en del på export. 311 modllen byggdes 1956-65.


Skodas 1000MB serie föregicks av en hel del prototyper, däribland 990 stationsvagn som bara byggdes på prov 1963.  



GAZ M13 "Chaika" var en populär vagn i Kreml, så populär bland politrukerna att den hölls i produktion från 1959 ända till 1981.  På sextiotalet specialbeställdes en del av dessa som stationsvagnar, Chaikas togs till RAF i Riga som stod för ombyggnaden.


Hamnat fel? nej det rör sig om en licensbyggd Citroen AMI från Tomos i Jugoslavien, man byggdes även GS och Dyane på licens en liten bit in på 80-talet. Tomos ligger i dagens Slovenien och bygger i huvudsak lätta scootraroch motorcyklar.  


Polens stora lilla bil, Polski-Fiat 126p gjordes aldrig som stationsvagn utaom denna enda prototyp 1975, det redan lilla formatet med motorn baktill gjorde nog lastutrymmet väldigt snålt.


Izh i Izhevsk är den fabrik som tillverkar Kalashnikovs, men även personbilar och motorcyklar. Man byggde Moskvitch på licens och i varianter som Moskvitch själva inte gjorde som den egendomliga 2125 som var en slags halvkombi baserad på Moskvitch 412


Denna klumpiga kombi från AZLK, alltså Moskvitch, visades på mässa 1988 men verakr aldrig kommit i produktion.


Vid sidan av ett par Lada och Kia modeller på licens gjorde Izh även den egna Fabula som fanns i lite olika varianter, däribland en fyrhjulsdriven stationsvagn, baserad på Lada 112. Produktionstakten är dock ganska låg hos Izh. 

Bilar som drivs av luft skrevs tidigare om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/april/luftslottet-som-rullar.html. 

Här kommer ännu ett intressant koncept på detta daterat 1915, the Airmobile.
Här var det dock en vanlig motor som fungerade som kompressor, som laddade luft till två stora tankar, som i sin tur drev hjulen med en slags turbin/koppling i varje hjul, så Airmobile var dessutom fyrhjulsdriven.
Om det nu byggdes någon Airmobile är oklart, eller om systemet fungerade som det var tänkt, men chassiet visades iallfall upp så här detaljerat 1915.



Motorn förresten var itne heller särsklit konventionell, en slags stjärnmotor med horisontella cylindrar utan vevaxel i egentlig mening utan var istället vad som kallas vickskivemotor, patentritningar från 1912 på Macombers märkliga rotationsmotor.

                                 

Continental kit, eller Continental tire som det utanpåliggande reservhjulet bak kallas, är ett populärt tillbehör på amerikanare. Namnet har sitt ursprung i Lincoln Continentals modell blev stilbildande för detta 1940. Både namnet och reservhjulet bak skulle föra tankarna til de europeiska lyxbilarna som t ex Bentley och Rolls Royce som redan erbjöd sina modeller i "Continental" utförande för bekväma långresor.  

Senare kom detta reservdäck att bli som hos Nash Ambassador och Ford Thunderbird 1956 standardmonterat, Cadillac med flera hade det som extra tillbehör från fabrik, och givetvis så erbjöd massor av eftermarknadsfirmor detta för att ge din bil en exklusivare look. 

Inte Continental kit, utan detta kallades Darubu Wheel kit, från Coachcraft för Buick 1954.
  

Contoureed deck kit kallades detta halvinfällda reservhjul som erbjöds av Stylecraft. Här på Plymouth Belvedere 1953.


Och samma monterat på en Oldsmobile Ninety-Eight Holiday coupe 1953

Aspen, Colorado ligger hela 2400 meter över havet, och här kom man redan 1974 att köpa in SAAB som polisbilar. Dessa fungerade bra på den höga höjden och det bistra vinterklimatet som Colorado kan bjuda på.  Så polisväsendet i Aspen och även i närliggande Vail blev SAAB trogna ända fram till 2005. Idag kör man dock Toyota Highlander och Volvo XC90.  

En trupp uniformsklädda män som ser ut som ett gäng man inte vill bråka med, står ledigt uppställda vid ett märkligt fordon, och för den delen en lite märklig plats också.



Curaçao är en av öarna i Nederländska Antillerna i Västindien, tidigare var det en frihandelszon med slavhandel som huvudnäring, och även ökänt som piratnäste. 1930 hittades olja på ön, och det holländsk/enegelska bolaget Shell satte upp ett raffinaderi på Curaçao. 
Men pirat och sjörövareran dog inte helt ut med industrialismens intåg, då Curaçao bara ligger runt sju mil från Venezuelas kust tog sig rövarband över sundet nattetid för att begå våldsamma plundringar. Därför lät Shell bygga ett antal av dessa "overwalwagens" som byggdes på äldre Chevrolet lastbilschassin, för bruk av skyddskåren vrijwilligerskorps Curaçao, som var en gren av det Nederlänska försvaret.

Denna vagn började sitt liv 1912 i Derby, England som ett chassi av typen 40/50 från Rolls Royce, även kallad Silver ghost. I Stockholm försågs den med en vacker tourerkaross av Nordbergs innan den såldes till sin första ägare som dock är okänd.  Andra ägaren var desto mer känd för det var kronprins Gustaf Adolf och i hovstallet fick bilen registreringsnummer A6. I maj 1930 såldes den till en skrothandlare, som antagligen såg den som för fin föra att skrota för bilen kom att vandra vidare tills den hamnade hos en smidesverkstad i Enstaberga 1934. Där gick man lös på den fina Rollsen med att bryskt kapa ramen, förstärka chassit och fjädringen och försåg den med lastbilshytt och kran. Nu hade bilen nummer D206 och kom att tjänstgöra som bärgare i Nyköping resten av sitt liv, alltså fram till 1943 när kronprins Gustaf Adolfs vackra Rolls Royce återigen skrotades, för gott.

Att vår lilla biltillverkare i Trollhättan går lite knackigt har väl ingen missat, och att detta inte är något nytt helelr visades här: http://hur-skall-det-ga-for-saab.html.
 Nu verkar yxan var närmare än någonsin förut, så vi tar och tittar på lite andra alternativ som SAAB framställt genom åren.

Svenska Aeroplan AktieBolag började ju som bekant med att bygga flygplan, första egna konstruktionen var störtbombaren B-17 som flög första gången 1940.  


Som följdes av B18, här i spaningsversion kallad S18, totalt byggdes 245 stycken.  


Ett annat speciellt plan ur SAAB:s karriär är J21, dubbla stjärtbommar, skjutande propeller och trepunktsställ gjorde J21 till en mycket udda fågel när den premiärflögs 1943.


Efter kriget var det dags att se sig om efter nya födkrokar, då efterfrågan på stridsplan mattades av betänkligt. 1946 slog man sig in på båtbyggande. Aluminumplåt och nitar hade man gott om och genom ingenjör Kurt Sjögren så kom båtarna med namnet Saalina till.

Båtarna blev dyra och började läcka i saltvatten, men ändå byggdes runt 250 stycken av dessa SAAB-båtar.

På 60-talet var man ute på sjön igen, 1963 byggdes en svävare på uppdrag av svenska marinen för utvärdering, någon mer SAAB 401 kom dock inte att byggas än denna enda farkost.


SAAB började tidigt med datorer och utvecklade en del för tiden avancerade anläggningar för eget bruk, som SARA, som även visades här: http://ordning-a-reda-med-sara.html 


Och D2 för flygvapnet 1960, denna maskin finns bevarad än idag och den var jag och kände på här: http://pixelnostalgi-i-boras.html



SAABO var det vitsiga namnet på SAAB:s egna husvagn, en kompakt vagn i glasfiber med låg vikt som var en spin-off från svävarprojektet som aldrig blev av, i samma lokaler utanför Norrköping där 401 byggdes kom man istället mellan åren 1964 och 1968 att producera sammanlagt 390 stycken av dessa små husvagnar.


SAAB-Scaniafamiljen samlad runt 1970

Många tidigare prototyper och experimentvagnar som visats här har varit långt från produktionsmässiga. När man har byggt fungerande bilar för utprovning har man dock kommit ganka långt, ibland såpass långt att alstren är i princip klara för löpande bandet, en del till och med hinner sättas i produktion innan proppen dras ur.

Volvo Sport, eller P1900 är ett exempel, den hann förvisso byggas i 67 exemplar, men då alla skiljer lite grann sinsemellan så var dessa oi stort sett att betrakta som prototyper. 
Här är en av förseriebilarna, en prototyp till prototypserien så att säga.
  

Mer sport, Triumph TR1 fanns egentligen inte, men projektet vvar ändå så långt gånget att man till och med tryckte upp broschyrer för exportmarknaden 1952 , men bara en TR1 byggdes inna man gick tillbaks till ritbordet och gjorde TR2 som hade premiär året efter.


General Motors Albanita var en säregen bil, den är förvillande lik en reguljär produktionsbil, men är byggd redan 1933 och är mer att se som en conceptbil, långt inna begreppet conceptbil fanns. Självbärande kaross experimetnerade bland annat Chrysler och andra med på denna tid, men GM kom aldrig att bygga på det sättet. Däremot ser man många designelement som kom att gå igen på 1937-38 års Chevrolet, och hur man redan här hade flyttat ner lamporna i skärmen, också ett grepp som kom att gå igen på flera bilar några år senare.   


I Frankrike hade man möjliget att i begränsad skala tillverka civila fordon under kriget. Detta var mest "nödfordon" oftast eldriva småbilar som gjordes av små verkstäder och även mer kända tillverkare. Flygplanstillverkaren Breguet  tog fram en lite större vagn 1942, eldriven och med rätt modern kaross, men Breguet A2 kom aldrig till skott.  


Tatra hade sin egen särpräglade form, och den vidhöll man efter kriget, 1946 planerades ny T107-modellen som skulle efterträda T97, ett par protyper som synes nedan byggdes men sedan gick man vidare och ritade det som blev T600, även kallad Tatraplan istället.  



Ford Zephyr mk I byggdes aldrig som stationsvagn, denna prototyp tog fram av Ford i Australien 1953 för inhemsk produktion av Zephyr, men så blev inte av.


Zephyr mk II wagon kom dock i produktion hos Australienska Ford, men 1957 gjorde man även en tvådörrars variant på prov, men just den blev inget mer av.

Cadillacs syskonmärke La Salle introducerades 1927 och lades ner 1940, men då hade man redan kommit ganska långt på utvecklingen av 1941 års modeller, som aldrig kom i produktion.


Scripps-Booth tillhör inte de mest kända tillverkarna och hade ett spretigt modellutbud av små cykelbilar och stora lyxbilar mellan 1913-1923. Efter nedläggnigen kom James Scripps Booth att börja förverkliga sin dröm om den ultimata bilen, och 1925 stod "Da Vinci" klar med kaross från Fleetwood. Mycket lägre än andra bilar vid denna tid och med detaljlösningar som i många fall låg långt fram i tiden, men detta blev den enda Da Vinci som byggdes.
 

Cord var trots sin status idag som tillverkare av legendariska lyxbilar med framhjulsdrift, en ganska kortlivad historia, model L-29 byggdes 1929-32 sen upphörde man ett par är för att bygga 810/812 modellerna 1936 och 1937. Dessa Cords särpräglade design är idag erkänd som en milstolpe i formgivning, men dom hade lika gärna kunnat se ut såhär enligt denna prototyp karossfabriken Le Baron byggde åt Cord 1936.


Holdens första egna modell 48-215 även kallad FX gjordes aldrig som stationsvagn, förutom denna enda prototyp 1950.


Denna engelska bil ser ut egentligen som vilken modern bil som helst 1954, pontonkaross som är både proportionerlig och välbyggd, men den var aldrig ens menad att tillverkas utan är bara en testbädd för Fergusons egna system för fyrhjulsdrft och kallades R4.  


Skoda 1000/1100MB blev en storsäljare åren 1964-69, fanns som sedan och coupé, men redan 1963 byggdes även en kombi på försök, men den återfanns aldrig i MB-serien.


Willys kanske man itne förknippar med sportbilar men i Brasilien byggde Willys dels Renault Alpine under namnet Interlagos på licens, och så försökte man sig på en helt egen sportcoupe, den vackra Capeta som dock stannade vid ett enda exemplar 1963.


Opel byggde en halvöppen targaversion av sin Kadett under ett tag på 70-talet som skrevs om här: http://opel-med-luft-kadett-aero.html.  Englands motsvarighet hette Vauxhall Chevette och 1977 byggdes man en "Aero" på prov, sen kanske man insåg att det engelska klimatet inte skulle ge några positiva försäljningsiffror och slopade Aero-Cheveten.